Meriter

3. Edward Claes Herman. Clason, den föregåendes sonsons son, f. 17 okt. 1829 på Furudals brak i Ore socken, d 9 okt. 1912 i Uppsala. Föräldrar: brukspatronen Isak Gustav Clason och Henrika Gahn. Åtnjöt undervisning i Rättviks kaplansgård; elev vid Uppsala katedralskola ht. 1841—vt. 1849; student i Uppsala 2 juni 1849; disp. 7 nov. 1849 (Om reductionen af krono- och adeliga gods under K. Carl X Gustafs och K. Carl XI. regering, d. 19; pres. V. E. Svedelius); med. fil. kand. 22 mars 1851; med. kand. 25 maj 1857; med. lic. 30 maj 1861; disp. 14 dec. 1861; med. doktor 31 maj 1862; företog ett stort antal utländska studieresor, däribland som Hwassersk stipendiat till västra Tyskland och Schweiz apr.—sept. 1864, som Letterstedtsk stipendiat till Tyskland, Italien, Frankrike, Belgien och Holland apr. 1869—aug. 1870, med statsunderstöd till Polen, Ungern, Tyskland och Frankrike sommaren 1883 och som Regnellsk stipendiat till Polen och Tyskland sommaren 1889. Underläkare vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm 1 apr.—30 sept. 1852; andre amanuens vid anatomiska institutionen i Uppsala vt. 1853 och förste amanuens därstädes större delen av läsåren 1853—55; biträdande läkare vid kolerasjukvården i Gävle sept.—nov. 1853; underläkare vid Sätra hälsobrunn somrarna 1858 och 1859; tf. prosektor vid anatomiska institutionen i Uppsala 18 sept. 1861—27 juni 1863; docent i anatomi och. fysiologi vid Uppsala universitet 22 jan. 1862; adjunkt i samma ämnen 27 juni 1863; tf. professor i anatomi apr.—maj 1865, febr.—mars 1872, apr.—maj och dec. 1875 samt vt. 1876—apr. 1882; e. o. professor i anatomi ooh histologi 16 nov. 1877; professor i anatomi 6 apr. 1882; inspektor för Västmanlands-Dala nation 1882—97; ledamot av kyrkomötena 1883 och 1893; ledamot av domkyrkoförsamlingens kyrkoråd 1884—1900; stadsfullmäktig i Uppsala 1887—1901; v. ordförande i styrelsen för Mikaelskapellet 9 okt. 1887—12 juni 1912; ledamot av styrelsen för Fjellstedtska skolan 1889—1908; erhöll avsked från professuren 26 aug. 1897; biträdande lärare över stat 1897—1907; v. ordförande i styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala 14 jan. 1899—1 juni 1909; kyrkovärd i domkyrkoförsamlingen 1901—06. Ledamot av Svenska läkaresällskapet 1867 och av Uppsala läkareförening; LVS 1873; RNO 1880; LVA 1887; KNO2kl 1895; KNO1kl 1904; HedLVS 1907.

Gift 18 juni 1862 med Klara Malvina Ulff, f. 16 maj 1837, d 22 jan. 1923, dotter till brukspatronen Otto Friedrich Ulff på Vikmanshyttan i Hedemora socken.

Biografi

Hos C. tyckes föga erinra om det främmande ursprung, man tillagt hans släkt, men mycket om det landskap, där hans släktgren acklimatiserats. Han var i många avseenden en äkta Dalarnas son. Som den näst yngste av sex bröder växte han i fädernehemmet på Furudals bruk upp i en krets av nio syskon. Den i sin art storstilade patriarkaliska ordning, som präglade det dåtida brukssamhället, och där faderns, bruksägarens, personlighet bildade centralpunkten i det hela, stod ännu i ålderns dagar levande för hans minne. Fadern, »vars blå ögon vid omtalandet av något ädelt och stort lätt fylldes av tårar», och modern, dotter till den framstående läkaren och människovännen assessor Henrik Gahn, gåvo åt hemmet en prägel, där varm ömhet och uppmuntran gentemot barnen var parad med gammaldags allvar. Det förmälas, att den högsta straffgraden för barnen vid allvarligare förseelser var bärandet av en grå kalikådräkt, men att den dräkten aldrig behövde tagas i användning för C:s räkning. Dennes tidigare undervisning skedde i Rättviks kaplansgård, en vid denna tid mycket anlitad internatskola, vars ledare Isak Stenman alltifrån denna tidpunkt städse förblev ett föremål för C:s tillgivenhet och tacksamhet. Vid tolv års ålder kom han till Uppsala katedralskola, och i Uppsala blev han 1849 student. Under dessa år hade han ett andra hem i dåvarande akademiräntmästaren D. M. Schedvins hus och fann i honom en faderlig vän. Föräldrarnas brev till honom under denna tid finnas ännu i behåll, och man finner av dem, hurusom sonen alltjämt var dem »en förnöjelse». Deras oro gällde mest, att han skulle »läsa bort hälsan», och deras strävan är att något avväpna hans alltför stora självkritik. Såsom hans största fel anger modern hans envishet — man tycker sig under mannaåren återfinna den i hans sega arbetsintensitet i praktiska ting och hans oförskräckta principtrohet i åsikter.

