Meriter

Hägerström, Axel Anders Theodor, f 6 sept 1868 i Vireda, Jönk, d 7 juli 1939 i Uppsala. Föräldrar: kh Karl Fredrik Theodor H o Augusta Maria Skarin. Mogenhetsex vid Jönköpings h a l vt 86, inskr vid UU 16 sept 86, teol-fil ex 27 maj 87, FK 13 dec 88, FL 14 dec 92, disp 1 sept 93, FD 6 sept 93, doc i praktisk filosofi 16 sept 93, tf prof i samma ämne läsåren 03—04 o 06—11, prof 24 febr 11—6 sept 33, allt vid UU. — LHVU 06, jur hedersdr vid UU 31 okt 17, LVA 29, LVS 29, LVHAA 33,

G 28 juni 99 i Östra Harg, Ög, m Esther Anna Amalia Nyander, f 11 juli 72 i Misterhult, Kalm, d 8 juni 57 i Uppsala, dtr till kh Nils Johan N o Anna Sofia Rehnström.

Biografi

I barndomshemmet mottog Axel H mycket starka religiösa intryck såväl från fadern, som företrädde en ortodox lutheranism, som från modern, som var påverkad av den rosenianska väckelserörelsen. Som litet barn stoppade han en gång handen i brasan för att känna hur helvetet var och brände sig svårt. Under gymnasisttiden upplevde han en intensiv religiös "väckelse". När han 1886 kom till Uppsala, började han studera teologi med avsikt att bli präst. Men barndomstron vacklade, och genom de filosofiska studier, som var en obligatorisk del av "teolfilen", väcktes han intresse för filosofi.

Under H:s studieår i Uppsala levde där Boströms "absoluta idealism" ännu kvar, men E O Burman hade genom sin skrift om Kants kunskapslära (1884) — utan att bryta med boströmianismen — skapat ett nytt intresse för Kants kriticism. H har omvittnat, att Burmans bok spelade en avgörande roll för hans tidiga utveckling. H:s under 90-talet publicerade skrifter med vetenskaplig ambition tillhör alla filosofihistorien (Aristoteles' etik, rationalistisk och empiristisk etik). Det tydligaste vittnesbördet om hans filosofiska position under denna tid är den i serien I vår tids lifsfrågor publicerade "populära" broschyren Om filosofiens betydelse för människan (1898). Filosofin säges där vara vetenskapen om den djupaste grunden till all verklighet och kunskap. När jag t ex ser ett träd, kan jag säkert påstå endast att jag har en sådan förnimmelse. Vad som gör förnimmelsen till kunskap, är en viss nödvändighet hos den, något som är närvarande inte blott i mitt utan i varje mänskligt medvetande. Källan till denna nödvändighet finner H i "jaget" eller "jagheten" såsom en absolut enhet. Filosofin är därför också vetenskapen om detta "jag" såsom kunskapens och moralens princip. Eftersom jaget i sig rymmer vissa motsatser, kommer den filosofiska reflexionen med nödvändighet att splittras i en rad olika tankesystem, empiristiska och rationalistiska, materialistiska och idealistiska, etc. Det verkligt sanna är sammanfattningen av dem alla. Såsom framträdande i motsatta former är det sanna inte motsägelselöst. "Dockbar sanningen med överallt, om blott en form av det allmänna medvetandets självbetraktelse kan visas ligga till grund för den i fråga varande organisationen av erfarenheten". I detta H:s resonemang möter man ekon från den tyska transcendentalfilosofin, särskilt från Kant, Fichte och Hegel.

