Meriter

Fremling, Matthaeus, f 17 okt 1744 i Malmö (S.t Petri), d 20 juli 1820 i Lund. Föräldrar: tobaksfabrikören o handlanden Hindrich Laurentius F o Ingeborg Falck. Elev vid Malmö skola 1756, inskr vid Lunds univ 26 aug 1762, vid Greifswalds univ 24 juni 1770, disp pro exercitio där 23 o pro gradu 24 juli s å, docent i fysik vid Lunds univ 16 febr 1771, informator hos riksrådet greve F Ribbing i Sthlm 1773–77, adjunkt i filosofi vid Lunds univ 22 jan 1777 (tilltr 1779), prof i teoretisk filosofi där 27 sept 1782 (tilltr 16 nov s å), erhöll K M:ts förordn att även föreläsa i pedagogik o didaktik 19 juni 1802, univ:s rektor 1794 o 1803. LFS 1773 (ordf 1785–86), RNO 1800. – Ogift.

Biografi

Då filosofiprofessorn i Lund, Lars Laurel, var gammal och svag, fick F redan från 1779 hålla offentliga föreläsningar. »Hans lätta, klara och tydliga sätt att framställa de mest invecklade ämnen förvärvade honom ett stort tillopp av åhörare», säger biskop V Faxe och tillägger, att genom hans ankomst till akademin »förändrades allt vad som i avseende på ungdomen» angick det filosofiska studiet. Redan 1782 blev han professor i teoretisk filosofi.

F:s filosofiska produktion består till största delen av det 100-tal latinska dissertationer för vilka han presiderade. I somliga fall utarbetades dessa av respondenten efter en av F uppgjord plan, men de granskades då noggrant av honom både till form och innehåll. De flesta är skrivna helt av F själv. Utom i de få fall då respondentens självständighet är säkert betygad, kan sålunda dissertationernas grundtankar och argument anses vara F:s. Huvudkällor för F:s filosofi är därjämte hans handskrivna föreläsningar, författade 1779–1811.

I F:s bildning ingick bl a naturvetenskapliga studier. Respekt för empirin blev ett genomgående drag i hans filosofi. Det är signifikativt, att han efter sin återkomst till Lund 1779 väckte uppseende genom att skarpt kritisera läran om medfödda idéer, så som den härskande wolffianismen framställde den. F stödde sig på Locke men var inte Lockian. Då och framdeles ville han inte räknas till någon »filosofisk sekt». Under ett halvt sekel (1770–1820) studerade och diskuterade han med öppet men kritiskt sinne alla de riktningar som gjorde sig gällande inom epokens tänkande i England, Frankrike och Tyskland. Han eftersträvade inte att sammansmälta tankeferment från olika håll till en skenbar helhet. Hans kritik är oftast logisk och saklig, men när han finner en åsikt orimlig och ogrundad, kan han avvisa den kärvt. Inför Holbachs negativa religionskritik deklarerade han i sin installationsföreläsning 1782: »Båda delarna är felaktigt: att tro på allt och tro på ingenting», och Holbachs tanklösa eftersägare behandlade han med föraktfullt gyckel.

Till att börja med såg F i Christian Wolff mönstret för en filosofisk systematiker. Han gillade i hög grad Wolffs strävan efter en noggrann, konsekvent använd terminologi men är å andra sidan fiende till det invecklade och abstrusa. Hans stilistiska ideal är Locke, Condillac och Bonnet (diss »De Elegantia Sermonis Latini Philosopho Necessaria», 1787). Men hans två första föreläsningsserier 1779, över Ontologin och över Naturlig teologi, passar helt in i Wolffs schema för filosofins delar. I sak är han på det klara med att Wolffs positioner håller på att skjutas sönder av Crusius o a. Men en reformerad ontologi ter sig för F under hela hans liv som en huvuduppgift för filosofin, även sedan Kant gått till storms mot dogmatismen (något som F betraktade som en nyttig väckelse för de ytliga och självsäkra).

