Meriter

3. Carl Johan Fahlcrantz, son av F. 2, f. 12 juli 1849 i Uppsala, d. 12 febr. 1915 i Stockholm (Matt.). Elev vid läroverket i Västerås t. o. m. vt. 1867; student vid Uppsala univ. 1 okt. s. å.; fil. kand. 6 april 1872; disp. där 21 maj s. å.; fil. dr 31 maj s. å.; anställd i Ivar Hæggströms bokförlag s. å.; delägare i firman 1874; direktör för Centraltryckeriet 1875–77; grundade bokförläggarfirman Fahlcrantz & C:o 1877; led. i Nya bokförläggareföreningens styrelse 1887–88; ordf. i Bok- och musikhandlarnes pensionsförening 1900–09.

G. 26 aug. 1876 i Stockholm (Ad. Fredr.) m. Maria Fredrika Norling, f. 17 mars 1854 på Mälby, Frustuna sn (Söd.), d. 7 juli 1937 i Stockholm (Engelbr.), dotter av godsägaren Thure Carl Norling och Carolina Beata Selenius.

Biografi

F. föddes såsom äldste son till C. E. Fahlcrantz, som på hösten samma år blev utnämnd till biskop i Västerås och följande år lämnade sin professorstjänst i Uppsala för att tillträda episkopatet. F:s morfar var skalden Valerius. Han hade alltså på båda hållen litterärt påbrå. På miljöverkans konto får väl det konservativa, akademiska draget i hans väsen skrivas, medan den polemiska läggningen och den spetsiga pennan närmast kunna uppfattas som ett arv från fadern. Under skoltiden i Västerås intog F. enligt placeringen i läroverkskatalogerna en god medelnivå i sina klasser. När han med vårterminen 1867 lämnade läroverket, var fadern död sedan trekvarts år tillbaka. Till Uppsala universitet kom F. följande höst och skrev in sig i Västmanlands-Dala nation. I nationslivet tycks han föga ha deltagit men ägnade sig desto flitigare åt studierna. År 1872 trycktes hans avhandling »Om de historiska förberedelserna till operadramat». Hans huvudlärare var C. R. Nyblom. Man kan nog spåra lärarens smak i ämnesvalet. Den lilla avhandlingen är för övrigt en kompilation enligt tidens fordringar, vittnande om beläsenhet i italiensk litteratur.

K. O. Bonnier meddelar i sin familjehistorik, att F. redan som ung student haft kontakt med Albert Bonnier och för honom förklarat, att han tänkte bli bokförläggare, så fort han avslutat sina studier. Han översatte också 1868 för Bonniers förlag A. Pezzanis arbete om själavandringen. Omedelbart efter sin promotion lämnade han Uppsala och inträdde i den ansedda Hæggströmska firman, som efter Zacharias Hæggströms död 1869 drevs av sonen Ivar. Denne hade dessutom återupplivat faderns gamla boktryckartraditioner genom att 1862 starta ett eget tryckeriföretag, som snart blev ett av de största i Stockholm. När F. associerade sig med Ivar, voro boktryckeriet och den egna förlagsrörelsen dennes huvudintressen, medan den av fadern ärvda förde en mera tynande tillvaro. Förbindelsen mellan F. och Ivar Hæggström blev än fastare, då den förre efter två år (1874) inträdde som delägare i »Z. Hæggströms förlagsexpedition». Men det var två till läggningen mycket olika kompanjoner, som skulle samarbeta. Mot Ivar Hæggströms glada lättsinne bröt sig F:s exakta ordentlighet, och endast efter några månader blev firman upplöst.

