Meriter

Alexander Eriskein (von Erskein, Ersskein), tidigare (till 1637) Esken (von Esken), f. 31 okt. 1598 i Greifswald (likpr.), d. 24 juli 1656 i Zamosc (vojevodskapet Lublin, Polen). Föräldrar: köpmannen i Greifswald Walter Esken (Erskein) och Anna Forast. Student vid Greifswalds univ. 5 okt. 1612; studerade även (likpredikan) vid univ. i Wittenberg 1617 samt i Leipzig och Jena; studieresa under två år till Nederländerna och England; student vid Rostocks univ. maj 1623; en kort tid i tjänst i Nykøbing, Danmark, hos danska änkedrottningen Sofia; trädde i svensk tjänst juli 1628; agent i Stralsund s. å. (instr. 30 aug. s. å. samt 27 jan. och i juni 1629)–1631; resident i Erfurt 1632 (instr. och fullmakt 20 mars och 13 maj s. å.; förnyad fullmakt 14 febr. 1633, kreditiv 15 febr. s. å.) – sommaren 1634 samt en kort tid hösten s. å.; specialuppdrag juni 1633 beträffande tillämpning av birecessen i Heilbronn; geheime krigsråd och kommissarie vid fältmarskalken Johan Banérs armé 1634 (före 6 okt.), tjänstledig från sommaren 1636, avsked 13 juli 1638 (rådsprot.); vistades en tid som privatman i Stralsund; kallas hovråd redan i april 1638, geheime hovråd 7 juli s. å.; krigs- och assistensråd i Vorpommern 1638 (före 7 juli), i Pommern 25 aug. 1640–sommaren 1645 (före 11 juni); en av de svenska fullmäktige för avslutande av vapenstilleståndsfördraget med Brandenburg, undertecknat 14 juli 1641, samt för underhandlingar aug.—okt. s. å. angående staden Stralsunds fordringar; kallad till assistensråd vid fältmarskalken Lennart Torstenssons armé för att där bevista »krigskoncilierne och aktioner» 7 dec. 1642 (konfirmation 14 jan. 1643) och medföljde fältmarskalkens armé på fälttågen i Danmark 1643–45 och i Mähren 1645; president i Vorpommerska hovrätten före 2 sept. 1643 (konfirmationsfullmakt 30 mars 1647); svensk adelsman (ointroducerad) 18 sept. 1643 (konfirmation 30 sept. 1652); använd av Torstensson för förhandlingar med furst Georg I Råköczy av Siebenbürgen och dennes delegater juni–aug. 1645; i tjänstgöring vid C. G. Wrangels armé 1646; av regeringen utsedd att bevaka arméns intressen samt i detta uppdrag sänd till kongressen i Osnabrück 31 mars 1647 (instr. 7 april s. å.); krigspresident vid huvudarmén och garnisonerna 27 maj 1648; deputerad vid konferensen i Prag nov.–dec. s. å.; delegat vid fredsexekutionskongressen i Nürnberg våren 1649–juni 1650; underhandlare med Kursachsen 1650; led. av bremiska kommissionen 1651 (instr. 24 jan.); Erbkämmerer i Bremen 9 nov. 1652; president i hertigdömena Bremen och Verden 22 sept. 1653; förhandlade med Brandenburg aug.–sept. 1655; åter krigspresident vid armén 1 dec. s. å. och deltog som sådan i fälttågen i Polen 1655 och 1656; friherre (ointroducerad) dec. 1655; bevistade Warszawas kapitulation; bortförd i polsk fångenskap till Zamosc. – E. skrev sig till bl. a. Liidershagen i Vorpommern och ägde senare Erskeinschwinge i hertigdömet Bremen samt innehade en rad olika förläningar.

G. 1) 1627 m. Euphrosina Siebrand, f. 5 april 1608, d. 29 maj 1647 i Stralsund; 2) 1648 m. Lucia Christina von Wartensleben, dotter av furstliga rådet och hovmästaren Hermann Simon von Wartensleben; hon var 12 okt. 1661 omg. m. furstliga braunschweig-lüneburgska kammarrådet och landdrosten i grevskapet Diebholtz, lantrådet Adolph Friedrich von Maltzahn.

Biografi

Alexander Esken, som han till en början skrev sig, övergick 1637 till den mera skotska namnformen Erskein. Om hans ungdom är föga känt. Likpredikan över honom antyder hans mångsidiga akademiska utbildning vid flera universitet, och i varje fall påträffas han i matriklarna för Greifswald 1612 och Rostock 1623; mellan dessa år låg bl. a. en utländsk studieresa till Nederländerna och England. Han skulle fortsatt även till Frankrike men hemkallades på grund av sin mors bortgång. Som en intelligent, kunskapsrik och boksynt man, även intresserad för arkivalier, framträder han i hög grad under sin senare bana i svensk statstjänst. Likpredikan nämner hans korta anställning hos Fredrik II:s av Danmark änka, drottning Sofia, vid hennes hov i Nykøbing. Han skall vid denna tid ha varit sjuklig. I svensk historia uppdyker han sommaren 1628 i hansestaden Stralsund i sitt gamla hemland Pommern. Det är under den dramatiska dragkampen om denna stad, som han plötsligt står i rampljuset på protestantisk, svensk sida. Denna sin hållning blev han trogen livet ut. Under mer än två årtionden framstår E. som en av svenskarnas främsta civilmilitära förtroendemän och diplomater, icke blott under kriget utan också vid dess avslutning genom westfaliska freden och det därpå följande exekutionsverket. Han placerades på viktiga och utsatta poster i de ockuperade tyska länderna: i Stralsund, i Erfurt, i Pommern, vid Baners, Torstenssons och Wrangels arméer, slutligen också i Bremen-Verden.