F lärde sannolikt känna den »förkritiske» Kant under sin vistelse i Greifswald 1770; i sin »Theologia Naturalis» av 1779 nämner han Kants skrift om gudsbevisen av 1763. Ganska snart efter 1781 och sedan under ett helt decennium (jfr Faxe, s 77) torde han ha studerat Kants kritiska skrifter. I en polemik i Nytt och Gammalt 1784 nämner han Kant bland samtidens »djupsinniga» logiker och metafysiker men först 1795 föreläste han om »Kantiska filosofien». Han behärskar då inte bara Kants huvudskrifter utan också litteraturen om honom. F kritiserar ingående både Kants teoretiska och praktiska filosofi. Förnuftskritikens lära, »att en nödvändig och allmän föreställning måste enkom ha sin grund i kunskapsförmågan», är en sats som själv kräver bevis, och ingen filosof, säger F, har ännu kunnat bevisa, att en sådan föreställning inte skulle kunna uppkomma genom intryck. »Av en föreställnings nödvändighet och allmänhet underrättas jag väl om föreställningens oumbärlighet och värde, icke om dess ursprung.» F inser, att man måste visa hur förståndets handlingssätt, väckt till liv av intryck, kan ligga till grund för allmänhet och nödvändighet – ett problem som den moderna empirismen inte ännu synes ha gett en entydig och allmänt godtagen lösning. Beträffande kunskapens materia och form har Kant enligt F »stannat på halva vägen», då han låter föremålets materia vara »given, utan att bestämma varifrån», men anser formen vara en produkt av kunskapsförmågan. Fichte, som anser både föremålets form och materia vara en produkt av »Jaget», d v s av förnuftets handling, är en fullgången idealist.

F riktade ett skarpt angrepp mot Kants moralprincip i sin (anonyma) skrift »Försök til en granskning af Kantiske grunderna för odödlighet och en gud» (1798), vilken väckte Leopolds förtjusning. Om en handling är god, endast då den sker uteslutande av aktning för sedelagen, men ingen kan vara viss om att han utfört en så motiverad handling, måste han också stanna i ovisshet om att en översinnlig och allsmäktig Gud skall skänka honom chansen till en evig lycksalighet. Kan han däremot vara viss om att ha handlat sedligt, behöver han inte enligt Kant någon lycksalighet, då den goda handlingen är värdefull i och för sig.

Schellings identitetsfilosofi från början av 1800-talet föranledde F att omgestalta sin ontologi och sin religionsfilosofi. Han avvisade dock med bestämdhet alla panteistiska konsekvenser. I både natur och ande ser han »uttryck för» ett »öververkligt» förnuft, och inom religionen finns därför rum för en »symbolisk antropomorfism» (1816). Även gentemot Schelling förhåller sig F kritiskt sovrande. Att kalla honom »eklektiker» (M Weibull) eller »trosfilosofiskt betonad common-sense-filosof» (Bohman) är missvisande.

F:s föreläsningar om den Schellingska filosofin väckte misstro hos universitetskanslern Lars v Engeström som ogillade Schellings läror. Kanslern tillskrev i ärendet dels F själv (9 febr 1816), dels prokanslern biskop Faxe (16 febr s å). F gav ett värdigt och fint svar, inte utan lätt ironi. Han förklarade, att han inte tillhörde »någon filosofisk sekt, av vilket namn den vara må», och att han »i stånd att se med egna ögon» under ett lugnt mediterande kommit till de resultater som han framlagt i sina föreläsningar. Innan kanslern svarade, infordrade han utlåtanden av C G af Leopold och A N Edelcrantz. Svaret, i den del det var inspirerat av den senare, gick ut på en allmän kritik av filosofiska undersökningar. Tålmodigt och samtidigt i magistral klarhet och korthet framhöll F i sitt svar (21 april 1816), att en undervisningsmetod, »så framt den skall vara akademisk och skiljas ifrån den lägre undervisningen, som allenast föreställer thesis, måste likväl tillfälligtvis innehålla antithesis, striden imellan dagens lärosatser». Den Schellingska naturfilosofin, »dagens tvisteämne», kunde därför inte helt och hållet förbigås. Åter rådfrågade v Engeström Leopold, som i ett svar i bunden form manade till hovsamhet. Engeström drog sig nu ur striden och förklarade sig i ett nytt brev (13 maj s å) vara »mycket för svag» att lämna F »någon föreskrift över det sätt, vilket han anser bäst till dylik undervisning». I den sv lärofrihetens historia är F:s hållning i denna tvist en milstolpe att beakta.

