Meriter

2. Isaac Clason, den föregåendes son, f. 1710 i Stockholm, d 30 aug. 1772 därstädes. Vistades som ung utrikes i sju år; borgare i Stockholm som grosshandlare 23 sept. 1739; ledamot ay direktionen för sjöassuranskontoret; ledamot av Stockholms stads brandförsäkringskontors överstyrelse från dess stiftande 1746—1766 samt av kontorets direktion 1748—50; en av stiftarna av sjömanshuset i Stockholm 1748 (K. reglemente 30 mars) och ledamot av dess direktion 1748—53; initiativtagare till saltkontoret 1750 (K. brev 12 juni) och direktör därstädes 1750—64; ledamot av överassuransrätten; ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1755—56 och 1760—62 och var därunder bl. a. deputerad för granskning av fullmakterna 1755 och 1760, elektor 1755—56 och 1760—62, elektor vid rådsvalen 1755—56 samt ledamot av sekreta utskottet 1755—56 och 1760—62, av bankodeputationen 1755—56, av protokollsdeputationen 1755—56, av expeditionsdeputationen 1756 (vald 29 okt.) och av lilla särskilda deputationen 1761; vald till ledamot för stapelstäderna av borgarståndets kanslidirektion 1756 och 1762; bankofullmäktig 1756—66; ledamot av barnhus- och hospitalsdeputationen 1756—62; delägare i fjärde eller Königska växelkontoret 1756 (kontrakt 29 nov., uppsagt 7 nov. 1757); ledamot av sekreta handels- och ekonomikommissionen 10 jan. 1757— 1761 samt av konvojkommissariatet 14 febr. 1757—1766; fullmäktig i tullarrendesocieteten 1757—65; huvudparticipant i Ostindiska kompaniet 1762; vistades i landsflykt 1767—69.

Gift 20 maj 1740 i Örebro med Sara Magdalena Wittfoth, f. 8 maj 1722, d 9 okt. 1793, dotter till handlanden Karl Wittfoth i Örebro.

Biografi

Under en flerårig vistelse utomlands lärde C. grundligt känna de för den svenska import- och exporthandeln viktiga länderna England, Holland och Portugal samt besökte även olika orter i Tyskland. Sedan han sålunda fullbordat sin merkantila utbildning, etablerade han sig som grosshandlare i Stockholm 1739. Det var samma år, som förde hattarna och med dem en djärvare näringspolitik till makten. Genom börd och svågerlag tillhörde C. de storfinansiella kretsar, som främst uppburo de större stapelstädernas långväga skeppsfart. Och samtidigt stod han målsmännen för manufakturerna, den segrande ekonomiska politikens andra skötebarn, mycket nära. Med sin svåger Jonas Alströmers söner och bland dem särskilt Patrik Alströmer underhöll han en förtrolig förbindelse, som sträckte sig även till ömsesidigt kommissionärskap och ömsesidiga finansiella tjänster.

C. var sålunda förutbestämd till storborgare och hatt. Tyvärr flyta källorna om hans grosshandelsrörelse mycket sparsamt. Den bouppteckning, som ingavs vid hans konkurs 1767 (varom mera nedan), synes vara förkommen. Och vid hans död återstodo blott några spillror av hans förmögenhet, som intet förtälja om hans tidigare verksamhet. Men strödda notiser visa dock klart, varåt hans intressen gingo. År 1746 undertecknade han jämte åtskilliga andra stockholmsredare, bland dem fadern, ett memorial, som i anledning av vissa engelska kaperier krävde vidtagande av »de medel och utvägar, varigenom Sveriges undersåtare mage få nyttja den dem tillständiga handels- och sjöfartsrättighet». I konkursakten omtalas, att C. 1765 med skeppet Success utsänt varor till ett värde av över 280,000 dlr kmt. Stockholms grosshandlare och skeppsredare hördes mellan riksdagarna regelbundet i viktigare frågor rörande sjöfarten och utrikeshandeln. Man tar knappast fel, om man utgår från, att C:s verksamhet för det allmänna börjat i denna krets. Överallt, där det gällde sjöfarten, var han med: i direktionen för Stockholms sjömanshus, som enligt hans egen uppgift tillkom på hans initiativ (1748), i sjöassuranskontoret, i överassuransrätten, i konvojkommissariatet och i tullarrendesocieteten. Även andra meriter kunde C. åberopa. Så befrämjade han svenska gevärs avsättning utomlands (rådsprot. 14 jan. 1756).