Sommaren 1628 drevs Stralsund genom Wallensteins angrepp att söka Sveriges skydd. Rådet i staden ville förhandla med de kejserliga, medan borgarna vägrade antaga de fredsvillkor med dessa, som Pommerns siste hertig, Bogislav XIV, föreslagit. I denna vägran styrktes borgerskapet av befälhavaren över det svenska krigsfolk, som Gustav II Adolf på Stralsunds begäran förlagt dit, överste F. Rosladin. Denne hade blivit svårt sårad och var därför i början av juli illa sjuk samt önskade en medhjälpare. Han hade kommit i beröring med den återkomne E. och rekommenderade denne i brev av 8 juli s. å. till konungen. Redan ett par dagar senare förhandlade E. jämte Rosladin med stadens borgmästare och råd samt delegerade för borgerskapet; i augusti fick E. officiell fullmakt som. svensk agent i staden (se nedan). Förhandlingarna ledde ej till bestämda resultat, men det besked, som Rosladin och E. erhöllo, visar, att överstens resoluta uppträdande gjort verkan. Nya svenska truppstyrkor under Alexander Leslie och Nils Brahe ankommo till Stralsund 17 juli. Den förre var förmodligen E:s frände, emedan E:s mormor hette Elisabeth Leslie. Sedan svenske diplomaten Philip Sadler i augusti också ankommit, skickade han E. till kungen för att muntligt redogöra för situationen. Hur helt E. gick upp i sin nya stats tjänst, visade sig under de svåra förhandlingarna om Gustav Adolfs krav, att staden skulle erkänna honom som protektor och skyddsherre. Det var nämligen E., som då särskilt sökte övertala borgerskapets gesant Johan Josquinus von Gosen att helt gå med på de svenska fordringarna. Då enighet om »den reala subjektionen» ej nåddes, nöjde man sig med en mera begränsad överenskommelse, kapitulationen av 29 aug. Vid antagandet av denna bestämdes, att kommendanten, som nu var Leslie, skulle jämte E. ha överinseendet över att bestämmelserna noggrant efterlevdes. Vid sin avresa 30 aug. åtföljdes sändebuden av E., som samma dag av konungen erhöll sin instruktion med befallning att kvarbli i Stralsund. Uppgiften var ej så lätt; I brev till konungen klaga Leslie och E. över oredan i staden och borgarnas lojhet, när det gällde försvaret; E. brevväxlade även med J. (Adler) Salvius och med Axel Oxenstierna. I september ledsagade E. hertigens av Pommern gesanter, som sökte sammanträffa med Oxenstierna, vilket också skedde vid Gellen 26 och 27 september. I december följde E. von Gosen till Sverige, där man skulle uppsöka kungen, och har sålunda nu fått tillfälle lära känna något av det land, i vars tjänst han gått. De anlände till Kalmar 10 dec. och foro på ett örlogsskepp till Stockholm, där förhandlingarna ägde rum i jan. 1629. Stralsund önskade mera hjälp av Gustav Adolf och fördelaktigare villkor för garnisonens underhåll. När Sten Bielke 22 maj 1629 anlänt till Stralsund, på väg som gesant till Wallenstein, samarbetade E. nära med Bielke, efter att själv först ha haft ett uppdrag i Köpenhamn. I ett brev av juli s. å. till Salvius påpekar E., att man måste umgås med rådet i Stralsund hövligt och milt, vilket ger ett intryck av hans smidighet som diplomat (se vidare Carlsson).

Efter Gustav Adolfs aktiva ingripande juni 1630 på tysk mark i kriget synes E. visserligen ha kvarblivit i Stralsund året ut samt nästa år, men skulle våren 1632 få ett nytt betydelsefullt uppdrag. Snart efter Breitenfeldsegern intågade Gustav Adolf 22 sept. 1631 i den protestantiska riksstaden Erfurt, Thüringens huvudstad, som i viss mån stod under kurfurstens av Mainz överhöghet, men nu hyllade svenske konungen. Till ståthållare i Thüringen och Erfurt utnämndes hertig Wilhelm av Weimar (25 sept. s. å.). Emellertid visade det sig nödvändigt att ha även en svensk resident i själva staden Erfurt, och härtill utsågs E. våren 1632. Att hertigen icke sett detta med enbart blida ögon framgår därav, att han hos konungen direkt anhöll, att E. icke skulle få göra något intrång i hertigens ståthållarämbete. Emellertid hade förhållandena i staden varit sådana, att denna själv genom delegater anhållit om hjälp, bl. a. mot övergrepp av inkvarterade soldater. Det var Oxenstierna, som beslöt sända E. till platsen, och denne ankom till Erfurt den 31 mars. Under svårigheter, som sedan uppstodo, även på grund av en del åtgärder från konungens sida, höll Oxenstierna E. om ryggen, E. fick t. o. m. rätt (13 maj) att självständigt underhandla med furstar och ständer i thüringska kretsen. I en nyare fullmakt (febr. 1633) kallas han direkt resident i thüringska kretsen. I Huschkes monografi om hertig Wilhelm kan man närmare följa E:s verksamhet från politisk, militär och kommunal synpunkt. Han hade emellertid även andra intressen, utredda av Walde och Brulin: Alexander E. var en av svenskarnas mest framträdande rovriddare i fråga om bibliotek och arkiv. I Erfurt lade han sig till med en mängd dyrbara böcker ur Petersklostrets rika och berömda bibliotek, värderade till 300 thaler; även en i orgeln gömd, med guldskrift utförd bibel, värderad till 500 thaler, bortfördes. Jesuiterna i staden klagade 1633, att E. alldeles utplundrat dem.