Att han under dessa och följande studieår ej helt förlorade kontakten med brukets förhållanden, förstår man, när man erfar, att han föreslagit och även fått genomförda vissa detaljförbättringar i dess maskinella utrustning. Då längre fram — vid eller efter faderns död — en ändring i brukets ledning stod på dagordningen, vände sig ock en av brukets gamla smeder till honom med anmaning att ge studierna på båten och övertaga bruket, då det nog skulle bära sig. Det var dock till medicinen, hans håg stod, och där hade han i morfadern ett högt och vackert föredöme. Hans erfarenhet om den då i hembygden rådande svårigheten att. vid sjukdomsfall erhålla läkarehjälp på nära håll lärer i sin mån hava bidragit till hans val av levnadsbana. Särskilt var pediatriken föremål för hans intresse. Hans praktiska verksamhet stannade emellertid väsentligen vid några förordnanden under studieåren. En direkt uppfordran av Israel Hwasser föranledde honom nämligen snart att inrikta sina framtidsplaner på universitetslärarebanan och anatomien.

Redan åren 1853—55 hade han »genomgått den lärareskola», som bestod i att vara professor F. E. Sundewalls amanuens med tjänstgöring det första året såsom preparatör, det andra såsom biträdande lärare å anatomisalen. År 1861 blev han efter avlagd licentiatexamen tf. prosektor vid anatomiska institutionen i Uppsala och 1863 ordinarie innehavare av denna befattning, som då i sjutton år stått obesatt. Dessförinnan hade han 1862 disputerat på en avhandling »Om ryggradskrökningarnes aetiologie» och samma år blivit docent i anatomi och fysiologi.

Vid den institution, där han sålunda 1861 blev fästad, förblev han under femtioett år i olika egenskaper, men med oföränderlig arbetstrohet verksam. Ledningen av institutionen överflyttades redan vid Sundewalls 1875 tilltagande sjuklighet och följande år inträffade avskedstagande på C. Först 1882 mottog han emellertid den ordinarie professuren i anatomi, vilken han sedan femton år beklädde. Då han 1897 avgick från densamma, kvarstod han på egen begäran såsom biträdande lärare över stat i medicinska fakulteten, och sedan han efter ännu ett årtiondes nitisk läraregärning på grund av ålderns krav frånträtt även denna befattning, var han allt intill sin sista sjukdom på anatomiska institutionen dagligen och, träget verksam, ej minst till fromma för det anatomiska museets förkovran.

Det. är icke ovanligt, att en universitetslärares betydelse i första hand bedömes efter hans författarskap. För C:s vidkommande är emellertid författarskapet ej omfångsrikare, än att anläggandet av en sådan synpunkt lätt skulle kunna bliva i väsentlig grad vilseledande. C:s skrifter utmärka sig likvisst genom mångsidighet i valet av ämnen och ge uttryck för den grundliga överblick över och inarbetning i anatomiens skilda delar, som under hans krafts dagar i så hög grad kännetecknade honom; undersökningarna äro utförda med utomordentlig noggrannhet och vittna ej sällan om hans högt uppdrivna tekniska färdighet. Uppfattningen och tolkningen av det iakttagna präglas mångenstädes av en fängslande originalitet. Den vetenskapliga hypotesen är honom långtifrån främmande; ej sällan spänner den över större områden än dem, som av föreliggande fakta direkt beröras. Hans stil förvärvade efter hand en viss ordknapp koncentration med för tillfället bildade korthuggna ordsammanställningar och liknelser, som visserligen ej alltid gjorde framställningen lättläst men nästan alltid gåvo den ett säreget personligt — man frestas säga dalkarlsaktigt tycke. Av skrifterna får man emellertid ibland det intrycket, att den mängd av samlade erfarenheter och tankar, som, när han en gång fattat pennan, sökte sig uttryck genom denna, understundom hotade att spränga de gränser, ämnets egen omfattning uppställde. Blev byggnaden av framställningen på sådant sätt någon gång i saknad av en större fasthet, vann stilen å andra sidan även härigenom ett mera personligt tonfall, än det man i flertalet naturvetenskapliga skrifter av nyare datum anträffar.