En särskild roll för den av produktplakatet skyddade långväga skeppsfarten spelade salthandeln »ur första handen». För de fartyg, som gingo på Medelhavsländerna — och det var just de större stapelstädernas stora skepp — var saltet nästan den enda mera skrymmande returvaran, sedan numera tack vare »hälsosamme författningar mest alle nödige varor inom rikets gräntsor produceras och tillverkas». Under 1740-talets europeiska krig hade den svenska handelsflottan som vanligt vid dylika kriser haft lysande konjunkturer. Men så snart freden inträdde, upphörde fraktfarterna för de främmande. Rederierna råkade därigenom i bryderi. Medan exportlaster synas ha erbjudits i tillräcklig mängd, tröto återfrakterna. Man ställdes sålunda inför valet mellan att låta skeppen lägga upp, gå hem med barlast eller intaga salt, oaktat tonnagets lastkapacitet översteg rikets behov av denna vara. I den mån den sista utvägen valdes, uppstod »oskick i salthandeln» genom ett prisfällande överutbud. Men å andra sidan förekommo även prisstegringar vid tillfälliga avbrott i importen. I detta läge togo Stockholms skeppsredare ett initiativ, vartill C. enligt egen uppgift givit idén. På redarnas begäran tillsatte regeringen en hemlig kommission, och inför denna framlades planen. Den gick ut på att redarna skulle upprätta ett saltkontor, som skulle uppköpa och belåna salt för att prisfluktuationerna skulle kunna utjämnas genom lagerhållning och reexport av för riket obehövliga kvantiteter; bland uppgifterna angavs särskilt att hålla priset vid 18 à 19 dlr kmt. Kontoret skulle vara en helt och hållet privat inrättning, styrd av direktörer, som skulle utväljas av de delaktiga redarnas deputerade och för sin förvaltning endast vara ansvariga för dessa. Nödig fond skulle anskaffas genom en tilläggsavgift till tullen av 1 dlr kmt pr tunna på de flesta saltsorter. Förslaget tillstyrktes livligt av kommissionen och godkändes omedelbart genom ett K. brev av 12 juni 1750. År 1752 erhöll saltkontoret en ytterligare förmån, nämligen rätt att belåna salt i banken mot 4 ½ % ränta. C. blev en av kontorets direktörer och hade i denna sin egenskap »all möda ospard» under hela dess tillvaro. Försöket torde till en början ha slagit väl ut, och reexporten till olika orter på andra sidan Östersjön gick tydligen framåt. Men inom kort tog utvecklingen ett helt annat förlopp än man räknat med. Å ena sidan stegrades saltbehovet starkt genom den lysande period i det bohuslänska sillfiskets historia, som börjar på 1750-talet. Å andra sidan försvårades saltimporten efter utbrottet av sjuåriga kriget, och samtidigt funno rederierna mera lönande sysselsättning för sina fartyg i utländsk fraktfart. Saltbrist blev snart ett stående bekymmer. När härtill kom penningvärdets fortsatta fall, måste prisen stiga. Det är snarast överraskande, att fördyringen ej blev ännu starkare. Enligt bestämda uppgifter skall den nämligen ej ha överstigit penningförsämringen. I varje fall kostade saltet från och med 1758 över 19 dlr kmt tunnan, och 1760 sålde direktörerna saltkontorets hela inneliggande lager för 27 dlr kmt tunnan. Både fördyringen och lagringens upphörande, sedan överutbudet förbytts i knapphet, voro påtagligen motiverade av det allmänna läget. Men hela kontoret var under de nya förhållandena ganska ändamålslöst, och intrycket måste ju bli, att det alldeles brustit i sina åtaganden. Vid riksdagen 1760—62 riktades skarpa angrepp mot kontoret och saltavgiften. Det gick så långt, att mot borgarståndets mening en underdånig skrivelse uppsattes, som krävde saltavgiftens avskaffande och revision av saltkontorets förvaltning. Väl kunde denna skrivelse aldrig expedieras, då utskriften två gånger »kom bort» — en skandal, vars rätta sammanhang aldrig blev utrett —, men kontorets direktörer funno det själva klokast att falla undan. På deras initiativ slutade uppbörden av saltavgiften i maj 1762, och i dec. 1764 godkändes deras redovisning av de enda behöriga kontrollanterna, redarnas deputerade. För C:s del borde saltkontorsaffären därmed ha varit avslutad. Sin insats för kontorets tillkomst och sin verksamhet för dess räkning åberopade han gärna som en om det allmänna inlagd förtjänst.

