Meriter

14. Carl Olof Rudolf Cederström, brorson till C. 12, f. 3 sept. 1876 i Stockholm. Föräldrar: stabsadjutanten, kabinettskammarherren friherre Karl Gustav Rudolf Cederström och Anna Charlotta Skjöldebrand. Elev vid h. latinläroverket å Norrmalm ht. 1886; avlade mogenhetsexamen därstädes 17 maj 1895; officers-volontär vid livregementets dragoner 28 maj—19 nov. 1895; student i Uppsala 17 sept. 1896—vt. 1903; har företagit studieresor till de flesta av Europas länder. Medarbetare i livrustkammaren vid det av Oskar II bekostade arbetet på konservering av statens troféer 1895; amanuens vid livrustkammaren 5 maj 1899; ledamot av föreningen Urds i Uppsala arbetsutskott vt. 1903— vt. 1904; tf. intendent och föreståndare för livrustkammaren 1 juli 1903; intendent och föreståndare 20 maj 1904; sakkunnig rörande förvarandet av trofésamlingen i Riddarholmskyrkan 16 juni 1906— 31 jan. 1907 med särskilt uppdrag 19 okt. 1906; amanuens vid nordiska museet 2 juli 1906—31 dec. 1911; tf. föreståndare för statens trofésamling 14 juni 1907; en av stiftarna av Föreningen Pietas 1908 samt styrelseledamot och konservator i densamma från 1908; erhöll uppdrag att katalogisera rikets regalier 26 apr. 1918; ordförande i Svenska vapenhistoriska sällskapet från dess stiftande 1923; ledamot av styrelsen för Verein für historische waffenkunde samt hedersledamot i samma förening. Fil. hedersdoktor vid Uppsala universitets fyrahundrafemtioårsfest 16 sept. 1927.

Gift 12 juli 1909 med Edit Gunilla Hellberg, f. 28 apr. 1884.

Biografi

C:s förnämsta verksamhet som museiman har varit knuten vid livrustkarnmaren, där han fullföljt traditionerna från sin företrädares, den framstående konstkännaren kammarherre K. A. Ossbahrs tid. Skolad av denne i en pietetsfull och detaljkunnig förståelse för de kvalitetsföremål av mångskiftande slag, som här äro förvarade, har han därutöver anlagt en bredare, av de moderna kulturhistoriska vetenskapernas framsteg präglad syn på dessa samlingars ordnande och bearbetande och framför allt tillämpat de noggrannaste tekniska metoder för deras konservering och vård. Även i yttre organisatoriskt avseende har han lyckats föra livrustkammaren framåt. Under hans chefstid skedde 1906 samlingamas överflyttande från K. slottet till nordiska museet, varigenom de ej blott erhöllo bättre och tidsenligare utrymmen utan även deras karaktär av självständig vetenskaplig institution underströks. Till nordiska museet fördes också 1907 statens trofésamling från Riddarholmskyrkan och ställdes under C:s vård. C. har genomdrivit, att livrustkammarens anslag, som förut varit synnerligen anspråkslösa och delvis lämnats av nordiska museet, efter hand betydligt ökats (från 13,500 kr. 1907 till 64,000 kr. 1926) och sedan 1926 helt och hållet övertagits av staten. Utom föreståndaren upptager livrustkammarens stat numera tre amanuenser, en rustmästare för vapnens och en oldfru för textiliernas konservering och vård jämte nödtorftiga medel härför. Samlingarnas numerär har under C:s tid betydligt ökats genom gåvor och nyförvärv, huvudsakligen möjliggjorda genom av honom,'insamlade donationsmedel. Främst må nämnas det betydelsefulla förvärvet av Bielkeska rustkammaren från Tureholm 1915. Livrustkammarens bibliotek har han uppdrivit från ett obetydligt referensbibliotek till landets förnämsta bibliotek på det vapenhistoriska och därmed sammanhängande områden. Såsom det viktigaste Önskemålet kvarstår för C. att förskaffa samlingarna en självständig och med deras karaktär överensstämmande lokal, där föremålens historiska värde och konstnärliga kvalitet kunna komma fullt till sin rätt. 1918 utarbetade C. tillsammans med arkitekt Ragnar Hjorth ett förslag till Fredrikshofs-kasernens ombyggnad för detta ändamål, ett förslag som vunnit alla sakkunnigas bifall men ännu väntar på sitt förverkligande. Den 17 mars 1928 firades livrustkammarens trehundraåriga tillvaro som historisk samling med en utställning av bevarade föremål från »lilla rustkammaren på Gustav II Adolfs tid». Vid utställningens högtidliga öppnande överlämnades till livrustkammaren en K. A. Ossbahrs fond på 100,000 kr. och en av Svenska vapenhistoriska sällskapet insamlad summa av 50,000 kr. Dessa donationers uttalade syfte är att stödja den vetenskapliga verksamhet, som under C:s och hans företrädares tid vunnit hemortsrätt vid institutionen.