Utom den redan nämnda gradualavhandlingen, vars ämne faller utanför den normala anatomiens egentliga råmärken, böra från C:s tidigare författarverksamhet framför allt nämnas avhandlingarna »Om menniskohjernans vindlar och fåror» (1868) och »Die morphologie des gehörorgans der eidechsen» (1873). Den förra anger sig såsom en frukt av jämförande studier såväl av utländska specialavhandlingar som av ett »temligen betydligt antal» människohjärnor. Litteraturstudiet har resulterat bl. a. i en synonymförteckning av betydligt omfång och stort gagn, naturstudiet i en beskrivning, som väl i noggrannhet länge förblev oöverträffad. Vad den i Hasses samlingsverk »Anatomische studien» offentliggjorda undersökningen över innerörats byggnad hos ödlorna beträffar, har en kännare på området (G. Retzius) elva år senare vitsordat dess djupgående och mönstergilla karaktär. Från en senare tid stamma bl. a. uppsatserna »Om lungorna och sinus pulmonum hos menniskan» (1896) samt »Om ett fynd af menniskoskeletter på Helgeandsholmen jemte der af föranledda meddelanden» (samma år). Flertalet av C:s övriga rent vetenskapliga arbeten äro av mindre omfång, ofta av kasuistisk eller refererande karaktär.

Onämnda böra vidare icke bliva hans omfångsrika reseberättelse såsom Letterstedtsk stipendiat åren 1869—70, de pedagogiska uppsatserna i föreläsningens form »Hur bör man dissekera?» och »Hur bör man studera histologi ?», föredraget »Om gymnastikens betydelse för medicinen», en framställning, som alltjämt kan sägas äga aktualitet, den av en stark hänförelse för universitetsidén genomandade skriften »Om den medicinska undervisningsfrågan», historiken över den anatomiska institutionen i Uppsala, talen över K. B. Mesterton och Olof Rudbeck, meddelandena »från Uppsalas under- och öfverjordiska arkiv», alla innehållande självständiga historiska synpunkter och studieresultat.

Detta omdöme gäller även för hans 1912 färdigställda, men först posthumt (1925) publicerade uppsats »Om i korsbetningsgraven vid Visby funna skelett». Genom att underkasta det i själva verket mycket svårarbetade materialet, »som redan från början visade sig ej kunna löna den därpå nedlagda mödan», icke blott en omsorgsfull anatomisk bearbetning utan även en ingående historisk belysning lyckades han avvinna detsamma upplysningar av både medicinskt och historiskt intresse.

Ehuru, såsom redan framhållits, allt av C:s hand bär grundlighetens prägel och ofta bjuder en stor rikedom av iakttagelser och synpunkter, måste dock erkännas, att såsom frukten av ett halvt sekels oavlåtlig forskning denna produktion är föga omfattande. Man kunde därför också få höra den mening uttalas, att C:s egentliga läggning ej i högre grad var den självständigt forskande vetenskapsmannens. Ingen slutsats kan vara mer förhastad. I själva verket var C. i så hög grad behärskad av forskningens anda, att man med fog kan säga, att snart sagt varje uppgift under hans händer antog vetenskaplig karaktär. Hans föreläsningar voro i högre grad än de flestas byggda på egna undersökningar och belysta av egna preparat. Högst stod väl i detta avseende under hans senare professorsår hans hjärnkollegium, där han med outtröttlig möda sammanfört resultaten av egna och andras undersökningar, år från år registrerande, prövande och kritiskt sovrande den nya litteraturen i ämnet. Hit sökte sig ock under årens lopp åtskilliga yngre och äldre lärare inom fakulteten för vinnande av nödig grundval för egen forskning. Varje C:s museumpreparat var ej blott frukten av hans tekniska färdighet utan även framgånget ur ett ingående, man kan väl säga kärleksfullt studium: han »kunde sitt museum» såsom få museimän. Och aldrig tvekade han att för vinnande av en vetenskaplig upplysning stympa eller, om så påfordrades, uppoffra ett om än så vackert samlingspreparat. — Även uppgifter av mera vid sidan av anatomien liggande art förmådde sätta hans vetenskapliga instinkter i rörelse. Uppgiften att skriva den anatomiska institutionens historia i universitetets festskrift 1897 ledde till personliga forskningar i universitetets arkiv, skelettfynden på Helgeandsholmen, i korsbetningsgraven vid Visby eller på skilda ställen i Uppsala till historiska källforskningar av olika slag.

Forskningsiver och forskningsglädje kunna sålunda sägas vara genomgående drag i C:s gärning. Orsakerna, att så jämförelsevis litet av denna forsknings resultater blev fattat i pennan, voro helt visst flerehanda. Delvis voro de av inre natur, delvis betingades de av de yttre omständigheternas makt.

Allt opåkallat framhävande av sig själv var för C:s försynta natur en styggelse. Man läse de kraftiga ord av ogillande, med vilka han i sin reseberättelse från 1869—70 års resa omnämner den mani att göra, ofta blott alltför lätt köpta, upptäckter, för vilken histologien vid denna tid erbjöd ett tacksamt fält. Det blev med denna läggning rätt ofta först de yttre förhållandena, som framkallade hans uppträdande såsom vetenskaplig författare.

Men de yttre förhållandena voro nu särskilt under de första decennierna av C:s lärareverksamhet så långtifrån ägnade att frammana vetenskapligt skriftställen, att de tvärtom togo tid och krafter i anspråk för andra, vid denna tidpunkt tvivelsutan oavvisliga uppgifter. Dessa tidsförhållanden hava för ett rätt förstående av C:s verksamhet den betydelse, att de icke kunna här helt förbigås.

