Meriter

2. Pehr Niclas Christiernin, f. 27 juli 1725 i Västerfärnebo församling, d 24 febr. 1799 i Över- och Yttergrans församling. Föräldrar: lektorn i Västerås, kyrkoherden i Västerfärnebo, kontraktsprosten Nikolaus Petri Christiernin och Elisabet Slotterman. Student i Uppsala 2 mars 1734; disp. 2 dec. 1747 och 20 nov. 1751 (De sapienti directione vitaæ humanæ ad finem ultimum et anima essentialem, p. 1—2; pres. resp. J. Ihre och L. Dahlman); fil. magister 15 juni 1752. Informator för landshövdingen friherre Axel Oxenstiernas äldre son från 1752; docent i jus publicum romano-germanicum inom filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet 1757; företog en studieresa till Bergslagen och Mellansverige 1757; jurisprudentiæ, oeconomiæ et commerciorum adjunkt 14 mars 1759; företog en studieresa till Finland och Ryssland 1760; uppfördes på andra förslagsrummet till moralium et politices professor 18 dec. 1764; företog en studieresa till Ångermanland 1767; tf. jurisprudentiae, oeconomiaa et commerciorum professor från 23 nov. 1767; jurisprudentiae, oeconomiae et commerciorum professor 24 okt. 1770; genom tjänstebyte med professor H. Frosterus logices et metaphysices professor 18 dec. 1771; prästvigd 11 juni 1777; uppfördes å tredje förslagsrummet till biskop i Härnösand 28 okt. 1778; universitetets rektor vt. 1780, ht. 1786 och ht. 1795; kyrkoherde i Över- och Yttergrans prebendepastorat 22 maj 1787; kontraktsprost 1787; preses vid prästmötet i Uppsala 1797. Jur. doktor 6 juni 1763; ledamot av Patriotiska sällskapet 1772.

Gift 20 jan. 1767 med Inga Elisabet von Kiörning, f. 21 sept. 1747, d 14 sept. 1817, dotter till kyrkoherden i Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm, sedermera biskopen i Härnösand Olof Kiörning.

Biografi

Generationsväxlingens brytningar ha alltför mycket fått fördunkla bilden av C. och betydelsen av hans insatser. Detta beror främst på karaktärsdrag, som tydligt framträtt, långt innan C. förvärvade sin herostratiska ryktbarhet genom sin mångomtalade kamp mot kantianismen. Redan under sin mannaålder hade han ådagalagt en stridbarhet, som osökt lockat till att karaktärisera hans insatser i de akademiska fejderna med ord sådana som »hetsighet», »grälsjuka» och »oresonlig envishet». Klas Annerstedt, som i sin skildring av universitetets öden ständigt mött C. som »ett plågoris för kanslerer, kolleger och även studenter», har dock därför ej försummat att framhålla de positiva dragen i hans andliga utrustning och verksamhet: hans betydande begåvning, verkliga, om än ofta av passionen fördunklade rättskänsla, plikttrohet som lärare och obestridliga intresse för sitt lärarkall. I nyare undersökningar framstår C. som en erkänd föregångsman på nationalekonomiens område. Och innan hans åskådning stelnade i förbenad dogmatism, öppnade även hans filosofiska insats nya utsikter och orienterade hans lärjungar mot befruktande strömningar i samtidens kultur.

C. slapp, som han själv säger, »tråka skolvägen». Redan vid åtta års ålder inskrevs han vid universitetet. Där fick han snart tillfredsställa sin vetgirighet genom fria studier i olika ämnen. Främst läste han matematik, fysik, moral och teologi. Hans huvudämne blev filosofi med tydlig teologisk orientering.

I en av sin ålderdoms stridsskrifter tecknar sig C. »en världsvis i Jesu namn». Den något kuriösa pseudonymen avsåg att vara en självkarakteristik och träffade ej illa bärande drag i C:s åskådning. Han hyste ett djupt förakt för »bokvett», varmed han förstod »att känna och minnas de lärdas varjehanda särskilda meningar, dikter och gissningar om naturen och dess lopp». I motsats häremot ställde han »världsvett» eller förmågan att »genom uppmärksamhet på egna och andras gemensamma och sammanstämmande rön inse och känna de naturliga tingens beskaffenhet». Men världsvettet var honom ej nog, det skulle kompletteras genom religionen. Antagligen hade hans åskådning fått denna inriktning i det prästerliga fädernehemmet. Att de dogmatiska problemen för honom hade en central betydelse, framgår av hela hans filosofiska produktion. Hans båda första akademiska lärdomsprov utgjordes av en diger, av honom själv författad avhandling. Redan i denna sökte han visa, att trons ordning är vishetens sanna regel. Karakteristiskt framträdde även redan här en eudemonistisk grunduppfattning, som han skulle förbli; trogen ännu under sina sista filosofiska fejder. Människans välfärd — i sin högsta form liktydig med hennes eviga lycksalighet — är och bör vara målet för och grunden till alla hennes handlingar.

Knappt hade C. blivit magister (1752), förrän de strider, som sedan ej skulle tystna under hans långa akademiska bana, togo sin början. Den teologiska fakulteten hyste sedan gammalt motvilja mot att antaga docenter, dess första docent, L. Noring, hade 1743 mot dess vilja utnämnts av kanslern. År 1752 fick Noring ett lektorat, och C. skyndade sig att speciminera för docenturen. Fakulteten, som vidhöll sin gamla uppfattning, avslog emellertid hans ansökan. Följande Norings exempel, vädjade han då till kanslern. Men fakulteten förstod att få frågan att förfalla genom att draga ut på tiden. Det blev i stället Johan Ihre, som 1757 band C. vid akademien genom att göra honom till docent i jus publicum romano-germanicum. Han fick alltså tills vidare odla »världsvettet» och framträdde snart som en betydande vetenskaplig författare, ehuru ej i docenturens ämne utan i nationalekonomien.