Hertig Wilhelm ogillade i flera hänseenden E:s sätt att hävda sig i Erfurt, där denne hade konflikter även med kommendanten greve Georg Ludvig Löwenstein och rådsmyndigheter, men vågade ej motsätta sig den kraftfulle residenten. I stället utnämnde hertigen själv 12 juni 1632 E. till sin ställföreträdare; såväl ständerna som soldatesken skulle lyda hans befallningar. Resolutionen meddelades även åt de thuringska ständerna; själva kommandot över trupperna bibehöll dock Löwenstein. E. hade mycket arbete för värvningsangelägenheter. Då man från kursachsiskt håll beklagat sig över honom, erhöll han reprimand av konungen (Irmer, s. 256, 270). Mycket besvär vållades E. av Pappenheims kejserliga trupper i Eichsfeld genom deras plundringståg på thüringskt område. Ständerna voro också föga villiga till penningkontributioner. Ryktena om Wallensteins tåg mot norr vållade ny oro, hertig Bernhard av Weimar beställde av E. kvarter för stora truppstyrkor, nya förhandlingar med ständerna följde, Pappenheim återvände från Westfalen och E. inriktade sig nu framför allt på stadens eget försvar och anskaffande av ammunition och proviant. Inför Gustav Adolfs uppbrott mot norr samlades stora truppstyrkor i bl. a. Erfurt. I slutet av oktober tog svenska huvudhären kvarter i staden, och den 29 okt. lämnade Gustav Adolf Erfurt, på väg till Lützen. Den 18 nov., således efter konungens död, sammanträdde de thuringska ständerna på E:s befallning i Erfurt, där han av dem fordrade stora nya kontributioner. Först i slutet av månaden enades man. Vid Oxenstiernas besök i Erfurt i början av december 1632 ordnade kanslern bl. a. en del av räkenskapsväsendet så, att hertig Wilhelms inflytande minskades. Med rikskanslern stod E. hela tiden i brevväxling, och vid Oxenstiernas förnyade besök i Erfurt uppträdde kanslern och E. gemensamt mot hertigen. Våren 1633 var det E., som fick sköta de nya förhandlingarna mellan hertigen och Oxenstierna, som då befann sig i Heilbronn i och för de vidlyftiga underhandlingar med de protestantiska delstaterna, som i april ledde till Heilbronnförbundet med Oxenstierna som direktor. E. återvände till Erfurt med Oxenstiernas svar, som blev en stor besvikelse för hertig Wilhelm. Heilbronnförbundet förde även till nya, ytterst besvärliga förhandlingar mellan E. och de thuringska ständerna; denna gång voro hertigen och E. eniga om den linje, som skulle följas. Denna orsakade emellertid verklig konflikt, E. uttalade sig skarpt till ständerkonventet och fick skarpa svar; slutet blev att E. helt misslyckades att genomdriva sina fordringar. Hertigen sände nu E. till Oxenstierna i Frankfurt för att avge rapport. När i slutet av året fientliga trupper inbröto i Thuringen, lämnade hertigen Erfurt och överlät regeringen till E. Då denne i allt anslöt sig till sin svenska överhets mening, kom det till ett uppträde mellan hertigen och honom, och Wilhelm fordrade i brev till Oxenstierna E:s bestraffning. Oxenstierna vistades nu 5–15 jan. 1634 i Erfurt, varvid hertigen upprepade sina anklagelser: E. finge inte överskrida sina befogenheter och borde näpsas. E:s ställning förblev densamma som förut, men uppgiften var ej lätt. Hertigen överflyttade våren 1634 till Weimar, och E. fick så gott det gick söka bot för de i mycket ganska tröstlösa förhållandena i Thüringen, där folket var utarmat av alla inkvarteringar med svenska och sachsiska trupper. Han uppsökte i maj Oxenstierna i Frankfurt för att rådslå om de thüringska angelägenheterna. Snart därpå löstes han från sin besvärliga residenttjänst och gjorde sitt slutbesök i Erfurt i mitten av juli. Efter nederlaget vid Nördlingen i augusti s. å. sändes E. dock på nytt för en tid av Oxenstierna till Thüringen och Magdeburg och synes ha åtnjutit stort förtroende av själva staden Erfurt.