Även undervisningen i logik (»Förnuftslära») och psykologi ägnade F den största omsorg. I den logiska elementarläran utmönstrades mängder av skolastiskt kram, och metodläran nyskapades helt, varvid F tillgodogjorde sig bl a Locke, Hume, Reid, Lambert och Kant. I psykologin odlade han såväl den empiriska som den »rationella» delen. Till den empiriska hämtade han material inte blott från samtidens välkända verk av Condillac, Bonnet o a, utan i stor utsträckning även från fysiologiska och medicinska auktoriteter; först Sydney Alrutz och Axel Herrlin gick längre i denna riktning.

Från 1802 föreläste F även i pedagogik. Efter åhörares anteckningar utgav N G W Lagerstedt 1921 några utdrag av F:s pedagogiska föreläsningar. De var upplagda efter mönstret av A H Niemeyers »Grundsätze der Erziehung und des Unterrichts» men visar tillika en vidsträckt beläsenhet och ett självständigt omdöme grundat på F:s erfarenheter som informator och universitetslärare. – För att garantera en elementär pedagogisk utbildning av blivande lärare och informatorer tillsatte universitetet i samverkan med kanslersgillet 1803 ett »uppfostringsutskott», ett slags examensnämnd, vari F jämte sex andra professorer insattes. I ett memorial reste F, under polemik med den berömde latinprofessorn J Lundblad, krav på bättre undervisning för borgare- och landsbygdsbarn och gav en detaljerad plan för undervisningen i borgarskolan. F ställde sig även positiv till förslag om inrättande av ett seminarium med övningsskola. Konsistoriet var inte nog framsynt att förorda dessa yrkanden. Hade de vunnit gehör, »skulle man i Lund fått en organisation för lärarutbildningen som varit överlägsen var och en av de samtida tyska organisationerna» (J Agrell). Antalet examinander i uppfostringsutskottet minskades så småningom; 1819 var det blott tre. 1820 års skolordning gav intet stöd åt dess kompetenskrav. På förslag av fakulteten avskaffades utskottet 1823 av K M:t. F:s pedagogiska undervisning blev sålunda blott en tillfällig föregångare till den först på 1900-talet inrättade professuren i psykologi och pedagogik.

Även på senare år intresserade sig F för naturvetenskaperna, särskilt kemi och mineralogi. Hans värdefulla naturvetenskapliga samlingar donerades till LU:s naturaliekabinett, liksom hans betydande fornsakssamling till dess historiska museum.

F hör till Lunds universitets stora namn. Han var en allmänt vördad, högt begåvad, grundligt lärd och kritisk vetenskapsman och en lysande föreläsare och universitetslärare. Genom att levandegöra sin epoks europeiska tänkande och kritiskt behandla det bidrog F i hög grad till att skapa en atmosfär av fri forskning och exakt rationell vetenskaplighet vid universitetet. Han har positivt och negativt påverkat Tegnér och Thorild och bland hans respondenter finns ett stort antal som blivit berömda män i vetenskap, litteratur, förvaltning, kyrka och skola.

