Meriter

8. Sara Louise Antoinette Falkenberg af Trystorp, född Ekman, f. 15 febr. 1849 i Göteborg (Domk.), d. 16 maj 1934 i Stockholm. Föräldrar: konsuln Johan Oscar Ekman och friherrinnan Louise Carolina von Düben. Filantrop, donator. Iqml 12 st. 1924; ÖRKHt2kl. m. krigsdek. s. å.; SkytteGM; Sveriges landstormföreningars centralförbunds medalj i guld.

G. 1) 20 maj 1869 i Göteborg (Domk.) m. kammarherren friherre Johan Axel Casimir Löwen, f. 19 maj 1836 på Ökna, Bogsta sn (Söd.), d. 2 jan. 1876 i Stockholm; 2) 16 maj 1883 i Stockholm (Jak.) m. överstekammarjunkaren frih. Claes August Falkenberg af Trystorp, f. 24 okt. 1828 på Lagmansö, Vadsbro sn (Söd.), d. 12 juni 1892 i Stockholm (Jak.), i hans 2:a gifte.

Biografi

Louise Ekman var konsul Oscar Ekmans (se bd 13, s. 73–84) enda dotter i hans första gifte. Vid moderns död var hon blott tolv år och brodern Conrad (bd 13, s. 81) tio. Louise blev därför redan under sin uppväxt och tidiga ungdom faderns särskilda medhjälpare i hemmet och kom honom nära både personligen och i intressen. Då hon och baron Löwen gifte sig 1869, inköpte Oscar Ekman åt dem egendomen Skedevi i Forssa socken i Södermanland. Sedan hon 1875 mist sin helbror Conrad, blev hon året därpå änka; fadern var nu sedan 1872 omgift med Maria Lavonius (se bd 13, s. 84 ff.). På en granngård till Skedevi, Sofielund, residerade överstekammarjunkaren baron Falkenberg, som 1881 blev änkling med flera barn. Sommarumgänget mellan grannarna var livligt, och 1883 ingingo de äktenskap med varandra, varvid Falkenberg överflyttade till Skedevi; samtidigt hade de våning i Stockholm, Blasieholmstorg 11. I detta äktenskap upplevde Louise F. stor lycka och gränslös sorg. Hennes enda barn, dottern Augusta, bortgick vid knappa fyra års ålder 1887, och 1892 blev Louise F. därtill änka för andra gången. Hårt prövad av livet och nu utan egna barn kom friherrinnan F. att alltmer ägna sin tid åt samma intressen för välgörenhet, offentlig och i det tysta, som fadern. Till minnet av den lilla dottern stiftade hon först en skola i Skedevi och lät sedan bygga hemmet för obotligt sjuka barn i Flen. På vintrarna bosatt i Blasieholmshemmet och under sommaren på Skedevi verkade hon mycket i skilda kretsar. Hon var varmt intresserad av landets försvar och arbetade med i olika försvarsorganisationer. Även till Finland nådde hennes hjälp, ej minst under röda upproret 1918. Efter världskrigets slut tog hon sig an barn från de hemsökta länderna. Hon var i 30 år ordförande i styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn och inbjöd nu dit ett 50-tal av umbäranden skadade och utsvultna tyska och österrikiska barn. Hon ordnade därvid så, att inga svenska barn behövde bli lidande på grund av bristande plats, samt tillika på det sättet, att tyska sjuksköterskor skulle bistå barnen. Efter faderns död tog hon sig också livligt an den av Cecilia Milow stiftade bekanta »Kungsholms ungdomsklubb» för pojkar. Friherrinnan F. understödde också Mjölkdroppen, arbetsstugorna, Bikupan, Handarbetets vänner, Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran samt Sigtuna-stiftelsen, ävensom institutioner i Göteborg. Till Skidfrämjandet donerade hon 1917 Storliens högfjällspensionat och Storliens hemman, omfattande 8,000 tunnland fjäll och mark utmed norska gränsen. I sitt testamente gjorde hon donationer och legat till välgörande ändamål på sammanlagt 285,000 kr. Därav fick Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt 70,000 kr., Sophiahemmet 25,000, Ekmanska sjukhuset i Göteborg 10,000, Södermanlands läns sjukhem för medellösa, obotligt sjuka i Flen 30,000, Flens länslasarett och kurhus 25,000, Forssa församling tillsammans 60,000 kr., Uppsalauniversitet för Gustav Adolfsstipendier 20,000, Svenska Cancerföreningens Stockholmsavdelning 20,000. Till Göteborgs högskola hade friherrinnan F. därtill under sista året av sin levnad överlämnat 100,000 kr. som gåva.

