Meriter

11 Fleming, Lars (Klasson), bror till F 10 och F 12, f 3 jan 1621 (enl huvudbanér i Värmdö kyrka) på Norrnäs, Värmdö sn (Sth), d 9 mars (själaringn 10) 1699 i Sthlm (Jak) o begr i Värmdö kyrka. Inskr vid Uppsala univ 26 maj 1637, kammarråd 10 jan 1651, frih 26 mars s å, landsh i Sthlms län 25 juni 1652, tillika i Uppsala län 27 febr 1654, landsh i Dorpatska kretsen i Livland 11 aug s å, krigskammarpres 6 juni 1657 (PM 6 sept), pres i Dorpats hovr 10 mars 1665, riksråd 21 aug 1668, kansler vid akad i Pernau 25 nov 1669, rikskammarråd 6 juli 1676, tillika tf pres i kommerskoll 23 april 1679, lagman i Söderfinne lagsaga 14 sept 1680, vilken tjänst han dock ej tillträdde, åter hovrättspres i Dorpat 10 febr 1681–22 aug 1695.

G 19 juni 1653 på Nyköpings slott m Anna Ivarsdtr, f 11 okt (dp 19) 1634 i Sthlm (Nik), d 16 april (själaringn 17) 1684 där (Jak), dtr av landsh Ivar Nilsson (Natt och Dag) o Kristina Posse.

Biografi

Efter studier i Uppsala och utländska resor blev Lars F 1649 kammarherre hos drottning Kristina. Året efteråt figurerade den unge godsägaren i ett upprörande mål. I sept 1650 anklagades han inför Svea hovrätt i riksdrotsen Per Brahes närvaro för att ha uppbådat några av sina skattebönder under Hässelby gods till skjutsfärd under den brådaste skördetiden. Då de åberopat sin skatterätt och bett att få lösa sin skyldighet med pengar, hade han kastat två åttioåriga bönder i fängelse och satt deras söner på trähästen med stora järnstänger och bojor om benen. En änka i Vittja i Tuna sn berättade att hennes son fått sitta ett dygn på trähästen, så att han blev »en förlamad karl» så länge han levde. Själv hade hon misshandlats, när hon kommit för att bedja för honom. F erkände att han satt tre bönder på trähästen och att änkan slagits, därför att hon brukat »en skamlös mun». Ett hovrättsråd gjorde dessutom gällande att F på ett svekfullt sätt gjort upp ett alltför hårt dagsverkskontrakt med sina bönder på Hässelby genom att supa dem fulla, innan de skrev på. Anklagelserna väckte stort uppseende vid 1650 års riksdag. Kyrkoherden Jonas Petri berättar i sin dagbok, hur bönderna relaterade fallet för prästeståndet och begärde att prästerna ville vinnlägga sig »en sådan träldom avskaffa». F dömdes av hovrätten att betala ett års ränta till bönderna och dessutom 50 dlr smt till sockenkyrkan för att han låtit bönder sitta i fängelse stora helgdagar.

Trots dessa grova övergrepp förblev F i drottningens gunst. Han utnämndes till kammarråd och upphöjdes jämte sina syskon i friherrligt stånd. Juni 1652 utsågs han till landshövding över Sthlms län. Drottningen var med vid bröllopet mellan honom och Anna Ivarsdtr på Nyköpings slott sommaren 1653 och bevistade den komedi, som gavs efteråt, innan hon – berättar Johan Ekeblad – »om morgonen före solen gick upp» återvände till huvudstaden. Våren 1654 blev han tillika landshövding i Uppsala län.

Hösten s å fick F förflyttning och blev landshövding i Dorpatska kretsen i Livland. Här fick han genast utlopp för sina militära intressen. Som en av sina främsta uppgifter såg han att hålla vakt mot den ryske grannen och förstärka garnisonen i Dorpat. Han mönstrade trupperna och drev på befästningsarbetena. I detta sammanhang avgav han ett förhastat löfte att för egna medel bygga en bastion i Dorpats fästning – ett löfte vars realiserande senare skulle bereda honom mycket obehag.

Sommaren 1656, sedan ryssarna ryckt in i Östersjöprovinserna, övertog F själv ledningen av Dorpats försvar, förstörde broarna och brände passen. Den 28 juli började ryssarna belägra staden, som totalt avspärrades. Stora belägringskanoner sattes in. Trots F:s upprepade nödrop kunde staden inte undsättas. Motsättningar uppstod snart mellan landshövdingen och rådet i Dorpat, sedan F tvingat borgarna att arbeta på befästningsverken tillsammans med deras hustrur och barn. Flera gånger avvisade han ryska kapitulationsanbud. Den 12 okt efter tio veckors tappert försvar såg han sig dock tvungen att sträcka vapen, sedan bara 140 soldater var i stridbart skick. F och garnisonen tilläts fritt avtåg. Kommendanten, överste Wollmar von Ungern, anklagade senare F för att ha brutit garnisonens moral genom att vanvårda de sjuka soldaterna, men anklagelserna blev aldrig föremål för prövning.

