Meriter

3 Gahn af Colquhoun, Carl Pontus, bror till G 1 o G 2, f 1 mars 1759 i Falun, d 9 maj 1825 i Sthlm (Jak). Inskr vid Uppsala univ 13 okt 1769, volontär vid Dalreg juli 1773, rustmästare 16 sept s å, förare april 1775, stabsfänrik 22 maj s å, sekundlöjtn vid Savolaks reg 5 aug 1778, löjtn vid reg Royal Suédois 22 aug 1779, reg: kvartermästare vid Savolaks reg 20 april 1785, premiärmajor 10 mars 1787, överstelöjtn 10 aug 1792, överstelöjtn o premiärmajor vid Västmanlands reg 8 febr 1793, v guvernör vid krigsakad på Karlberg 13 dec 1794–1798, överstelöjtn vid Dalreg 15 juli 1795, överste i armén 28 maj 1801, naturaliserades som sv adelsman 5 sept 1809 (introd 11 nov s å), deltog i riksdagarna 1809–23 (led av konstitutionsutsk 1809–10, 1810, 1815, av särsk utsk nr 2 1810, av allm besvärs- o ekon:utsk 1812, av förstärkta statsutsk 1812 o 1823, av bankoutsk 1823), överste i Dalreg 1 maj 1810, överste o chef för Dalreg 30 mars 1813, generalmajor i armén 26 juli 1814, chef för 2:a infanteribrigaden 24 april 1820, ordf i krigshovrätten 2 nov 1824. – RSO 1789, LPS 1793, LKrVA 1796, KSO 1815, HedLKrVA 1817, KmstkSO 1823.

G 17 dec 1801 på Klosters bruk, Husby (Kopp) m Christina Brita Rosenborg, f 9 sept 1768 där, d 21 aug 1834 i Sthlm (Jak), dtr till krigsrådet Anders R o frih Christina Charlotta Funck.

Biografi

När den unge brigadmajoren Pontus G 1788 gick i fält i ryska kriget, hade han en mycket ambitiös militär utbildning bakom sig. Efter fransk krigstjänst 1778–83 med deltagande i belägringarna av Gibraltar och av den brittiska flottbasen Port Mahon på Menorca, inträdde han 1785 i Hollands armé. Därefter hade han deltagit i den preussiska arméns fältmanövrer i Schlesien.

G var med vid Savolaksbrigadens attack mot Nyslott sommaren 1788, och då den förrädiske brigadchefen B J Hastfer beordrat reträtt över gränsen, ledde han försvaret av Pumala pass. Aret därpå medverkade han i Savolaksbrigadens operationer. Den stod nu under befäl av Curt v Stedingk, åt vilken G tjänstgjorde som rapportör. I den framgångsrika striden vid Parkumäki förde G den ena kolonnen. Han deltog även i de följande mindre träffningarna vid Savolaks gräns: Pumala, Savitaipale och Kärnakoski, där han blesserades i armen. Under den följande fredsperioden visade sig G som en duktig lanthushållare, från 1795 på Säters kungsgård, som var överstelöjtnantsboställe under Dalregementet.

I 1808–09 års krig förde G befälet under G M Armfelt för Dalregementets 2:a bataljon i norra Värmland. Hans uppgift var att företa väpnade rekognosceringar mot Elverum och Kongsvinger, och i april 1808 gick han vid Medskogen över gränsen. Han angrep en mer än dubbelt överlägsen norsk avdelning, och i passet Trangen omringades han och måste ge sig fången, sedan han förlorat större delen av sin styrka. Från sin fångenskap rapporterade han till svågern J M af Nordin och Armfelt, vilken sistnämnde i sin rapport till kungen karakteriserar G som »käck och skicklig karl» och bortförklarar hans »désastre».

Efter Gustav IV Adolfs avsättning var G en ivrig anhängare av 1809 års män. Han var nära lierad med Georg Adlersparre och tjänstgjorde som dennes kunskapare på båda sidor om Kölen i samband med de planer på union med Norge, som den nya regimen ville förverkliga. I de norska affärerna var G djupt invecklad, och han tillstadde på eget bevåg tullfrihet över gränsen – en åtgärd, som han ber Adlersparre urskulda honom för i tullstyrelsen. År 1814 propagerade han ivrigt för Karl Johans synpunkter på den norska unionen; syftet var endast en gemensam fredlig gräns.