Under inflytande av på en gång tidsandans allmänna karaktär och Hwassers personliga läggning och dominerande ställning hade medicinens studium i Uppsala länge ägt en halvt naturfilosofisk prägel. Det blev under sådana förhållanden den viktigaste uppgiften för den nya läraregeneration, C. tillhörde, att vid sin fakultet omplantera det på omedelbart naturstudium inriktade arbetssätt, som vid samma tid bröt sig väg i utlandet. Med detta huvudmål städse för ögonen var det, de gingo till sin läraregärning, deras egna studier måste avse och avsågo i första rummet detta. Därav den klagan, man finner i C:s redan berörda reseberättelse, över att ett arbete, som huvudsakligen avser att utbilda läraren och ej vetenskapsmannen, är så främmande för upptäckarivern, att det endast med svårighet låter sig utföras. »Och», fortsätter han om dessa sina utländska erfarenheter, »släpper man vid en undersökning skymten av något nytt för att medhinna ett fullständigare inhämtande av det gamla, så väcker man icke blott förvåning utan löper även fara både att själv anses intresselös och förlora det intresse hos läraren, som så väsentligt befrämjar arbetet.» Att han dock alldeles ej släppt det nya ur sikte, utan att tvärtom hans skarpa vetenskapliga ögon gjort sig gällande mitt under utbildningen för lärareverksamheten, därom vittnar, att han under denna sin ett och ett halvt år långa resa,hade utfört och till hemlandet för publikation medförde undersökningar med nya resultat över blodkropparnas förändringar genom gaser, utförda hos Stricker i Wien, över fiskembryots tidigaste utveckling likaledes från Strickers laboratorium, en kritisk framställning av Meynerts åsikter om hjärnans och ryggmärgens byggnad och förrättningar, grundad på egna snittserier och utförd hos Meynert, samt avhandlingen om ödlornas hörselapparat, utarbetad hos Hasse i Würzburg. De i hemlandet mötande lärareuppgiftema blevo emellertid övermäktiga, och blott det sistnämnda arbetet kom till offentliggörande.

Vill man erhålla någon föreställning om huru det vetenskapliga arbetet inom den medicinska fakulteten i Uppsala vid denna tid gestaltade sig, behöver man blott genombläddra de äldre årgångarna av Uppsala läkareförenings förhandlingar. De unga forskningsglada rösterna av fakultetens lärare framträda där med ett så levande tonfall, att man än i dag tycker sig vid läsandet höra dem ljuda i sina öron. Ej minst gäller detta C. Snart sagt vecka för vecka kan man följa händelserna, vare sig det gäller ett tillvarataget fynd från anatomisalen, en vit blodcells intressanta amöboida vandring eller ett nyutkommet histologiskt arbete från utlandet. Man förstår, hur museet och de histologiska samlingarna under dessa år nyskapas och tillväxa under hans händer, bildande ett underlag, på vilket undervisningen än den dag som är kan stödja sig.

Så fortgår det under hela 60-talet och in på 70-talet. Då förändras efter hand förhållandena. C:s tryckta meddelanden bliva allt sparsammare och utebliva snart alldeles. I protokollen synes; att han i början lika flitigt som förr gjort meddelanden vid sammankomsterna, men tiden har ej längre räckt till för offentliggörandet. Under en snart följande period bliva även föredragen sällsyntare. Genom Sundewalls ohälsa och 1876 beviljade avsked hade den anatomiska och histologiska undervisningen nästan helt kommit att vila på C:s skuldror. Och samtidigt motsvarade institutionsförhållandena icke ens tillnärmelsevis tidens krav. Anatomisalen, byggd för fyra dissektionsbord, inrymde vid denna tidpunkt tio, och omkring dessa trängdes dissekanter uppgående till ett hundratal. Museet måste inpackas och magasineras för att lämna plats åt den histologiska undervisningen; även till denna kunde ett hundratal vara anmälda, och institutionens egna mikroskop belöpte sig till fyra! Resten måste för tillfället av läraren på egen risk samman-lånas från skilda håll. Deras antal blev aldrig större, än att de studerande måste delas i flera grupper, som var för sig undervisades. Lärarens dagliga undervisning kom på sådant sätt att blott för histologien uppgå till fyra till fem timmar!