Efter faderns död bosatte sig C. i dennes fastighet i kvarteret Diana (å delar av dubbeltomten n:o 2, 3) mellan Brunns- och Nygränden. Huset ombyggdes helt och hållet för hans räkning 1748. Sedermera överflyttade han till det förnämligare belägna hus i samma kvarter med fasad mot vattnet (å tomten n: d 1, med nv. adressnummer Skeppsbron n: o 18), vilket 1744 uppförts för hans broder konsul Johan Clasons räkning. Byggnadens inre hade dittills varit ganska enkelt, men under C: s tid erhöll den en präktig patricierinredning, vilken tryckte sin prägel på dess interiörer, ännu då den sedermera under en lång följd av år innehades av Svenska akademien. Det Clasonska huset är numera rivet och ersatt med en modern byggnad. Av faderns fastigheter på Blasieholmen övertog C. jämte brodern Abraham brädgården (med nv. adressnummer Hovslagaregatan 5 A & B) och tillhandlade sig 1757 broderns andel däri men sålde redan 1761 tomten till den bekante K. Fr. Pechlin, som ägde ett hus i grannskapet. Andra stockholmsfastigheter, som ägdes av C, voro Överkikaren n: o 7 och en del av Hammarbysjön n:o 1. Sin andel i Graninge sålde han redan 1751, sin andel i varvet på Blasieholmen 1758. Men i stället blev han intressent i andra företag. Så innehade han 1767 1/3 i Högfors säteri och järnbruk i Norbergs socken och del i Bisbo järnmanufakturverk i Sevalla socken, båda i Västmanland, samt 1/2 i Kompersmåla och Idebergs privilegierade pottaskeraffinaderi och kalsinerverk i Kinnevalds härad i Småland. År 1762 köpte han Sörby säteri i Torsåkers socken i Södermanland i närheten av Trosa. Det var en präktig egendom, som omfattade 3 3/4 mantal under eget bruk jämte 29 dagsverkstorp och 10 % mantal underlydande frälsehemman. Jorden var god, fisket givande och skogen ståtlig. C: s mening var att så småningom slå sig till ro på godset efter det sinne och kroppskrafter frestande köpmanslivet. Som ofrälse måste han emellertid utverka regeringens tillstånd för att få besitta säteriet. Ehuru han i sin egenskap av trogen hatt stod väl hos rådet, mötte han betänkligheter, som ej så litet förtröto honom. Tvekan gällde dock ej hans person utan adelns företrädesrättigheter, vilket framgår därutav, att man hellre ville adla honom än ge honom det begärda tillståndet. Men här stötte man emot hans borgerliga självkänsla, han avböjde utmärkelsen och fick så till slut efter ett drygt halvårs väntan rätt att behålla egendomen (16 maj 1763). På Sörby vistades C., så ofta affärerna tillstadde det. Godsägarlivet tilltalade honom. Han var stolt över sitt nya hem, gladde sig åt att mottaga sina gäster där och fägnade sig åt det beröm, som från deras sida kom godset till del. I sina brev avhandlar han ofta egendomens angelägenheter. Mycket intresse ägnade han åt fåraveln; ullen sålde han till de Alströmerska fabrikerna i Alingsås.