Ekonomiens studium låg otvivelaktigt lika väl som teologiens C. nära från ungdomen. Han hade vuxit upp i Bergslagens närhet, hans släkt var ju ej mindre en bruksägare än en prästsläkt, och själv synes han åtminstone under yngre år ha varit direkt intresserad i en bruksegendom. Frihetstidens ekonomiska tänkande sammanhänger på det närmaste med dess näringspolitik. I det stora exportdistriktet i norr framkallade det handelspolitiska tvånget en frihetsvänlig reaktion, som fann sin klassiska motivering och yppersta formulering i Anders Chydenius' skrifter. Mera komplicerat gestaltade sig förhållandena i brukstrakterna. Det var icke gärna möjligt att där principiellt fördöma ett statsingripande, som i monopolistiskt syfte till det yttersta utnyttjades både gentemot råvaruproducenter och utländska avnämare. Men samtidigt försattes bruksrörelsen genom handelspolitiken i ett förhållande till stapelstäderna och grossisterna, som påminte om de nordsvenska och finländska exporttrakternas läge. Man hade därför också sedan gammalt hävdat frihetsvänliga principer exempelvis i fråga om de främmande expediternas handel och produktplakatet. Ett nytt incitament till ekonomiska spekulationer gav inflationen under frihetstiden.

Genom den hybrida professur, som 1739 i den juridiska fakulteten inrättades för Anders Berch, hade nationalekonomien fått fast fot vid Uppsala universitet. Berch sammanfattade hattarnas grundsatser inom den ekonomiska politiken till en systematisk, moderat reformvänlig lärobyggnad. Hans åskådning lämpade sig väl för C., vars ekonomiska tänkande ju utgick från ett av de företagarintressen, hattarna företrädesvis gynnade. I vad mån C. använt sig av Berchs undervisning, är ej känt, men troligen kan han betraktas som dennes lärjunge. Då en adjunktur i nationalekonomi inrättades år 1758, blev han i varje fall Berchs kandidat till platsen.

Ingen av de sökande hade egentligen förberett sig för adjunkturen, då akademiska befordringsutsikter dittills ej stått öppna för ekonomie studerande. Men Berch gick i borgen för C:s »styrka i naturalhistorien, fysiken, kemien och vår svenska hushåldningslagfarenhet så väl som i själva praktiska ekonomien, varav han själv har tillfälle att utöva de delar, som bero på lantbruk och bergshantering». I verkligheten hade det varit C:s avsikt att speciminera för adjunkturen med en avhandling om rikets nytta av låga penningeräntor. Men etiketten förbjöd honom såsom graduerad att uppträda i katedern annat än som preses, och den juridiska fakulteten kunde ej tillåta en filosofie magister att presidera. Efter en lång betänketid löste man knuten på så sätt, att man först gav C. platsen (1759) och sedan lät honom presidera som akademisk lärare — ett medgivande, som dock 1762 återtogs och för övrigt snart blev obehövligt, enär C. vid 1763 års promotion erhöll juris doktorsgraden.

C:s nyssnämnda avhandling »Om rikets nytta af låga penninge-räntor» utmynnar i kravet på lagstadgad ränta. Den förråder beläsenhet i engelsk, fransk och svensk ekonomisk litteratur och är i huvudsak grundad på engelska stridsskrifter för räntans fixering genom lag (Petander). Om avhandlingen sålunda ej är i något självständigt arbete, intresserar den likväl som det första uttrycket för C:s ekonomiska åskådning. Hela problemet ses ur företagarnas synpunkt. Målet är den ökade livaktighet på alla det ekonomiska livets områden, som måste bliva följden av billiga penningar. Större uppseende väckte emellertid C: s nästa arbete, »Föreläsningar angående den i Swea rike upstigne wexelcoursen» (1761), vilket framför allt grundlagt hans rykte som nationalekonom.

Den inflation, vilken hattarna skapat genom att finansiera sin subventions-, låne- och krigspolitik med sedelutgivning, hade framkallat en oerhörd upphetsning. Den allmänna meningen, som ej klart insåg sambandet mellan penningvärdets fall och sedelöverflödet, sökte grundorsaken till katastrofen i en antagen undervikt i den utländska handeln. Denna undervikt förmenades nämligen dels ha framtvingat den metallexport, som gjort det omöjligt att upprätthålla sedlarnas inlösbarhet, dels alltjämt föranleda en brist på växlar, som uppjagade dessas pris och dessutom beredde innehavarna av utländska växlar, exportörerna ett till ytterligare kursstegring utnyttjat monopol. Kursens stegring föranledde åter ett sedlarnas vanvärde, som ej kunde hejdas, sedan banken stängts för sedelinlösning. Gryende misstankar om ett samband mellan sedelöverflödet och inflationen lockade därjämte den allmänna meningen,, vägledd av Anders Nordencrantz, till hätska angrepp mot dem, som, ej minst tack vare bankens kredit, profiterade av prisstegringen i export- och fastighetshandeln.

Mot denna opinionsström, som skulle triumfera vid 1765—66. års riksdag, trädde C. oförskräckt i bräschen. Vägledd av engelska ekonomiska skriftställare, bland vilka Locke och Hume voro de främsta, vände han problemet rätt genom att visa, att penningvärdets fall måste anses som den direkta följden av sedelöverflödet. Sedlarnas vanvärde var, hävdade han, det primära, de utländska valutorna värderades endast efter samma »räkne-värde» som de inhemska tjänsterna och varorna. Genom dessa och andra dylika satser måste C., trots ett och annat återfall till äldre åskådningar, anses ha ställt sig helt på kvantitetsteoriens grund (Ohlin). Även om samma lära tidigare i Sverige mera teoretiskt utvecklats av Berch, har C. genomklarheten och skärpan i sin bevisning och den säkerhet, varmed han genomträngde det aktuella läget, förvärvat en hedersplats i den svenska penningteoriens historia.

