Meriter

1. Frans Cervin, f. 20 jan. 1705 i Fulltofta prästgård, d 3 juli 1789 i Karlshamn. Föräldrar: kyrkoherden i Fulltofta Elias Cervin och Jannicha Lech (Annika Leche). V. notarie enligt guvernören i Malmöhus län greve K. S. Hårds fullmakt 26 nov. 1724; tf. auditör vid regementskrigsrätten i Landskrona fästning utan lön 1724—okt. 1737 och därefter mot arvode; stadskassör i Landskrona 29 juli 1725—13 mars 1734; kyrko- och skolföreståndare därstädes 16 maj 1729—31 dec. 1732; rådman därstädes 31 okt. 1732 och tillika stadsnotarie 13 mars 1734; uppfördes å tredje förslagsrummet till borgmästare i Landskrona 29 jan. 1734; ledamot av borgarståndet vid samtliga riksdagar 1734—39 och 1742—72 såsom representant för Landskrona 1734, för Landskrona, Karlshamn och Varberg 1738—39 samt för Karlshamn och vissa städer, som förenade sig med Karlshamn om gemensam riksdagsman 1742—72 och hade åtminstone under sina båda första riksdagar i uppdrag att ombesörja ståndets enskilda expeditioner samt var bl. a. elektor vid riksrådsvalen 1738, 1751 och 1765 samt ledamot av sekreta deputationen 1738—39 och 1760—62, av besvärsdeputationen 1738—39, 1742—43, 1751—52, 1755—56, 1760—62 och 1769—70, av sekreta utskottet 1742—43, 1751—52, 1765—66 och 1771-—72, av urskillningsdeputationen 1751—52, av bevillningsdeputationen 1751—52, 1760—62 och 1769—70, av sekreta utskottets deputerade över statsbristen 1755—56, av lant-och sjömilitiedeputationen 1755—56, av den s. k. Nordencrantzska växelberedningen 1760—61, av bankodeputationen 1760—62 och 1765—66, av fiskerideputationen 1760—62, av tulldeputationen 1765 —66, av stora sekreta deputationen 1765—66 och av dess s. k. lagutskott, av handels- och ekonomideputationen 1771—72 samt av defensionsdeputationen 1771—72; kämnärsrättens preses i Landskrona 23 febr. 1737; borgarståndets deputerade och sekreterare i kommissionen i Lund över helgonskyldsjämkningen i Skåne vid sammanträde 6 febr.—11 mars 1740; justitieborgmästare i Karlshamn 22 aug. 1740; preses i Karlshamns hallrätt 10 dec. 1740—1749 (trol. 31 dec); erhöll lagmans avsked 7 juni 1780.

Gift 27 maj 1726 med Eva Elisabet Wandalin, f. 10 aug. 1704, d 2 juni 1781, dotter till inspektören Wandalin i Malmö.

Biografi

Utgången ur en prästfamilj, fick C. boklig utbildning och studerade bl. a. i Lund 1724, efter vad det vill synas dock utan att låta. inskriva sig vid universitetet. Då han sedan inträdde på ämbetsmannabanan, kom han nästan omedelbart in på det gebit, som blev underlaget för hans karriär, nämligen stadstjänstens, i det han 1725 antogs till stadskassör i Landskrona och snart nog avancerade till rådman därstädes (1732). År 1734 blev han Landskronas representant i riksdagens borgarstånd, och då vid nästa val ett par andra städer förenade sig med Landskrona om gemensam riksdagsman, kom han 1738 — för första gången, att döma av diskussionerna om hans kandidatur i Karlshamn — i beröring med den stad, till vars namn hans minne framför allt är knutet. Det var säkerligen hans nit och skicklighet vid tillvaratagandet av sina1 valkorporationers intressen vid riksdagarna, som motiverade hans val till borgmästare i Karlshamn efter den 1740 avlidne Johan Alm.

