Meriter

4. Otto Bernhard Fahnehjelm, son av F. 2, f. 5 okt. 1846 i Stockholm (Nik.), d. 2 mars 1911 i Bryssel, Belgien. Elev vid Nya elementarskolan i Stockholm 1862–65; mogenhetsex. där 1865; ordinarie elev vid Teknologiska institutet s. å., avgångsex. från fackavd. för kemisk teknologi 1868; praktik vid cementfabriker i England och Frankrike 1869–70; undersökte svenska ler- och kalkarters lämplighet för cementtillverkning 1870–71; medverkade vid bildandet av Skånska cement a.-b. 1871 och anställd där som ingenjör 1871–72; förestod cementfabriker i Stettin 1872–74; konsulterande ingenjör i Stockholm för cementfabriker, tegel- och kalkbruk 1874–1911; uppfann gasglödljuset 1877; delägare i rörledningsfirman Fahnehjelm & Looström 1878–81; innehavare av rörledningsfirman Fahnehjelm & Co 1881–1911; konstruerade kalkugn för gaseldning 1881; medstiftare av Svenska uppfinnareföreningen 1886 (ordf. 1905–09) och av Rörledningsentreprenörernas förening i Stockholm 1889 (ordf. i många år); införde i Sverige bruket av septisk tank för rening av avloppsvatten 1903; ledamot av Stockholms stads brandförsäkringskontors överstyrelse 1907. Erhöll Ingenjörsföreningens Polhemsmedalj i guld 1879.

G. 5 juni 1880 i Karlstad m. Agnes Catharina Charlotta Nilsson, f. 1 okt. 1851 där, d. 23 aug. 1917 i Stockholm (Jak.), dotter av handlanden Bengt Gustaf Nilsson och Agnes Amalia Agriwill.

Biografi

Efter examen i kemisk teknologi vid Teknologiska institutet i Stockholm 1868 började Otto F. ägna cementtillverkningen sitt särskilda intresse. Frågan var vid denna tid högaktuell på grund av byggnadsindustriens frammarsch. All cement importerades, trots att, som det visade sig, både råmaterial och billig drivkraft (vattenfall) för malningsproceduren funnos inom landet. F. undersökte först gotländsk kalksten och märgel från trakten av Klintehamn och reste sedan till England och Frankrike för att studera tillverkningen av portlandcement vid ett flertal fabriker. Hemkommen publicerade han resultatet i Ingenjörsföreningens förhandlingar 1870.

Genom professor Sven Lovéns förmedling kom F. i kontakt med professor Otto Torell i Lund. Denne hade 1869 på uppdrag av Malmöhus läns hushållningssällskap påbörjat undersökning av skånska ler-och bergarters användbarhet för industrien. F. fick nu övertaga de kemiska analyserna efter Torells förutvarande medarbetare. Han inriktade sig direkt på frågan, om den skånska leran och kalken skulle kunna användas för tillverkning av portlandcement. I december 1870 avlämnade han en fullständig rapport. Försöken hade lyckats. F. kunde visa prov på portlandcement av skånskt material, bevisa de ekonomiska möjligheterna för och tillstyrka upprättandet av en svensk cementindustri. En tysk expert, doktor Wilhelm Michaëlis, utfärdade på grundval av F:s undersökning ett intyg om råmaterialets förträffliga egenskaper.

Den 2 nov. 1871 konstituerades Skånska cement a.-b., och F. var bland de första aktietecknarna. Dr Michaëlis, som var delägare i firma Frühling, Michaëlis & Co i Berlin, knöts till bolaget som rådgivare under anläggningstiden, och F. anställdes för att biträda i tekniska frågor, uppgöra ritningar, etc. Anläggningen vid Lomma påbörjades nyåret 1872 (jfr art. om R. F. Berg, SBL, 3, s. 396), och F. sändes till Tyskland för att studera därvarande fabriker och för att i samråd med Michaëlis besluta om den maskinella utrustningen. Redan i juli s. å. begärde dock F. avsked för att tillträda en bättre befattning hos Michaëlis som föreståndare för cementfabrikationen i Stettin. Bolaget ville ej lägga hinder i vägen för F:s karriär, särskilt som man ännu ej var på det klara med, hur ledningen av bolaget framgent skulle organiseras.

I slutet av 1872 tillskrevs F. i Tyskland av kammarherre C. A. Skjöldebrand, ägare av Hällekis och Hönsäters egendomar på Kinnekulle. Denne ville diskutera möjligheten av att anlägga en cementfabrik på sina ägor, där ortocerkalk och alunskiffer rikligt förekommo. F. gjorde undersökningar på våren och sommaren 1873 och svarade, att ett utmärkt cement kunde erhållas där. Han besökte även i september Hällekis i sällskap med Michaëlis och erbjöd sig övertaga ledningen av fabriken, trots sina möjligheter i Tyskland. Fabriken kom av ekonomiska skäl dock icke till utförande förrän 1891 vid Hönsäter, men man lade F:s utlåtanden till grund härför.