Till följd av sin åskådnings allmänna industrivänliga inriktning hade C. klar blick för den stimulans, som den fortgående prisstegringen givit åt alla industriella företag, ej minst bruksrörelsen. Väl var han medveten om, att denna stimulans framför allt bestått däri, att arbetslöner och råvarupris ej påverkats av prisstegringen lika hastigt som exportvarornas pris. Men han tröttnade ej att gent emot dem, som gåvo sin avundsjuka fritt lopp, hävda de positiva vinster för alla samhällsklasser, som åtföljt näringslivets uppsving. Med många skäl sökte han visa, att detta uppsving skulle äventyras genom en politik, som satte penningvärdets höjande som sitt mål. Då han emellertid ej var blind för, att en fortsatt inflation skulle medföra andra »inrikes oredor», blev hans program, att penningvärdet skulle stabiliseras vid den aktuella kursen, som var 72 mark i stället för normala 36, dvs. indicerade penningvärdets fall till hälften. Medlen till prisnivåns stabilisering förläggas fullt konsekvent till den inhemska penningpolitikens område och bestå i allehanda åtgärder för en fast begränsning av betalningsmedlens mängd. Att bland dessa det effektivaste, en räntestegring, saknas, är den nödvändiga följden av C:s ovanberörda, av före-tagarsynpunkter helt bestämda syn på ränteproblemet. Sedan penningvärdet på föreslaget sätt stabiliserats, fordrades för bevarandet av parikursen på utlandet endast en stadgad handelsbalans. Denna borde utom genom den merkantilistiska politikens sedvanliga medel tryggas genom realiserandet av bruksidkamas gamla önskemål, »en öppen och obehindrad ut- och införsel av alla slags tillåtna varor med allehanda främmande skepp» jämte åtföljande prisstegrande konkurrens om exportvarorna (mot produktplakatet).

C:s intresse för handelsbalansen bottnar ej i den merkantilistiska förkärleken för ädla metaller, tvärtom finner hän det lika riktigt att utjämna ett underskott i varuutbytet genom export av dylika som genom export av andra varor, överhuvud hör han till dem, som »i viss mån nått fram till en ny, genomarbetad, positiv uppfattning» av handelsbalansen, av förhållandet mellan in- och utförseln i ett land, penningestocken och växelkursen med dess förändringar (Petander). Anmärkningsvärda äro åtskilliga av C. i sammanhang med hans penningpolitiska projekt framställda förslag om »vår illa inrättade myntfots» utbytande mot »myntets enfaldiga nämnande» till handelns lättande och genomförande av decimalsystemet i penningväsendet till räkenskapernas förenkling.

C:s skrift är obestridligen hällen i en värdig ton, och den sviker ej den vetenskapliga saklighetens krav, även där dess polemiska syftning är skarp och påtaglig. Men sådant läget just då var, måste C : s realisationsförslag verka i hög grad utmanande. Hattarna, som ej ville erkänna de nedslående resultaten av sin penningpolitik som definitiva, och mössorna, som levde högt på »den dyra tidens» bekämpande, blevo lika upprörda. Bankodeputationen ifrågasatte åtal. En svärm av svarsskrifter — C. räknade ej mindre än sju stycken, däribland anonyma »Påminnelser» av Anders Nordencrantz — sågo dagen. C. svarade med både skämt, sakligt allvar och en hetta, som dock är anmärkningsvärd blott i ljuset av kommande tider. Sina positioner höll han i regel väl, dock modererade han sin radikala ståndpunkt i fråga om produktplakatet. En stor triumf för C. var det, att Anders Chydenius (se denne), vilken först övermodigt kritiserat hans skrift, vid närmare besinning anslöt sig till hans ståndpunkt, utan att dock i lika hög grad som C. kunna frigöra sig från den traditionella föreställningskretsein i denna punkt.

Alla varningar till trots genomförde mössorna, sedan de vid riksdagen 1765—66 tagit makten, kurssänkningen med av C. förutsagt resultat. Han hade mod nog att under en polemik mot Nordencrantz erinra om hur sannspådd han blivit (jmfr Lärda tidningar, 1768, n:o 1, 16, 18, 27 och 84) och sparade ej på skärpan i sina omdömen. Nu brast tålamodet, och rådet gav (30 mars 1768) justitiekanslern i uppdrag att undersöka, om C. ej kunde åtalas för sina skriverier. Detta befanns visserligen ogörligt, men i sin polemiska hetta gav C. sina motståndare en bättre förevändning att näpsa honom. Oaktat han knappast kunde vara okunnig om varifrån initiativet till inskridandet mot honom utgått, förbehöll han sig nämligen i sin förklaring rekonventionstalan mot sina »angivare». Rådet var ense om att ett åtal härför var på sin plats (5, 6 dec), men innan det gått så långt, var mössregeringen störtad.

Även i en annan brännande fråga ställde sig C. vid denna tid i opposition mot dagens härskande meningar. Den förkärlek för industrien, som väglett den tidiga frihetstidens ekonomiska politik, hade så småningom avlösts av ett växande intresse för jordbruket. Understödd av de fysiokratiska teorierna var denna moderiktning på väg att utveckla sig till samma ensidighet som den gamla industrivänligheten. I detta läge fann C. tillfället lämpligt att förnya 1740-talets strid om näringarnas företräden. En anledning härtill gav den celebra disputationsövning, som Johan Ihre 12 okt. 1768 i kronprinsens närvaro anställde över några mot hattarnas politik kritiska teser. Den första av dessa, som hävdade, att åkerbruket vore ej mindre gagnande och fördelaktigt för ett rike än bergsbruk och manufakturer, lockade fram C. till ett hetsigt angrepp. Och snart återvände han i ännu mera uppseendeväckande form till ämnet. Vid sin professorsinstallation (jfr nedan) höll han nämligen ett tal med den utmanande titeln »Om handaslögdernas företräde för åkerbruket» (1770). Här gick han med hälsosam realism till rätta med den flacka optimism, som följde jordbrukskulten i spåren. Ett verkligt uppsving av jordbruket, hävdade han, kan vinnas blott genom förbättrade avsättningsmöjligheter, och dessa kunna endast en fortsatt industrialisering skapa. Den övertygande kraften i talet förtages emellertid i viss mån därav, att C. alltjämt tror på möjligheten att framlocka industriell blomstring med konstlade medel.