Via ett ytterligare fördjupat studium av Kant, som avsatte det stora verket Kants Ethik (1902), kom H att kraftigt modifiera den idévärld, som möter i broschyren från 1898. Sin nya kunskapsteoretiska uppfattning framlade han i Das Prinzip der Wissenschaft (1908) och populärt i Botanisten och filosofen (1910, en mer omfattande version i den postuma Filosofi och vetenskap, 1957). Tankegången innebär i korthet följande. Empirisk vetenskap gör ofrånkomligt en rad förutsättningar, som den inte själv kan rättfärdiga utan som måste motiveras genom en filosofisk "begreppsanalys", genom ett återförande på "sanningsprincipen". Så t ex utför empirikern ständigt induktionsslut (slutledningar från "alla kända" till "alla"), vilka förutsätter orsakslagens giltighet ("allting har en orsak", "det finns ett kausalsammanhang i världen", etc). Orsakslagen kan då inte själv rättfärdigas genom någon empirisk induktion. Enligt logikens identitetslag kan min uppfattning av någonting aldrig garantera detta tings existens, ty de två är inte identiska. Identitetslagen kan på detta sätt tyckas leda till en universell skepticism, inklusive tvivel på lagen själv. Själva denna frågeställning — att från medvetandets existens söka härleda objektets realitet — är emellertid fel ställd. Finns det något som till sitt eget begrepp är realt, så är därmed basen för möjlig kunskap funnen. Denna bas menar sig H finna just i identitetslagen, i verklighetens identitet med sig själv. Härur kan, menar H, bl a orsakslagen härledas.

H:s sanna intellektuella biografi kommer inte att kunna skrivas, förrän den stora manuskriptsamling som förvaras på UUB genomarbetats — om nu någonsin någon har kraft till detta. Om man t ex endast skulle studera de publicerade skrifter, som H i sin Selbstdarstellung 1929 uppräknar som "meine Schriften", skulle hans utveckling te sig alldeles obegriplig. De av M Fries postumt publicerade skrifterna — De socialistiska idéernas historia (1946), Religionsfilosofi (1949), Moralpsykologi (1952), Filosofi och vetenskap (1957), Jesus, en karaktärsanalys (1968) — liksom H:s dotter Margit Wallers biografi över H med dess många H-brev utgör en viktig hjälp till en fullare förståelse av H:s utveckling. Men faktum kvarstår att den f n endast är känd fragmentariskt. Vid sidan om de kunskapsteoretiska grubblerier som kring sekelskiftet upptog H och vars slutresultat blev en brytning med idealismen såväl i boströmianismens som transcendentalfilosofins form, styrdes hans utveckling under denna tid uppenbarligen också av mer livsnära teoretiska intressen. H:s kunskapsteoretiska idealism stod i kontrast till hans starka intresse för tidens naturalistiska och samhällskritiska litteratur, för den sociala situationen och de socialistiska idéerna, särskilt i den marxistiska versionen, samt hans allt friare religionskritik.

Den postuma Jesus, en karaktärsanalys (1968), som är hämtad ur föreläsningsmanuskript från 1907, vill ge en av religiösa trosföreställningar oberoende, "modern" psykologisk förklaring av Jesus-gestalten sådan den framträder i de synoptiska evangelierna. H menar att han ur evangelierna kan utläsa en psykologiskt trovärdig Jesus-bild, och — utan att försvära sig till tron på Jesus historiska existens — att detta förhållande talar för att en Jesus en gång funnits. Jesus är enligt H ingen idealgestalt utan en känslomänniska som i kärlek identifierar sig med de fattiga, lidande, ödmjuka och hopplösa och som hatar den motsatta människotypen, den rike som tanklöst, högmodigt och självgott njuter av livet. I den salighet, som Jesus erfar i hängivelsen till sin gudomlige fader, ser H ett visst "feminint" drag.

Under 1900-talets första decennier ägnade H också ett livligt intresse åt tidens sociala strider och åt socialismen. 1909 utgav han sin mot vissa idéer i marxismen kritiska Social teleologi i marxismen. Ehuru H väl inte vid någon tidpunkt var marxist, tog han starka intryck av Marx tankar om klasskampen, om kapital och arbete och om ideologierna som uttryck för bakomliggande djupare krafter (enligt H "intressen"). Slutorden i De socialistiska idéernas historia tycks skrivna av en åtminstone just då — 1908—09 — övertygad socialist: de socialistiska idéerna "driva så att säga in kilen i klassamhället, sätta massorna i rörelse och göra genom de klasstrider, som de bringa till utbrott, samhällets revor uppenbara, varmed också deras läkande genom en högre samhällsorganisation blir en nödvändighet". H:s så ofta dokumenterade engagemang för "samhällets intresse", "samhällets bestånd", "samhällsnyttan" tycks dock, såvitt man nu kan döma, ha hindrat honom från att ta steget fullt ut till en socialistisk politisk uppfattning. Storstrejkens misslyckande 1909 ansåg han vara en nyttig läxa för arbetarklassen, i det "de få lära sig att det icke är så enkelt att bringa ett gammalt, inom sig genom en uråldrig rättsordning befäst samhälle på fall" (Waller, s 185). Den "materialistiska" världsuppfattning, som H efter 1910 så småningom kom att omfatta, var, kan man gissa, påverkad av hans Marx-studium.