Vid denna tid fick E. ett nytt uppdrag som geheime krigsråd och kommissarie vid fältmarskalken Johan Banérs armé. Denne tog i början av hösten 1634 en tid kvarter i Erfurt, senare vid Elbe. I patent rörande krigstukten bestämde Banér de strängaste straff för alla slags »insolentier» och övervåld. De ertappade skulle införas till högkvarteret eller till krigsrådet E. för att få sin dom. Jämte dessa judiciella befogenheter har E. haft vidlyftiga uppdrag rörande förslag till ordentliga vinterkvarter för hela armén i Elbestiften och Thüringen. Vidare gingo genom E:s händer penningutbetalningarna från (Adler) Salvius i Hamburg (Lorentzen). I december förde E. jämte hertig Wilhelm i Eisleben politisk-militära förhandlingar med kurfursten av Sachsen Johan Georg och H. G. von Arnim, men utan resultat – det var strax före kurfurstens fredsslut med kejsaren. E. återvände till Banér och vistades jämte det andra krigsrådet, Steinnecker, med hela krigskansliet ständigt i fältmarskalkens närhet. Det framgår bl. a. av ett par brev 1635, att Oxenstierna ofta använde E. som mellanhand vid underrättelser till Banér. Emellertid är det ett missförstånd, då i den tryckta breveditionen (ser. 1, bd 14, s. 100) omtalas, att E. skulle blivit generalmajor – det gäller här Alexander von Essen (se denne). Samtidigt är E. hos kanslern Banérs talesman i viktiga frågor, t. ex. hösten 1635 (Björlin, 2, s. 264 f.). Det var sålunda E. som i nov. s. å. fäste kanslerns uppmärksamhet på den hotande revoltstämningen hos Banérs officerare – dagen efter E:s avresa tog sig denna uttryck i, att soldatesken tog Banér i pant. Att E:s plats mellan Oxenstierna och Banér inte var lätt är begripligt, även med tanke på motsättningarna mellan kanslern och fältmarskalken. Vintern 1636 råkade E. också illa ut. Banér hade, Oxenstierna oåtspord, utfärdat föreskrifter med anvisningar om kvarter och andra truppdispositioner. Dessa anordningar fullföljdes av E. Kanslern tog i ordentligt, klagade i brev till Banér över, att E. ej rest till honom för att visa dispositionerna, o. s. v. Nu hade Oxenstierna blivit trakterad »som en fåne» och först fått veta det hela, när det väl var utfört (Björlin, 2, s. 355 ff., 372). Banér försvarade sig med, att de flesta anklagelserna grundats på oriktiga meddelanden. I fråga om E. angav Banér emellertid, att denne gjort mycket utan hans befallning och vetskap och icke gjort riktig räkenskap för de kontributioner han upptagit (Björlin, 2, s. 389). Ställd som syndabock mellan de två mäktiga tog E. sitt parti och begärde (brev till Oxenstierna 10 maj 1636) tjänstledighet för att få resa till Stralsund, där han ville bosätta sig fri från all tjänst i lugn och ro för framtiden och samtidigt avlägga räkenskap för kanslern. E. lämnade också högkvarteret i Werben strax därpå. Banér misstänkte honom nu ytterligare, och E. kom ej tillbaka till fältmarskalkens armé. Korta notiser i rådsprotokollen 1637 visa, att E:s förhållanden diskuterats, bl. a. på grund av nya anklagelser mot E., nu från diplomaten C. L. Rasches sida. Då emellertid Rasche i rådet 28 juli 1637 utfor mot E. som »lättfärdig», svarade Oxenstierna, som var närvarande: »Han ville intet försvara Esken, men det tror han väl, att om Esken vore present, skulle han nog självsamt försvara sig och hava ju så mycket att säga om Rasken, som Rasken om honom». I protokoll 3 april 1638 nämnes E., som redan nu kallas hovråd, i samband med Pommern och den 30 maj än mer direkt: E. anges som en av kandidaterna till en post i den blivande centralförvaltningen i Pommern. Bortglömd var han således ingalunda. Då Rasche klagat ej blott på E. utan även på Banér, ha dessa, gemensamt angripna, försvarat sig gemensamt genom en inlaga av E., som lästes i rådet 12 juni. Samtidigt har E. inlagt ansökan om avsked, tydligen från krigsrådstjänsten vid Banérs armé, och detta beviljades 13 juli 1638.

Då var emellertid E:s stjärna redan på nytt i uppgående. Han hade den 7 juli (1638) tillerkänts geheime hovråds titel. Samtidigt var den pommerska regeringsfrågan högaktuell sedan hertig Bogislavs död 10 mars 1637. I motsättning till Brandenburgs planer tänkte svenska regeringen själv ta Pommerns styrelse helt om hand. Legaten Sten Bielke, som.förde underhandlingar i saken, dog emellertid 6 april 1638. I maj förordnades Axel Lillie till guvernör i Vorpommern, Johan Lilliehöök i Hinterpommern. Vid deras sida stod Johan Nicodemi Lillieström som assistensråd, med inspektion över kansliet, kammarstaten, m. m. E. var ju infödd pomrare och hade redan 30 maj (se ovan) angivits som en av huvudkandidaterna till pommerska ledande poster. Tyvärr synes det vara omöjligt att fullt klart utreda, om det är som M. Bär tror, att E. redan 1638 uppsatt ett memorial angående kronan Sveriges förvärvade rättigheter till Pommern (Bär, s. 146 f.). I varje fall har han haft del i ett sådant, men måhända härrör det från 1640. Redan sommaren 1638 var E. assistensråd i Vorpommern. Det var förspelet till förlänandet av geheimehovrådstiteln, som han erhöll vid samma tid. Nu blev Johan Banér Pommerns generalguvernör 28 nov. 1638, Lilliehöök åter vice guvernör över Hinterpommern. Vid hans avgång uppmanade emellertid E. regeringen att i en hand förena ledningen av Pommerns styrelse, varför Axel Lillie blev vice guvernör över hela Pommern med Stettin som residens. E. var juni–sept. 1640 i Stockholm, tydligen tillkallad för upprättande i kammaren av staten för Pommern. När denna var klar, reste han, begåvad med en guldkedja, som överlämnades i bl. a. rikskanslerns närvaro (Kammarkollegii prot. 28 aug. s. å.). I fullmakt aug. s. å. kallas E. nu assistensråd i Pommern (alltså ej blott i Vorpommern). Sommaren 1641 var E. åter i Stockholm som en av regeringens delegater för avslutande av stilleståndsfördraget med Brandenburg, vilket undertecknades där 14 juli s. å., liksom för förhandlingarna aug.–okt. angående staden Stralsunds klagomål och önskningar. I sitt hemland tjänstgjorde E. först i Hinterpommern, men sedan legaten Johan Oxenstierna ankommit – han kvarstannade okt. 1641–maj 1643 för att slutordna Pommerns styrelse — bestämde han, att E. skulle tjänstgöra i Vorpommern som assistensråd tillsammans med juris doktor J. Hallenus. Det blev dessa två män, som genomförde det förfallna rättsväsendets återupprättande under våren och sommaren 1642. Den 25 juli s. å. installerades Vorpommerska hovrätten i Greifswald. Under ingående studieresor i landet, varvid bl. a. E. var kallad att närvara, undersökte Johan Oxenstierna förhållandena 25 sept.–27 nov. 1642. E. har under dessa år nedlagt ett stort arbete i sitt gamla hemland, betygat i K. M :ts skrivelse till honom 11 juni 1645, då han lämnade assistensrådsplatsen. Han var då sedan några år president i Vorpommerska hovrätten. Hösten 1643 hade E. erhållit svenskt adelskap (konfirmerat 1652; jfr släktart. ovan).

