Meriter

1. Erik Birgersson, hertig, d. 17 dec^[1]1275, den näst yngste av Birger Jarls söner med Ingeborg Eriksdotter (av Erikska konungaätten). Nämnes 1266; kallas länge blott junker Erik; gjorde tillsammans med brodern Magnus Birgersson (Magnus Ladulås) uppror mot deras gemensamme bror konung Valdemar Birgersson 1275; sedan Magnus bestigit tronen s. å., blev E. hertig. — Ogift.

Biografi

E. nämnes första gången i ett faderns gåvobrev 1266. Källorna lämna i övrigt så gott som inga upplysningar om honom förrän under 1270-talets första år. Vi veta icke, om E. efter faderns död kommit i åtnjutande av något län av kronan. Medan brodern Magnus blivit sveahertig och brodern Bengt tillförsäkrats en karriär inom kyrkan, bär E. i urkunderna endast junkertiteln. Uppgiften i fragmentet av den samtida Magnus Lagaböters saga, att E. själv givit sig tillnamnet »Allsingenting», därför att han ansåg sig intet äga, bör nog tillmätas betydelse och förstås såsom förklaring till, varför E. började smida upprorsplaner. Han har troligen rest anspråk på hertigdöme. När oppositionen mot konung Valdemar år 1273 börjar göra sig hörd, är det också E., icke — såsom i Erikskrönikan göres gällande — Magnus, som framstår såsom den drivande kraften. E. har inom landet troligen funnit sitt främsta stöd mot konungen i kyrkan. Men han har även sökt utnyttja motsättningen mellan det danska kungahuset och Valdemar. Enligt det nämnda sagofragmentet började Valdemar misstänka brodern, då denne, senast i februari 1273, återvände från ett besök hos Erik Glipping i Danmark. Denne hade också all anledning att underblåsa upprorsplaner från E:s sida. Han hade under år 1272 svårigheter med de med det svenska kungahuset lierade ättlingarna till Erik Plogpenning och Abel och deras rättskrav på kronan. Den danske konungen kunde använda E. såsom motvikt mot Valdemars anknytning till dessa upprorskretsar. E.s aktion 1272—73 resulterade emellertid icke omedelbart i uppror i Sverige. Den närmaste tiden upptogs av fåfänga förlikningsförsök, delvis under norsk bemedling. Först under år 1275 föll avgörandet. Magnus och Erik utverkade nu direkt militärt understöd av Erik Glipping, och genom slaget vid Hova beseglades med dansk hjälp Valdemars öde. Sedan Magnus därefter blivit konung, intog E. hans plats som hertig. Han fick emellertid icke länge njuta frukterna av segern. Han avled nämligen i slutet av år 1275, sedan han i sitt testamente gynnat sitt nyvunna hertigdömes biskopsstol med egendomar i Närke och Södermanland (konung Magnus' brev 3 jan. 1276 beordrar verkställighet av brodern E:s testamente). — I sitt sigill, bevarat i tre exemplar, förde E. ett lejon över tre ginbalkar, d. v. s. det vanliga kungliga folkungavapnet.

Författare

J. Rosén.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Annales danici medii aevi, ed. Ellen J0rgensen (1920) ; Diplomatarium suecanum, 1 (1829) ; H. Eleetwood, Svenska medeltida kungasigill, 3 (1947) ; Icelandic sagas, 2, ed. G. Vigfusson (1887) ; Isländske Annaler, udg. ved G. Storm (188S) ; Olavus Petri, Samlade skrifter, 4 (1917)'; Scriptores rerum svecicarum, 1—3 (1818—76) ; Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 1 (1877). — I. Andersson, Källstudier till Sveriges historia 1230—1436 (1928) ; S. Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931) ; H. Fleetwood, se ovan; E. Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (1940) ; dens., Kyrkan och det svenska tronskiftet 1275 (Studier tillägnade C. Weibull 1946) ; R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (1926) ; J. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder 1302—1319 (1939) ; dens., Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274—75 (Kyrkohist. årsskr., 41, 1941) ; dens., Tronskiftet i Sverige 1275 (Scandia 1947) ; A. M. Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider, 4 (1852) ; S. Tunberg, Äldre medeltiden (Sveriges historia till våra dagar, 2, 1926).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Birgersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15393, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Rosén.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15393
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Birgersson, urn:sbl:15393, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Rosén.), hämtad 2024-04-26.