Karlshamn genomgick under C: s fyrtioåriga styre en betydande utveckling, för vilken förtjänsten i icke ringa mån torde tillkomma dess högt uppburne borgmästare. I en långvarig strid mellan stadens magistrat och borgerskap rörande en del inre förvaltningsfrågor åvägabragtes strax vid början av C: s ämbetetillträde en tillfredsställande utjämning. Vid samma tid fick staden även i enlighet med hallordningen av 21 maj 1739 en hallrätt, till vars förste preses C. utsågs. C. tog även framträdande del i stadens vid denna tid betydande utveckling på det ekonomiska området. Han var sålunda en av de större delägarna i dess handelsflotta och en av direktörerna i dess skeppsvarv. År 1751 tog han initiativet till bildandet av ett bolag med ändamål att idka sill- och torskfiske i Östersjön, men detta företag fick ringa framgång. Efter långa förberedelser grundades 1763 i Karlshamn en segelduks- och buldansfabrik, vars förste direktör C. blev. På det kommersiella området synes han likväl ej ha hört till de egentligen ledande männen i sin stad, liksom han trots sin framskjutna ställning i borgarståndet ej heller synes ha tagit del i tidens storfinansiella och storindustriella företagsamhet. Alltid mer ämbetsman än köpman, torde C. därför ha gjort mest för sin hemstads näringsliv genom sin verksamhet vid riksdagarna. Särskilt tog han sig an stadens tobaksspinneri, bland annat genom att yrka på förbud mot tobaksodling å landsbygden, samt stadens nygrundade men betryckta klädesfabrikation. Denna bedrevs i en »tukt- och verkhusinrättning», som man arbetade för att med statligt understöd utvidga genom inrättandet av ett spinnhus. Sedermera övergick man till tanken på ett barnhus, vilket med C: s energiska pådrivande kom till stånd 1775. Dessutom arbetade C. i stadens intresse på att under åberopande av faran för överavverkning förhindra skånestäderna att köpa ved i Blekinge och sökte förebygga utsyning av ekvirke i landskapet åt främmande. Han verkade också för ett större sydsvenskt vägprojekt, den s. k. Vilshultsvägen, som dock omintetgjordes av andra, vid äldre samfärdselleder bundna lokalintressen.

Inför hemstaden framträdde C: s riksdagspolitiska verksamhet givetvis ej i första hand som partimannens utan som ett utflöde av hans lokala verksamhet. Några partibetonade strider vid hans val till riksdagsman äro icke bekanta i Karlshamn, tvärtom kunde han kosta på sig att vid flera tillfällen göra hårt motstånd mot att åtaga sig det mödosamma förtroendet. Däremot undgick han stundom icke partikampen i Landskrona, då fråga uppkom om gemensam riksdagsman för de båda städerna. År 1751 blev han genom magistratens ansträngningar undanskjuten till förmän för Landskronas egen borgmästare, Arvid Schauw, som snart skulle bli hans kanske främste motståndare i ståndet. 1755 förnyades valstriden mellan Schauw och C. i Landskrona; sedan C. segrat, framtvingades ett föga lagenligt omval, som utföll till Schauws fördel, varefter länsstyrelsen fastställde C: s val men K. M: t ändrade utslaget till förmån för den sittande rådskretsens partifrände.