Dessförinnan hade E. emellertid haft tillfälle bevista ett nytt fälttåg med nya tillfällen till givande bokplundringar. Han kallades nämligen dec. 1642 till armén för att »bivista krigskoncilierne och aktioner» och följde därför fältmarskalken Lennart Torstensson på hans danska fälttåg 1643–45. Våren 1644 befann sig E. i högkvarteret i Haderslev, ivrigt sysselsatt med att anskaffa tunnor och fat i Eckernförde för att inpacka det värdefulla bibliotek, som Kai von Ahlefeld skapat på Saxdorf i Holstein (Walde, 1, s. 219 f.) Tydligen har även annat byte tagits från gården. Närmare kännedom om det tagna bokbeståndet har man emellertid ej. Även in i österrikiska arvländerna följde E. fältmarskalken och har varit närvarande, då svenskarna efter segern vid Jankow 1645 intogo kardinal von Dietrichsteins slott Nikolsburg i Mähren, på gränsen till Österrike. E. har haft visst överinseende över nedpackandet där av bokskatterna, som denna gång endast i mindre grad gingo till honom själv. Emellertid fanns i varje fall senare i E:s katalog 12 nummer »Literae et acta Dieterichstainiana», säkerligen en stor del av kardinalens och hans familjs korrespondens.

I samband med att E. följde Torstenssons armé söderut till Mähren fick han biträda också vid diplomatiska förhandlingar. Det gällde förhållandet till och förbindelserna med furst Georg I Rákóczy av Siebenbürgen, efter Torstenssons seger vid Jankow 24 febr. 1645. Den 28 juni skickade Torstensson E. till Rákóczy dels för att ursäkta ett dröjsmål med traktatratificering, dels för att be om furstens snara förening med svenskarna och om hans bistånd vid Brunns belägring. Med Rákóczys son Sigismund Rákóczy överlade i juli Karl Gustav, generalen Arvid Wittenberg och E. Förhållandet försämrades dock, men i början av augusti var E. med på avskedskonferens med fursten jämte Karl Gustav, Wittenberg och Robert Douglas. Svenskarnas talan fördes den 11 aug. direkt av E., men Rákóczy var föga tillmötesgående. När Torstensson följande år, 1646, avgick på grund av sjuklighet, fick han Carl Gustaf Wrangel till efterträdare. Det var därvid E., som till Wrangel överbringade Torstenssons omfattande memorial för efterträdaren rörande den fortsatta krigföringen.

Svenskarnas krav för avslutande av kriget rörde sig dels om kronan Sveriges satisfaktion, territoriellt och ekonomiskt, dels också om det svåra problem, som karakteriserades som »satisfactio militiae», soldateskens eller arméns tillfredsställande genom betalning före avdankningen. För svenska kronan var det omöjligt att åvägabringa en betalning av hären. Medel härtill skulle således i stället uttas från Tyskland, men frågan var hur och till vilket belopp. De båda legaterna vid fredskongressen, Johan Oxenstierna och J. (Adler) Salvius, stodo icke i närmare förhållande till armén och hade heller icke tid att handlägga den stora frågan om soldateskens ersättning. Svenska regeringen såg då i E., med hans stora erfarenhet från såväl Banérs som Torstenssons och Wrangels arméer, den man, som här bäst kunde träda in, så mycket mer som E. åtnjöt »god grace» hos armén. E. erhöll därför våren 1647 sitt stora specialuppdrag att bevaka arméns intressen vid kongressen i Osnabrück. Han spelar i dessa frågor en huvudroll fram till arméns avdankning 1650. Tydligen var E. redan i februari 1647 själv i Stockholm. Förslaget att utse honom framlades i rådet den 1 mars av drottningen, härvid understödd av Axel Oxenstierna. E. fick själv göra förslag till sin instruktion och var upprepade gånger inkallad av rådet för diskussion. Där upplästes den 8 april E:s instruktion. Särskilt synes E. ha överlagt med Oxenstierna och Torstensson. När allt var klart, reste E. och kom i slutet av maj 1647 till Osnabrück. Vid sammanträde med legaterna Johan Oxenstierna och Salvius nämnde E. förslagsvis en ersättningssumma på 10 ½ million riksdaler, vilket Salvius ansåg otänkbart; den senare föreslog 3 à 4 millioner. Efter besök i juni och juli hos Wrangel i huvudkvarteret vid Eger, där även övriga svenska generaler mötte upp, återkom E. till Osnabrück med det häpnadsväckande beskedet, att armén fordrade 20 millioner. Bestörtningen blev stor, även om man genast insåg, att summan var tilltagen med prutmån. E:s uppträdande anges ha varit barskt och utmanande. Med honom tillkom ett helt nytt element vid fredskongressen och visserligen icke ett underlättande inslag. E. förklarade armén vara »tertia pars tractantium», fordrade att få anses som kunglig gesant och att själv få tillträde till förhandlingarna. Detta stred mot hans egen instruktion, som bestämde, att han skulle stå vid de två legaternas sida som rådgivare. Det blev således en dragkamp på flera linjer, dels mellan legaterna, som funno hans ersättningsanspråk högst överdrivna, och E., dels medelbart mellan E. och motparten, varvid förhandlingarna skulle gå via legaterna. Från Stockholm sökte regeringen på en gång få legaterna att hos kongressen begära så mycket som möjligt samt Wrangel och E. att dämpa kraven från hären, så mycket man kunde. E. lyckades småningom att få vid kongressen förhandla mera självständigt. Underhandlingarna kommo emellertid i stockning under hela sommaren och hösten 1647, även beroende på andra problem. Såsom framgår av bl. a. E:s brev till Wrangel, nedskruvades arméns fordringar först till 15, så till 12, slutligen till 10 millioner. E. vidhöll hårdnackat sistnämnda krav, men regeringen gjorde slutligen ett brått slut på hans aspirationer genom att den 30 okt. 1647, utan att på nytt höra armén, direkt befalla legaterna att fordringarna på satisfactio militiae skulle nedsättas till 5 millioner. E. klagade hos Torstensson, sammanträffade jämte Johan Oxenstierna med Wrangel i Minden dec. s. å. och ännu i slutet av april 1648 vidhöll Wrangel de 10 millionerna. Själv reste E. fram och tillbaka mellan Osnabrück och huvudkvarteret för fortsatta förhandlingar. Först i juni 1648 bröts arméns motstånd, och man gick med på nedsättningen till 5 millioner.