Friherrinnan F. var i yttre och inre hänseende typen för en »grande dame» och gjorde på alla, som kommo henne nära, intryck av en personlighet av imponerande mått. Hon var en sällsynt ståtlig företeelse i sina gammaldags magnifika toaletter och sina präktiga smycken, vilka representerade en förmögenhet. Ovanlig intelligens och enastående viljestyrka framträdde i hennes karaktär, parade med djup mänsklig godhet och stark ansvarskänsla. Sin vunna ställning i livet och sin solida ekonomiska position betraktade hon som gåvor, vilka hon hade att förvalla under personligt ansvar. I sitt handlande litade hon alltid främst på sitt eget omdöme. Råd tog hon gärna, men beslutet blev alltid hennes egen angelägenhet. Hon kunde ibland påminna om det svenska 1600-talets myndiga adelsfruar, vilka skötte gods och gårdar, gruvor och bruk med samma säkerhet. Hur många styrelser hon var medlem av visste hon väl knappast själv, men blev ett problem aktuellt inom någon av de organisationer, som hon intresserade sig för, satte hon sig in i saken med utomordentlig snabbhet och var hastigt klar med sitt beslut. En av hennes närmaste vänner (Sigfrid Wieselgren) brukade säga, att hon skulle blivit en ypperlig generaldirektör, ett omdöme som mycket roade henne. Också hennes religiositet hade något av den svenska barockkristendomens självmedvetna kraft och värdighet. Den sentimentala riktningen inom tidens religiösa liv skänkte hon föga sympati. I sin syn på den sociala utvecklingen stod hon kvar på en äldre tids ståndpunkt och betraktade den moderna demokratin med ett mycket kritiskt öga. Både i socialt och religiöst hänseende stämde hennes uppfattning nära överens med drottning Victorias, och säkerligen var det denna åsiktsgemenskap, som lade grunden till den långvariga och förtroliga vänskap, som förenade henne med drottningen.

En präst (Gunnar Sjöfors), vars arbete hon stött, gav vid hennes bortgång en bild av henne. Han omtalade mötena med henne i den stora och ståtliga salongen vid Blasieholmstorg »under vanliga artighetsformer, kanske litet svenskt högtidliga». Han fick brev »med den säregna, svårlästa stilen», han fick mottaga hennes gåvor, bl. a. till »en helgedom ytterst i havet», vid Arholma, för skärgårdsfolket. Men vad som särskilt grep honom, var »hennes vidsyn, hennes klara tankegång, hennes sinne för de stora sammanhangen i historien och livet, hennes sociala patos, hennes förunderliga ömhet mot alla små och betungade, hennes medkänsla för allt levande, hennes förståelse för olika lynnen, livslägen och situationer, hennes fosterlandskänsla och hennes storvulna, karolinskt svenska religiositet, som alltid som en dold källåder strömmade fram och besjälade den högresta gestalten». Hennes vän Cecilia Milow har betonat den takt och fina försynthet, som utmärkte henne, och med rätta sagt att »hon hjälpte ej halvt, hon hjälpte helt».

Författare

Oscar Wieselgren.

Källor och litteratur

Källor: o. Mannström, Oscar Ekman 1812–1907 (1922); Cecilia Milow, Våra pojkar. Kungsholms ungdomsklubbs historia (1927); H. Rosman, Bjärka-Säby och dess ägare, 3 (1927); G. Sjöfors, Friherrinnan Louise Falkenberg in memoriam (Nya Dagligt Allehanda 19 maj 1934); andra nekrologer i tidningar och tidskrifter. – Meddel. av friherrinnan Alba Langenskiöld, f. Ekman.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sara Louise Antoinette Falkenberg (f. Ekman), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15082, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15082
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sara Louise Antoinette Falkenberg (f. Ekman), urn:sbl:15082, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren.), hämtad 2024-04-26.