F var en omtyckt sällskapsmänniska och en kvick karl, vars ibland bitande repliker blev bevingade. Han skall vara en av de två figurer, som syns vid Lundagårdsmuren på A Arfvidssons bekanta litografi av Sandgatan. Kahl skildrar honom »med händerna tillbakaböjda på ryggen och omfattande ett spanskrör», promenerande »i jämna och avmätta steg», klädd i »mörkbrun ytterrock, snarare liten än lång till växten, med glad uppsyn, ljusa anletsdrag och blixtrande ögon under de vita lockarna».

Det vackraste äreminnet över F är Tegnérs minnessång: »Dock var han glad, men som den vise är, Förutan yra, utan blint begär. Ty dagens korta glädje, dagens smärta Den var för liten för hans fria hjärta, Blott känt av få, en sluten gruva likt, Dess yta ringa, men dess djup är rikt». Tegnér karakteriserar hans tankeklarhet: »Och vart hans öga såg, där vart det dag» och ger sedan slutvinjetten: »Ett sinne upphöjt över tid och öden, I livet lugnt och forskande i döden» (Saml skr 3, s 100 ff).

Författare

Bengt Hildebrand, Elof Åkesson

Arkivuppgifter

F:s handskr föreläsningsutkast (11 vol) jämte Excerpta (1 vol) o Miscellanea (1 vol) i LUB. F:s brewäxl med L v Engeström i KB. Åhörares anteckn :r efter F:s föreläsn:r i KB, LUB (talrika), UUB, enstaka i GUB, LSB, Statens psyk-ped bibi o i enskild ägo; E Tegnérs anteckn:ar (Palmborg 1339) i Tegnérstiftelsen, Lund.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Rektorsprogram och akad. avh. i Lund, se P. Sjöbeck, Program . . ., Lund 1912—15, nr 511, 514 f, 545 f, resp. Liden, 2, s. 55 och Marklin, 1:2, s. 38—44, eller M. Weibull & E. Tegnér, LU:s historia 1668—1868, Lund 1868, D. 2, s. 277 f. Självbiografiska data i C. Wollins inbjudan till F:s installation 1782 (Sjöbeck, nr 478). Vidare: Theses philosophicae . . . [Akad. avh., preses G. Muhrbeck.] Gryphiswaldiae [1770.] 8 s. — Theses inaugurales . . . pro gradu . . . [Akad. avh., preses P. Ahlwardt.] Gryphiswal-dia= [1770]. 7 s. [Även annan uppl. s. å.] ¦— Svar och anmärkningar, öfver det ifrån den berömde Theologen ankomna, och i N:o 40 af denna tidning införda bref [anon.] (Nytt och gammalt [£. d. Lunds Weckoblad], 1764, s. 328—330, 337—342). — Försök til en granskning, af Kantiske grunderna, för odödlighet och en Gud. Sthlm 1798. (6), 92 s. [Anon.] — Utdrag af ett bref från Hr F-g til Hr B-k, rörande Kantiska philosophien [sign.] (Valda stycken, til uplysning i den Kantiska philosophien, Sthlm 1798, s. 54—62). — Anmärkningar, beträffande recensionen, af et bref [anon., polemik mot rec. av föreg.] ([Lunds Weckoskrift] Nytt och gammalt, Bi-hang, til N:o 29, Lund, den 12 mars 1800, (16) s.). — [Brev] (A. Kahl, anf. källa, s. 160—164, 167—169). — [Utdrag ur F:s yttrande ang. de pedagogiska reformerna] (C. K. S. Sprinchorn, anf. källa, s. 11-—15). — Föreläsningar i pedagogik och didaktik. Lund 1921. 73 s. (Pedagogiska skrifter utg. av Sverges allmänna folkskollärareförenings litteratursällskap, 94.) — Om en filosofi, som icke är ovänligt sinnad mot sunda förnuftet [avh. 1814 i övers.] (A. Nilsson, Tegnér och uppsalafilosofien, Sthlm 1934, s. 193—206).