Naturligtvis fick C. glädjen av en ny polemik, men det stannade ej därvid. Bland industriens företräden hade han framhållit dess kulturskapande makt: »Konstnärer äro alltid slugare, tilltagsnare och mera belevade än bönder», de rena jordbruksländerna hava »tröga, sömnaktiga och oförståndiga invånare», sederna och levnadssättet äro där »grovare och oförståndigare». Det var oförsiktiga ord av en man, som skaffat sig så bittra fiender. Ett tillfälle syntes erbjuda sig att befria akademien från en lärare, som varit galen nog att påstå, att rikets förmån berodde på att hava hög kurs, och som förförde ungdomen med sina finansiella kätterier. Bönderna eggades att klaga över C:s »smädelser», och de tre ofrälse stånden beslöto ett åtal, som dock uteblev, då adeln underlät att behandla frågan. Efter de erfarenheter, C. både i sakfrågor och enskilt haft av ständerväldet, var det emellertid säkerligen med uppriktig tillfredsställelse, han efter Gustav III: s revolution å akademiens vägnar lovprisade »den i regeringssättet skedde lyckelige ändring».

Vid sidan av sitt till en bredare allmänhet riktade nationalekonomiska skriftställen upptogs C. av sin lärargärning. Adjunkternas föreläsningar voro i allmänhet föga besökta, då de ej ägde direkt betydelse för examina, och ej heller C. kunde glädja sig åt någon större frekvens; det förekom till och med, att han måste inställa både föreläsningar och kollegier av brist på åhörare. Detta innebar dock ej, att han ej var uppskattad som lärare. Hans enskilda undervisning anlitades, och han presiderade för åtskilliga dissertationer i ekonomiska frågor.

På grund av sin ställning och sina meriter i ämnet måste C. ganska snart ha kommit att betraktas som Berchs predestinerade efterträdare. Icke desto mindre skulle även hans befordran till professuren ske i stridens tecken. Berch hade en ingalunda obegåvad men tyvärr lat son, Krister Berch, vars framtid han var angelägen att trygga. År 1766 begärde han ständig tjänstefrihet och passade då på att söka bereda väg för sonen genom att föreslå C. till sin vikarie och sonen till dennes. Arrangemanget, som under frihetstiden ingalunda saknade förebilder ens vid universitetet, väckte först motsägelser men genomdrevs slutligen (1767). Två år senare tog Berch avsked för att som räntmästare reda upp akademiens tilltrasslade affärer. Men när frukterna av 1767 års anordningar nu skulle inhöstas, var det först efter skarpt motstånd, C. 1770 fick sin professur. En av hans vedersakare hade framhållit, att »hans mesta force» säkerligen alltjämt låge i de ämnen, han från början ägnat sig åt, och C. synes ha haft samma mening. Han skyndade sig nämligen att (1771) genom ett tjänstebyte förskaffa sig professuren i teoretisk filosofi. Själva bytet gick ganska lätt för sig, men det hade föregåtts av en rent privaträttslig överenskommelse om vissa löneförmåner, som ej blev beaktad i K. M: ts stadfästelse och sedermera i åratal gav anledning till tvister.

I detta sammanhang kan det anmärkas, att C. ingalunda synes ha försummat de möjligheter, domstolarna erbjödo en man av hans kynne. Han underlät ej heller att (1762) ge allmänheten del av de anledningar till missnöje, som beröringen med rättskipningen gåvo honom. Genom inträdet i det akademiska konsistoriet efter professor sutnämningen fick han ännu ett fält för sin stridslystnad. I hans akademiska tvister, för vilka en hänvisning till Annerstedts skildring här må göra till fyllest, ingick som ett väsentligt moment vid sidan av hans ovanberörda ekonomiska intressen en bitter personlig ovänskap med den bekante matematikern och astronomen D. Melanderhielm. En kulmen nådde striden kring C, då denne som rektor vt. 1780 inledde en skoningslös kamp mot allt, som syntes honom röja — och väl även delvis röjde — slentrian i akademiens förvaltning. Det var en rad stora och små frågor, som togos upp, exempelvis tiden för räkenskapernas avslutande, förfallolös frånvaro från konsistorium och bortresa från staden, J. A. Lindbloms sätt att sköta arbetet med det bekanta latinska lexikonet, vedavverkningen på akademiens skogar, arkivets lokalförhållanden och bibliotekets skötsel, en angelägenhet, som gav upphov till en förargelseväckande process mellan C. och bibliotekarien B. Frondin. Denna process avlockade Ihre ett yttrande, som säkerligen äger en allmän tillämplighet på C:s akademiska tvister: »Christiernin är en tapper karl, det skadade icke, oss emellan sagt, att han litet kesade med biblioteket, men det är farbrors (Frondins) lycka, att Christiernin är en narr.» Av erkänt positivt värde är C:s inlägg i frågan om examensstudierna vid universitetet 1774, där han med styrka framhöll faran av månglasen och krävde studiernas koncentration kring huvudämnena.

Över etthundrafemtio disputationer vittna om C:s filosofiska intresse och osparda nit som undervisare. Sina ämnen valde han med förkärlek på två områden: å ena sidan fortsatte han sin ungdoms strävan att inarbeta den kristna trosläran i det filosofiska systemet, å den andra upptog han kunskapsteoretiska frågor. En huvuduppgift för hans spekulation var att bevisa Guds existens ur naturens ändamålsenlighet. C:s teologiska intresse synes i själva verket ha blivit alltmer dominerande. Det förband sig med en ivrig strävan att kröna den akademiska karriären med befordran till en teologisk lärostol, alltså inom en tredje fakultet. År 1777 var C. nära att nå sitt mål, men både han och hans farligaste medtävlare förstörde sina utsikter genom ett våldsamt (av Annerstedt skildrat) disputationsuppträde, som skandaliserade universitetet i vida kretsar. Gustav III föranleddes därav till den ej oförtjänta erinran, att ej lärdom allena, utan även seder och sinnelag måste beaktas vid befordran till lärartjänster. Om man bortser från, att C. med tiden fick sitt prebende, betecknar disputationsskandalen 1777 det definitiva slutet på hans teologiska förhoppningar. År 1789 sökte han väl domprostbefattningen och erhöll till och med ett särskilt förord av borgerskapet hos K. M:t, men han kom ej ens på förslag, och hans klagomål lämnades utan avseende.