Den framgång, som åtföljt C: s enskilda verksamhet, och hans tidigare insatser i allmänna angelägenheter gjorde det naturligt, att han icke allenast utsågs till riksdagsman för sin hemstad 1755 utan också från början intog en framskjuten ställning i ståndet. Som god hatt placerades han vid sin första riksdag i sekreta utskottet och bankodeputationen. Även i överläggningarna framträdde han som en verksam och intresserad riksdagsman med ett personligt temperament, vars spår protokollens formella referat ej alldeles kunnat utplåna. Hans uttalanden karakterisera honom som en god exponent för den härskande ekonomiska politiken. Han betvivlade ej, att grunden till rikets välstånd pålitligt lagts genom systemskiftet 1738/39. Med värme talade han för rederiernas och det inhemska skeppsbyggeriets sak (frågor rörande brädutförsel med främmande fartyg och friheten för uppköpta prisfartyg under pågående krig). Då det gällde skydd för det inhemska arbetet, grep han in med nästan doktrinär iver. Som ett mera personligt drag framträdde hans borgerliga självkänsla, vilken krävde de ofrälses självhävdelse mot adeln (t. ex. i fråga om jakträtten), respekt för ståndet hos medstånden i allmänhet och aktning för Stockholms rättigheter (t. ex. i den segslitna frågan om statlig revision av stadens enskilda räkenskaper). Fördelaktigt skilde han sig från vissa partikamrater genom ett till äventyrs principiellt motstånd mot partibelöningar och andra nådevedermälen, särskilt i bankodeputationen. Innan riksdagen åtskildes 1756, fick C. såsom uttryck för det förtroende, han tillvunnit sig, mottaga flera hedrande uppdrag. Som ledamot av borgerskapets kanslidirektion företog han sig att bringa bättre reda i ståndets räkenskaper. Viktigast var, att han utsågs till bankofullmäktig. Därmed hade han på allvar kommit in i den finansiella storpolitiken, som till slut skulle bringa honom på fall.

Anledningen till att C:s solida affärsverksamhet slutade med en katastrof var ytterst penningvärdets förstörande genom den överdrivna sedelemissionen med åtföljande stegringar av växelkurserna på utlandet. De stora rederifirmornas rörelse hade sedan gammalt med nödvändighet medfört kreditoperationer, som närmade sig till en verklig bankirverksamhet, och åtföljdes givetvis ofrånkomligt av valutaaffärer. Det var därför endast naturligt, att man skulle lita till deras hjälp, då statsmakterna påtogo sig att söka hindra växelkursernas stegring. Utan klar insikt i de verkliga sammanhangen betraktade man den växelknapphet, vilken blev en följd av penningvärdets sjunkande, såsom yttersta grunden till denna företeelse. Man trodde sig följaktligen kunna häva kursens stegring genom ätt öka utbudet på växlar. Det var för att med begagnande av kronans understöd och egen kredit tillhandahålla dylika i tillräckligt antal och till rimligt pris, det Plomgren—Kierman—Lefebureska växelkontoret 1747 kom till stånd. Efter en till en början ganska framgångsrik verksamhet måste detta under 1750-talets europeiska förvecklingar förklara sig oförmöget att vidare styra växelkursen men erbjöd sig samtidigt att på vissa villkor även framdeles stå riket till tjänst (30 okt. 1756). Under de bekymmersamma överläggningar, som nu följde, gjorde A. J. von Höpken (19 nov.) i rådet det överraskande meddelandet, »att någre förmögne personer, som till sine namn ännu ville vara okände, tillbudit sig att uppå visse villkor förse det allmänna med växlar till en drägeligare kurs än den växelkontoret nu för tiden håller», Rådet grep begärligt den hand, som utsträcktes till dess räddning i ett ögonblick, då intet tycktes kunna hindra växeln att »tygelfritt rasa». Redan den 20 accepterades anbudet i princip, varefter som huvudman för det nya kontoret anmäldes stockholmsborgaren Henrik König. Den 29 nov. fick König sitt kontrakt med kronan, den 30 undertecknade därpå han och hans hittills anonyma associerade det s. k. Königska växelkontorets bolagskontrakt.