Källor och litteratur

Källor o litt: Fil fak.s o Lunds akad konsist:prot 1779–1820, V Faxe, Fremlingiana, LUB. – J Agrell, Nyinrättade professurer inom fil fakulteten i Lund . . . (Studia psychologica et paedagogica, 2: 2, 1949); A Ahn-felt, Excellensen Engeström såsom akad inqvisitor (i dens, Nektar o gift, 1, 1881, s 109–114); P G Ahnfelt, Studentminnen, 1 (1882); S Arvidson, Thorild (1931); S Bohman, Esaias Tegnérs tänkesätt o idéer (1933); F Böök, Esaias Tegnér, 1 (1946), s 48 f, 59 ff; C F Cavallius, Prosten Carl Fredrik Cavallius ungdomsminnen (i G Virde-stam, Kring Östrabo o Sankt Sigfrids källa, 1934); V Faxe, M F (Saml:r utg för de Skånska landskapens hist o arkeol fören, 6, 1877, s 75–80); E Gertz, Studier över reformarbetet inom det högre undervisningsväsendet (1930), s 106–122; O Gertz, FS 1772–1940 (1940); A Herrlin, Pedagogiken o dess studium (1913); O Herrlin, Religionsproblemet hos Thorild (1947); B Hildebrand, G J Thomsen . . . (1937–38); [B HöijerJ rec i Journal för Sv litt, 3, 1799; A Kahl, Tegnér o hans samtida i Lund (1868), s 129–146; [A Lignell,] Ur Anders Lignells själv-biogr anteckn:r (Gamla studentminnen från Lund, ed E Wrangel, 1918); B Liljekrantz, Benjamin Höijer (1912), 54, 75–78; Y Löwegren, Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet (1952); Albert Nilsson, Tegnérs filos o estet skrifter (1913), inl s 28 f; dens, Tegnér o Uppsalafilosofien (1934), s 230; A Nyblaeus, Den filosofiska forskningen i Sverige från si af 18:e årh, 1:2 (1875), s 148–186; A Nyman, Lundensisk filosofi . . . (Studier tillägn Efraim Liljeqvist den 24 sept 1930, 1, 1930, s 1–20); N G Ohlson, Det pedagogiska problemet i Sverige under frihetstiden o gustavianska tiden (1939), s 269–273; N P Ösberg, Lundaminnen från 1820-, 30- o 40-talen, ed G Carlquist (Skrifter utg av Fören Det gamla Lund, 8–9, 1927); T T Segerstedt, Leopold, Lars v Engeström o F (VSLÅ 1935); dens, Moral Sense-skolan o dess inflytande på sv filosofi (LUA, N F, avd 1, bd 33, nr 8, 1937); I Seth, Univ i Greifswald o dess ställn i sv kulturpolitik 1637—1815 (1952) o bil 3; G Sommelius, Lexicon eruditorum Scanensium . . ., 2 (1787–93), s 461 ff; C KS Sprinchorn, Pedagogiska utskottet vid Lunds univ 1804–1819 ... (bil till Lunds h a l:s årsredogör 1899); E Tegnér, Samlade skrifter, ed E Wrangel o F Böök, 3 (1924), 9 (1925); L Weibull, Thomas Thorild ... (1896), s 56; M Weibull–E Tegnér, LU:s hist 1668—1868, 2 (1868); M Weibull, LU:s hist, 1 (1918), s 299, 305, 312; A Wiberg, Carl Ulric Broocman (Årsböcker i sv undervisningshist 77–78, 1950); dens, Akad läsesällsk i Lund 1812–1830 o dess föregångare (ibid 94, 1957); P Wieselgren, Lunds akad på 1820-talet, ed E Newman (Skrifter utg av Fören Det gamla Lund, 11, 1929); E Wrangel, Tegnér i Lund, 1–2 (1932).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Matthæus Fremling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14451, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand, Elof Åkesson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14451
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Matthæus Fremling, urn:sbl:14451, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand, Elof Åkesson), hämtad 2024-04-19.