C:s första strävan blev under dessa förhållanden att bereda ökat utrymme åt institutionen och ökade lärarekrafter vid densamma, närmast för övertagande av den histologiska undervisningen. Omständigheterna tillåta ej att här ingå på de enskilda faserna av dessa hans strävanden. Hindren och motgångarna voro talrika, och hans egna insatser gjordes utan hänsyn till egen möda eller egen uppoffring. En karakteristisk episod från denna tid må här finna omnämnande. I riksdagen hade en norrlandsrepresentant motsatt sig nybyggnadsanslaget under förmenande, att kostnadsberäkningarna voro för låga och blott förevändning för en förnyad framställning om högre anslag. När yttrandet kom till C:s kännedom, inreste han till Stockholm och uppsökte riksdagsmannen i fråga i hans bostad. Han fann honom i en stor krets av partikamrater. Utan att vidare bekymra sig om omgivningen, adresserade sig C. till värden, nämnde sitt namn och framställde frågan, »vad grund riksdagsmannen kunde hava att ej anse honom vara hederlig karl ?» Detta ledde till en explikation, som hade till följd, att förslagets tidigare vedersakare blev dess livliga förespråkare. Vid berättandet av händelsen tillfogade C. om sitt åtgörande: »Det var norrlandstag, så det förstod han.» Till sist kröntes ock bemödandena med framgång. Institutionens tillbyggnad beviljades av 1882 års riksdag. C:s planläggning av densamma skedde med den omsikt, att ännu efter mer än fyra decennier de egentliga undervisningslokalerna, trots med åren stegrade krav på desamma, kunna sägas tidsenligt fylla sin uppgift. År 1886 voro de nya lokalerna färdiga, och lärjungeskaran intågade, berättar C, i den nya anatomisalen och tog den i besittning under sång. Sistnämnda år blev ock e. o. professuren i histologi av riksdagen beviljad.

De härmed efter hand inträdande något gynnsammare arbetskonjunkturerna taga sig hos C. uttryck i en ny period av livlig vetenskaplig verksamhet, som oavbrutet fortsätter till det sista. Hans föredrag bliva åter mycket talrika, om än de tryckta meddelandena som värdigt äro vida färre. Det centrala nervsystemet, i vars anatomi han ända till 1907 regelbundet meddelade undervisning, var ock länge företrädesvis hans forskningsområde. Senare tog det stora osteologiska material, som från olika håll hopades på institutionen, i hög grad hans intresse i anspråk. Såsom vanligt gingo studiet och preparatförfärdigandet hand i hand, och även på detta under århundraden så genomsökta område visste han insamla mången pärla av fin iakttagelse. En del är nedlagd i hans senare uppsatser, många förblevo tyvärr opublicerade.

Av det nu sagda framgår, att omständigheternas krav voro sådana, att hos C. forskaren huvudsakligen kom till sin rätt, i den mån lärarens uppgifter det påkallade eller medgåvo. Kanske behöver man dock icke i högre grad beklaga detta. Trots originaliteten och djupet i hans vetenskapliga begåvning torde hans insats i vetenskapens utveckling knappast hava övervägt den, han nu kom att göra såsom lärare.

Den stora insats, han i sistnämnda hänseende gjorde, bar i så hög grad hans personlighets prägel, att man väl kan våga påståendet, att han här icke kunnat av någon annan ersättas. Däremot svarande var den popularitet, han bland sina lärjungar åtnjöt. Vid ytligt betraktande skulle det kunnat förefalla svårt att angiva grunden till denna popularitet. C:s muntliga undervisning ägde något av den karaktär, som utmärkte hans skrifter. Den ordkarga form, tanken ofta erhöll, gjorde den ej alltid lättfattlig, mängden av meddelade fakta ställde höga anspråk på lärjungens receptivitet. Såsom tentator var han av många fruktad. Även det personliga umgänget med lärjungarna präglades, särskilt i hans mannaålder, av en viss — om än av den inneboende humorn kryddad — ordknapphet och skenbar kärvhet. Men genom denna yta framskymtade ofta en rent faderlig godhet och omvårdnad. Mer än en av hans lärjungar visste berätta, hur C. med finkänslig varsamhet vetat ingripa, där han trodde fara eller frestelse hota.

Även i C:s offentliga lärareverksamhet gjorde sig liknande, synpunkter gällande. Såsom han mer än en gång muntligen framhöll och även någonstädes i sina skrifter yttrat, var »professor» för honom liktydigt begrepp med »bekännare». Och bekännelseskyldigheten innefattade för honom ett öppet ställningstagande ej blott till de vetenskapliga, utan även till de moraliska och sociala spörsmålen. Ej sällan blevo sådana uttalanden, präglade av hans strängt etisk-religiösa livsåskådning, anknutna till det avhandlade anatomiska temat, någon gång — jag erinrar mig särskilt då August Strindbergs »Giftas» först utkom — fingo de karaktären av en verklig föreläsning utanför det egentliga programmet. Ofta stående i bestämd motsättning till den särskilt på 1880-talet rådande tidsandan, mottogos dessa uttalanden ej utan tyst kritik av de unga, sällan förfelade de dock att göra intryck, den välvilja, som förestavade dem, lät sig ej förbises.