Enligt kontraktet participerade König i kontoret med 2/6, övriga 4/6 voro delade mellan lika många intressenter, bland vilka som de verksammaste snart framträdde C. och hans svåger grosshandlaren Hans Wittfoth. Tillsammans med König, som synes ha förlovats med C:s dotter — C. kallar honom i början av 1760-talet sin »käre måg» — bildade dessa ett triumvirat, vilket tog hand om affärerna. Endast Wittfoth, C. och König voro invigda i kreditoperationemas alla hemligheter. För participanterna i det äldre växelkontoret var det otvivelaktigt en missräkning att se sig undanträngda från växelaffärerna, och spår av en viss spänning mellan de båda finansiärgrupperna saknas ej. Att C. och hans vänner kunde underbjuda de gamla associerade berodde därpå, att deras kontrakt principiellt lagts på ett annat sätt än dessas. Medan det förra kontoret bedrivit rörelsen på egen risk, skulle det nya snarast agera som kronans kommissionär. Dess ersättning skulle vara blott 1 % på alla trasserade växlar, men kronan skulle därjämte ytterst svara för kostnaderna, däribland även »växelskada» eller förluster genom kursförändringar. De associerade lovade att tillhandahålla en utländsk kredit av 3 ä 400,000 rdr, erfordrades mera, skulle kronan träda emellan. Till en början tycktes allt gå bra, oaktat kontoret endast delvis utfick ett av kronan till starten utlovat räntefritt lån. Men man hade börjat i en farlig tid. Till den yttre oron kom missväxt 1756 och Sveriges inträde i kriget på kontinenten sommaren 1757 med åtföljande ständigt ökade sedelemission. Snart visade det sig, att verkningarna av penningvärdets fortsatta fall voro starkare än det liberala utbudet av växlar. En hänsynslös spekulation i kursens stegring började, »en del folk voro», berätta de associerade, »så obetänksamme, att de ville skada verket medels växlars uppköpande, på det vi skulle betungas med stora summor, allmänheten brista i nödigt behov och de få tillfälle stegra kursen efter godtycke». Det är svårt att värja sig för misstanken, att bl. a. det förra växelkontorets delägare åsyftats med dessa antydningar. I varje fall framhölls det, att deras utländska skuld betaltes med det Königska kontorets billiga växlar. Redan på våren 1757 hade dettas utelöpande, på kredit dragna växlar sprungit upp till över 1,000,000 rdr i stället för beräknade 3 á 400,000. Det var på tiden för regeringen att gripa in. De associerade fingo övertaga kronokoppar till export och erhöllo (18 apr.) ett kreditiv på 1,000,000 rdr. Men icke ens de nya tillgångar, som så skapades i utlandet, förmådde hejda kursfallet. I nov. 1757 gåvo de associerade upp kampen, förklarade det omöjligt att hålla »öppen växelbutik för allmänheten», då detta vid konstlat låg kurs ledde till spekulation i stället för till stadigt kursfall, samt krävde att få medel till sin utländska gälds betalning. Bokslutet, som blev färdigt i början av år 1758, utvisade, att kronans ersättningsskyldighet efter operationer, som uppgåvos ha stigit till mer än 38 millioner dlr kmt, utgjorde över 2 1/2 millioner i samma mynt.

Nu vidtog ett spännande spel. C. och hans medintressenter hade uppenbarligen hoppats att åter i en eller annan form få hand om kronans växelaffärer. Men »de gamle» togo upp konkurrensen och avgingo till sina medtävlares harm i juni 1758 med segern. Vid sidan av tävlan om det nya kontraktet pågingo förhandlingarna om likvidation mellan Königska kontoret och kronan för den tidigare förvaltningen. Trots täta påminnelser kunde rådet ej förmås att betala. C. och hans vänner omsatte då sin utländska skuld med dryga kostnader. Då dessa alltjämt påfördes kronan, sprang dess ansvarighetssumma, förlusterna genom kursstegringen inberäknade, slutligen upp till nära 5 1/2 million dlr kmt. För att hålla den gigantiska affären i gång fick König slå sig ned utomlands som de associerades ombud. I denna egenskap nödgades han snart påtaga sig en uppgift, som föga föll honom i smaken. Ehuru C. och Wittfoth outtröttligt sprungo i de makthavandes trappor, avhördes ingen betalning. Under sådana förhållanden beslöto de båda kompanjonerna trots Königs ängslan att begagna millionkreditivet som pant och påtryckningsmedel. König, som hade det hos sig, fick ej resa hem för att regeringens oro för dess öde ej skulle skingras. Inom kort inberättades — beställda — yrkanden av de utländska kreditorerna att få kreditivet som hypotek, och till slut skred man i maj 1759, alltjämt utan verkligt nödtvång, till dess förpantning. Först sedan riksdagen samlats, godkändes dock de associerades fordringar (av sekreta utskottet 3 juni 1761). Därpå förklarades de genom K. brev 15 juni 1761 fria från varje klander, efterräkning och åtal, så snart kreditivbrevet av 18 apr. 1757 återställts. Kammarkollegiets och statskontorets decharge utfärdades, sedan detta skett, 21 okt. 1761, och därmed skulle alltså växelkontorsaffären ha varit bragt ur världen.

