Meriter

1 Högbom, Arvid Gustaf, f 11 jan 1857 i Vännäs, Vb, d 19 jan 1940 i Uppsala. Föräldrar: komministern Johan Gustaf H o Catharina Carolina Kjellerstedt. Mogenhetsex vid h a l i Umeå vt 76, inskr vid UU ht 77, FK 29 jan 80, FL 17 maj 84, disp 28 mars 85, doc i geologi 7 maj 85, amanuens vid kem institutionen vt 86—vt 87, tf prof i mineralogi o geologi 15 sept 87—1 mars 90, allt vid UU, lär i mineralogi o geologi vid Sthlms högsk 20 mars 91, prof i samma ämnen där 19 sept 95, prof i samma ämnen vid UU 29 dec 96—11 jan 22, inspektor för Ultuna lantbruksinst o led av dess styr 17—31. — LVS 98, LVA 05, LLA 14, LFS 20, LWS 21, HedLVS 34.

G 10 aug 86 i Lövånger, Vb, m Clara Henrietta (Henny) Bexelius, f 21 dec 56 där, d 13 april 32 i Uppsala, dtr till handlanden o led av AK Henrik B o Clara Åman.

Biografi

Arvid H växte upp under enkla villkor. När kostnaderna för hans och hans tre bröders skolgång i Umeå blev för dryga, drev de självstudier i prästgården i Lövånger. Sex skolår av tio hade H tillbragt vid läroverket, när han blev student. I Uppsala läste han första året mest historia och nordiska språk men gick därefter över till naturvetenskaperna. Efter två år var han färdig med en examen i kemi, geologi, matematik, fysik, botanik och zoologi. Kemi för P T Cleve var hans huvudämne, i geologi fick han en för tiden modern undervisning av E Svedmark i bl a petrografi.

Någon framtid som vetenskapsman tänkte sig H inte vid denna tid. Han siktade närmast på lärarbanan och gick provår i Sthlm med släta betyg. Då han inte lyckades erhålla någon av de lärartjänster han sökte, fortsatte han att studera i Uppsala. I lic:examen var kemi huvudämnet men även zoologi och geologi ingick. Han läste också meteorologi och gav ut en kortfattad lärobok i detta ämne. Från 1882 och åtskilliga år framåt hade H sommaranställning som extra geolog vid Sveriges geologiska undersökning och kom då att ägna sig åt förarbeten till en geologisk beskrivning av Jämtlands län. Under de första somrarna koncentrerade han sig på att fastställa isrörelser, vilket resulterade i hans doktorsavhandling om Jämtlands glaciala geologi. I denna påvisade han västliga isrörelser från östra delen av landskapet och preciserade noggrant den sista isdelarens läge, vilket gav hypoteser, som kunde förklara de isdämda sjöarnas utbredning och avtappning. Avhandlingen förde med sig ett docentförordnande i geologi, men under åren 1886—87 hade han tjänst som amanuens i kemi. 1887—90 uppehöll han den vakanta geologiprofessuren i Uppsala och blev därpå förflyttad till Sthlm. 1896 återvände han som prof till Uppsala.

Åren vid Sthlms högskola betecknar H i sina självbiografiska anteckningar som mindre angenäma till stor del beroende på motsättningar inom lärarrådet och obehag i samband med de famösa rektorsvalen 1894. Somrarna 1890 och 1891 tillbringade han utomlands. Han studerade bl a mikroskopisk petrografi för Zirkel i Leipzig och mineralogi hos Groth i München, gjorde vidsträckta fältstudier i Bayerska alperna och Dolomiterna och tog sig till fots över alpkedjan både via Brenner och S:t Gotthard.

Tiden 1885 till 1905 var H:s produktivaste period. Årligen publicerade han en eller flera avhandlingar på skilda vetenskapliga områden, inte alltid omfångsrika men betydande genom sina ofta helt nya uppslag. Inom geologin fördelar sig hans produktion på så gott som alla områden utom paleontologin. Sina viktigaste insatser gjorde han inom kvartärgeologin, den skandinaviska fjällkedjans geologi och studiet av urberget. 1894 kom Geologisk beskrifning öfver Jämtlands län, som till stora delar alltjämt är en generalurkund till södra Norrlands geologi. Liknande större regionala översikter är Precambrian geology of Sweden (1910) och volymen Fennoskandia i Handbuch der regionalen Geologie (1913). 1895 kom en studie över nefelinsyenitområdet på Alnön. H:s bild av denna märkliga eruptivkropp väckte uppmärksamhet bland petrografer överallt i världen, en uppmärksamhet som han själv ansåg bero mera på ämnet än på författaren.

1894 publicerade H i Sv kemisk tidskrift en uppsats om sekundära förändringar i atmosfärens kolsyrehalt. Han tyckte sig inte själv ha kommit med några märkliga nya synpunkter, men denna uppsats blev den direkta anledningen till S Arrhenius mycket diskuterade teser om orsaken till de geologiska klimatväxlingarna och frågan upptogs senare av den amerikanske geologen T C Chamberlain efter H:s linjer. I en tiosidig avhandling om relationerna mellan kalcium-och magnesiumkarbonat i de kvartära avlagringarna lämnade H det faktiska beviset för Gerard De Geers teori att den varviga glacialleran är årsskiktad.