I maj 1648 hade E. utnämnts till president vid huvudarmén och garnisonerna; vanligen kallas han krigspresident. Kriget hade fortsatt, och i juli erövrades den s. k. lilla sidan av Prag. Ett oerhört byte föll i svenskarnas händer. Att E. som vanligt hållit sig framme är troligt redan därav, att bland handskrifterna i hans försäljningskatalog finns en förteckning över biblioteket i Prag. I varje fall tog han brorslotten av de i Prag tagna arkivalierna – massor av böhmiska och österrikiska handlingar, ett synnerligen värdefullt urkundsmaterial.

Westfaliska freden hade underskrivits 14 okt. 1648. Återstod exekutionen, som vållade nya, ändlösa svårigheter. Först sammanträdde kejserliga och svenska generaler och andra till konferens i Prag, nov.–dec. 1648, varvid E. och generalmajoren G. Paijkull voro svenska delegater. Karl Gustav och E. voro redan nu, då den förre i sin ställning som generalissimus blivit allt mäktigare, starkt sammansvetsade. Att döma av senare uttalanden (se nedan) har E. härvid inte betytt minst. För fredsbestämmelsernas utförande beslöt man tillsätta en särskild, ny kongress, fredsexekutionskongressen i Nürnberg. Till delegater utsagos för Sverige generalissimus Karl Gustav och hans ständige följeslagare E. Med ett lysande följe drog Karl Gustav den 24 april 1649 in i Nürnberg. Även här spelade E. stor roll. Genom förening av bestämdhet och smidighet lyckades han få ett stort antal av närvarande ständer att ganska snabbt visa förvånande betalningskapacitet. När under fortsatta förhandlingar intet annat hjälpte, tvekade emellertid E. inte att använda sig också av hotelser att icke dra tillbaka de svenska trupperna, om ej de svenska kraven tillfyllest godkändes. En interimsrecess undertecknades den 18 aug. 1649, underskriven även av kejsarens gesanter den 11 september; närmare redogörelse för förhandlingarna och E:s roll för olika detaljer finns hos Lorentzen. I juni 1650 hade man beträffande frågan om militiens kontenlement uppnått allt, som uppnås kunde. Den 16 juni underskrev Karl Gustav fredsexekutionens huvudrecess och avreste till Sverige. Drottning Kristina var icke i allo nöjd med hans sätt att sköta sakerna, men undskyllde honom inför franska sändebudet Ghanut med orden, att hertigen stått för mycket under E:s inflytande. Hur stort detta varit, framgår också av M. G. De la Gardies uttalande i brev till A. Forbus från Nürnberg (11 aug.) 1649: »Jag längtar av hjärtat hädan, efter jag här är allenast en siffra. Erskein är allt i allom». E:s roll understrykes även av det förhållandet, att kejsaren sept. 1649 erbjudit honom grevevärdighet och grevskap – ett förslag, som E. emellertid avvisat såsom ett försök till korruption.

Sina sista år erhöll E. ett nytt viktigt uppdrag inom det svenska statsområdet i Tyskland, nämligen för ordnande av förhållandena i den nya besittningen Bremen-Verden. Redan i rådsprotokoll 2 maj 1650 nämns han jämte Johan Oxenstierna och M. Biörnklou som en av dem, som skulle ordna staten för Bremen, och han insattes året därpå i Bremiska kommissionen. I denna sutto, utom E., riksrådet S. Rosenhane, guvernören H. Chr. von Königsmarck samt kanslern J. Stucke. Kommissarierna, utom Königsmarck, samlades i Stade 2 april 1651 och började sin omfattande verksamhet för att ordna förvaltning, finanser, o. s. v. Efter det att en recess undertecknats i Stade 3 febr. 1652, avlades där hyllningsed av råd och borgerskap i Königsmarcks, E:s och Stuckes närvaro. Kommissionen ombildades s. å. medmy instruktion (9 nov.), varvid endast Königsmarck och E. kvar-stodo. Samtidigt blev E. »Erbkämmerer» i Bremen och följande år president i hertigdömena Bremen och Verden. I hertigdömet Bremen uppförde E. lantslottet Erskeinschwinge, där han placerade sina stora bok- och arkivsamlingar.