Innan H ännu hunnit få riktig ordning på sin nya världsåskådning, utnämndes han 1911 till prof i praktisk filosofi, och hans intresse vändes nu mot moral-, rätts- och religionsfilosofi. I Kritiska punkter i värdepsykologin (1910) upptog han den österrikiska värdeteoretiska skolans (Meinong, Ehrenfels mfl) tankar till debatt. Han kom till slutsatsen att värdeutsagor uttrycker "en egendomlig förbindelse mellan en subjektiv position till objektet och en uppfattning av det samma". I sin installationsföreläsning Om moraliska föreställningars sanning (1911) uttalade H för första gången sin berömda tes, att moraliska utsagor är varken sanna eller falska, eftersom de uttrycker subjektiva attityder. Denna lära skulle H sedermera komma att upprepa många gånger, vidareutveckla och applicera i olika sammanhang. Den hade enligt H inte bara ett teoretiskt intresse. När den en gång blivit allmänt omfattad, skulle enligt H:s förhoppning moralisk fanatism dö bort.

Från moralfilosofin gick H vidare till rättsfilosofin. I Är gällande rätt uttryck för vilja? (1916) kritiserade han den sk rätts-positivistiska uppfattningen att den gällande rättens regler är uttryck för en "samhällets vilja". Någon sådan "vilja" finns inte. I sitt viktigaste rättsfilosofiska arbete Till frågan om den objektiva rättens begrepp (1917) fortsatte H kritiken från 1916 men företog också en analys av själva idén om objektiva, genom rättsordningen fastställda plikter. Pliktföreställningar är, som han ibland uttryckte det, "tvångsföreställningar". De innebär en association emellan föreställningen om en handling och ett imperativiskt tecken ("du skall", "plikt"), som oberoende av våra önskningar och begär driver oss mot handlingen — ungefär som ett kommandoord dirigerar en drillad soldat. Tron att utsagan "denna handling är min plikt" uttrycker att handlingen har en viss egenskap, är därför felaktig. Till den felaktiga tron bidrar — utom utsagans själva form — bl a föreställningen om en bjudande auktoritet (t ex en gud) bakom det imperativiska tecknet. De faktorer, som skapar sådana associationer, är enligt H uppfostran, den sociala sedvänjan och rättsmaskineriet med dess sanktioner mot rättsstridigt handlande. Att en rättsregel gäller i juridisk mening innebär enligt H endast att den i det stora hela upprätthålles, dvs åtlydes av samhällsmedlemmarna och tillämpas av myndigheterna.

Från analysen av begreppen gällande rätt och plikt vände sig H till studiet av rättsföreställningarnas historia. Den viktigaste frukten av detta studium blev det monumentala verket Der römische Obligationsbegriff (1, 1927; 2, postumt 1941). Med stöd av ett mycket stort historiskt material och en ingående filologisk analys försökte H här visa att det antika romerska rättighetsbegreppet hade en magisk karaktär. Från denna magi har enligt H inte heller det moderna rättsmedvetandet och den moderna juridiken frigjort sig, även om den nu framträder i en förtunnad form.

Efter att under två decennier inte ha publicerat något i kunskapsteoretiska frågor (låt vara att han ofta återkommit till dem i sina föreläsningar) återupptog H 1929 i sitt bidrag till Die Philosophie der Gegenwart in Selbstdarstellungen tanketrådarna från Das Prinzip der Wissenschaft och Botanisten och filosofen. Ehuru H menar att han nu endast utvecklar vad som implicit sagts redan i dessa tidigare skrifter, är det tydligt att hans ståndpunkt nu mera definitivt frigjorts från det transcendentalfilosofiska tankegodset, och väl också att detta skett under visst inflytande från hans lärjunge Adolf Phalén. Alltjämt spelar realitets- eller verklighetsbegreppet en fundamental roll i H:s teori, och alltjämt sätter han detta begrepp i samband med de klassiska tankelagarna. Med utgångspunkt i definitionen att realitet betyder motsägelselöshet, söker H visa hur man kan deducera att den empiriska verkligheten i tid och rum är den enda tänkbara verkligheten. Denna verklighet uppfattar han " materialistiskt" i den meningen att han tänker sig, att vad som inte självt är materiella föremål alltid i någon mening är bestämningar hos materiella föremål. Medvetandet, sådant vi känner det, är t ex en egenskap hos den psyko-fysiska organismen. All metafysik, som antar en verklighet bortom empirins, är orimlig, ja meningslös. Som sitt motto väljer H nu parafrasen "Praeterea censeo metaphysicam esse delendam". Enligt H:s nu hävdade uppfattning är så gott som hela vårt tänkande inmängt med metafysik.