Åren omkring 1870 var en tid av stark expansion inom tryckeribranschen i Stockholm. Förutom Ivar Hæggströms boktryckeri tillkommo främst Gernandts tryckeri 1871, det ombildade A. L. Normans boktryckeriaktiebolag och Stockholms boktryckeriaktiebolag 1873. Det sistnämnda ändrade i jan. 1874 sitt namn till Centraltryckeriets aktiebolag. Till verkställande direktör i detta företag utsågs först Hans Forssell, men denne utnämndes redan 1874 till sekreterare i Riksbanken. Som hans efterträdare inträdde då F., som alltså redan vid 25 års ålder uppnådde en chefspost inom den svenska bokproduktionen. Bolaget hade redan efter ett år genom övertagande av ett annat företag och genom införskrivning av ett större antal tryckpressar ökat sin verksamhet utöver vad som från början varit avsett. Det hade därför också nödgats väsentligt öka sitt aktiekapital och började nu även idka förlagsrörelse. Från F:s tid finnas bevarade bokhandelscirkulär för bl. a. H. M. Melins stora bibelverk. Ett annat större förlagsarbete, som han satte i gång under sin chefstid, var »Illustrerad verldshistoria», utg. av E. Wallis.

Men F:s år i Gentraltryckeriet blevo ej ekonomiskt framgångsrika. Vi kunna ej nu bedöma, om F:s ungdom och oerfarenhet hade någon andel i de förlustsiffror, som snart årligen framträdde. En bidragande orsak var väl den svåra eldsvåda, som i dec. 1875 härjade anstalten. Men också mera allmänna, konjunkturmässiga faktorer spelade sin roll. De stora boktryckerierna stodo med nya tekniska resurser redo att möta en väntad uppblomstring inom bokproduktionen, men denna uteblev eller tog betydligt blygsammare proportioner än beräknat, allt under påverkan av den depression, som följt efter »Gründer»-perioden vid årtiondets början.

Vissa personliga motsättningar inom företaget torde också ha bidragit till F:s beslut att dra sig tillbaka. År 1877 tog han avsked och grundade 27 sept. s. å. egen bokförlagsfirma, Fahlcrantz & C:o. Det var en man med fasta principer, stark målmedvetenhet och ovanlig organisatorisk talang, som härmed inträdde som självständigt verkande kraft i det svenska förlagsväsendet. Hans förlag fick också från början en mycket gedigen prägel. Den första betydande förlagsartikeln torde ha varit den engelske teologen F. W. Farrars stora arbete »Jesu lif», övers, och bearb. av Fredrik Fehr (1877–78). Sedermera följde även andra av den på sin tid mycket läste Farrars skrifter. Förutom på religiös litteratur koncentrerade F. sig på allmännyttiga handböcker och stora populärvetenskapliga eller litterära serieverk: »Vetenskap för alla», en naturvetenskaplig serie bearbetad från engelskan (3 bd, 1878–80), »Svenska biblioteket» (7 avd., 1884–89), »Universalbibliotek» (25 nr, 1888–92), och »Svenska Parnassen», ett urval ur Sveriges klassiska litteratur (4 bd, 1888–91). Dessa mycket prydliga och oftast rikt illustrerade volymer vunno stor spridning i svenska 80- och 90-talshem. Flera av dem utgåvos häftesvis till extra billigt pris för subskribenter (25 öre för 4 ark).

Sin första samlade förlagskatalog utgav F. hösten 1888. Den omfattade 64 sidor, och han fördelade där sina förlagsartiklar i grupperna »Populära arbeten af undervisande och allmännyttigt innehåll», »Skönliteratur», »Böcker för barn och ungdom» samt »Uppbyggelseverk och teologisk literatur». Bland barnböckerna figurerade »Barnkammarens bok», innehållande »barnkammarens rim illustrerade i 20 färgtrycksplanscher af Jenny Nyström». Den utkom första gången 1882 och bildade då enligt ett samtida omdöme (Ny illustrerad tidning) epok inom sitt område. Här återfinnes en hel rad av de verser och nonsensramsor, som sedan dess blivit flera generationers kära bekanta. Senaste upplagan av »Barnkammarens bok» kom 1945. På det skönlitterära området gjorde F. däremot ingen betydande insats som förläggare. Här höll han sig försiktigt inom den för högläsning lämpade, borgerliga familjelitteraturens råmärken: av svenskar N. P. Ödman, Cecilia Bååth-Holmberg, Henrik Wranér och senare Gustaf af Geijerstams »Mina pojkar»; av utlänningar den mycket populäre Jerome K. Jerome m. fl. jämte klassiker från Dante och Cervantes (båda i Edv. Lidforss' översättning) över Goethe till Gogol, Heine (Harzresan) och Thackeray.