Efter uppgörelsen med kronan synes ett lugnare skede åter ha inträtt i C:s verksamhet, även om han i ej obetydlig omfattning fortsatte de utländska växelaffärerna, delvis alltjämt tillsammans med sina gamla bolagsmän i växelkontoret. Vid riksdagen 1760—62 intog han åter en verkligt betydande ställning i borgarståndet, som troget kämpade för hattarnas ekonomiska politik. Något närmare om hans insatser kan dock ej meddelas, då det nära 5,500 sidor starka protokollet, som ej är registrerat, icke kunnat genomgås för denna framställning. Om rikets ekonomiska och finansiella politik uttalade sig C. även som ledamot av sekreta handels- och ekonomikommissionen, vars märkliga betänkande 27 dec. 1760 (Malmström, 5, s. 53 o. följ.) han underskrivit. Jämväl i den av Anders Nordencrantz vid riksdagen väckta finanspolitiska striden fick han som ledamot av »riksens ständers lilla särskilda deputation» ett ord med. Fastän C. efter sina erfarenheter i växelkontoret otvivelaktigt delade den framväxande kritiska syn på den tidigare penningpolitiken, som fick uttryck särskilt i handelskommissionens nyssnämnda betänkande, förblev han systemet trogen. Men han har tydligen längtat efter att komma till ro. Att han köpte egendom i detta syfte, är redan berättat. Han lät också förstå, att han ej skulle mottaga återval till nästa riksdag, och minskade på sina offentliga uppdrag. Ett lidande, som hemsökte honom vintrarna 1762—63 och 1763—64, ökade än mer hans lust att draga sig tillbaka. Men i stället för det åtrådda lugnet väntade honom svåra prövningar.

Då C. på sommaren 1763 rekreerade sig på Sörby, nådde honom underrättelsen om den efter det europeiska krigets slut i juli 1763 utbrutna handelskrisen i Holland. Ännu genom sina växelaffärer djupt engagerad med utländska bankirer, drabbades han på det kännbaraste av den plötsliga kreditåtstramningen men vann genom energiska åtgärder tid och hade ryggrad att hålla ut; en särskild lättnad beredde honom därvid ett betydande lån, som han genom bröderna Alströmers bemedling erhöll av Niklas Sahlgren i Göteborg. Bland dem, som voro mindre lyckliga än C., var hans förutvarande kompanjon och tillämnade måg König, vilken alltjämt befann sig utomlands men vars egendom i Sverige nu beslagtogs för hans borgenärers räkning. Efter krisen följde det politiska systemskiftet. Under de växande svårigheterna talades det gång på gång till C:s stora oro om inkallandet av riksdagen i förtid. Då valen 1765, som med spänning följdes av C. och hans vänner, förde mössorna till makten, skulle det också visa sig, att de förra maktägarna haft skäl till bekymmer. För C:s del betydde den vidräkning med deras finansförvaltning, som nu vidtog, att han ånyo fick svara för sina salt- och växelkontorsaffärer.

