Meriter

3. Otto Hjalmar Leonard Claeson, den föregåendes kusins son, f. 17 juli 1836 i Kristianstad, d 17 jan. 1915 i Stockholm. Föräldrar: hovrättssekreteraren, sedermera häradshövdingen i Södertörns domsaga Nils Kristian Claëson och Anna Cronsioe. Elev i Klara skolas fjärde klass 1 febr. 1850—vt. 1851 och i Stockholms gymnasium ht. 1851—vt. 1855; student vid Uppsala universitet 19 maj 1855; avlade kameralexamen 25 maj 1858 och examen till rättegångsverken 27 maj 1858. E. o. kanslist i justitierevisionen 9 juni 1858; auskultant i Svea hovrätt 11 juni 1858; e. o. notarie därstädes 28 sept. 1858; tjänstgjorde hos lantdomare och i Svea hovrätt 1858—63; erhöll första domarförordnandet 31 juli 1861; v. häradshövding 1 okt. 1862; tf. domhavande i Södertörns domsaga tidvis under åren 1862—66 samt åren 1867—75; adjungerad ledamot i Svea hovrätt 16 juli—17 aug. 1875 (K. brev 13 juli 1875) och 9 okt. 1875—31 maj 1876; häradshövding i Nedan-Siljans domsaga 31 dec. 1875; ledamot av styrelsen för Siljans järnvägs-a.-b. från dess stiftande 30 dec. 1881—1910 (ordförande); ledamot av Kopparbergs läns landsting 1883—84; tf. revisionssekreterare 15 jan. 1883—15 juli 1884; ledamot av riksdagens första kammare för Kopparbergs län 1885—93 och var därunder bl. a. ledamot av lagutskottet 1886—87 A och 1890—93, valman vid fullmäktigevalen 1886, ledamot av särskilda utskottet (angående väghållningsbesväret på landet) 1889 och av särskilda utskottet (angående härordningen) 1892 urt.; förordnad att biträda nya lagberedningen vid utarbetandet av lag om domsagas kansli 9 maj—15 nov. 1890; ledamot av kommittén angående stadga rörande sinnessjuka 20 dec. 1894—29 febr. 1896 och av Norrlandskommittén 7 juni 1901—27 okt. 1904; ordförande i egnahemskommittén 24 nov. 1899—22 juni 1901; erhöll avsked från häradshövdingeämbetet 25 apr. 1913. RNO 1885; KNO2kl 1902.

Gift 25 nov. 1868 med Klara Juliana Rohtlieb, f. 28 aug. 1847, dotter till kyrkoherden i Tyska församlingen i Stockholm, teol. doktor Johannes Rohtlieb.

Biografi

Som politisk person tillhörde C. den särskilt inom mera framskjutna ämbetsmannakretsar ej ovanliga riktning, vilken med den principiella frihandelsvänlighet, som segrat i svensk politik vid 1800-talets mitt, förband en klart konservativ grundåskådning. Som ledamot av riksdagens första kammare under en nioårsperiod (1885—93) motsatte han sig redan vid sin första riksdag ett då väckt förslag om den kommunala rösträttens reformering, 1890 uttalade han sig mot ett förslag om upphävande av fideikommissstiftelser i fast egendom, och 4 maj 1891 talade han visserligen för regeringens proposition om grundskatternas fullständiga avskrivning mot utsträckning av värnplikten men gav samtidigt klart besked om att han icke erkände, »att anspråken på avskrivning av grundskatterna samt rustnings- och roteringsbördan äro byggda på rättvisans krav». Mot den under 1890-talet väckta fordran på förbud mot bolags jordförvärv i de nordsvenska skogsbygderna var C, trogen den ekonomiska liberalismens principer, en bestämd motståndare och hävdade, att han i den rådande friheten ej kunnat skönja de olägenheter, man framhållit. Som ledamot av den stora Norrlandskommittén 1902—04 motsatte han sig i konsekvens härmed den av kommitténs majoritet föreslagna, sedermera genomdrivna förbudslagstiftningen och avgav jämte F. Kempe och Arvid Lindman en omfattande reservation mot kommitténs förslag. Till sist må nämnas, att C. vid riksdagarna 1886, 1891 och 1892 kraftigt bekämpade förslag om rätt att utträda ur statskyrkan utan att inträda i annat religiöst samfund, varigenom man skulle »övergiva frihetens råmärken och giva sig in på ett område, som är självsvåldets».