Till 25-årsjubileet 1902 utgav F. en 100-sidig katalog, där förutom tidigare nämnda kategorier en rad standardverk inom memoarlitteratur, historia, geografi och samhällskunskap förekommo. Bland praktverken ståtar »Vårt land» (1884–88) samt »Mälardrottningen» med text av Georg Nordensvan och illustrationer av en rad konstnärer (1896). Bland senare tillkomna förlagsartiklar märkas Th. Fries' Linnébiografi (1903), Ernst Lundquists översättning av Gullivers resor med Staynes' välkända illustrationer samt Ethel S. Turners flickböcker.

Som förläggare utmärkte sig F. icke för nya och djärva initiativ. Han har inte tillfört den svenska bokmarknaden några uppseendeväckande eller omdiskuterade verk. I sin litterära smak var han lika konservativ som i sin allmänna uppfattning. Men hans förlagsartiklar stå på en mycket hög medelnivå. Där finns kanske tama och obetydliga produkter men inga tarvliga eller underhaltiga. Man spårar hela tiden förläggarens egen fasta hand och personliga vilja. F. hade också den för en förläggare lyckliga egenskapen att liksom i fingertopparna känna, om en sak skulle »gå». Han följdes därför av nästan oavbruten framgång, ända tills han 1893 invecklade sig i en process med en pappersleverantör, av vilken han ansåg sig uppskörtad. Motparten, vars talan fördes av Karl Staaff, vann processen. Detta gick F. djupt till sinnes, och grämelsen satte för flera år framåt sina spår i form av en osäkrare och mindre framgångsrik förlagspolitik. På senare år, då han redan var märkt av sjukdom, återfick han något av sin gamla spänst och klara förläggarblick, och förlaget gick åter uppåt. Till de största förlagen räknades dock icke Fahlcrantz & C:o. I Svenska bokförläggareföreningen, där röstetalet beräknades efter det sammanlagda saluvärdet av resp. förlags produkter, uppnådde det aldrig mer än 6 röster. Det högsta röstetalet var 15.

Principfastheten och viljestyrkan spåras även i F:s verksamhet inom bokhandelns organisationer. I Svenska bokförläggareföreningen tog han sitt inträde 1 mars 1878. Han råkade komma in under en kritisk period av föreningens tillvaro, då sakliga och personliga motsättningar alltmera tillspetsades. I olikhet mot flera av sina större och mindre kolleger höll F. konsekvent på det organiserade sortimentet och ogillade försäljning utanför den ordinarie bokhandelns ram samt hela det vid denna tid florerande bruket med oreglerade rabatter till enskilda, bortslumpande av restlager medelst bokauktioner o. s. v. Dessutom hyste han en deciderad motvilja mot »Strindbergslitteraturen» och de radikala tendenser, som ansågos ha sitt hemvist i Albert Bonniers förlag. Det var därför naturligt, att han slöt sig till den konservative hövdingen, Norstedtchefen G. B. A. Holm, i hans strid mot Albert Bonnier såsom ordförande i Svenska bokförläggareföreningen. F. följde också Holms falang vid schismen 4 april 1887 och medverkade i bildandet av Nya bokförläggareföreningen. Han deltog i utarbetandet av dess stadgar och inträdde i dess styrelse, som han dock redan efter ett år lämnade. I den livliga offentliga polemik, som uppstod kring schismen, tog F. del med inlägg i Aftonbladet och Svensk bokhandelstidning, utmärkta för stilistisk elegans och en spydig, lätt insinuant ton. Så småningom tröttnade han dock på G. B. A. Holms tyranniska regemente och tog 1907 sitt utträde ur Nya bokförläggareföreningen för att återinträda i den äldre föreningen.