Sina vapenhistoriska studier har C. särskilt inriktat på två områden: östeuropeiska och orientaliska vapen samt nordiska vapenformer, speciellt armborst och svenska lodbössor. Resultatet av dessa studier har han i ringa mån framlagt i tryck — i smärre uppsatser i facktidskrifter såsom Zeitschrift fur historische waffenkunde, Fataburen, Rig och Svenska vapenhistoriska sällskapets årsskrift —, men huvudsakligen ha de kommit livrustkammaren till godo vid ordnandet av dess samlingar efter historiska och utvecklingsmetodiska principer samt vid utarbetandet av de många upplagorna av dess »Vägledning», för vilket ändamål C. även igångsatt omfattande och givande arkivforskningar över samlingarnas äldre historia. Såsom ett första resultat av hans studier av det inhemska vapenhistoriska materialet framträdde den utställning av nordiska vapenformer, som han anordnade 1914 i samband med den internationella vapenhistoriska kongress, som detta år på C:s initiativ förlagts till Stockholm. Såsom vapenhistoriker är C. icke blott vårt lands avgjort främste utan även erkänd som en av de ledande på området i utlandet, där han gjort sig känd genom sina vidsträckta studieresor till de flesta av Europas vapenhistoriska museer, genom föredrag vid vetenskapliga kongresser samt genom flerfaldiga initiativ till den vapenhistoriska forskningens och museiteknikens förkovran. Sålunda är han mångårig styrelseledamot och hedersledamot i den internationella Verein für historische waffenkunde samt ordförande i Svenska vapenhistoriska sällskapet sedan dess bildande 1923.

I egenskap av föreståndare för statens trofésamling har C. huvudsakligen inriktat sig på att skaffa dess dyrbara och oersättliga skatter en för framtiden fullt betryggande konserveringsvård och har för detta ändamål utexperimenterat och tillämpat nya tekniska metoder. På textilkonserveringens område är C. en av våra förnämsta experter, karakteriserad av en synnerligen fin blick och pietetsfull känsla för de ömtåliga värden, det här är fråga om. Han var en av dem, som 1908 stiftade föreningen Pietas, vilken sedan dess utövat en omfattande och icke blott för vårt land förebildlig verksamhet för konservering av äldre textilier i såväl offentlig som privat ägo. I egenskap av föreningens alltjämt verksamme konservator har C. i samarbete med fröken Agnes Branting inlagt de största förtjänsterna härom.

Utanför dessa C: s bägge egentliga verksamhetsområden ha hans vittomfattande och ingående kunskaper tagits i anspråk även för andra uppgifter av kulturminnesvårdande art. Sålunda fick han såsom medlem av regaliekommittén 1918 det ansvarsfulla värvet sig anförtrott att fotografera och katalogisera rikets regalier, över samlingarna på Skokloster har C. sedan 1910 på uppdrag av greve Magnus Brahe och med myndigheternas medgivande utövat överinseende och därvid speciellt utarbetat en modern vetenskaplig katalog över dess rustkammare, landets förnämsta efter livrustkammaren och i vissa avseenden med den fullt jämbördig.

C: s grundliga kunskaper på hans specialgebit bottna i ett omfattande vetenskapligt intresse för kulturhistoriens alla grenar — han har behandlat konst- och arkitekturhistoriska, arkeologiska och etnologiska minnesmärken. Bland hans skrifter i dessa ämnen må utom tidskriftsuppsatser nämnas »Den medeltida kyrkobyggnaden vid Vaksala» (Svenska konstminnen från medeltiden och renässansen, utg. af Svenska fornminnesföreningen, Häft. 9, 1916). Ett samvetsgrant, tålmodigt inträngande i föremålens minsta detaljer, de konstruktiva likaväl som de ornamentala, är C: s karakteristikon som museiman och forskare, men allt detta detaljarbete sammanhålles alltid av en levande historisk blick. Såsom ofta anlitad rådgivare av kolleger och institutioner på dessa områden har han genom dylika egenskaper utövat ett vida större inflytande på det kulturminnesvårdande arbetet i vårt land än som framgår av hans skriftställarskap och av hans officiella verksamhet. Ett synligt uttryck för erkännandet härav gavs genom den såsom festskrift till hans 50-årsdag 1926 av vänner och kolleger utgivna publikationen »Vapen och dräkter på svenska gravstenar från äldre Vasatiden».

Författare

Nils Östberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Muntliga meddelanden; livrustkammarens årsberättelser; R. Cederström, Livrustkammaren (Ord o. bild, 1928); S. Curman. Rudolf Ceder- ström 50 år (Sv. dagbladet 2 sept. 1926).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C O Rudolf Cederström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Östberg.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14735
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C O Rudolf Cederström, urn:sbl:14735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Östberg.), hämtad 2024-04-25.