Givetvis var det ej blott vid den egentliga läraregämingen som insatser av denna art i studentlivet av honom gjordes. Hans verksamhet som nationsinspektor, hans ställning såsom medlem av Uppsala läkareförening erbjödo honom sällan försummade tillfällen att genom tal och personligt umgänge åt studentfesterna giva ett tankeväckande, ideellt inslag. Det förmäles, att en kollega till C., representant för en mycket akademisk form av vältalighet, en gång interpellerat honom om grunden till att hans tal i så hög grad slogo an på åhörarna. C:s karakteristiska svar lydde: »Jag tänker efter vad jag kan säga utan att ljuga, och det säger jag.» Och hemligheten låg helt visst också i den personliga övertygelsens medryckande kraft.

Fiende till allt fjäsk och mer än de flesta tillgänglig för ett frimodigt, rakt på sak gående uttalande av en ung man, visste han i alldeles särskilt hög grad värdera de omedelbara, skenbart obetydliga yttringar av inneboende tillgivenhet, som från en yngres sida då och då kunde möta honom. Åratal därefter kunde han tala därom med fuktade ögon.

Mycket av hemligheten i den alla tidsandans växlingar trotsande sympati, som städse vid C. fängslade hans lärjungar, låg måhända i den ungdomlighet, ja man kunde väl säga, den barnasinnets omedelbarhet, vilken ända in i ålderns dagar utmärkte honom. Parat som detta barnasinne var med en sällsynt rakryggad, oegennyttig manlighet, kunde det ej undgå att utöva ett betagande inflytande på ungdomliga sinnen. Många på sin tid väl kända drag kunde anföras till belysande av den, som det tycktes, nästan oreflekterade oegennyttan i C:s karaktär. Blott ett enda må emellertid här finna plats. Efter Sundewalls avgång kallades C. av medicinska, fakulteten att intaga den ordinarie professorsstolen i anatomi. Under förklaring, att anatomiens dåvarande nödställda belägenhet hindrade honom att antaga kallelsen, uppehöll C. under de följande fem åren platsen på förordnande, dvs. fullgjorde det med densamma förknippade arbetet utan åtnjutande av den med densamma förbundna lönen, dymedelst på det kraftigaste understrykande allvaret i sitt krav på förbättringar. Först sedan dessa syntes betryggade, mottog han på förnyad kallelse befattningen.

Detta för över till en annan sida av C:s förhållanden, hans ställning såsom ledamot i den fakultet, inom vilken han under mer än. ett halvsekel nedlade sina bästa krafter och vilken han i tjugu år tillhörde som ordinarie medlem.

Den generation av Uppsala medicinska fakultets lärare, C. tillhörde, räknade under hela sitt liv såsom en särdeles lycka och såsom en verklig äretitel att vara »Hwassers lärjungar». Och inom denna läraregeneration var det måhända ingen, som i vissa väsentliga avseenden var med Hwasser närmare andligen befryndad än just C. Den övertygelsens ton, med vilken Hwasser förkunnade medicinens ledande kulturuppgift och den förpliktande ädelheten i läkarens kall, gick såsom en grundton även genom C:s livsgärning. Ett rörande vittnesbörd om den trohet, med vilken ännu åttio-åringen vårdade lärarens minne, föreligger ock i en av de sista skrifter vi äga av C:s hand, en skildring av Hwassers personlighet och livssyn, given genom sammanställda citat ur dennes skrifter.

Gemensamma traditioner och personliga vänskapsband förenade den medicinska fakultetens dåvarande medlemmar särskilt under deras ungdoms- och mannaår till en kamratkrets av sällsynt solidaritetskänsla. Det var tvivelsutan denna enighetens styrka, som framför annat gav denna fakultet av då mestadels unga och ännu föga kända män kraft att med framgång avvisa de strävanden, som mot slutet av 50- och under 60-talet framträdde att till huvudstaden överflytta all landets medicinska undervisning och speciellt den till Uppsala förlagda. Genomträngda av Hwassers höga värdering av universitetsidén, vetenskapernas befruktande inverkan på varandra, sågo Uppsalafakultetens medlemmar i detta förslag en verklig kulturfara, mot vilken de med ungdomlig oförskräckthet värjde sig. Om än icke en av de mest framträdande, så dock en av de mest hängivna förfäktarna av fakultetens sak var C. Hur han under den kritiska perioden uppfattade ställningen, framgår av skriften »Om den medicinska undervisningsfrågan». I talet över Mesterton får ännu på äldre dagar hans stämma en särskild klang, när han berör dessa ungdomsårens tilldragelser.

Det var C:s kärlek till sin fakultet förunnat att utfinna räddningen ur den kroniska avtyning, med vilken bristen på yttre hjälpmedel omkring denna tid syntes hota fakulteten. Det var på hans initiativ och med honom såsom en förmedlande mellanhand, som Anders Fredrik Regnell successivt lämnade i fakultetens händer de medel, vilka i så hög grad befästat och befrämjat medicinens studium i Uppsala.