Sitt intresse för bokhandelns problem dokumenterade F. även genom artiklar i fackpressen. Ett par av dessa jämte en nyskriven uppsats samlade han i broschyren »I svenska bokhandelsfrågor» (1900). Här pläderar han i spirituella ordalag för en stramare politik från förläggarnas sida i fråga om rabatter, extra förmåner av olika slag och bokauktioner (som han anser helt förkastliga) samt varnar för en hotande överproduktion på bokmarknaden, allt i syfte »att i allmänhetens ögon höja värdet av den vara vi föra i marknaden». Den sista uppsatsen, rubricerad »Danska filialen Sverige», vänder sig med gängse folkpsykologiska argument mot den svenska flatheten mot allt utländskt, här speciellt exemplifierad med danska publikationers mer eller mindre maskerade intrång på den svenska bokmarknaden. En fränt antiskandinavistisk tendens är genomgående.

Även på ett annat område av bokhandelns föreningsliv gjorde F. en betydande insats. Det var i Bok- och musikhandlarnes pensionsförening (ordf. 1900–09), som stiftats 1853 och som på 1890-talet hade kommit i en besvärlig situation till följd av föråldrade och på skilda sätt tolkade stadgar. F. blev den ledande själen i en 1895 tillsatt stadgekommitté, vars arbete resulterade i en genomgripande rationalisering av föreningens verksamhet. Han tog likaså initiativet till ett stort boklotteri, som gick av stapeln 1899 och gav föreningen en behållning på närmare 67 000 kr. Till 50-årsjubileet 1903 författade han en minnesskrift.

Men denna intensiva och framgångsrika verksamhet tillfredsställde inte helt F:s skapardrift. Han hade också en litterär talang, som han odlade mera i tysthet under olika pseudonymer som kåsör och romanförfattare. Hans vittra intressen, grundlagda i fädernehemmet och förkovrade under universitetsstudierna, inriktades i samband med doktorsavhandlingen på teatern. Under en semesterresa i Tyskland på 1870-talet såg han ett tyskt lustspel, som så slog an på honom, att han 1877 – s. å. som han började sin egen förlagsrörelse – översatte och bearbetade det under titeln »Sodom och Gomorrha» och pseudonymen Antonelli. Det publicerades i den av Albert Bonnier utgivna stora dramatikserien »Svenska teatern». På 80- och 90-talen uppträdde han under skiftande märken som kåsör i dagspressen men var som alltid road av att en smula gäckas med publiken, att dyka upp och försvinna på olika håll och under olika förklädnader. Först på äldre dagar, sedan han 1905 träffats av ett slaganfall med partiell förlamning men bibehållna själskrafter, ägnade han sig åt ett mera omfattande skönlitterärt författarskap. Han skrev då under namnet Erland Waller tre romaner, alla utkomna på Skoglunds förlag. Den första av dem, »Kyrkoherden i Östervik» (1907), blev mycket läst och utgick i flera upplagor. Det är en prästgårdsidyll i en mellansvensk stiftsstad vid mitten av förra seklet, i vilken miljöskildringen tydligen bygger på barndomsminnen från Västerås. Med en humor,, som gått i skola hos Dickens, och med en kärleksfullt anbragt kulturhistorisk patina målar han här en svunnen tid, fjärran från »moderna, nervöst jäktade människor från tjugonde århundradets början», som det heter i företalet. Det kulturhistoriska draget är även framträdande i »Nybyggare» (1908), som han kallat »bilder från en liten småstad på 1860-talet samt från 1870-talets Stockholm». Stockholmsskildringen verkar ibland i sin blandning av humor och satir som en blek avglans. av Röda rummet. I den tredje romanen, »Skadedjur» (1909), dominerar satiren, som här riktar sig mot hänsynslösa finanshajar i Stockholm, sannolikt under intryck av hans egen process på 1890-talet;. boken är mer dilettantisk än de tidigare böckerna.

F. var även en mycket intresserad trädgårdsodlare, alltsedan han kort efter sitt giftermål skaffat sig ett sommarställe, Klockartorpet, på Norra Lagnö, vilket han själv från början röjt och ordnat åt sig och sin familj. Också på detta område producerade han sig som författare med »Kalle Björkkvists lilla trädgårdsbok för egna hem» (1910), som han för en gångs skull gav ut på sitt eget förlag i serien »Allmännyttiga handböcker», alltjämt dock gömd bakom pseudonymens mask.