Under sina senare år arbetade H på en stor uppgörelse med den einsteinska relati-vitetsteorin. Ett prov på hans hithörande tankar utgör Über die Gleichungen der speziellen Relativitätstheorie (1937).

H har haft en avgörande betydelse för den akademiska filosofins utveckling i Sverige. Kanske kan man uttrycka den så, att det var han som först definitivt tog steget från 1800-talets filosofiska idealism till ett naturalistiskt betraktelsesätt. Utvecklingen bort från idealismen var säkerligen hos H inte bestämd enbart av teoretiska överväganden. I mycket var den en intensiv personlig reaktion mot den starkt konservativa, moralistiska och religiösa idévärld som han mött under sin barndom och ungdom. H upplevde sig själv som en reformator, som ville befria människorna från vidskepelse och fanatism, som ville omdana moral, religion, juridik och politik. I fråga om pliktföreställningarnas önskvärdhet kan man hos H iaktta en viss ambivalens. Ofta tycks han mena, att de är nödvändiga för samhällets bestånd, att rättsmaskineriets viktigaste funktion är att inskärpa dem, och att vi alla måste bidra att hålla dem vid liv. Men å andra sidan finns det hos H tanken, att den moraliska drill, som lydnaden för plikten innebär, är en sorts andligt slaveri, och att en moral som dikteras av en spontan kärlek till släktets gemensamma bästa vore högre än pliktmoralen. I ett samhälle utan klassmotsättningar skulle, tycks han också mena, en sådan moral kunna träda i stället för pliktmoralen och genom att vara fri från tron på sin egen objektivitet bli ödmjukare, humanare än denna.

I juridiken ville H avskaffa tron på objektiva plikter och rättigheter. Åtminstone de lega ferenda ville H ersätta dessa begrepp med hänvisningar till "samhällsnyttan". Också det politiska livet skulle enligt H gå in i ett lugnare och lyckligare skede om föreställningen om människors, samhällsklassers och nationers rättigheter kunde bringas att försvinna. Denna föreställning eggar parter med motsatta intressen till fanatism i den inbördes kampen. H:s lärjunge Vilhelm Lundstedt betraktade på 30-talet folkrätten som en fara för världsfreden.

I sina föreläsningar vände sig H ofta med bitande skärpa mot dogmatisk religion, teologi och kyrka. Men H:s ateism förblev den från kristendomen omvändes. Som framgår av den postuma boken Religionsfilosofi drömde han om en "rent andlig" religion utan dogmer. En sådan är enligt H förenlig med en materialistisk världsuppfattning. En kristen, som uppnått det rent andligt religiösa stadiet, umgås i sin religiösa känsla med Jesus- och Gudsbilden utan att ställa frågan om de har någon verklighet. I detta umgänge övervinner han världens oro och får samtidigt moralisk inspiration. "Om du lider av mörkret i världen, beror det blott på att du ej har tänt den fackla, som allena kan göra världen ljus. Utifrån väntar du på ljuset såsom erbjudande sig för dig. Men ett sådant ljus kan blott vara ett irrbloss. Tänd själv ljuset och det skall brinna med osläckt låga" (s 250). H själv skall hela sitt liv ha känt en stark sympati med, ja, vördnad och gripenhet för den Jesus han funnit i evangelierna.

Som föreläsare höll sig H strikt till sitt manuskript, läste först lågmält på sin östgötadialekt men med allt mer stegrat patos, och kunde, just när han på slaget lämnade föreläsningssalen, intill dörren uttala någon paradoxal och chockerande sats som sammanfattade vad han sagt.