Mer än någon annan har H klarlagt de karakteristiska dragen i Norrlands geologi, naturgeografi och ekonomiska förutsättningar. Det han skrivit har präglats av djup förtrogenhet med detta områdes natur, förvärvad under decenniers självsyn. Hans intresse fängslades av den kaledoniska bergskedjebildningens problem: han sökte tolka fjällkedjans tektonik och en följd av år studerade han den högsta strandlinjens läge i älvdalarna. Under sthlmstiden började han arbeta med Norrlands skogs- och näringsfrågor och 1906 kom hans största och av lekmän mest kända arbete Norrland, naturbeskrifning. Det inleds med en överblick av Norrlands upptäcktshistoria, ger därefter en framställning av berggrunden, de lösa jordarterna, landets nivåförändringar, sjöarna, älvarna med deras dynamik och vattenhushållning, följd av en framställning av klimat, fauna, flora och befolkning. Till slut kommer en indelning i naturområden: skärgårdsbältet, lerornas och sedimentens område, moränernas och myrarnas samt fjällen. Boken var den första i serien Norrländskt handbibliotek, som gavs ut med stöd av Frans Kempe.

En romantisk inställning gentemot Norrlands odlingsmöjligheter härskade på många håll kring sekelskiftet. Redan i en Verdandi-skrift 1898 och i en uppsats i Ymer 1902 Om norra Sverige som jordbruksland hade H framhållit — stödd på vetenskapliga fakta och en nykter syn — att jordbruket aldrig kunde bli lönande på myrar och moränlider utan att skogsbruket där måste bli huvudnäringen. Han insåg väl och påtalade de. sociala nackdelar som följde med trävarubolagens jordförvärv, och han tog illa vid sig, när man i en del lappmarkssocknar arrangerade folkmöten, som fördömde hans åsikter, och när han i tidningar och tidskrifter blev utsatt för osakliga och personliga angrepp, som insinuerade, att hans slutsatser innebar ett partitagande för bolagsintressen mot bönder och jordbruk. En svår vedersakare hade han i borgmästare G Lindhagen, som vid den tiden enligt H "energiskt missionerade i Norrland".

H:s vetenskapliga produktion inom geologi och naturgeografi — hans fullständiga bibliografi omfattar 204 nr — pågick oförtrutet under professorstiden, men hans humanistiska intressen kom honom att även ägna sig åt kulturgeografi och arkeologi. Hans första mer omfattande arbete på detta område är Studier öfver Upplands äldre bebyggelsehistoria (Ymer 1912), där han ställer fornfynd och ortnamn i samband med förskjutningar av strandlinjen och finner att -sta-namnen är utmärkande för bronsålderns jordbrukstrakter. I uppsatser i Ymer 1921 och 1937 och i Namn och bygd 1922 vidareutvecklar han sina åsikter, som väl inte delas av alla språkmän men dock tvingat dem att ta hänsyn till kvartärgeologiska fakta.

Sin och närliggande vetenskapers historia ägnade H intresse redan under sin mest aktiva tid som forskare. Han föreläste under flera perioder om geologins historia och fordrade kunskap om dess grundlinjer av sina tentander. Viktigast av hans arbeten på detta område är Nivåförändringar i Norden (1920), som ger en historik över det som under 1700-talet kallades "den sv vallens höjning" eller "vattuminskningen" beroende på vilken inställning man hade till denna fråga, som under mer än hundra år åstadkom mycket vetenskapligt rabalder. I Verdandismåskrifterna Om meteoriter och Slagrutor och rutgängeri förr och nu lämnas historiska utblickar över de vetenskapliga teoriernas ofta märkliga irrvägar och i Naturbetraktelser i historiska perspektiv (1932) tecknar han forskarporträtt och analyserar bl a idéerna om naturens ändamålsenlighet. Till vetenskapshistorien ansluter sig också H:s sista arbete Die Atlantislitteratur unserer Zeit (1938), där han belyser föreställningar förknippade med Atlantismyten och med stillsam humor nagelfar de slutsatser, som vissa äldre sv historiker drog av denna.

H var en ypperlig föreläsare och hade enligt samstämmiga vittnesbörd en beundransvärd förmåga att levandegöra sitt ämne. Man lyssnade till hans föreläsningar över Nordeuropas geologi som till berättelser om ett spännande äventyr (N v Hofsten). Han hade åhörare från skilda fakulteter och vissa föreläsningsserier måste hållas i univ:s största lärosal. H lade stor vikt vid exkursioner. Ett flitigt deltagande i dessa samt förmåga att tänka geologiskt kunde kompensera bristande detaljkunskaper. De offentliga tentamina och de relativt långvariga studier i sitt ämne som han introducerade väckte en viss opposition, men hans rättrådighet och humanitet i ömmande fall kom den att tystna. Han bildade ingen skola, var njugg när det gällde att ge ämnen för licentiatavhandlingar och ställde stora krav på studiebegåvning och uthållighet. Endast under ett par terminer ledde H seminarier. Han ansåg att dessa inkräktade på de fria vetenskapliga sammankomsterna i Geografiska föreningen och Geologiska sektionen, vilka han regelbundet besökte och på ett taktfullt sätt utnyttjade som seminarieövningar. Uppsala fick först 1904 en geografiprofessur, varför även blivande geografer fick en viktig del av sin undervisning på geologiska institutionen.