Med C: s inträde i riksdagens borgarstånd 1734 börjades en politisk bana, som kom att räcka frihetstiden ut och blev en av de mera bemärkta under periodens senare hälft. Och dock är C: s politiska roll icke lätt att fixera. Han var otvivelaktigt något mer än blott en talför, mångbetrodd och aktningsvärd representant, men likväl ingen stor partiledare, knappast ens en stor partiman. Sedan han 1738—39 kraftigt uppträtt till försvar för den angripna Hornska rådskretsen, blev han emellertid snart räknad som en av de främsta mössorna i sitt stånd. Efter att ha varit borta från riksdagen 1740—41 var han från 1742 mösspartiets kandidat till talmansposten vid sex riksdagar t. o. m. 1760 samt ånyo 1769 utan att dock någonsin bli vald. Under hattväldets tid, som omfattade större delen av C: s riksdagsbana, utgjordes hans i egentlig mening politiska insatser huvudsakligen av gensagor mot överdrifterna inom den rådande regimen och mot ständernas växande övergrepp. Han tog upprepade gånger kraftigt till orda mot deras befattning med utnämningar och med förvaltningsärenden. 1742 motsatte han sig i olikhet mot sitt parti i övrigt tillsättandet av en kommission med uppgift att undersöka det pågående finska krigets upphov, vilket han motiverade därmed, att ett föregående sekret utskotts verksamhet ej vore underkastat granskning av kommande ständer. I de stora stridsfrågorna vid denna och följande riksdag var han i övrigt en god exponent för sitt parti. I tronföljdsfrågan var han entusiastisk för den danska kandidaturen, i likhet med sina valmän och med de skånska landskapens invånare i allmänhet. Han arbetade även för de licentierade riksråden Bielkes och Bondes återinsättande i rådet och hävdade frimodigt sin rätt att före sina ställningstaganden höra sina valmäns mening, vilket ådrog honom beskyllningar för att driva principalatsläran och föranledde borgarståndet att 13 mars 1747 antaga ett av P. Faggot formulerat anatema över denna.

Såsom tillhörande det mest utpräglat hattvänliga ståndet kunde C. dock föga uträtta för sitt parti vid denna tid, och det är därför naturligt, att han trots sin framskjutna ställning ej indrogs i den högre partipolitiken (han tillhörde t. ex. ej den kring von Korff och Samuel Åkerhielm fylkade partikonseljen vid 1746—47 års riksdag). Men även hans försiktiga och moderata läggning torde ha bidragit härtill. Vid ömtåliga frågors behandling i borgarståndet yrkade C. mer än en gång på uppskov, till dess medstånden yttrat sig.

I den ekonomiska och administrativa politiken var C. en betydande och även under hattväldet flitigt anlitad kraft, varom även hans talrika förtroendeuppdrag vid riksmötena vittna. C: s ekonomiska politik gick framför allt i sparsamhetens tecken och var särskilt riktad mot hattarnas strävanden att genom ytterlig protektionism och frikostiga statsunderstöd gynna den uppväxande storindustrien och den huvudsakligen till huvudstaden koncentrerade storhandeln. Likväl var han, så långt hans småborgerliga läggning och hans stads intressen räckte, en god merkantilist. Liksom de flesta stapelstadsborgare slöt han upp till värn för det bottniska handelstvånget, och han talade mot landsköp och bönhaseri i stadsmannanäringar på landsbygden.