Redofordrandet av saltkontoret var icke allenast ett klart rättsbrott, sådant som privilegiet givits. Det var även i sak obilligt, då borgarståndet kunde visa, att saltets realpris ej överstigit det utfästa beloppet. Men intet hjälpte, saken hänvisades till kommerskollegiet (riksdagens skrivelse 30 apr., K. brev 2 sept. 1765), och detta utdömde 27 okt. 1766 över 400,000 dlr kmt saltavgifter och direktörslönerna för de sista åren, då intet salt funnits i lager. I fråga om växelkontoret förelåg, utom ett förbehåll i kontraktet att. endast behöva svara för rådets delegerade, en klar och ovillkorlig decharge. Därav kände sig ständerna dock ej bundna. I apr. 1765 hade sekreta utskottet avslutat en omfattande utredning om' de båda växelkontoren, vilken i form av ett protokollsutdrag tillställdes stora deputationen, som fått sig den egentliga räfsten anförtrodd. C. och Wittfoth sågo redan genom den inledda undersökningen sin kredit så rubbad, att de i nov. begärde sig i konkurs. I dec. var stora deputationens betänkande färdigt. Denna gång avlöpte redofordrandet jämförelsevis nådigt för de associerade. Kronans skyldighet att gälda provision och omkostnader var ostridig. Men deputationen förklarade, att växelkontoret bort betala sin utländska gäld tidigare. Ersättning för genom dröjsmålet förorsakade förluster och vissa andra belopp borde återbäras med över 1,300,000 dlr kmt, men de associerade skulle befrias från allt vidare tilltal, särskilt emedan de »så uppriktigt och omständeligen» påvisat växelkontorsinrättningens skadlighet. Kravet ansågs visserligen av många obilligt och avslogs av två stånd (febr. 1766). Men frågan revs snart åter upp. I sina svarsskrifter hade de associerade hänsynslöst och icke alltid med rätta skjutit skulden på den frånvarande, redan ruinerade König. Det var en svårförklarlig oförsiktighet, då König i sina händer hade den komprometterande korrespondensen om millionkreditivets pantsättning. Förbittrad protesterade han mot sina gamla bolagsmäns beskyllningar men erbjöd dem samtidigt att få breven tillbaka mot offentlig upprättelse och en förmånlig uppgörelse av alla mellanhavanden (maj 1766). Då en dylik ej kom till stånd, utlämnade han breven till sekreta utskottet,, som sände dem till stora deputationen. Nu togs målet upp igen med oförsonlig hätskhet. C. flydde, Wittfoth häktades och ständerna föreskrevo i en underdånig skrivelse av 15 okt. 1766, att de associerade skulle återbära över 2,500,000 dlr kmt för växelaffärerna och över 150,000 dlr kmt för kronokopparen (K. brev 10 nov.). Kort förut (6 okt.) hade C. som bankofullmäktig ålagts att ersätta banken vissa förluster; därjämte hade det påtalats, att han ehuru bankofullmäktig år 1759 åt sig utverkat ett lån på särskilt förmånliga villkor.

»Gud straffe oss ej med fattigdom, därför ryser jag», skrev C. efter katastrofen (15 nov. 1766). I verkligheten hade han lyckats dölja undan så mycket, att han vågade hoppas på att han och familjen skulle kunna draga sig fram utan att angripa kapitalet. Dessutom gjorde hans hustru anspråk på sin i boet medförda egendom, som senare uppgavs till 180,000 dlr kmt. Den rena nöden undgick alltså C, men eljes måste han pröva bittra öden. Med bräcklig hälsa, förtärd av hemlängtan och förbittring över sina vedersakare, dolde han sig i olika främmande städer under antaget namn. I all bedrövelsen höll han sig dock rak. Han hävdade alltid, att han var ett oskyldigt offer för partistriden, han hade om fäderneslandet inlagt förtjänster, som nu lönades med otack, han tackade Gud, »som hittills så styrt mina steg, att ära och dygd varit mina följeslagare» (28 maj 1769). Övergiven av alla var han ej heller. Hemma hade han vänner, som arbetade för hans sak, bland dem brodern Johan och de Alströmerska fränderna. Korrespondensen med Patrik Alströmer fortsatte under landsflykten. Då hattarna ånyo kommit till makten, ljusnade det för C. Vännerna togo upp hans och Wittfoths sak, och på sommaren 1769 vågade han vända hem, sedan samtliga stånd uttalat sig till hans fromma. Därpå följde upprättelserna slag i slag: den 5 okt. befriade ständerna honom från allt ansvar för hans förvaltning av fjärde växelkontoret (K. brev och utslag 11 okt.), den 17 jan. 1770 upphävde K. M: t kommerskollegiets utslag angående saltkontoret, den 10 juni 1771 avskrev Stockholms rådhusrätt hans konkurs, emedan de flesta borgenärerna på olika sätt tillfredsställts, sedan kronan frånträtt sina krav. C:s köpmannabana var bruten och hans rikedom var borta, men han fick i lugn och ro sluta sina dagar i huset vid Skeppsbron. Boets behållning, c:a 200,000 dlr kmt, översteg föga hustruns enskilda egendom (180,000 dlr kmt).