Över E:s slut vilar tragik. När Karl Gustavs polska krig utbröt 1655, blev E. åter krigspresident och följde hären till Polen. Han underhandlade under kriget med kurfurstens av Brandenburg delegater. Enligt likpredikan blev E. i början av polska fälttåget utnämnd till friherre; brevet kan icke hittas i riksregistraturet och står i diariet under dec. 1656, då E. redan varit död i flera månader – troligen är det i diariet felfört under 1656 i stället för under 1655. När Wittenberg dagtingade i Warszawa 21 juni 1656, blev denne mot tro och lovan bortförd i fångenskap och med honom flera andra högre förtroendemän, bland dem E. Nu en åldrad man, tålde denne ej det ohälsosamma klimatet i Zamość, dit han förts, utan dog redan i juli s. å. Hans stoft fördes hem och nedsattes 6 maj 1658 i domkyrkan i Bremen. – Till E:s personliga karakteristik ha redan många drag givits. Han kännetecknas av olika personer i brev till Oxenstierna (Zetterqvist, s. 182) som framför allt ett slughuvud, en uppgift som inte motsäges av hans av J. Dürr i koppar stuckna porträtt 1646. Han yppade föga av sina planer, gick gärna omvägar för att nå sitt mål. Personer, som ådragit sig hans misshag, fruktade honom. Att han som ämbetsman varit ovanligt energisk och driftig, därom kan blott en mening råda. Däremot var ju redan samtiden ej sällan starkt kritisk mot hans självhävdande metoder, hans envisa kraft och uppenbara hänsynslöshet. I fråga om sina rofferier av böcker och arkiv måste han emellertid dömas efter sin egen tids syn, då sådant ansågs vara erövrarens lovliga byte. Enligt tysk uppgift leddes E. vid sina arkivrov även av tanken på materialets värde för hans egen organisatoriska och praktiska verksamhet. Själv skall E. ha yttrat: »Der Raub, den ich im Teutschen Lande gethan habe, der ist ein Brieff-Raub. Wann wir mit der Armee an einen Ort, sonderlich in ein Closter oder Jesuiter-Collegium kamen, habe ich alsobald geeilet nach dem Archiv zu und habe alle Briefe eingepacket. Wann ich dann Zeit gehabt, habe ich sie durchgelesen, dadurch bin ich hinter so viel arcana, hinter so viel Stücklein kommen, dass ihr es nicht wohl glauben könnet» (Bär, 1900, s. 50).

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

E :s stora samlingar av böcker och handskrifter äro numera icke sammanhållna som en enhet. Vid tiden för hans död ha de tydligen förvarats på Erskeinschwinge. En katalog i samtida renskrift finns i K. biblioteket (sign. U. 302); den omfattar även handskrifter och arkivalier. Förhandlingar fördes med svenska regeringen 1667 om boksamlingens förvärvande till sistnämnda bibliotek men utan resultat. Den såldes i stället på auktion i Hamburg 1684, efter en i Bremen 1683 tryckt katalog (fotostatkopia i Uppsala univ.-bibliotek). Handskriftsmaterialet, omfattande både tjänstearkivalier och E:s på angivet sätt hopbragta manuskript, var under lång tid förenat med rege-ringsarkivet i Stade och överflyttades 1867 till statsarkivet i Hannover. Därifrån avsöndrades under den närmast följande tiden betydande partier till olika arkiv i Tyskland och Österrike, med vilka de bef.un-nos ha närmare samband. Den ansenliga återstod, som kvarstannat i Hannover-arkivet, »Erskeinsche Sammlung», är numera signerad Cal. Br. 32 (= Calenberg, Briefarchiv, Nr 32). Vidare finns i det s. k. pro-vinsialbiblioteket i Hannover ett litet antal manuskript, som åtminstone delvis ha samband med E:s handskriftsmaterial och som redan 1755 förvärvats från enskilt håll. Enstaka spillror ur hans och hans familjs arkiv ha under 1800- och 1900-talen förekommit på autografmarknaden; därifrån har Erskein-samlingen i Riksarkivet förvärvats (liksom också en liten grupp E.-papper i K. biblioteket). I Riksarkivet finnas även handlingar rörande E. i Biographica samt brev från E. i Diplomatica: Germanica, A: I. Brev från E. till K. M:t, till Karl Gustav (Stegeborgssaml.), till kanslitjänstemän, vidare till bl. a. Johan Baner, Axel och Johan Oxenstierna, J. Adler Salvius samt C. G. Wrangel finnas också där, de sistnämnda i Skoklostersamlingen, liksom Wrangels koncept till brev till E. I Ericsbergsarkivets autografsamling (deposition i Riksarkivet) finnas brev från E. till G. O. Stenbock (1649) och Bengt Oxenstierna (1650—55). Tre brev från E. till Chris-toffer Ekeblad 1643 finnas i K. biblioteket (sign. Engeström B. V. 2. 19, n:ris 395, 464, 472).

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Protocol oder Relation der Nürnbergischen Executions-Tractaten, ausgesetzet von dem Schwedischen Gesandten Alexander Erskein (Acta pacis executionis, ed. J. G. v. Meiern, [T. 1], bl. bilagorna t. företalet, N. VII, p. 63–70 [Warmholtz, nr 8294]).