I åtskilliga lagstiftningsfrågor, där det merendels gällde vissa mera abstrakta rättfärdighetskrav, framträdde C. med ganska frisinnade åsikter. I fråga om kvinnas behörighet att inväljas såsom ledamot i skolråd och fattigvårdsstyrelse framhöll C. vid 1889 års riksdag, att hans konservativa åskådningssätt icke kunnat lära honom inse, att i sådan behörighet låge »det ringaste spår till samhällsfara». Fast hellre betraktade han en slik behörighet som »en sådan länk i den naturliga utvecklingens kedja, som man icke bör avhugga». Vid riksdagen 1892 förordade C. dels utredning i syfte att vad om makars ömsesidiga giftorätt i fast egendom redan gällde för stad måtte bli gällande även för landet, dels prästedens utbytande mot ett högtidligt löfte, dels ock slutligen oäkta barns rätt att under visst villkor lika med äkta barn taga arv efter sin moder. — Under sin riksdagsmannabana väckte C. åtskilliga motioner i tekniskt-juridiska frågor, företrädesvis avseende intecknings-, lagfarts- och rättegångsväsendet.

Mest prononcerat framträdde C. under sin politiska verksamhet som protektionisternas motståndare i den på 1880-talet uppblossande striden om spannmålstullarna. Vid 1885 års riksdag underkände han sålunda allt verklighetssinne i det ofta hörda resonemanget, att om jordbrukarna genom spannmålstullar finge bättre betalning för sin näring, så skulle å ena sidan de inhemska köparna icke behöva betala mera men å andra sidan småfolket och arbetarna få förmånen av högre arbetsförtjänst. Vid 1886 års riksdag framförde han det mindre formalistiska och tyngre vägande argumentet, att den fattiga befolkningen i övre Dalarna, som ännu för tio år sedan endast haft bröd av havre och blandsäd, nu tack vare tullfriheten kunde äta rent rågbröd. Under den förbittrade valstriden efter riksdagsupplösningen 1887 uppträdde C. i Leksand som en ivrig motståndare mot den tullvänlige vice talmannen Liss Olof Larsson. Denne förlorade då majoriteten, ehuru hans plats i kammaren räddades genom en röstkassation, vilken visserligen upphävdes i de högre instanserna men först så sent, att Liss Olof hann deltaga i vårriksdagen. Ehuru Liss Olof därpå med knapp majoritet segrade vid höstvalet, var hans ställning i valkretsen bruten, och 1890 föll han definitivt igenom.

C:s riksdagsanföranden voro ofta mycket väl genomtänkta. Som domare åtnjöt han ett utmärkt anseende, ehuru det visserligen kan ifrågasättas, huruvida hans anlag icke skulle ha kommit mera till sin rätt i en överdomares än i en lantdomares verksamhet. Allmogen uppskattade emellertid hans rättrådighet och hans klara, flärdfria skrivsätt. I det enskilda livet var C. högt uppburen för sin rättskaffenhet, vederhäftighet och sinnesrenhet. Skämtsamt har det sagts, att han »visste om intet ont, annat än möjligen protektionismen».

Författare

Herman Udden.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Enskilda meddelanden; just.-dep. handl. 31 prot. och handl.; Stockholms dagblad 9, 16, 25 apr. Justitiematrikel (1902). dec. 1875; riksdagens ¦1887; Hj. Gullberg,

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
O Hjalmar L Claëson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14857, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Udden.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14857
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
O Hjalmar L Claëson, urn:sbl:14857, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Udden.), hämtad 2024-04-25.