Om C. som filosof säger Axel Nyblæus, att lockeanismen hos honom »helt och hållet övergått till en trosartikel och att han ingenstädes inlåter sig på en bevisning av sina påståenden utan inskränker sig till att såsom stöd för dem åberopa vad han kallar 'de gemensamma känslorna', varmed han menar 'de intryck, som tingen på våra in- och utväxtes sinnen åstadkomma, i följd varav de på lika sätt av alla ses, kännas och föraställas». Domen har sedan ingalunda mildrats: »Christiernins bildningsgång», heter det hos Birger Liljekrantz, »är en typisk 1700-talsfilosofs: en ringa bekantskap med den tyska wolfianismen, en genom franska deister förmedlad lockeanism, som ständigt kretsar kring försöken att med Lockes deciderade empirism förena den bekvämaste naturliga teologi». Det är lätt att se, att dessa beska omdömen utgå från den segrande kantianismens krav på en förutsättningslös undersökning av den mänskliga kunskapsförmågan och dess gränser. Men bilden ändrar sig något, om man med Annerstedt betraktar C. mot bakgrunden av wolfianismens dödsarbete i Uppsala. Det härskande lärosystemet hade urartat till oändliga begreppsdistinktioner, vilka syntes den nya tiden endast »uppöva ett till intet gagnande skarpsinne och vända uppmärksamheten från verklighetens utforskande till tomma subtiliteter och gräl» (D. Boëthius). Därför började också de empiriska vetenskapernas målsman taga sin tillflykt till Lockes empirism, vilken teoretiskt syntes motivera de för dem naturliga arbetsmetoderna. Anders Schönberg utgav 1759 en av Lockes skrifter på svenska, och särskilt i de disputationer, som ventilerades under Ihre, började en modernare filosofi framträda. Då C. övertog den filosofiska professuren 1771, betydde detta de nya åskådningarnas seger: efter några stridsfyllda år kunde det talas om, hur motståndarna gingo och sörjde »förlusten av ideae innatæ, som professor Christiernin bevist vara en chimär». Betydelsen av denna C:s insats ligger delvis i det sagda: den hör med i det andliga arbete, som gjorde den svenska kulturen delaktig av den nya kritiskt-empiriska vetenskapen och befruktade den med impulser från ett rikare, friare kulturliv. Också slöto sig alla yngre akademici i tät falang, med Daniel Boëthius och J. F. Neikter i spetsen, till lockeanismen. Men otvivelaktigt innebar därjämte den ihärdighet, varmed C. ägnade sig åt det kunskapsteoretiska problemet, en hälsosam motvikt mot upplysningsfilosofiens mera ytliga tendenser. I så måtto är det kanske mer än en tillfällighet, att detta problem kom att stå i centrum, då C:s lärjunge Boëthius bröt med lärarens stelnade lockeanism.

För C. personligen hade nämligen de möjligheter till en fortsatt utveckling, som hans filosofiska genombrott betytt, i allt väsentligt gått förlorade. Den dialektiska förmåga, varom hans stridsskrifter av alla slag bära vittne, gjorde honom måhända framför allt fallen för att skarpsinnigt utdraga konsekvenserna av en en gång intagen ståndpunkt. Därtill kom hans teologiska bundenhet. Ännu en gång, i ständig upprepning, förvandlades den fruktade nya filosofien till en trogen »ancilla fidei». Mest ödesdigert blev det emellertid, att upplysningsidéernas fortsatta radikalisering stängde C. från de inspirationskällor, som en gång. befruktat hans tankeliv. Den franska revolutionen skakade honom djupt och gjorde honom till ytterlighetsman. Först i denna stelnandets period lärde C. känna den kantska filosofien. Ganska träffande sades det av hans motståndare, att denna för C. framstod som en anmaning »att övergiva en gammal kär boningsplats, som han var van vid». Han var »glebaa adscriptus» (31 maj 1795). I kantianismen såg han blott ett nytt skott av den verklighetsfrämmande tyska spekulation, han varit med om att övervinna: »Kant är», säger han en gång (9 maj 1795), »en blott beläsen [jfr hans definition av »bokvett»] och spekulerande sofist, som ingen riktig insikt äger och ingen uppmärksamhet använt i naturens bok». Med vanligt skarpsinne såg han också genast de trådar, som förenade Kants tänkande med upplysningens av honom nu så fruktade idévärld. Redan 1788 vände sig C. mot nyhetsmakarna i ett promotionsprogram, där han dogmatiskt fastslog sin empirism och sin från ungdomsåren aldrig uppgivna eudemonistiska moraluppfattning.