F:s senare år fördystrades av sjukdom. Trots att han de tio sista åren av sitt liv var nästan ständigt sängliggande, förlamad i ena sidan, bibehöll han ledningen av sitt förlag ända till sin död, uppehållen av en viljekraft och en pliktkänsla utöver vanliga mått.

F. är en särpräglad gestalt i den svenska förläggarvärlden. Ett lidelsefullt temperament bröt sig mot och hämmades av en rigoristisk livssyn. Den litterära begåvningen tog sig delvis underjordiska vägar. Kurragömmaleken med publiken är ett uttryck härför, väl också för en allmän osäkerhetskänsla, som doldes av det framträdande polemiska och satiriska draget i hans naturell.

Författare

Sven Rinman.

Arkivuppgifter

Strödda brev från F. finnas i Uppsala universitetsbibliotek. Familjens hushållsböcker 1888–1925 (38 vol.) skänktes 1940 till Stockholms stadsarkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om de historiska förberedelserna till operadramat. Akad. afh. [Uppsala]. Sthm 1872. (2), 36 s. – I svenska bokhandelsfrågor. Af F. Sthm 1900. 55 s. (Sign.) – Bok- och musikhandlarnes pensionsförening 1853 V12 1903. Sthm 1903. 4:o 53 s., 1 pl. (Undert. C. J. F.) – Kyrkoherden i östervik. En berättelse från en svunnen tid af Erland Waller. Sthm 1907. 303 s. (Pseud.) 2:a uppl. 1907. 304 s. (3:e uppl. trol. ej utg.) 4:e uppl. 1908. 308 s. 5:e uppl. Med vign. av Einar Nerman. 1917. 235 s. – Nybyggare. Bilder från en liten småstad på 1860-talet samt från 1870-talets Stockholm af Erland Waller. Sthm 1908. 283, (4) s. (Pseud.) – Skadedjur. Berättelse från våra dagar af Erland Waller. Sthm 1909. 229 s. (Pseud.) – Kalle Björkkvists lilla trädgårdsbok för egna hem. Sthm 1910. 95, (1) s. & omsl. (Allmännyttiga handböcker, 2; pseud.) – Medarb. i dagspressen och Sv. bokhandelstidning.

Översatt: A. Pezzani, Själen och själavandringen. En historik af äldre och nyare filosofers forskningar om själen... Sthm 1868. (4), 335, (1) s. (övers, anon.) – Sodom och Gomorrha. Lustspel i fyra akter. Fri bearb. efter en främmande idé [: J. B. v. Schweitzer, Gross-städtisch] af Antonelli. Sthm 1877. 81 s. & omsl. (Sv. teatern, N:o 209; övers, pseud.)

Källor och litteratur

Källor: Matteus förs:s i Stockholm dödbok 1915, vigselbok 1876 för Frustuna förs. – Cirkulär, förlagskataloger och reklamprospekt från Centraltryckeriet och Fahlcrantz & Co.; Nya bokförläggareföreningen. [Medlemsförteckning.] 1888–1907; Rättegångshandlingarna i målet Fahlcrantz & Co. kärande mot Emil Sunnerdahl (firma J. Lind) svarande (1894); Svenska bokförläggareföreningen. Förteckning öfver ledamöter. 1879–1915. – I. A. Bonnier & A. Hånell, Anteckningar om svenska bokhandlare intill år 1935, 2 (1935); K. O. Bonnier, Bonniers. En bokhandlarefamilj, 4 (1931); [G. Hultberg], Centraltryckeriet i Stockholm 1874–1924 (1924); S. Rinman, Studier i svensk bokhandel. Svenska bokförläggareföreningen 1843–1887 (1951). – Nekrolog i Sv. bokhandelstidn. årg. 63 (1915): nr 7 (20 febr.)., s. 39 ff. – Meddel. av bokförläggare C. J. Fahlcrantz j:r.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Fahlcrantz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14970, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Rinman.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14970
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Fahlcrantz, urn:sbl:14970, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Rinman.), hämtad 2024-04-24.