Meriter

4. Fredrik August Cederschjöld, den föregåendes son, f. 27 maj 1813 i Stockholm, d 10 mars 1883 därstädes. Student i Lund 5 aug. 1830; filol. kand. 21 dec. 1833; fil. kand. 16 juni 1835; avlade med. farm. examen 23 dec. 1836; med. kand. 23 dec. 1837; med. lic. 11 juni 1839; disp. 20 juni 1839 (Om fostrets framkomst ur moderlifvet efter quinnans död; pres. J. B. Pramberg); kir. magister 5 mars 1840; avlade ämbetsprovet samma månad; erhöll med. doktorsdiplom juni 1840; företog på egen bekostnad en studieresa till Tyskland och Frankrike 1850. Tf. bataljonsläkare vid andra livgardet 9 sept. 1839; förordnad att hålla föreläsningar för barnmorskeeleverna i Stockholm 16 mars 1840 och ånyo. 1 apr. 1841; tf. artis obstetricise adjunkt vid Karolinska institutet under tre månader 12 aug. 1841; tf. provinsialläkare i Nora distrikt 3 febr. 1842 och ånyo 23 jan. 1843; provinsialläkare därstädes 3 juni 1846; erhöll avsked 2 sept. 1851; praktiserande läkare i Stockholm från hösten 1851; bevistade riksdagarna 1853— 66; provinsialläkare i Stockholms distrikt 13 okt. 1854; lärare vid undervisningsanstalten för barnmorskor i Stockholm 26 apr. 1855; erhöll professors titel 6 juli 1855; erhöll avsked från lärarbefattningen 10 sept. 1880. Ledamot av svenska läkarsällskapet 1839 (ordförande 1856—57); RNO 1864; innehade dessutom utländsk orden och var ledamot av ett utländskt lärt sällskap.

Gift 8 dec. 1844 med Agnes Memsen, f. 9 febr. 1816, d 7 juli 1892, dotter till komministern Magnus Memsen i Holm, Göteborgs stift.

Biografi

C. var en dugande och intresserad läkare, dock utan någon högre förmåga av vetenskapligt tänkande. Son till den store läkaren P. G. Cederschjöld, höll han faderns minne i ära, alltid färdig att försvara denne mot angrepp, vartill försök, även av perfid natur, icke uteblevo. Hans andra stora patos var barnmorskekårens höjande såväl i vetande och praktisk duglighet som även ekonomiskt och socialt. C: s aktningsvärda försök i nämnda avseende strandade dock, i huvudsak på grund av kårens rekrytering med tvivelaktiga element och hans eget mindre taktfulla uppträdande, men även på den grund, att han ofta syntes överskatta värdet av barnmorskornas omdöme och framställningar. Det blev en senare tid förbehållet att råda bot på de missförhållanden, som C. förgäves sökt avhjälpa. Hans läroböcker för barnmorskor, från början en bearbetning av faderns, utkommo i nya upplagor utan tidsenliga förbättringar. Det gör ett beklämmande intryck att finna en så sent som 1883 tryckt »Lärobok för barnmorskor uti den instrumentala förlossningskonsten», där regler uppställas, som strida mot antiseptikens enklaste fordringar.

C. var i själva verket nästan till det sista en fanatisk motståndare till den lära, som småningom banade sig väg, att barnsängsfebern berodde på smitta, och han bemötte med nästan personlig hätskhet alla framställningar i denna riktning och följaktligen också påpekandet, att barnsängsfeber icke sällan spriddes av barnmorskor. Ett av sina sista år torde han dock blivit något vacklande i sin tro och föreskriver därför, att barnmorskorna skola tvätta sig med tvål och vatten och därpå skölja händerna i tvåprocentig karbolsyrelösning efter(!) varje undersökning för att därigenom minska risken för överföring av smittämnen från en patient till en annan. För övrigt trodde C. överhuvud taget ej på smitta och ansåg speciellt koleran icke kontagiös.

Allt detta oaktat finnes det ett område för C: s verksamhet, där han tillvinner sig odelad sympati, och detta är hans verksamhet som ledamot av ridderskapet och adeln vid ståndsriksdagarna från 1852. Han sökte där verka för den medicinska undervisningens förbättrande och trodde sig för detta ändamål böra förorda Uppsala universitets eller åtminstone medicinska fakultetens förflyttning till Stockholm och tilldelande av fullständig undervisnings- och examensrätt åt Karolinska institutet. Emot de på samma gång puerila och fanatiska förslag, som inom ståndet väcktes att avskaffa vaccinationstvånget, att införa homöopatien som läroämne vid våra medicinska högskolor, att bygga »homöopatiska» sjukhus eller öppna sådana polikliniker, att vidtaga åtgärder för spridande av bruket av »vattenläkekonsten», var C. en vaksam Sions väktare. Stort intresse hyste han för förbättrandet av det i mitten av adertonhundratalet ännu ytterst underhaltiga undervisningsväsendet för flickor. Han motionerade om anslag till en normalskola för flickor i Stockholm, som ju också senare kom till stånd, och även landet i övrigt sökte han förhjälpa till bättre skolundervisning för de unga flickorna. Han levererade heta bataljer mot de ädla herrar och riddersmän, vilka ansågo sådana åtgärder och än mera ett förslag att medgiva ogift kvinna att bliva myndig vid tjugufem års ålder som mycket farliga angrepp på kvinnans »skärhet».