Programmet är värt uppmärksamhet. Det har fattats som ett varsel om att Kants tankar börjat vinna gehör i Uppsala. Säkert är, att C:s kollega Boëthius från och med det följande året, 1789, med växande intresse sysselsatte sig med den kantska filosofien och allt bestämdare tog dess parti. I sina föreläsningar och vid disputationerna gick C. hetsigt till motangrepp. Efter några år av skarpa katederstrider förde han så kampen över på ett nytt område, i det han 1793 sökte förmå filosofiska fakulteten att underkänna ett disputationsprov av Boëthius' lärjunge N. R. Hvalström. Det enda han uppnådde var, att Boëthius 1 febr. 1794 tillbakavisade angreppet med ett anförande, som blivit kallat kantianismens programförklaring inför universitetet. Kort därpå vädjade Boëthius även till den bredare allmänheten, i det han tryckte den första kantska boken på svenska, »Stycken till befrämjande af rätta begrep om philosophien...» (1794). På den nya krigsskådeplatsen var C. ju sedan gammalt hemmastadd, och han dröjde ej att upp- taga striden där. På våren 1795 utgav han ett »Försök till en alfvarsam och hufvudsakelig granskning af den Kanfska eller nya så kallade philosophien...» Man kan ej säga, att C. i denna bok ålade sig någon asketisk återhållsamhet i bruket av tillmälen och irriterade utfall. Under svåra förlöpningar gav han jämväl — för att låna hans egna ord — »yttersta smörjelsen» åt Kant och dennes lärjungar i ett installationsprogram (okt. 1795). Men först i pressen, som han samtidigt flitigt litade till, anslog han fritt den mustiga ton, som för honom mer och mer blivit den naturliga även i lärda meningsutbyten. Skarpa hugg växlades i Extra posten och framför allt i Upsala tidningar, där ett par kantvänliga recensioner (24 apr. och 2 maj 1795) uppkallade C. till svaromål. Han fortsatte sedan envist polemiken, tills indignationen över hans alltmer obehärskade ton föranledde utgivaren att 31 okt. förklara tidningen stängd för meningsutbyten av detta slag. Av övriga tidningar tog Stockholms posten avgjort parti mot C. Och i G. A. Silverstolpes Litteraturtidning fingo kantianerna 1795 ett eget organ.

Striden mellan C. och kantianerna har funnit många skildrare. De, som granskat dess filosofiska innebörd, synas eniga därom, att C. aldrig höjde sig till en argumentation, som träffade det under debatt ställda kunskapsteoretiska problemet. För honom är det ett axiom, som ej får diskuteras, att naturen garanterar våra iakttagelsers riktighet och att individuella felaktigheter kunna elimineras genom fortsatta rön och jämförelser med andras samstämmande erfarenhet (sensus communis, den gemensamma känslan). Naturvetenskaperna vila helt på iakttagelser. För dem alla — C. uppräknar sexton stycken — sakna de kantska skrivrumsspekulationerna varje betydelse. Så säker är C. på sin sak, att han utfäster en dukat i guld, med kungl. svensk prägel, för varje »jakande sanning», vilken »såsom av Kant nyss upptäckt varder av Kongl. Vetenskapsakademien i Stockholm gillad och riktig förklarad». På den praktiska filosofiens område var C: s argumentering lika tröstlöst ofruktbar. Han endast varierade temat, att den kantska etiken var okristlig och omänsklig, då den vägrade människan att i »sitt nöje eller sine angenäma känslor» söka incitamentet till dygden och dess belöning (16 maj 1795).

Ett större intresse får C:s uppträdande först, om man ser det som ett av symptomen på de skräckstämningar, upplysningsfilosofiens radikalisering och den franska revolutionen framkallat. C. tröttnade ej att beteckna den nya filosofien som stridande mot landets religion och farlig för denna. Framför allt varnade han emellertid, under flitigt framhållande av revolutionsfaran, för den »fransyska värdighet», som gör människorna »både oförnuftiga, tvivelaktiga, otacksamma, trolösa, ogudaktiga, oregerliga, våldsamma, upproriska och olyckeliga».

Djupt gick det C. till sinnes, att han måste se den akademiska ungdomen med Benjamin Höijer och den Silverstolpeska juntan i spetsen förirra sig allt längre in på denna farliga väg. Med entusiasm slöto sig studenterna till Boëthius och röjde samtidigt på mångahanda sätt en motsägelseanda, som väl snarare vittnade om ungdomlig oppositionslust än verklig radikalism men alltför lätt tolkades som äkta »jakobinism». Det kan ej råda någon tvekan om, att C. vid denna tid var fullständigt bragt ur jämvikten; hans kolleger förklarade rent ut, att den honom alltid »egna hettan» fått »anseende av en sinnessjukdom». Till all olycka blev det i detta spända läge ånyo C:s tur att övertaga det ambulerande rektoratet på hösten 1795. Intet kunde vara honom mera främmande än att ej göra bruk av den ämbetsmyndighet, som sålunda lades i hans händer. Med nödvändighet drog det ihop till en kris. Redan vid tillträdet till rektoratet höll C. ett tal till ungdomen, där han angrep en av sina medlärares, givetvis Boëthius', lärosätt. Närmaste anledningen till utbrottet blev emellertid ett justitiekanslerns cirkulär av 12 okt. 1795 med ett K. brev mot tryckfrihetens missbruk av 8 sept. samma år. Den 15 okt. gav C. i sin egenskap av rektor de utgivare av periodiska publikationer, som tillhörde akademistaten, E. A. Almquist (se denne), Silverstolpe och J. Edman, del av de kungliga varningarna. Därvid passade han på att tillägga åtskilliga förmaningar, särskilt mot att trycka och utgiva »sådana villomeningar, vilka kunde reta stånd emot stånd och innehöllo försvar och utbredande av menighetsregeringsvälde och grundsatser, vilka, enligt alla tiders förfarenhet, fört land och folk i det olideligaste förtryck och odrägeligaste tyranni, som kan upptänkas, och av vilkas ohyggliga följder Frankrike och Holland lämnat i allas sinnen de hiskligaste exempel och olyckligaste vedermälen». Då Almquist och Silverstolpe, båda ivriga kantianer, liksom C. voro fyllda av den pågående stridens bitterhet, kom det till en häftig ordväxling, åtföljd av klagomål av Silverstolpe och en ny scen (21 okt.).

Medan det ännu jäste i sinnena, inträffade en än mera uppseendeväckande händelse. C. hade redan under sitt första rektorat visat, att han ej lät lagen vara en död bokstav, och han handhade nu från första stund disciplinärmyndigheten på ett sätt, som snart försatte studenternas sinnen i uppror. Särskilt irriterande voro de förmaningstal, han då och då höll. Lördagen den 24 oktober lät han. sammankalla studenterna genom ringning i stora klockan och mottog dem med ett, såsom det ironiskt heter i Upsala tidning, »uppbyggeligt tal, varuti han i synnerhet varnade mot den nya filosofien, som skall vara vådelig för gudaläran och statens lugn». Det egentliga syftet med talet var att inskärpa gällande förbud mot nattsvärmeri och nattliga krogbesök, oseder, mot vilka han kort förut (8 okt.) utfärdat en även från predikstolen pålyst publikation. Att C. i detta sammanhang talade om »vargungar» och »hundvalpar», ansågs av många särskilt förolämpande mot den studerande ungdomen.