H hade från 1882 tillhört den radikala studentföreningen Verdandi, en termin suttit i dess styrelse och på olika sätt gjort stora insatser i föreningens verksamhet. Påtryckningar och obehag i samband med den beryktade sedlighetsdebatten bekom honom föga, men när föreningen tog ställning till frågor rörande Norrlands näringar lämnade han den. Då Harald Hjärne under uppseendeväckande former 1899 lämnade sitt inspektorat för Norrlands nation, åtog sig H detta med stor tvekan, dels därför att hans intresse för nationsliv och inspektorstraditioner var svalt och dels därför att en stor del av nationen inte delade hans uppfattning om norrlandsproblemen.

H:s stil utmärks av enkelhet och skärpa. Han skiljer i sitt författarskap noggrant mellan fakta och antaganden, vilket gör att hans skrifter föråldras långsamt. Han var därtill en mästerlig popularisator av svårtillgängliga vetenskaper. Han undvek i möjligaste mån polemik och betraktade med en viss skepticism även sina egna vetenskapliga hypoteser — han försummar sällan att lägga fram även meningsmotståndarens argument. Endast i frågor som rör Norrlands näringsliv låter han höra sträva tongångar. Han var till sin läggning rätlinjig och chosefri. Hans biograf C Wiman har många exempel på den distraktion som var karakteristisk för H. Han erbjöds chefskap för Sveriges geologiska undersökning och fick majoritet vid ett provval till rektor men skriver i sin självbiografi, att han hade "förstånd att avböja" dessa hedersbevisningar, medveten om att han saknade chefsegenskaper och det ordningssinne som fordrades. Hans ståtliga gestalt med det storskurna, allvarliga ansiktet var välkänd av flera generationer uppsalastudenter. Det av G Wilhelmson utförda porträttet på Norrlands nation tillkom genom en donation av Hj Lundbohm.

Författare

Olle Franzén

Arkivuppgifter

Huvuddelen av H:s arkiv i UUB. Självbiogr anteckn:ar i VA. Brev från H i KB, LUB, UUB, VA (bl a 40 st till A G Nathorst o 23 till H Sjögren), Oslo univ:bibl o Åbo univ:bibl (20 till J Sederholm).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se G. Wiman, Biblio-graphia Högbomiana (Bulletin of the Geologi-cal institution of Upsala, vol 30, Upsala 1939 —43, s 43—55). Jfr UUM 1936, Uppsala 1937, s 167—170, o 1937—1950, 1953, s 268.

Källor och litteratur

Källor o litt: M Andree, Norrlands nation (1927); C Anrick, Herrarna på Turistfören (1964); A Gleve v Euler, Från min barndoms o ungdoms Uppsala (Hågk o livsintr, 18, 1937); T Gårdlund, Knut Wicksell (1956); P Hellström, Norrlands jordbruk (Norrländskt handbibi, 6, 1917); N v Hofsten, En student från sekelskiftet (Hågk o livsintr, 19, 1938); L A Jägerskiöld, Upplevt o uppnått (1943); A Klinckowström, Klinckans minnen, 1 (1933); Lantbrukstidskr för öfre Norrland, årg 9 (1902), nr 5; C Lindhagen, Memoarer, 2 (1937); Lövånger, en sockenbeskrivn ... 1, ed G Holm (1942[—46]), 2, ed G Holm (1949); Redogör öfver undersökn:ar o ut-redn:ar ang den sk Inlandsbanan..., 2 (1909); [S] R[osén], Prof H 65 år (UNT 11 jan 22); R Sernander, Fimbulvintern (DN 28 aug 1940); UUMJrt 1936 (1937); Ver-dandi genom femtio år (1932); Westerbot-ten 2 maj 1902; O v Zweigbergk, Studentfören Verdandi 1882—92 (1892); Y Aström, Hjalmar Lundbohm (1965). — Nekr:er över H av E Antevs i Proceedings of the geological society of America, 1940, H Gad i Upsala nya tidn 20 jan 1940, P Geijer i VA:s levnads-teckn:ar, bd 9, 1968, L A Jägerskiöld i bih till VVSH, 60, 1942, E Ljungner i Geolo-gische Rundschau, bd 31, 1940, H Nelson i Sv geogr årsb 1940, L v Post i Ymer 1940, L Ramberg i VSA 1940 o C Wiman i Bulletin of the geol institution of the university of Upsala, vol 30, 1939—43.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid G Högbom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14009, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14009
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid G Högbom, urn:sbl:14009, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-19.