Meriter

2. Erik (Johansson) Fahlström, den föregåendes broder, f. 20 febr. 1726 i Blixterboda, Fellingsbro sn (Ör.), d. 15 okt. 1787 i Södertälje. Lärgosse vid Rörstrand 1739; gesäll 1747; verkgesäll 1752 eller tidigare, därefter mästare; »övermästare» 22 okt. 1759, ibland kallad porslinsövermästare; slutade som följd av ett dråp i hastigt mod sin verksamhet vid Rörstrand 1763; verksam som stenkärilsmanufakturist eller fabrikör i Södertälje 1766–87. – Ogift.

Biografi

Som lärling och gesäll under 1740-talet hade F. den bästa möjliga lärare i sin bror Anders, som han högt beundrade. Från 1752 eller tidigare arbetade de sida vid sida, den äldre verkmästare, den yngre verkgesäll. Gemensamt få de i en handling från 1755 betyget: »Flitige i sysslor och föra ett rätt anständigt leverne». Erik F. säges vara av »lång och reslig växt».

Av pjäser, som signerats med Erik F:s hela namn känner man tre: ett tvättfat med lock (1745), ett krus (1746) och ett fat (s. å.) – på de två första stavar F. sitt släktnamn: Fallström (se Anders F.). En fruktkorg (1749) bär initialerna E.F.S.; en annan fruktkorg och en figurin initialerna E.F. Ett tiotal pjäser (1748–58), signerade endast E., ha säkert fått sin dekor av F:s penslar. Om märket F har ovan sagts, att man ej säkert kan veta, vem av bröderna som åsyftas. Det som spårats av F:s produktion tycks visa, att Erik F. beträffande mönster och färger hade ett rikare och rörligare ingenium än Anders.

F. hade som belöning för sin skicklighet vid tillverkandet av en ¦servis efter franska modeller till Lovisa Ulrika av Kommerskollegium fått fullmakt att vara övermästare. I denna skrivelse heter det bl. a.: »Verkgesällen Erik Fahlström, som till en eller annan lott också skall vara medintressent, har ådagalagt synnerlig insikt och färdighet uti vad till oäkta porslinsarbetets förfärdigande hörer samt därvid visat mycken flit och åhuga ej mindre om tillverkningarnas uppbringande till större fullkomlighet, än de övrige där varande arbetares sorgfällige undervisning därutinnan». Talet om »oäkta porslinsarbete» torde böra tolkas så, att F. infört och befordrat muffelbränning på Rörstrand.

Fullmakten var daterad 22 okt. 1759. Men inom loppet av sju månader därefter drabbades F. av två svåra slag: Marieberg under den tekniskt skicklige J. E. L. Ehrenreich hade börjat att bränna, och hans avhållne broder Anders hade dött. F., som de senaste åren haft tillåtelse att obunden av annat arbete uteslutande få ägna sig åt glasyrproblemen, blev nu broderns efterträdare som den ledande, ibland kallad porslinsövermästare, med Jonas Tåman (porcellainemästare) som närmaste man.

F. hade prövat på alla de under 1740-talet skiftande teknikerna och tycks, såsom redan sagts, ha varit den, som införde muffelbränningen och dess emaljfärger på Rörstrand. F. yttrade en gång i en stund av självkritik, »att emaljfärgen hade varit hans uppkomst och även olycka, ty därigenom hade han uppstigit till övermästare och intressent i bruket, men därmed att han för mycket grubblat på den delen av konsten, hade han åsidosatt det som varit angelägnare och således varit vållande till mycken skada och förlust för intressenterna».

F. grubblade ofta – han var en i sitt inre splittrad människa och hade, enligt rörstrandsintressenten C. G. Tessin, »ett sensibelt sinnelag». Högt skattad både av fabriksdisponenten Ingman-Nordenstolpe och av arbetarna förde han utom tjänsten ett ganska inåtvänt leverne, »skydde stora sällskaper och sökte helst vila i enslighet». En viss dragning åt pietismen ökade hos honom en periodisk melankoli. Hans omåttliga ambition i fyllandet av arbetsuppgifterna hade sina mörka sidor: en överdriven känslighet för motgångar, misstänksamhet, att intressenter och arbetare voro missnöjda med honom, samt en sjuklig självkritik.