Natten mellan söndag och måndag samlades några studenter under vivatrop utanför rektors hus. C. steg upp ur sin säng, öppnade fönstret och hälsade studenterna med ett vänligt: »Vivat et vigeat florentissima studiosa juventus academica». Men nu möttes han av pereatrop. Utom sig av förbittring kastade han kläderna på sig, satte sig i spetsen för den akademiska vakten och befallde den att förfölja den larmande hopen, eggande den med tillropet: »Hugg och stick! Slå eller tag i arrest!» Bråkmakarna skingrade sig och undkommo snart, men C. fortsatte att avpatrullera gatorna och lät utan urskillning häkta dem han mötte eller anträffade på källare. Fångsten blev fem studenter, tre pigor och en skomakargesäll; av dem alla kunde emellertid sedan endast en student, som varit litet drucken, övertygas om någon oordning. På morgonen sammankallade C. consistorium minus för att döma de häktade. Under sammanträdet, som på grund av C: s obehärskade ingripanden enligt hans kollegers mening ej förlöpte i lagenliga former, samlades en hop förbittrade studenter i konsistoriets förmak och begärde få dela sina kamraters straff, enär de alla gjort sig skyldiga till samma förseelse som dessa. Enligt konsistoriets berättelse iakttogo studenterna i det hela en »lovvärd stillhet». Protokollet förmäler emellertid om något oväsen i förmaket, som dock snart tystnade, och en tradition vill veta, att det spottades på C, »Så det rann av kappan», då han lämnade sammanträdet. Rannsakningen fortsatte de följande dagarna och slutade med, att alla de häktade frikändes utom den druckne studenten (11 nov.).

Emellertid hade det större akademiska konsistoriet redan 26 okt. sammanträtt med anledning av nattens och dagens händelser. Man fann det nödvändigt att genast skilja C. från rektoratet och förmådde honom enligt en uppgift av konsistoriet, vars riktighet han dock själv sedermera bestred, att lova att taga permission och lämna staden. Både konsistoriet och C. vände sig genast till hertig Karl, som då var kansler, med ömsesidiga beskyllningar, och C. bet skarpt ifrån sig aren i sin förklaring över konsistoriets klagomål. Mesta intrycket gjorde det förmodligen, att han framställde oppositionen mot sig som en revolutionär, all samhällsauktoritet undergrävande rörelse. Snart vågade han sig på att i en enskild promemoria till kanslern begära bl. a., att hans motståndare i det mindre konsistoriet skulle suspenderas på ett år. Resultatet blev, att kanslern i en skrivelse av 18 nov. å ena sidan förklarade konsistoriet hava överskridit sin befogenhet, då det skilde C. från ämbetsutövningen, men å andra sidan uttryckte ett bestämt ogillande av dennes uppträdande. Rektorsämbetets förvaltning ordnades så, att C. erhöll tjänstledighet ända till den dag, då han skulle nedlägga rektoratet, men förklarades berättigad att utfärda inbjudningsprogrammet till rektorsombytet och fungera vid detta. Oböjd mötte han sina kolleger. Väl förklarade han sig i sitt program med djup glädje lägga ämbetets börda på starkare skuldror och lämna värdigheten i för de akademiska fäderna behagligare händer. Men han liknade sig samtidigt vid en skeppare, som drabbats av motvind och av odisciplinerade sjömäns och medhjälpares »fräckhet, elakhet och pockande självsvåld» alltför länge hållits kvar bland de rasande böljorna. Han sade rent och klart ifrån, att han fann det riktigt att ha sökt stävja nattströvande och nattliga dryckeslag, som varken lände till vetenskapernas befrämjande eller professorers och studenters sanna bästa. Och till sist tackade han kanslern för det stöd, denne skänkt honom. Trots sina ränker hade hans mäktiga ovänner ej fått förtrampa honom och omstörta all befallandets och tydandets ordning.

C. synes ha ärvt en ej obetydlig förmögenhet. Bland lians tillgångar märkes först och främst hans präktiga stenhus, numera bekant som gamla folkskollärarseminariet i Odinslund. Huset, som tillhört akademiräntmästare P. Julinsköld, hade efter upptäckten av dennes obestånd tillfallit akademien och efter någon tvist om priset inköpts av C. Anmärkningsvärt är också C:s stora bibliotek, omfattande mellan 5 och 6,000 nummer utom dissertationer. Bland böckerna märkes jämte filosofiska och ekonomiska arbeten ett mycket. rikligt urval teologiska skrifter.