År 1874 lämnade F. Michaelis, flyttade till sin familjs hus, Regeringsgatan 58, i Stockholm och etablerade sig där som konsulterande ingenjör för cementfabriker, tegel- och kalkbruk. F. fick även tillfälle återupptaga undersökningen av gotländskt material för cementtillverkning och upprätta kostnadsförslag till en cementfabrik i Visby. Först 1884 började a.-b. Visby cementfabriks anläggning vid Kopparsvik komina i gång och blev Skånska cement a.-b:s första konkurrent i landet. Även det 1886 grundade Ölands cement a.-b:s fabriksanläggning i Degerhamn byggde på F:s förundersökningar. Denna F:s verksamhet kom även att omfatta flera utländska anläggningar, t. ex. vid Slemmestad utanför Kristiania 1891–92. Han gjorde också några viktiga uppfinningar härtill. Den 10 jan. 1877 patenterades en bränslebesparande tegelugn och 28 dec. 1881 en kalkugn för gaseldning, vilken senare funnit vidsträckt användning även utomlands. År 1879 publicerades i Ingenjörsföreningens förhandlingar F:s stora avhandling om svenska kalkarters och lerors användbarhet till beredning av portlandcement och hydraulisk kalk. Den belönades av föreningen med Polhemsmedaljen i guld s. å. Vid Visby cementfabrik hade F. konstruerat och byggt den första apparaten i världen för utförande av draghållfasthetsprov på provkroppar av cement och lade därmed grunden till systematisk cementprovning. Apparaten finns i behåll på Tekniska museet i Stockholm.

Av F:s uppfinningar väckte gasglödljuset (1877) det största intresset. För erhållande av större ljuseffekt än vanlig lysgaslåga kunde åstadkomma infördes enligt F:s princip ett eldfast ämne i en icke lysande vattengaslåga och bringades till vitglödning. Glödkroppen bestod av magnesiumoxid i smala pinnar, ordnade i kamform. »Fahnehjelmska ljuset» blev en tidig föregångare till Auerljuset och fick sin förnämsta användning i Amerika. F. utarbetade också nya gasgeneratorer, som i hög grad bidrogo till vattengasteknikens utveckling.

Gas användes på den tiden nästan enbart till belysning. Inledningar för privat inomhusbelysning utfördes av enskilda företagare, som på särskilda villkor antogos av Gaslysnings a.-b. i Stockholm. F. inköpte 1877 ett sådant företag, som grundats 1862 av fabrikör J. N. Tengelin, och som från 1869 innehafts av ingenjör William Milide på Klarabergsgatan 42. Den 7 jan. 1878 inregistrerades firma Fahnehjelm & Looström av F. och en kompanjon, fabrikör Gustaf Isidor Looström, och 14 febr. erhöll F. sina entreprenörsrättigheter för gasledningar. Redan 7 april 1881 anmäldes dock att bolaget upplösts, och att F. ensam fortsatte under firma Fahnehjelm & Co. Verksamheten omfattade förutom rörledningsarbeten för gas-, vatten- och avloppsledningar även metallgjuteri och mekanisk verkstad samt F:s föregående ingenjörsfirmas tegelbruks- och kalkugnsanläggningar.

F. propagerade intensivt för den av myndigheterna motarbetade vattenklosettens införande i Stockholm. Han redogjorde bl. a. i ett föredrag på Svenska teknologföreningen 21 jan. 1903 för möjligheterna av klosettvattnets rening i s. k. septisk tank före anslutningen till stadens allmänna avloppsledningar. Septisk tank användes i England och var en sluten reningscistern av betong, som uppfördes i särskilda källarrum. Då man genom detta förfarande inte behövde riskera vattendragens ytterligare förorening, medgav hälsovårdsnämnden 14 aug. s. å. sådana klosettanläggningar. Tankarna slopades 29 mars 1909 för att underlätta vattenklosettinstallationerna, ty man hade då insett de oerhörda sanitära fördelarna därav.

Striden om arbetet bland rörledningsentreprenörerna var mycket hård. Man bjöd hänsynslöst under varandra vid anbudsgivningar. Följden blev att ett flertal firmor gjorde konkurs. Därtill kom enligt F. »yrkesavund och personlig fåfänga, som mången gång gjort arbetet surt och vållat förtret och splittring bland yrkets utövare». För att befordra ett bättre samarbete och tillvarataga gemensamma intressen föreslog F. sina kolleger att bilda en förening. Den 11 nov. 1889 konstituerades Rörledningsentreprenörernas förening i Stockholm. F. blev som mångårig ordförande föreningens ledande gestalt genom åren. Han höll den samman under kritiska skeden och representerade den både personligen och i pressen vid de svåra konflikterna med rörarbetarfackföreningen. Trots att han i egenskap av arbetsgivare kom att tillhöra rörarbetarnas »fiendesida» i lönefejderna och inte lät den allt mäktigare fackföreningen bestämma, så kunde ej arbetarna annat än beundra denne konservative aristokrat. Enligt deras förmenande var F. »visserligen avgjord motståndare till arbetareorganisationen och kunde ofta vara obalanserad i sitt uppträdande, men torde likväl kunna betecknas såsom en synnerligen nobel personlighet». Rörarbetarnas hävdatecknare tillägger, att F. »enligt allmän uppfattning var en verklig gentleman». Att han icke var fientligt sinnad mot sina arbetare, visa de åtgärder han vidtog på eget initiativ, t. ex. upprättandet av en sjukkassa, och – ekonomisk hjälp till särskilt behövande under tvungen strejk.