Ovan nämndes C:s religiösa livsåskådning. I själva verket var hans gammalsvenska religiositet en så ingående beståndsdel ej blott i hans personlighet utan även i hans medborgerliga gärning, att den här ej får bliva onämnd. Denna sida av hans personlighet och verksamhet har funnit en sakkunnig och sympatisk skildrare i Församlingsbladet (1913). Här beröres ock hans verksamhet såsom kyrkovärd, ledamot av kyrkorådet, v. ordförande i Samariterhemmets i Uppsala styrelse. I slutorden till denna skildring heter det bl. a. lika vackert som sant: »Det är för mig en klar sak, att Edward Clasons personlighet bär många av de äktsvenska drag, som kännetecknat våra bästa och mest djuplagda män. Där är den gamla, ofta iakttagna förbindelsen mellan kristen mystik och stark vetenskaplig forskningsdrift, mellan stämningsrik fantasi och hängiven arbetslust, mellan vittfamnande tänkande och kärleksvarm trohet i det lilla.»

Ett vackert minnesmärke över C. som anatom är det efter våra förhållanden storartade museum, han vid sin institution skapade. Andra synliga åminnelsetecken hava av lärjungarnas tacksamhet där sammastädes åvägabragts. Efter institutionsbyggnadens avslutande 1886 avtäcktes där ett av dem givet, av E. Perséus utfört oljefärgsporträtt av institutionens nyskapare; den framför institutionsbyggnaden resta Rudbecksbysten, ett verk av K. Eldh, är frukten av en insamling gjord att hedra hans sjuttiofemårsdag. Ett minnesmärke av än ädlare och, som man vill hoppas, än varaktigare beskaffenhet lämnade han efter sig i den anda, han strävat att ingjuta och befästa hos Sveriges läkare.

C. bars till graven av lärare i medicinska fakulteten, samtliga hans lärjungar. Hans grav är belägen å Uppsala kyrkogård tätt invid södra kyrkogårdsmuren. C:s son doktor Fredrik Clason har till Uppsala universitetsbibliotek jämte nedannämnda handskrift i farmakologi skänkt ett utdrag ur C:s brevväxling med hans bror direktören I. G. Clason rörande A. F. Regnell och hans donationer.