Författare

B. Boéthius.

Arkivuppgifter

Brev till C. frän G. von Kiörning 1772—76 finnas i Uppsala universitetsbibliotek (sign. G. 131).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se J. H. Liden, Cata-logus disputationum, 1 (1778) och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908). — b) övriga skrifter: Utdrag af föreläsningar angående den i Swea rike upstigne wexel-coursen, til dess beskaffenhet, orsaker och påföljder, samt botemedel emot wexel-prisets ytterligare uplöpande. St. 1—2. Sthm 1761.-(4), 200, (10) s. [Jmfr Lärda tidningar, 1761, N:o 70—74, samt 1763. N:o 42, där de av C:s arbete föranledda stridsskrifterna uppräknas.] — Förslag til rättegångers förminskande genom en answarig lagskipning och oaf- kårtad rättegångs kåstnad, utgifwit Pro Nativo Candore. Sthm 1762. 4: o 15 s. (Anon.) — Mag. Pehr Nic. Christiernins Svar till några påminnelser, som utkommit emot hans föreläsningar, angående den i Svea rike upstigne wäxel-coursen, jämte botemedlen till hämmande af dess skadeliga uplöpande. Upps. 1763. 4:o XVI, 78 s. [Svar på A. Nordencrantz' anon. utgivna Påminnelser wid ... adjuncten P. N. Christiernins Utdrag af dess föreläsningar . . ., Sthm 1761, m. fl.] — Förklaring på de tvifvelsmål, som P. T. i sina... utgifna tankar anfört emot några ställen i mina föreläsningar, angående den i Svea rike upstigna växel-coursen samt botemedel däremot. Upps. 1763. 4: o 36 s. (Anon.) [Svar på Pehr Thams anon. utgivna Tankar emot. .. adjuncten Christiernins Utdrag af föreläsningar..., Sthm 1761.]-—Nordencrantzes finance systeme, utdragit utur herr commerce-rådets skrifter och med några anmärkningar lämpade till närwarande tid, utgifwit Pro Nationis Commodo. Upps. 1769. 4: o (8), 44 s. (Anon.)—Bref til auctoren af en skrift tryckt....år 1769, kallad Sanningar, som uplysa ordsakerne till wexel-coursens hastiga fall, samt nu öfwerklagade wexel-brist. Sthm 1769. 4: o 24 s. (Anon.) — Patriotiskt swar på de eftertänkeliga frågor, som framställas i ett bihang till de utkomna delar af Bekymmerlösa stunders tankar på 2 ark i 4: o, upsatt af Badens Anders ifrån Gefle. Upps. 1771. 4: o 18 s. (Anon.) [Riktat mot Anders Nordencrantz, vilkens omnämnda 'bihang' anon. utkommit Sthm 1770; själva 'tankarna' utgåvos, likaledes anon., Sthm 1767—69.] — Inträdes-tal om handa-slögdernas företräde för landtbruket. Upps. 1771. (8), 44 s. [Tal vid tillträdet till den ekonomiska professuren 23 nov. 1770; framkallade en motskrift av G. Giasdda: Anmärkningar vid herr professor P. N. Christiernins inträdes tal..., Upps. 1771, varpå följde nedannämnda svarsskrift av C] — Svar på några anmärkningar, som herr capitain Gädda utgifvit vid herr professor P. N. Christiernins inträdes tal... Upps. 1771. 56 s. (Anon.) — Stamtaflor till upplysning om den Christierninska slägten. Upps. 1735(1). Tv. fol. 11 bl. (Anon.) [Sannolikt sammanställda av C; tryckåret 1735 är uppenbarligen tryckfel och torde böra rättas till 1785.] — Försök till en alfvarsam och hufvudsakelig granskning af den kantiska eller nya så kallade critiska philosophien, och det förmenta rena förnuftet, i anledning af Stycken till befrämjande af rätta begrep om philosophien, dess ändamål och närvarande tillstånd, utgifne af herr profess. Boéthius i Upsala. Upps. 1795. VI, 126, (4) s. [Det angivna arbetet av D. Boéthius utkom Upps. 1794 och innehöll 5 st. olika uppsatser, av vilka 4 översatts från tyskan. Ang. den följande polemiken i Extra posten, Upsala tidningar m. fl. se texten.] — Professor Christiernins memorial öm föreläsningar, disputationer och examina. Upsala d. 16 nov. 1774 (C. Annerstedt, Upsala universitets historia, Bihang 4, Upps. 1912, s. 357—363). — Tvenne 'rön' i VA Handl. (1754, 1760). — Polemiska artiklar mot A. Nordencrantz 1767—68, se Lärda tidningar 1768, N:o 1, 16, 18, 27 och 84, samt mot D. Melander i Tidningar utg. i Upsala 1773 och Dagl. allehanda 1775—76, se Annerstedt, D. 3:1, Upps. 1913, s. 494—497.

Handskrift: Dagbok öfver resan till Petersburg 1760 (UB, sign. X. 395).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Uppsala univ. kanslers skrivelser till K. M:t 23 jan. 1765, 26 juli (meritförteckn..) och 22 sept. 1770, Uppsala akad. konsistorium till univ.-kanslern 9 mars 1759, univ.-kanslerns akt 18 nov. 1795 ang. klagomålen över C:s rektorat samt rådsprot. i justitieärenden 30 mars, 5 och 6 dec. 1768, allt i RA. — C:s skrifter samt uppgifter om honom i DelaGardiska archivet, 15 (1841), s. 78 och Biogr. lexikon, 3 (1875); Handl. i def... til consistorium academicum minus i Upsala instämda mål. rör. musiken. . . den 4 april 1800 (1800), s. 199 o. följ.; J. A. Almquist, Sveriges bibliogr. litteratur, 1—3 (1904—42); Cl. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1—2, Bih. 4 (1913—14, 1912); Berättelse om Hans Kongl. Högh. kronprinsens vistande i Upsala i oct. 1768 . .. (Tidningar om lärda saker, 16 o. 23 nov. 1768); M. J. Crusenstolpe, 1720, 1772, 1809 (1851), s. 124—128; L. Hammarsköld, Hist. anteckningar rör. fortgången och utvecklingen af det philos. studium i Sverige (1821); B. Liljekrantz, Benjamin Höijer (1912); G. Ljunggren, Sv. vitterhetens häfder, 2 (1877); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 5, 6 (1900, 1904); A. Nyblasus, Den filos, forskningen i Sverige 1—2 (1873—81); B. Ohlin, Kvantitetsteorien i den sv. litteraturen (Ekon. tidskr., 1919: D. 2); K. Petander, De nationalekon, åskådningarna i Sverige sådana de framträda i litteraturen, 1, 1718—1765 (1912); E. Sjöstrand, Mynt- och bankpolitik under hattväldet 1738—1764 (1908); E. H. Thörnberg, Nationalekonomiens historia, 1 (1924), s. 73—75; K. F. Werner, Gustaf Abraham Silverstolpe (C. G. U. Silfverstolpe, Några anteckningar om adliga ätten Silfverstolpe, 1884). — Se i övrigt: H. Hamilton, Hågkomster (1928J. där en karakteristisk anekdot om C. berättas.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Niclas Christiernin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14836, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14836
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Niclas Christiernin, urn:sbl:14836, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2024-04-16.