H förkunnade en lära om vars sanning och fulländning han tycktes bergfast övertygad och som han menade hade konsekvenser för hela vårt tänkande. Den "materiella" verklighetens verklighet blev för H aldrig någonting som han självklart kunde förutsätta, utan den måste ständigt på nytt erövras genom knivskarpa argumentationer, som visade att den idealistiska kunskapsteorin hade fel. När man lyssnade till honom, kunde man få det intrycket, att det bara behövdes ett aldrig så litet räknefel i kunskapsteorin, för att hela vår bild av "erfarenhetsvärlden" skulle rasa samman.

H och hans kollega och lärjunge Adolf Phalén, prof i teoretisk filosofi i Uppsala 1916—31, bildade en sorts filosofisk skola, den s k (nya) Uppsalafilosofin. Till skolans äldsta generation hörde utom lärofäderna Karl Hedvall, Carl Hellström, Harry Meur-ling, Gunnar Oxenstierna och Einar Tegen. En yngre generation utgjordes av Martin Fries, Ingemar Hedenius, Konrad Marc-Wogau och Anders Wedberg — de tre sistnämnda kom dock att i väsentliga avseenden bryta med den hägerström-phalénska skolans idéer. Till skolan hörde också juristerna Vilhelm Lundstedt och Karl Olivecrona. Långt utanför filosofins snäva krets har H gjort sv tänkande förtroget med distinktionen mellan sak- och värdepåståenden.

Författare

Anders Wedberg

Arkivuppgifter

H:s efterlämnade ms på UUB, ordnade av M Fries. Nominalkat till dessa tr av K Marc-Wogau i nedan a a 1968, s 209—212. Brev från Ff ur familjearkivet tr av M Waller i nedan a a. Brev från H till P E Liljeqvist i LUB. Strödda brev från H i UUB (även i H:s egen saml).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Intill 1952 se UUM 1936, Uppsala 1937, s 162 f, o 1937—1950, 1953, s 264. — Inquiries into the nature of law and morals. [Ed by K Olivecrona.] Sthlm (tr Upps) 1953. XXXII, 377 s, 1 pl. (Även = SHVU, bd 40.) — Filosofi och vetenskap. Utg och kommenterad av M Fries. Sthlm (tr Örebro) 1957. 279 s. (Universitetsserien.) — Rätten och Viljan. Två uppsatser. Ånyo utg av K Olivecrona. Lund 1961. 158 s. — Rätten och staten. Tre föreläsningar om rätts-och statsfilosofi. Utg av M Fries. Sthlm 1963. XXI, 274 s. — Philosophy and religion. London (tr Woking o London) 1964. 320 s, 1 pl. [Urval ur H:s skrifter.] (Muirhead library of philosophy.) —¦ Recht, Pflicht und bindende Kraft des Vertrages nach römischer und naturrechtlicher Anschauung. Hrsg von K Olivecrona. [övers av: Nehrman-Ehren-stråles upjftattning av grunden för ett löftes juridiskt bindande kraft, belyst genom å ena sidan romersk, å andra sidan naturrättslig åskådning.] Sthlm o Wiesbaden (tr Upps) 1965. 87 s. (SHVU, 44: 3.) — Socialfilosofiska uppsatser. Inledning av M Fries. [Ny utg.] Sthlm 1966. 209 s. (Orion.) — Jesus. En karaktärsstudie. Utgåva till 100-årsminnet av Axel Hägerströms födelse 6.9.1868 av M Fries. Sthlm 1968. 141 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: E Cassirer, A H (1939); I Hedenius, Om rätt o moral (1941); J Hemberg, Religion o metafysik. A H:s o Anders Nygrens religionsteorier ... (1966) o där anförd litt; J Landquist, A H (Som jag minns dem, 1949); K Marc-Wogau, Studier till A H:s filosofi (1968) o där anf litt; K Olivecrona, A H f (SvJT 1939); SMoK; UUM 1936 (1937); M Waller, A H. Människan som få kände (1961); A Wedberg, Metaphysica est delenda: A H o Uppsalaskolan (i dens, Filosofins hist, 3, 1966) o där s 417 f anf litt; dens, A H. Några minnesbilder o intryck (Sv litt:tidskr 1971, nr 1).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel A T Hägerström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13974, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Wedberg), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13974
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel A T Hägerström, urn:sbl:13974, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Wedberg), hämtad 2024-11-06.