Den korta redogörelse, här givits, har ej kunnat klarlägga halten av de affärer, som bragte C. på fall. Ovisst är väl även, om det bevarade materialet skulle tillåta en utredning av detta spörsmål. Så mycket torde dock kunna sägas, att misslyckandet i saltkontoret och växelkontoret var oundvikligt redan på grund av penningvärdets fall och alltså ytterst berodde på en orsak, som ej kan läggas C. till last. Klart är vidare, att kronans dröjsmål med att likvidera växelkontorets affärer försatte C. och hans bolagsmän i en verkligt prekär situation. Men det är också tydligt, att Wittfoth och C, som i detta läge togo ledningen, skrupelfritt utnyttjade det övertag, innehavet av millionkreditivet skänkte dem. I sina mera förtroliga brev framstår C. som en ganska utpräglad personlighet, kraftfullt verksam, noggrann och ordningsälskande i det enskilda, nitälskande i det offentliga på grund av allmänintressen, som ej ens landsflyktens olyckor kunde döda. Hans familjekänsla var stark. Vid sin hustru var han fäst med en sällsport innerlig kärlek. En kanske litet kärv humor framskymtar stundom i hans flärdfria men ej opersonliga, stundom i gammaldags ordspråksliknande vändningar utpräglade brevstil.

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av doktor Fr. Clason, Uppsala; inr. civilexp. och just.-rev. registr., biographica, saltkommissionens handlingar 1750, borgarståndets prot., utskottshandl. 1760—62, N:o 105: 980, och 1765—66, N: o 112, riksens ständers brev samt Anglica: kaperier, allt i RA; C:s brev till Patrik Alströmer (sign. G. 6:16), UB; fragment av C:s konkursakt [jmfr d:o, sign. W. 1588, UB], rådhusrättens dom i C:s konkursmål 10 juni 1771 (protokoll och domar, Wisell) samt C: s och hans hustrus bouppteckningar, Stockholms rådhusarkiv; Stockholms grosshandlares och skeppsredares handlingar (gross-handelssocietetens arkiv), Stockholms stads arkiv. — Riksdags-tidningar, 1756—57, 1760—62, 1765—66; Riksens högloflige ständers secrete utskotts ytterligare och omständeliga berättelse om de så kallade wäxel-contoiren.. . [17 apr. 1765] (1765); Handlingar rörande Henric Königs och dess associerades wäxel-contoir (1765); Fortsättning af handlingarne rörande Henric Königs och des associerades wäxel-contoire (1765); Riksens ständers stora deputations betänkande angående det med Henric König och dess associerade om ett wäxelcontoirs uprättande härstädes slutne contract... den 10 dec. 1765 (u. å.); En landtmans bref til en sin wän i Stockholm om Königs och dess associerades wäxel-contoir (1766); [B. G. Frölich], Swar på en landtmans bref til en sin wän i Stockholm om Königs och dess associerades wexel-contoir (1766); Riksens ständers stora deputations berättelse och utlåtande öfwer någre uti saken angående thet så kallade Königske eller fjerde wäxel-contoiret .. . förekömne nya omständigheter ... den 19 sept. 1766 (1766) med avtryck av brevväxlingen mellan C, H. Wittfoth och H. König [efter orig. i utskottshandlingar 1765—66, N: o 112, se ovan], — Verser vid C: s bröllop 1740 bl. a. av M. Fant samt vid hans begravning 1772 av Lars Westrin; E. F. Heckscher, Produktplakatet, den gamla svenska sjöfartspolitikens grundlag (Ekonomi och historia, 1922); P. Jonsson, Isak Clason. En stockholmsköpman från 1700-talet (Kontorsvärlden, 1927); R. Josephson, Borgarhus i Gamla Stockholm (1916); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 5—6 (1900—01); Sveriges riksbank 1668—1918, 2—3 (1919—20); E. Sjöstrand, Mynt- och bankpolitik under hattväldet 1738—»1764 (1908); H. Sundberg, Den svenska stapelstadsrätten (1927), s. 215.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Isaac Clason, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14868, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14868
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Isaac Clason, urn:sbl:14868, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-11-08.