Författare

J. A. Hammar.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om ryggrads-krökningarnes ajtiologie. Upps. 1861. 28 s. (Gradualavh.; även i UUÅ 1862.) — Om omentulum gastro-splenico-colicum (Upsala läkarefören. förhandl., Bd 1, 1865—66, s. 156—163, 300— 302; ). — Om duodeni öfvergång i jejunum och peritonealbeklädnaden å dess nedre horizontela del (ibid., s. 302—308; ). — Om muskelanomalier (ibid., Bd 1, 1865—66, s. 440—445 ; Bd 2, 1866—67, s. 417— 430; Bd 3, 1867—68, s. 104—112; Bd 4, 1868—69, s. 244—248). — Hämmad utveckling af mesenteriet (ibid., Bd 2, 1866—67, s. 173—208). — Ett sammansatt mikroskop af G. och S. Merz (ibid., s. 208—213). — Hur bör man dissekera? [Föreläsning] (ibid., s. 213—226). — Öfversigt af de nyaste bidragen till de tvärstrimmade musklernas normala histologi (ibid., s. 376— 385). —¦ Nyare undersökningar om lymphkärlens ursprung (ibid., s. 612—631). — Om amoeba-rörelse hos en blodcell (ibid., Bd 3, 1867—68, s. 112— 118). — Hur' bör man studera histologi? Föreläsning (ibid., s. 223—281; även sep. Upps. 1868. 59 s.). — Nerv- och kärl-anomalier, praeparater efter van Vetters och Brunettis methoder från Upsala anatomisal (ibid., s. 492— 506; med diskussionsinlägg, s. 506—508). — Om peritoneum och abnorma tarmlägen (ibid., s. 515—533). — Om hjernans fjerde ventrikel (ibid., s. 718—728). — Histologisk technik. 1—3 (ibid., Bd 3, 1867—68, s. 508—514; Bd 4, 1868—69, s. 137—155; Bd 6, 1870—71, s. 209—235). — Om men-niskohjernans vindlar och fåror. Upps. 1868. 55 s., 4 pl. (UUÅ 1868.) — Nyare åsigter om blodkropparne (Upsala läkarefören. förhandl., Bd 4, 1868 —69, s. 112—-135). — Dubbelsidigt abnormt förhållande af scapulo-humeral-leden (ibid., s. 393—411). — Om corneas epithel (ibid., s. 411—414). — Om aquaeductus vestibuli membranaceus (ibid., Bd 6, 1870—71, s. 358—370). — Om den medicinska undervisningsfrågan (ibid., Bd 7, 1871—72, s. 304— 349; även sep. Upps. 1872. 48 s.). — Medfödd luxation af höftleden (ibid., s. 572—598). — Om musculus adductor brevis och magnus hos menniskan (ibid., s. 599—602). — Om bindväfsfibrernas riktning i tarmkanalens sub-mucösa hinna (ibid., s. 602—603). — Om en tarminfarct (ibid., Bd 8, 1872—73, s. 86—93). — Die Morphologie des Gehörorgans der Eidechsen (Anatom. .Studien, hrsg. von C. Hasse, Bd 1, Leipz. 1873, s. 300—376, pl. 16—17). — Reseberättelse. Upps. 1873. 110 s. (UUÅ 1873.) — Om blodkärlens utveckling (Upsala läkarefören. förhandl., Bd 11, 1875—76, s. 83—93). — Om Hayems ha?matimeter (ibid., s. 442—445). — Om gymnastikens betydelse för medicinen. Tal vid Upsala läkareförenings högtidsdag den 17 sept. 1878 (ibid., Bd 14, 1878—79, s. 1—26; även sep. Upps. 1879. 34 s.). — [Ref. av] W. His, tiber Prasparate zurh Situs Viscerum (ibid., Bd 15, 1879—80, s. 102—130, pl. 1—3). — Om ett foster med abnorma urogenitalorganer (ibid., s. 498—518, pl. 9). — [Ref. av] J. A. Waldenström, Bidrag till diagnosen af bukens tumörer 1:1 (ibid., Bd 16, 1880—81, s. 147—213, pl. 4—11). — Huru bör man dissekera? Föreläsning vid öppnandet af den nya dissektionssalen d. 10 nov. 1884. Upps. 1885. 12 s. (Omarbetn. av den i Upsala läkarefören. förhandl., Bd 2, införda föreläsningen; även utg. tills, med Ordningsreglor för arbetet vid den anatomiska institutionen. Upps. 1885.) — Om tillvaratagande af embryon och foster af menniska samt om undersökningar af patienter med hjern- och ryggmärgssjukdomar (Förhandl. vid 4:e allm. sv. läkaremötet i Upsala 1889, Sthm 1889, s. 123—127). — Om lungorna och sinus pulmonum hos menniskan (Upsala läkarefören. förhandl., N. F., Bd 1, 1895—96, s. 448—484; även sep. Upps. 1896. 37, (1) s.). — Om ett fynd af mennisko-skeletter på Helgeandsholmen jämte däraf föranledda meddelanden (ibid., N. F., Bd 2, 1896—97, s. 76—87, 141—180*). — Anatomiska institutionen [i Upsala] (Upsala universitet 1872—1897, Festskrift, Upps. 1897, 2, s. 96—122). — Smärre anatomiska meddelanden. 1—5 (Upsala läkarefören. förhandl., N. F., Bd 3, 1897—98, s. 180—191, 280—321). — Vid aftäckandet af Carl Benedict Mestertons grafvård (ibid., N. F., Bd 4, 1898—99, s. 377—387, 1 pl.; även sep. Upps. 1899. 11 s., 1 pl.). — Den barmhertige samariten. Upps. 1903. 13 s. (Ur C:s högtidstal vid Samariter-hemmets i Uppsala årsfest 1901.) — Om frenologien. Af E. C—n. Upps. 1907. 25 s. (Avtr. ur Upsala nya tidning 1907.) — Om ett fynd i Uppsala af koskeletter från forntiden (Upplands fornm.-fören. tidskr., H. 25, 1908, s. 177—197). — Meddelanden från Uppsalas under- och öfverjordiska arkiv. 1* (ibid., s. 198—214). — Utdrag ur skrifter af Israel Hwasser * d. 17 sept. 1790 f d. 11 maj 1860. Med anledn. af 50: e årsdagen efter hans död (Upsala läkarefören. förhandl., N. F., Bd 15, 1909—10, s. 365—418, 1 portr.; även sep. Upps. 1910. 54 s., 1 portr.). — Aftäckningen af Olof Rudbecks byst (ibid., s. 495—525, 1 pl.; även sep. Upps. 1910. 31 s., 1 pl.). — Om i kors-betningsgraven vid Visby funna skelett (HA Handl., D. 28, H. 3, Sthm 1925, s. 255—297). — Utlåtanden och förslag i akademiska ärenden samt meddelanden, referat och recensioner, särskilt i de tidigare årg. av Upsala läkarefören. förhandl., m. m.

Handskrifter: a; i VA bibi.: Berättelse om resa 1869—1870. 4: o 313 s. 'Med bilaga: Om det inre örat hos ödlorna. 4: o 182 s. — b) i UB: Anteckningar i farmakologi (sign. D.280b); Föreläsningar i anatomisk propedeutik höstterminen 1881 (sign. D. 330).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala akad. konsistoriums skrivelse till universitetskanslern 1 juni 1863 (meritförteckn.), RA; Minnesord över C. av J. A. Hammar i Upsala läkarefören. förhandl.. N. F., Bd 18, 1912—13, och av M. Ramström i Allm. sv. läkartidn., 1912; J. A. E[klund], Edward Clason. bladet, 1913); Upsala universitets matrikel, 1906. Hågkomster (Församlingsbladet, 1913); Upsala universitets matrikel, 1906.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Edward C H Clason, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14866, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. A. Hammar.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14866
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Edward C H Clason, urn:sbl:14866, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. A. Hammar.), hämtad 2024-04-19.