F. var en god talare och debattör. Även Svenska teknologföreningen hade i honom en intresserad medlem, verksam på förtroendeposter. F. var 1886 en av de fem stiftarna av Svenska uppfinnareföreningen, i vars styrelse han var ordförande 1905–09, under vilken tid han tack vare sina överlägsna personliga egenskaper lyckades bringa föreningen ur dess iråkade dvala. Många förmågor fingo av F. värdefullt bistånd såväl privat som officiellt, t. ex. sulfitcellulosans uppfinnare, C. D. Ekman (SBL, 13, s. 153 ff.). Bland F:s egna uppfinningar kan tilläggas en sorts laddning av bergskott, som patenterades 1869. – F. kämpade länge mot en kronisk, svårartad bröstsjukdom. Han dog i Bryssel, där han vistades för en tändsticksfabriksanläggning (»repstickor»), ty han var ända in i det sista rastlöst verksam.

Författare

R. G:son Kjellander.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Meteorfallet i Fittja socken af Upsala län den l:sta januari 1869 (öfversigt af Kongl. Vetenskapsakademiens förhandlingar, 26, 1869, No 4, s. 59–60). – Några ord om eksilkesmasken och silkesmaskodlingen. Halmstad 1869. 8 s. – öfversigt af eksilkesmaskens (Bombyx Yama-Mai) utveckling och vård. Sthm 1869. 8 s. – Anteckningar om Portland-cement och dermed sammanhörande ämnen, gjorda under en resa i England och Frankrike 1869 (Ingeniörs-Föreningens förhandlingar 1870, s. 75–93; även sep. utg. Sthm 1871. 56 s.; 1 pl. & omsl.). – Utlåtande öfver vissa gotländska kalk- och mergelarters användbarhet till beredning af Portlands-cement, jämte kostnadsförslag samt räntabilitetsberäkning för en cement-fabrik vid Visby. Visby 1876. (2), 22 s. – Hvitt cement (Tekn. tidskr., 1876, s. 32–33). – Om svenska kalkarters och lerors användbarhet till beredning af Portland-cement och hydraulisk kalk (Ingeniörs-Föreningens förhandlingar 1879, s. 93–102). – Om rörledningar inomhus samt de olägenheter och faror de medföra. Föredrag hållet i Hälsovårdsföreningen i dec. 1899. Sthm 1901. 62 s. & omsl. – Langs kvarn vid Visby. Sthm 1902. 8 s. & omsl. – Om kloakvattens rening medels septisk tank. Föredrag vid Sv. Teknolog-föreningens 2:a sektions sammanträde den 21 jan. 1903 (Tekn. tidskr., 1903, Väg-och vattenbyggnadskonst, s. 20—33; även sep. utg. Sthm s. å. 64 s. & omsl.). – Om Svenska uppfinnareföreningens mål och betydelse. Sthm 1906. 3 s. – Anförande på diskussionsmötet den 22 maj 1908 angående den rådande penningkrisen. Sthm 1908. 20 s. & omsl.

Källor och litteratur

Källor: Mantalsuppgifter för F., Stockholms magistrats firmabok, SSA; F:s patenthandlingar och ritningar, K. patent- och registreringsverket; Rörlednings-entreprenörernas förenings i Stockholm protokoll 1889—1911, föreningens arkiv. — Stockholms adresskalender 1878—1911. — C. J. Gimberg, Hur man gör sig kvitt orenligheten i Stockholm (Bonniers månadshäften 1908); O. Håkansson, Stockholms rörarbetares historia (1926); K. Kock, Skånska Cement AB 1871—1931 (1932); Sv. teknologföreningen 1861—1936, red. av G. Indebetou & E. Hylander, 1 (1937); Sv. uppfinnareföreningens jubileumsskrift, 1886—1936 (1936). — Nekrologer av J. Landin i Teknisk tidskr. och Industritidn. Norden 1911. — Meddel. av ett flertal personer.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Bernard Fahnehjelm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15002, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. G:son Kjellander.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15002
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Bernard Fahnehjelm, urn:sbl:15002, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. G:son Kjellander.), hämtad 2024-04-25.