Källor och litteratur

Källor (jfr texten ovan) : Riksregistr., latinsk-tyskt registr., titularregistr., Diplomatica: Germanica, Pommeranica, Bremensia (vol. 59 a), Brev till kanslitjänstemän, 'Stegeborgssaml., Handl. rörande westfaliska freden, Skoklostersaml. (E:s personalier i Fol. 74), Erskeinska saml., Biographica, P. Sondéns Biografiska notiser från 1600-talet, 1, RA; Likvidation, KA. — Acta pacis Westphalicse, ed. J. G. v. Meiern, 1—6 (1734—36) ; Acta pacis executionis, 1—2 (1736--37) samt gemensamt registerbd; Actes et documents pour servir å 1'histoire de 1'alliance de George Råköczy, prince de 'Transylvanie, avec les frangais et les suédois dans la guerre de trente ans. Publ. par A. Szilågyi (1874) ; Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia, 2, utg. av J. Mankell (1860) ; Bref-vexling mellan riks-kansleren Axel Oxenstjerna och svenska regeringen (Handl. rör. Skandinaviens hist., 38, 1857) ; [O. Gericke], Briefe Otto Gerickes an den schwedisohen geheimen Hof- und Kriegsrath Alexander Erskine (Geschichtsblätter für Stadt und Land Magdeburg. T. 21, 1886, s. 283—295) ; Kammarkollegiets protokoll med bilagor, utg. gm S. Hedar, 2 (1940) ; Mémoires de ee qui s'est passé en Suéde et aux provinces voisines depuis 1'année 1645 jusques en 1'année 1655 ... tirez des depesches de monsieur Chanut... (P. Linages de Vauciennes, 1, 1675) ; Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, 1:7—9, 13—14, och 2:1, 2:3, 2:6—9 (1926^6, 1949—50, 1888, 1890, 1893—98), samt 1:10 (i korr.) ; Sv. riksrådets protokoll, 6—8, 10—15 (1889—98, 1903—20) ; Sverges traktater, 5:2 (1909), s. 476, 480, 483 och 6:1 (1915), s. 31, 132 ff., 239. — N. Almlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918) ; C. Beyer & J. Biereye, Geschichte der Stadt Erfurt, 1 (1935) ; G. Björlin, Johan Baner, 2 (1910) ; H. Brulin, Erskeinska samlingen i Staatsarclhiv i Hannover (Meddel. fr. sv. riksarkivet för år 1936, tr. 1937) ; M. Bär, Die Politik Pommerns während des dreissigjährigen Krieges (1896) ; dens., Geschichte des k. Staats-arohivs zu Hannover (Mittheifrmgen der k. preussischen Archivverwaltung, H. 2, 1900), särskilt s. 49 ff.; dens., Ubersicht tiber die Bestände des k. Staatsarehivs zu Hannover (ibid., H. 3, 1900), s. 41; Waldemar Carlsson, Gustaf II Adolf och Stralsund 1628—juli 1630 (1912) ; B. Ph. v. Chemmitz, Der königlich schwedische in Teutschland gefiihrte Krieg, 4:1—6 (1856—59) ; Hj. Crohns, Sveriges politik i förlhållande till de federativa rörelserna i Tyskland 1650—58, 1 (1901) ; B. Dudik, Schweden in Böhmen und Mähren 1640—1650 (1879) ; Ellen Fries, Erik Oxenstierna (1889), s. 239, 356; Eran Femern och Jankow till westfaliska freden. Minnesskrift, utg. av Försvarsstabens krigslust, avd. (1948) ; L. Gross, Die Geschichte der deutsöhen Reichshofkanzlei von 1559 bis 1806 (Inventare öster-reichischer staatlicher Archive, 5:1, 1933), s. 28S ff.; W. Huschke, Herzog Wilhelm von Weimar als Statthalter Gustav Adolfs in Thüringen und schwedischer Generalleutnant 1631—1635 (1936) ; G. Irmer, Die Verhandlungen Schwedens und seiner Verbundeten mit Wallenstein und dem Kaiser von 1631 bis 1634, 1 (1888) ; Th. Lorentzen, Die Schwedische Armee im dreissigjährigen 'Kriege und ihre Abdankung (1894) ; O. Malmström, Bidrag till svenska Pommerns historia 1630—1653 (1892) ; C. T. Odhner, Sveriges deltagande i westfaliska fredskongressen och grundläggningen af det svenska väldet i Tyskland (1875; även HA:s handl., 27, 1876) ; S. v. Pufendorf, Sju böcker om konung Carl X Gustafs bragder, öfvers. af A. Hillman (1915) ; H. Rosengren, Karl X Gustaf före tronbestigningen (1913), s. 177—180, 248; B. Schlegel & C. A. Klingspor, Den med sköldebref förlänade men ej å riddarlhiuset introducerade svenska adelns ättar-taflor (1875) ; Slaget vid Jankow. Minnesskrift.utg. av Försvarsstabens krigshist. avd. (1945) ; B. Steckzén, Karl Gustaf Wrangels fälttåg 1646—1647 (1920) ; Sveriges krig 1611—1632, utg. av Generalstaben, 3, 6 (1936, 1939) ; L. Tingsten, De tre sista åren av det trettioåriga kriget jämte den västfaliska freden (1934) ; O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, 1—2 (1916—20) ; dens., Bücher- und biblio-theksgeschiohtliche Forschungen in ausländischen Bibliotheken (Nord. tidskr. f. bok- och biblioteksväsen, 17,1930), s. 98 f.; C. Wibling, Sveriges förhållande till Siebenburgen 1623—1648 (1890) ; E. A. Zetterqvist, Grundläggningen af det svenska väldet i hertigdömena Bremen och Verden (1891) ; Ältere Universitäts-Matrikeln, hrsg. von E. Friedländer, 2:1 (Publicatiouen aus den K. Preussischen Staatsarchiven, 52,1893). — Meddel. av f. d. riksarklvarien, professor B. Boethius, f. cl. arkivrådet H. Brulin, översten O. Ribbing och f. d. förste bibliotekarien O. Walde.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Alexander Erskein, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15450, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15450
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Alexander Erskein, urn:sbl:15450, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.