Efter kapitulationen begav sig F till Pernau, där han genast tog itu med nya försvarsåtgärder. I sina rapporter till Magnus Gabriel De la Gardie beskrev han läget i mörka färger: pesten härjade i staden, den skotska garnisonen förde ett odisciplinerat leverne och bönderna flydde från sina gårdar inför hotet att trupperna skulle förläggas på landsbygden. Han hade dessutom en svår kontrovers med en överstelöjtnant von Tiesenhausen, sedan han för egen räkning lagt beslag på slottet i Pernau.

I maj 1657 kallades F genom kunglig expressorder till den svenska armén i Preussen och utnämndes till krigskammarpresident. Han följde på hösten armén till Danmark, där han fick i uppgift att utskriva 2 000 dragoner bland den jylländska befolkningen. På vintern var han sysselsatt med att uppföra magasin och anskaffa förråd till flottans behov i Sönderborg. Efter Roskildefreden drev han in medel till underhåll åt trupperna i Danmark och fick därvid tillsägelse av regeringen att inte upptaga högre kontributioner än dem fredsslutet medgav. Under det nya kriget vistades han i högkvarteret i lägret vid Köpenhamn, där han bl a anvisade kvarter åt trupperna.

På 1660-talet återvände F till Dorpat, där han under trettio år uppehöll befattningen som president i hovrätten. I flera brev till De la Gardie 1667 klagade han bittert över infrusna löner till hovrättens assessorer och mängden av oavgjorda mål. F kom dessutom att anlitas i militära värv både som mönsterherre och som drivande kraft i 1669 års fästningskommission rörande Dorpat; det uppgavs därvid i rådet, att F hade »lärt fortifikationen».

Sedan brodern Göran F avlidit hösten 1667, arbetade F energiskt på att få efterträda denne som riksråd och uppvaktade bl a Magnus Gabriel De la Gardie. I aug 1668 blev F vald. Valet föregicks av ett meningsskifte. De la Gardie föreslog nämligen, att F borde överflyttas till Åbo hovrätt under motivering, att han inte lyckats göra sig omtyckt bland livländarna, men förslaget föll på Sten Bielkes bestämda motstånd. Bielke, som var besvågrad med F ansåg, att denne först borde tillfrågas.

I riksrådet uppträdde F som anhängare av Bielkes sparsamhetspolitik och motståndare till De la Gardie och dennes vänner. I dec 1670 klagade han över att gods skänktes bort under kungens minderårighet, varvid rikskanslern tillrättavisade honom och beklagade att »sådana funnos som hade ett fiskalshjärta hos sig förborgat». Följande år riktade han ett uppmärksammat angrepp mot Livlands generalguvenör Klas Tott, som han beskyllde för att ha uttagit tre års guvernörslön i förskott, medan tjänstemännen vid Dorpats hovrätt inte fick ut sina löner. En utredning visade, att F låtit sig missleda av en »tokot» kamrerares räkenskaper, och Tott fick full upprättelse. F hörde också till de sju rådsherrar som i nov 1671 protesterade mot det franska förbundet.

Tillsammans med Johan Gyllenstierna insattes F våren 1671 i en kommission rörande reduktionsfrågan i Östersjöprovinserna. Båda tillrådde varsamhet i fjärdepartsräfsten med hänsyn till osäkerheten på den ryska sidan. Han blev också medlem i 1673 års kommission angående de utrikes provinsernas stater.

Sommaren 1676 insattes F på grund av riksskattmästarens opasslighet i kammaren för att ta hand om den betungande arbetsbördan där men användes snart för andra uppgifter. Följande år avsändes han till Livland för att organisera den planerade undsättningsexpeditionen till Pommern, och 1678 fick han i uppdrag att överlämna en proposition om ökade skatter till den livländska riksdagen. Han tycks därvid ha hotat att belägga landet med reduktion, om propositionen inte bifölls.

I maj 1679 efterträdde F som tf president Knut Kurck i kommerskollegium, där han kom att företräda statsfinansiella synpunkter i Karl XI:s anda. Hans främsta uppgift tycks ha varit att avveckla detta kollegium T som självständigt verk. Så skedde också och 1681 fick han avsked. S å tycks han också ha utträtt ur kammarkollegium.