Vid årsskiftet 1760–61 hade tre bränningar misslyckats, vilket gett honom nytt ämne till bekymmer och oro. Det stöd han haft i brodern var borta. Det var således en upprörd och obalanserad människa som handlade, då F. 9 febr. 1761 vid ett tillfälligt besök i en torftig arbetarstuga i den s. k. Träraden på Rörstrand gav vika för en oemotståndlig ingivelse och med sin kniv skar en sexårig flicka tvärs över halsen till döds – hon var utmärglad av koppor och tandfistlar och kräfta i hakan, dödsdömd av läkarna. Det var ett »barmhärtighetsmord», som genast ställde den häktade F. inför kämnärsrätten i Stockholm. Här dömdes han 2 mars efter paragrafernas bokstäver att halshuggas och steglas. Svea hovrätt ändrade domen till 14 dagars fängelse vid vatten och bröd samt en viss ersättning till barnets mor. Riksråden diskuterade 29 april fängelsetidens fördubblande; däri deltog bl. a. C. G. Tessin med ett intressant votum. Den 1 juni 1761 fördes F. till Rörstrand att där vistas under direktionens; ansvar och vård. Men snart gick F. åter omkring där som ett åskmoln. Direktionen fruktade dagligen, att han kunde ta sig något skadligt före, och avsade sig hans bevakande. Från 16 maj 1762 under en tid av 10 veckor inhystes han därför i kämnärsrättens arrest i Kastenhof. Men därefter kom han åter under enskild bevakning, då slaktaren C. Löndahl och skomakaren E. Lundmark gått i borgen för honom. De skulle skiftesvis ta honom hem till sig – hans underhåll betaltes av Rörstrand – och ha noga uppseende och tillsyn över honom. F. tycks, med undantag av månaderna i häktet, oavbrutet ha fortsatt sin verksamhet på Rörstrand. Direktionen hade både skriftligen och muntligen anhållit hos hovrätten, att F. ej måtte få ett straff, som »hindrade honom vid utövandet av den kunskap han ifrån barnaåren med verkets ansenliga kostnad sig förskaffat genom åtskillige färgors och glasurers preparerande utom flere vetenskaper, som till verkets drivande hörde och av vilka han endast vore ägare». Men i okt. 1763 förklarade direktionen, att den »alldeles icke kunde vidare anförtro Fahlström någon disposition vid verket». Sedan F. en gång förgäves sökt att återfå sin fulla frihet, gav hovrätten honom slutligen helt fri i april 1766.

F. flyttade då till Södertälje, där han av rådman Johan Hellberg (d. 1782) inköpt dennes stenkärilsfabrik (priv. 1744). Han drev upp tillverkningen under en rad av år och redovisade för massor av föremål (mest husgeråd, några år en del vita, blå och gröna kakel), men säger ej något om tekniken eller glasyren. Var det det invärtes aldrig avslutade grubblet pro et contra rörande gärningen 1761, eller var det den aldrig nedtystade grämelsen, att övermästaren vid Rörstrand nu satt i Södertälje som fabrikant av enklare hushållsting, som drev honom i sjön en oktoberkväll 1787? Eller var det en ren olyckshändelse under en fisketur i en av hans »ökstockar»?

F:s bouppteckning ger i flera punkter en viss belysning av hans person och liv. Hans största tillgångar i Södertälje var fabriken på gården Snäckviken vid Mälaren, vidare en gård inne i staden samt åkrar, täppor, tobaksland, ängar och hagar på spridda ställen däromkring. Av kreatur hade han: en häst, en ko, tre grisar, nio höns och en tupp. Boet verkar relativt förmöget. »En clavecin, två violer, ett fortepiano, en basfiol, två clawer» tala om ett levande musikintresse, 66 div. tavlor och 4 estamper (Kristi lidande) om ett visst intresse för konst. Massor av ål- och gäddkrokar röja fiskaren och »skjutgevär» jägaren. Garderoben är ganska välförsedd. »Ett litet skåp med färgstofter» vittnar om ägarens gamla huvudintresse, och »två stora fat av engelsk stenporcellaine» ha kanske varit förebildliga vid Södertäljefabrikens senare produktion. Och på bokhyllan, nästan uteslutande fylld av andliga böcker, kunde man finna: Arndts »Sanna kristendom», Scrivers »Själaskatt», Sions sånger, och Kolmodins »Dufvoröst». Sedan skulder i 24 poster avdragits, återstod 252 rdr arvingarna till godo. Fabriken övertogs av Erik Korsberg, som 1788 gifte sig med Anders F:s äldsta dotter Ulrika, vilken förmodligen någon tid förestått sin farbrors hushåll. Korsberg dog redan 1789, varefter änkan, ägde och drev fabriken åtminstone t. o. m. 1797, då den tycks ha nedlagts.

F:s brott och den följande rättegången skildras, i anslutning till handlingarna, i Ord och Bild 1938 av A. Baeckström: »En livdömd Rörstrandsmästare, en bild ur det svenska rättsväsendets historia». Ett försök att psykologiskt förklara F:s alltför mänskliga brott har gjorts av Ella Byström i hennes rörstrandsskildring »Genom stark eld» (1946), som i allt väsentligt grundar sig på dokumentariska uppgifter.

Författare

Arvid Baeckström.

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot. i justitieiirenden 1761, Svea hovrätts prot. 1761–63, Kommerskollegii fabriksberättelser, RA; Stockholms n. förstads v. kämnärsrätts prot. och inneliggande handl. 1761, SSA; Södertälje dödbok 1787, 1789, 1792, vigselbok 1788, bouppteckning 1787, Landsarkivet i Uppsala. – A. Bseckström, Rörstrand och dess tillverkningar 1726–1926 (1930) jämte ovan i texten nämnda arbeten.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik (Johansson) Fahlström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14994, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Baeckström.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14994
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik (Johansson) Fahlström, urn:sbl:14994, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Baeckström.), hämtad 2024-04-19.