Vinnande är C: s medkänsla för de små och betungade. I många motioner sökte han förskaffa löneförbättringar, pensioner åt nödställda äldre läkare, deras änkor och barn. Rätt originellt men icke osympatiskt verkar en hans motion om pension — man är frestad kalla den en upprättelsepension — åt en ålderstigen dotter av den bekante livmedikus F. J. A. Rossi, som på grund av förmenta försummelser vid kronprinsen Karl Augusts obduktion blivit särdeles hårt och orättvist behandlad. I allmänhet blevo dessa motioner avslagna. Tilltalande är också den oförskräckthet, varmed C. gick till angrepp även på högt ansedda personer inom ståndet och kåren, då hans rättskänsla så påfordrade. Han ägde en flammande rättfärdighetskänsla, var en temperamentsfull och vältalig debattör och kunde höja sig till verklig vältalighet. Ett prov därpå av hög rang är hans uttalande för det vilande representationsförslaget vid 1865—66 års riksdag. Man finner även eljes alltid C. på den reformvänliga sidan. Med det gamla riksdagsskicket slutar C: s verksamhet som politisk personlighet. Någon större roll spelade han väl icke, men han var en vaksam reformvän och yttrade sig ofta och med framgång i frågor, som lågo hans verksamhet och idévärld nära. Han var initiativtagare till ett sjukhus för obotligt sjuka, nuvarande Stockholms sjukhem, likasom han också i övrigt sökte främja den ännu i dag olösta frågan om sjukhusvården av de obotligt sjuka.

Författare

C. D. Josephson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om fostrets framkomst ur moderlifvet efter quinnans död. Lund 1839. 25 s. (Diss., prass. J. B. Pramberg, resp. C.) — Sjukdomshändelse (Hygiea, Bd 5, 1843, s. 515—516). ¦— Är trepanation någonsin af behofvet påkallad? (ibid., Bd 8, 1846, s. 554—561). — Ny iakttagelse af spinal-irritation (ibid., s. 761). — Kort historisk framställning af ansigts-förloss-ning (ibid., Bd 10, 1848, s. 643—655, 707—732). — Sjukdomshistoria (ibid., Bd 11, s. 80—86). — Beriktigande [ang. professor P. G. Cederschjöld] (ibid., Bd 12, 1850, s. 237—242). — Ett nytt perforatorium (ibid., s. 531—534). — Ett ord till ömsinta mödrar om qvinnans uppfostran. Sthm 1852. 12: o 64 s. — Är svenska folket verkeligen så fysiskt och moraliskt förderfvadt som herr prof. M. Huss antyder uti sin af handling: »Om Sveriges endemiska sjukdomar». Recension, i Sthm 1854. 64 s., 1 tab. [Med anledn. av: M. Huss, Om Sveriges endemiska sjukdomar. Föredrag, hållet i Skand. naturf.-mötets allm. sammankomst d. 21 juli 1851. Sthm 1852. 132 s.] — Om uterinsondens ringa användbarhet. Sthm 1855. 8 s. — Om läkekonst och qvacksalveri, föredrag hållet vid Sv. läkare-sällsk. högtidsdag d. 6 okt. 1857. Sthm 1857. (3), 137 s. [Följdskrift: P. J. Liedbeck, Om folkmedicin. Ett motstycke till både »läkekonst och qvacksalveri». Sthm 1858. 12: o 36 s.] — Belysning af hr professor G. Brantings »Upplysningar». Sthm 1864. 35 s. [Med anledn. av: G. Branting, Några upplysningar beträffande orthopedien eller sträck- och tryckmethoden, med af-seende å Sv. läkaresällsk. prot. d. 11 aug. 1863. 27 s., 1 pl.] — Lärobok för barnmorskor. Sthm 1873. XXI, 304 s. 2: a uppl. Sthm 1878. XV, 312 s. — Lärobok för barnmorskor uti den instrumentala förlossningskonsten. Sthm 1874. VIII, 38, (2) s. Nya uppl. Sthm 1883 och 1901. Omarb. af E. Alin. Sthm 1906. 48 s. — Om edgång, stridande mot förnuft och religion. Sthm (tr. Lund) 1879. 30 s. — Talrika anföranden och motioner i Riddersk. och adelns riksdagsprotokoll; tillfällighetsverser; recensioner samt anföranden och meddelanden i Hygiea m. m.

Utgivit: P. G. Cederschjöld, Handbok för barnmorskor. 4: e—7: e uppl. Sthm 1850, 1856, 1861, 1868. — Dens., Handbok för barnmorskor i den instrumentala förlossningskonsten. 3:e—5:e uppl. Sthm 1855, 1863, 1870. (Översedd av C.) — Några blad ur P. G. Cederschjölds efterlemnade anteckningar. Sthm 1857. 12: o (4), 152 s.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 3 juni 1846, 2 sept. 1851, 13 okt. 1854, 26 apr. 1855 och 10 sept. 1880 (meritförteckn.), RA. — Riddersk. o. adelns riksdags- prot. 1853—66. — C:s egna skrifter; J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia ifrån kon. Gustaf I:s till närv. tid, Nytt suppl. (1853) o. Ny följd, 1 (1873).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik August Cederschjöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14725, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14725
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik August Cederschjöld, urn:sbl:14725, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. D. Josephson.), hämtad 2024-04-19.