F hörde till de rådsherrar, som fick stanna kvar efter förmyndarräfsten, och användes i flera kommissioner under 1680-talet. Ännu 1690 följde han Karl XI på en mönstringsresa. Under de sista åren av sitt liv var han svårt hemsökt av krämpor, stenpassion och podager.

Som ämbetsman förstod F att i hög grad tillgodose sin egen fördel. Magalotti hävdar i sin bok om Sverige under 1674, att F hade goda inkomster av sin tjänst som krigskammarpresident under Karl X Gustavs krig. Från sina gods i Östersjöprovinserna utskeppade han säd till Sverige. Trots Revals protester medgav regeringen 1664 på hans förslag, att svenska adelsmän, som hade gods i Estland, skulle få utforsla spannmål till Sverige utan särskilt tillstånd. Genom köp och byten skapade F stora godskomplex kring sina gårdar, Mälby i Roslagen, Norrnäs på Värmdö och Värhulta och Ekeberg i Väster-Rekarne (Södermani). Han ägde dessutom gårdar i Uppland, Finland (genom köp av överstelöjtnant Krister Horn 1689) samt i Östersjöprovinserna och tomter på Blasieholmen, där han uppförde en väderkvarn. F var även industriidkare. Av fadern ärvde han Vira berömda bruk, från vilket han under 1690-talet levererade ryttarklingor till den karolinska armén. År 1686 övertog han efter en lång process Graninge bruk av guvernören Karl Sparre. Hans inlägg i denna process, säger J A Almquist, vittnar om den skolade juristen och ej sällan om den om sitt eget måne affärsmannen. De metoder han använde mot bönderna i Sollefteå för att tilltvinga sig plats för en ny masugn ger också prov på några framträdande egenskaper i hans natur: den kyliga beräkningen och den påtagliga hänsynslösheten vid val av medel.

Författare

Alf Åberg

Arkivuppgifter

Brev från F till M G De la Gardie 1652— 67 (1 vol), till E Dahlbergh 1658—98 (39 st), till Sten Bielke 1657—78 (18 st), till Bengt Horn 1665—77 (6 st) samt strödda brev i Skoklostersaml II Fol vol, jämte div brev, skrivelser o handl i Livonicasaml, allt i RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, riksrådets prot, Biographica, skriv till K M:t från livländska hovrätten, allt i RA; sv donationskont:s arkiv F I b: 171, F IV: 288, köpegodskont:s arkiv F VI: 320, avsl byten 1681–1723, 185, allt i KA. — HSH, 22 (1837), 28 (1847); Karl XI :s almanacksanteckn:r, utg av S Hildebrand (1918); Johan Ekeblads bref, utg af N Sjöberg, 1–2 (1911–15); L Magalotti, Sverige under år 1674, utg av C M Stenbock (1912); UU:s matrikel, 1, 1595–1700 (1900–11), s 78. – JA Almquist, Frälseg, 1:1–2 (1931), 3:1–2 (1947); dens, Gra-ningeverken (1909); S Brandel, E O Johanson o J Roosval, Kyrkor i Värmdö skeppslag (Sveriges kyrkor: Uppland, 1, 1950), s 479 f; J L Garlbom, Karl X Gustav från Weich-seln till Bält 1657. Tåget över Bält o freden i Roskilde 1658 (1910); M Carlon, Ryska kriget 1656–58 (1903); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af Pfalziska huset, 2 (1856); S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet (1951); S Grauers, Ätten Wachtmeister genom tiderna, 2 (1946); A Isberg, Karl XI o den livländska adeln 1684–95 (1953); Kammarkoll:s hist (1941); J Kleberg, Kammarkoll 1634–1718 (1957); O Lindqvist, Jacob Gyllenborg o reduktionen (1956); A Munthe, Joel Gripenstierna (1941); L Munthe, Kongl Fortifik:s hist, 2 (1904); G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); A Soom, Der Bal-tische Getreidehandel im 17.ten Jahrh (1961); R Torstendahl, Sv krigsförsörjning o underhållstjänst i Danmark 1657–60 (Aktuellt o historiskt 1961); J Vasar, Die grosse livländische Giiterreduktion (1931); N Wi-marson, Sveriges krig i Tyskland 1675–79, 1–3 (1912); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik 1668–72 (1917); dens, Regering o allmoge under Kristinas egen styrelse (1953); F U Wrangel, Blasieholmen o dess inbyggare (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Fleming, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14220, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14220
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Fleming, urn:sbl:14220, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-04-20.