Själv agerade han, när västra armén sattes på fältfot, med stor pompa. I sitt högkvarter vid Eda skans var han i mars 1814 tillsammans med landshövdingen v Eckstedt värd för 135 personer – ett kalas, till vilket talrika norrmän inviterats. Fientligheterna utbröt ej förrän de sista dagarna i juli med den sv arméns inmarsch över linjen Svinesund–Tistedalen. I Värmland förde G självständigt befäl över 10:e brigaden, som bestod av bataljoner ur Värmlands och Västerbottens regementen. Enligt kronprinsens order var hans uppgift att med demonstrationer binda så stora fientliga styrkor som möjligt i norr, men ej att äventyra sig för långt in i Norge eller att engagera sig i allvarlig strid. »Gör han annorlunda begår han fel, som kunna bliva honom dyra» skrev chefen för överbefälhavaren v Essens stab, general Gyldenstolpe, profetiskt i sin journal. Man hade på högsta ort klart för sig G:s hänsynslösa våghalsighet som truppförare.

Den 31 juli överskred G, nyutnämnd generalmajor, med 1 400 man gränsen på marsch mot Kongsvinger, som han tänkte närma sig som han skriver i sin första rapport »med den försiktighet som fiendens mångdubbla överlägsenhet motiverar». Så till vida följde han sin instruktion, men då han ej mötte nämnvärt motstånd angrep han 2 aug Liers skansar utanför Kongsvinger, dit fienden dragit sig tillbaka och nu intagit ställning. Dessa var både genom konst och natur lätta att försvara och efter flera »raska stormar på fientliga verken på de brantaste höjder» avblåste G det som han själv kallade sitt »av omständigheterna omöjliga företag», och drog sig tillbaka till Eidskogs kyrka. Men här blev hans situation än värre. Han anfölls av sin motståndare överstelöjtnant Krebs med 2 500 man och höll stånd i en timmes tid, då hans tross, som han sänt tillbaka mot gränsen, också anfölls, och han hotades med fullständig omfattning. Striden blev nu skriver G »ett förtvivlat försvar på stället och en massaker, varvid mycket folk å ömse sidor stupade». Förbi sin förstörda tross lyckades han emellertid bryta den fientliga kedjan och rädda brigaden över gränsen men med en förlust av c:a 300 man. Bland de dödade befann sig landshövding v Eckstedt, in i det sista outtröttligt anskaffande förnödenheter åt truppen. G ansågs ha låtit lura sig av norska överlöpare samt ha försummat underrättelsetjänsten, och kavallerichefen i fälttåget A F Skjöldebrand skriver i sina memoarer: »G förlorade huvudet, som han förut ej hade använt». Trots att G:s dispositioner klandrades, skrev Karl Johan ett högsint tröstande brev till honom, i vilket han säger, att G:s aktion blev olycklig genom något för stor säkerhet men att han genom sitt lugna mod räddat sina trupper, och han uppmanar nu G att återta den offensiva hållning, som bäst motsvarar hans karaktär. Konventionen i Moss den 14 aug satte emellertid punkt för vidare krigsoperationer.

Författare

Sven Åstrand

Arkivuppgifter

G:s tjänsteskriv:r i Admin handkr rör armén: Dalreg 1813–20 o meritförteckn i Militaria: AnsÖkn:r o meritförteckn:r, Armén, RA. En del av G:s arkiv, brev till honom, koncept o anteckn:r om krigen 1788–89 o 1808–09, KB. – Brev från G i RA till J M af Nordin (36 st, 1802–20) i Sjöholmsarkivet o till Curt v Stedingk (7 st) samt till P Svartengren i Ericsbergsarkivet (dep). Brev från G i Engeströmska saml, KB, strödda brev i UUB o 1 brev från G till Karl Johan i BFA. Brev från G till G Adlersparre, LUB, delvis tr i »För hundra år sen», 2, utg av S Clason (1910).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Åminnelse-tal öfver . . . Joh. Christopher Toll . . . (Tal, hållne i KrVA, åren 1822 och 1823, Sthlm 1824, s. 3—14).

Källor och litteratur

Källor o litt: Kammarkoll:s skriv:r till K M:t, vol 524, 1807, RA; Kriget 1813–14, C III: 102, D I: 10 d (Högkvarteret), D III: 11 c, KrA; Campagne de Norvège. Copies des lettres, BFA. – Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, 8, 1807–1811 (1939); A F Skjöldebrand, Memoarer, ed H Schück, 5 (1904). – G Björlin, Kriget i Norge 1814 (1893); C W Kleen, Detaljer ur fälttåget i Norge 1814 (Militärlitt:fören:s förlag, 119, 1915); S A:son Sparre, K Västmanlands reg:s hist, 5 (1933); Sveriges krig åren 1808 o 1809, 6: 1–2 (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Pontus Gahn af Colquhoun, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14651
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Pontus Gahn af Colquhoun, urn:sbl:14651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-11-08.