Med de yngre mössornas uppstigande till makten kom äntligen tillfället för C. att göra sig mer gällande. Men nu röjde sig också hans begränsning såsom partiledare. Han ratades 1765 såsom talmanskandidat till förmån för Karl Fredrik Sebaldt, ehuru han mer än denne synes ha tillgodogjort sig de för den nya mösspolitiken bärande idéerna. Måhända bestämdes dock mössornas val mindre av misstroende mot C: s förmåga än av hänsyn till att Sebaldt såsom borgmästare i Stockholm hade större utsikter att inhösta den ingalunda lättvunna segern i partistriden om talmansposten. Såväl 1765 som 1771 insattes C. i sekreta utskottet, som han förut tillhört 1742 och 1751. Med några betydande initiativ eller andra större positiva insatser synes han dock ej ha bidragit till den nya regimen. Med allt sitt nit och anseende var och förblev han i stort sett blott en medlöpare. Sitt intresse riktade han icke minst på räfsten med hattarnas finanssystem; såsom ledamot av den av Nordencrantz utsedda växelberedningen 1760 hade han entusiasmerats för dennes idéer, och han understödde nu konsekvent de strängaste straffyrkandena mot de växelassocierade. Häri liksom vid sin medverkan till hattrådens licentierande och åtskilliga andra partiförföljelser röjde han sin oförmåga att i maktens och hämndens timme i allo tillämpa de moderata principer, som han tidigare lika varmt som fåfängt förordat. Mer, om också ej obrottsligt, trogen sin åskådning förblev han däremot i fråga om ständerväldet. Även gentemot sina partivänner opponerade han mot ständernas befattning med tjänstetillsättningar. Han var medlem av det s. k. lagutskottet inom stora sekreta deputationen 1765, vilket utformade det (av J. V. Lilliestråle författade) betänkandet om lagarnas verkställighet, och det var C, som (5 aug. 1765) angav utskottets uppgift vara att tillse, »huru bommar mage kunna göras nog säkre af ständerne själva emot sig själva». Sitt sinne för författningens brister ådagalade han även vid den fjärde och sista stora riksrådsavsättningen under frihetstiden (1772), då han framställde det likväl icke första gången hörda förslaget, att rådsämbetet skulle göras ambulatoriskt. I ståndsstriden 1771—72 var C. en kraftig talesman för de ofrälse, vilkas rätt han även tidigare visat sig mån om att tillvarataga gentemot adeln. På hans förslag (i borgarståndet 3 juli 1771) igångsattes förarbeten till privilegieförslag för de ofrälse, men sedermera var han med om att genomdriva den taktiken, att privilegiefrågan undansköts till förmån för frågan om konungaförsäkran, varefter den förra kom att gå om intet.

Kort därpå stäcktes C: s liksom så många andras politiska bana. Den gamle riksdagsveteranen återkom icke till den gustavianska tidens ständermöten, i det han vid valförrättningen 1778 trots sina trogna borgares ivriga böner med hänvisning till sin ålderdomssvaghet avsade sig förtroendet. Vid tio riksdagar under nära fyrtio år hade C. utövat en omfattande verksamhet och varit förgrundsfiguren bland mössorna i sitt stånd. Dock framträdde han knappast i första planet varken som lagstiftare eller som politiker. Sin mest aktningsvärda sida visade han väl såsom frimodig, konsekvent och sansad oppositionsman under hattväldet, och det torde främst varit som sådan, han förvärvade sin i samtidens ögon till synes betydande auktoritet. Måhända bidrog denna till att icke mindre än tre hans söner icke blott blevo borgmästare — en i Hälsingborg, en i Jönköping och en såsom faderns efterträdare i Karlshamn — utan även med tiden insattes i borgarståndet, en av dem, Niklas Cervin i Hälsingborg, vilken för övrigt var hatt, redan under faderns riksdagstid (1765).

Författare

Tom Söderberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser till K. M: t från landshövdingen i Malmöhus län 3 febr. 1734, kommendanten i Landskrona B. V. von Liewen 29 juli 1738 och landshövdingen i Blekinge län 10 juni 1740, mil. meritförteckn.: auditörer samt utskottshandl., allt i RA.; riksdagstryck; guldbröllopshyllningar till C. av A. Lanserus och J. Chr. Stricker 1736 samt gravdikt över honom i Dageliga tidningar 28 juli 1789; P. J. Edler, Om börd och befordran under frihetstiden (1915); F. Lagerroth, Frihetstidens författning (1915); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3—6 (1897—1901); V. Millquist, Sv. riksdagens borgarstånd 1719—1866 (1911) med handskrivna tillägg av E. Kleberg, RA; J. E. Nilsson, Riksdagsmannavälen i Landskrona och Hälsingborg under frihetstiden (1912); H. Rosengren, Karlshamns historia, 2 (1928); C. Sjöström, Blekingska nationen 1697—1900 (1901).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Cervin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14772, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom Söderberg.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14772
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Cervin, urn:sbl:14772, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom Söderberg.), hämtad 2024-11-08.