Meriter

2. Erik Valdemarsson d. ä., f. troligen 1272, d. 1330. Föräldrar: konung Valdemar Birgersson och Sofia av Danmark. Kallas som ung junker Erik; nämnes som riddare och norskt riksråd från 20 mars 1308; nämnes bland Magnus Erikssons svenska riksråd från 4 juni 1322.

Var g. m. Ingeborg Knutsdotter (äktenskapet belagt i varje fall 1322), som levde ännu 31 jan. 1333 men sannolikt var död 26 juni 1345, dotter av drotsen, riddaren och riksrådet Knut Jonsson (Aspenäsätten) och Katarina Bengtsdotter (Folkungaättens lagmansgren). Fru Ingeborg ingavs 31 jan. 1333 av sin fader i S:ta Klara kloster i Stockholm.

Biografi

E. väcker intresse icke så mycket genom egna insatser och självständigt initiativ som genom det sätt, varpå hans personliga förhållanden kommo att vävas in i de politiska förvecklingarna i Norden under ett halvt sekel, och hans försök att utnyttja dessa förvecklingar för att befrämja sina egna rättskrav. När fadern 1275 miste sin krona, fick den treårige sonen en tillfällig fristad hos den norske stormannen Alv Erlingsson. I övrigt synes han ha delat Valdemars oroliga och ovissa tillvaro under de närmaste åren. Från och med nu intog han en ställning, som berörde alla de tre nordiska rikenas intressen. Han var arvtagare till faderns anspråk i Sverige och kunde i en framtid bli farlig för Magnus Ladulås' kungadöme. Jämte fadern hölls junker E. därför i fängsligt förvar under 1200-talets sista decennium. Men E. hade efter sin moder, Erik Plogpennings dotter, även rättskrav i Danmark och kontakt med danska upprorskretsar. Anspråken på danska kungahuset voro gemensamma för honom och kusinerna på den norska tronen, Erik och Håkon Magnussöner. Under 1290-talets dansk-norska strider tillvaratogo de sistnämnda även E:s intressen. Det är betecknande för E:s politiska ställning, att befrielsen ur hans svenska fängelse kom 1302, då Sverige och Norge ingingo ett intimt förbund gentemot Danmark. Han medföljde nu sin svenske kusin hertig Erik Magnusson till Norge, där han kom att stanna under de svenska brödrastridernas tid. Vid förbundet mellan konungarna Erik Menved och Håkon Magnusson mot de svenska hertigarna 1308 verkade E., nu riddare och medlem av norska riksrådet, som underhandlare, och den danske konungen lovade, att de danska arvegodsen skulle utlämnas till honom. När hertig Erik och konung Håkon försonades 1310, genomdrev Håkon, att E. skulle få förläningar i Sverige såsom ersättning för sina rättskrav, något som emellertid aldrig gick i uppfyllelse. Sista gången E. nämnes i norska källor är 1312.

En uppgift att E. 6 maj 1317 skulle varit råd hos hertig Erik Magnusson måste utmönstras, enär brevet i fråga (DS, 3, nr. 2106) är ett falsarium (Styffe, s. 300 f., J. Rosén i Scandia 1950, s. 226 ff.). Personalunionen under Magnus Eriksson mellan Sverige och Norge från 1319 och önskan att upprätthålla ett gott förhållande mellan de båda länderna prägla speciellt 1320-talets första år. Därigenom förbättrades även E:s ställning, och han, den 1319 avlidne norske konungen Håkon Magnussons kusin och gammal medlem av norska rådet, blev måg till den mäktige drotsen herr Knut Jonsson (Aspenäs-ätten), den svenska förmyndarstyrelsens ledare. Då E. redan från sommaren 1322 anges som svenskt riksråd — han nämnes i diplomen närmast efter drotsen själv — har E. troligen redan vid denna tid: varit gift med Ingeborg Knutsdotter.

Under de osäkra förhållandena i Danmark gjorde E. 1327—28 ett sista, fåfängt försök att hävda sin arvsrätt till de av hans mostrar Jutta och Agnes av Danmark till Agnetaklostret i Roskilde donerade godskomplexen.

E. förde i sitt sigill tre stolpvis ställda, gående lejon, d. v. s. sitt danska mödernevapen. Sigillet är bevarat i ett enda exemplar,, vid brev av 14 juli 1324.

Den kungliga Folkungaättens i frälset åter nedgångna Valdemarsgren kvarlevde i minst två generationer efter E. Han hade sonen, riddaren och riksrådet (nämnd som sådan 22 aug. 1364) Valdemar Eriksson (nämnes levande 1345—69, var död 1379). Denne var först gift (brev 11 okt. 1347) med Ingegerd Karlsdotter. I sitt andra gifte med Helga Anundsdotter (balk) hade Valdemar sonen Erik Valdemarsson d. y. (nämnes som levande 1375—88, var tydligen död 1396), som ägde Fiholm i Jäders sn (Söd.). Hans maka, med namnet Ermegard, levde ännu 1402 men var död 27 april 1403. Varken herr Valdemar eller Erik Valdemarsson d. y. förde folkungavapnet, utan i stället, liksom E. V. d. ä., de danska tre gående lejonen över varandra; de i viss mån otydliga, bevarade sigillavtrycken synas visa olikheter i nyanser (se Fleetwood, s. 88 ff., 90 ff.).

Författare

J. Rosén.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA; C. Annerstedt, Svenska medeltidens frälsesläkter (X 58:a—b), UB ; K. H. Karlsson, Biografiska anteckningar för medeltiden, samt Riddarhusets genealogiska avd:s stamtavlor över ointroducerade frälsesläkter: Aspenäsätten, Riddarhuset. — Diplomatarium danicum, 2. Rrekke, 3—6, 9—10 (1939—i8) ; Diplomatarium suecanum, 2—6 (1834—1946) ; H. Fleet-wood, Svenska medeltida kungasigill, 3 (1947), s. 83—92; Scriptores rerum suecicarum, 1—3 (1818—76) ; Svenska riks-archivets pergamentsbref, 1—3 (1866— 72) ; Svenskt diplomatarium fr. o. m. år 1401, 1 (1875—84) ; Sverges traktater med främmande magter, 1 (1874). — S. Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931) ; H. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (1948) ; J. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder... 1302—1319 (1939) ; dens., Drottning Margaretas svenska räfst (Scandia, 20, 1950, tr. 1951) ; C. G. Styffe, Framställning af de så kallade grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet. . . (HA TTnndl 24 1864) : S. Tunbersr. Äldre medeltiden (Sveriges historia till våra dagar, 2, 1926).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Valdemarsson d.ä., https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15409, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Rosén.), hämtad 2024-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15409
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Valdemarsson d.ä., urn:sbl:15409, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Rosén.), hämtad 2024-11-19.