Meriter

Ersson, Bälter Sven, f. 18 nov. 1825 i Östnor, Mora sn (Kopp.), d. 20 juni 1900 på Mora sjukstuga. Föräldrar: hemmansägaren Balter Eric Ersson och Hinders Kerstin Andersdotter. Sockenskrivare 1853–62; kommunalnämndens ordförande 1863–96; led. av landstinget i Kopparbergs län 1863–81, 1885–90; led. av bondeståndet 1856–58, 1862–63 och 1865–66 (led. i förstärkta bankoutskottet 1856–58 och av förstärkta statsutskottet 1865–66); statsrevisor 1865–66; led. av andra kammaren 1867–69, 1879–81 (led. i lagutskottet 1867–68, i särskilda utskottet 1869, i tillfälligt utskott 1879). Hemmansägare, donator.

G. 31 okt. 1854 i Mora m. Håll Anna Halvarsdotter, f. 20 febr. 1833 där, d. 5 dec. 1914 där, dotter av nämndemannen Håll Halvar Ersson i Långlet och Karin Andersdotter.

Biografi

Yngst av sju syskon i ett enkelt småbrukarhem i Östnor åtnjöt E. ej någon skolundervisning – hans skolgång skall ha inskränkt sig till en dag i byskolan. Avgörande för framtiden blev hans anställning 1843 som dräng hos sin svåger Rombo Anders Matsson (d. ä.) i byns förmögnaste gård. Denne fortsatte en av sin fader upparbetad omfattande lånerörelse, bl. a. som förläggare till den i byn blomstrande urmakerirörelsen, men var även liksom fadern hemfallen åt dryckenskap och ett högt liv. E. tog efter hand ledningen på gården, redde ut de tilltrasslade affärerna och lyckades genom nominellt övertagande av egendomen värja den för utmätning till efter svågerns död 1851, då köpet följande år återgick och E. utsågs till syssloman i stärbhuset. I flera framgångsrika processer visade E. sin begåvning och en fallenhet för juridik, som skulle förbli ett huvudintresse hos honom. Samtidigt gjorde han front mot det förhärskande superiet och står, tidigt gripen av nykterhets- och väckelserörelserna, som vid denna tid nådde bygden, redan på 1840-talet antecknad som »nykterhetsmedlem».

E:s framgångsrika sanering av svågerboet fäste uppmärksamheten på honom. Han blev 1853 enhälligt utsedd till sockenskrivare och valdes 1856 till ledamot av bondeståndet. E:s deltagande i riksdagsarbetet avspeglar sig ej mycket i riksdagshandlingarna. De motioner han väckte gällde i första hand lokala dalaangelägenheter samt vissa humanitära frågor, såsom skärpning av brännvinslagstiftningen och straff mot djurplågeri. Vid överläggningarna yttrade han sig sällan och föga i de stora frågorna. Dock var hans anseende icke ringa. P. Sahlström gav honom på hans första riksdag följande betyg: »Sund omdömesförmåga och betänksamhet i handlingssätt synas antyda en större framtida verksamhet». Sedan han 1867 motionerat om lindring i roteringen i övre Dalarna, kallades han till ledamot av 1867 års s. k. lindringskommitté. Trots att kommittén i sitt betänkande (1868) tillstyrkte vissa lindringar i rustnings- och roteringsbesvären, särskilt i Dalarna, förenade sig E. med den andre bonden i kommittén, Sven Nilsson i Österslöv, om en utförlig reservation till förmån för en vida längre gående lättnad för rotarna i allmänhet. Vid 1869 års riksdag voro bägge reservanterna kamrater i särskilda utskottet för försvarsfrågans ordnande.

På riksdagen 1856–58 skilde sig E. ej från sina länskamrater, bland vilka han särskilt umgicks med Liss Lars Olsson från Leksand. Vid den begynnande partisplittringen på 1860-talet framträdde E. alltmer som pålitlig och övertygad liberal, frihandlare och anhängare av regeringen. Han skall enligt Granlund ofta ha följt den liberale folkskolläraren Sven Rosenberg i Östra Ljungby, som i ett brev kallar honom för en av sina »allra älskeligaste och trognaste vänner». E. invaldes jämte denne i den kommitté, som den s. k. intelligensen som demonstration mot lantmannapartiet utsåg för utskottsvalen 1868, sedan Nils Larsson i Tullus avböjt att komma ifråga. Till Carl Ifvarsson stod han väl i vänskapligt förhållande men hade svårare att förlika sig med den nya dalastjärnan Liss Olof Larsson, som 1867 efterträdde sin fader. Tydligen icke utan intriger av Liss Olof, som han i brev till Ifvarsson kallade sin fiende, föll E. vid riksdagsvalen 1869 igenom för lantmannapartiets kandidat C. Johansson i Orsa. Om det vid tillfället spända förhållandet mellan E. och Lissarna vittnar även Liss Lars' benämning på E. »den vite räven», i brev till Carl Ifvarsson hösten 1869. Något hjärtligare förhållande blev det f. ö. aldrig mellan E. och Liss Olof Larsson, därtill voro de för olika naturer. De intogo ofta skilda ståndpunkter i olika dalaangelägenheter och på landstinget men synas i viss mån ha samarbetat i skogsaffärer med nämndemannen Broms Olof Larsson i Leksand, Liss Olof Larssons svåger, som tredje part och mellanhand.

E:s riksdagsmannabana var därmed i huvudsak slut. Hans tid blev alltmer upptagen av allehanda enskilda och offentliga bestyr i hembygden. I Mora var han i sällsynt hög grad klockarfar, som skulle allting beställa. Han blev även de övre dalasocknarnas naturlige ledare, vars råd man sökte och som kring sig samlade och utbildade en rad unga män till kommunaltjänst runt om i socknarna. I både kommun och landsting förde E. en försiktig och sparsam men icke desto mindre framstegsvänlig politik. Hans strävanden voro främst knutna till jordbrukets förkovran genom utdikning, nyodling och väganläggningar, om vilka intressen bl. a. hans stora donationer vittna, samt till arbetet på att skaffa den ännu så avlägsna bygden järnvägsförbindelser. I stundom skarp konkurrens med nedre Dalarna och de östliga skogsintressena förde E. på 1870- och 1880-talen i deputationer och på möten de övre dalasocknarnas talan för en utfartsväg västerut, först mot Kongsvinger och Kristiania, och sedan denna plan förfallit över Kristinehamn till Vänern. Han samarbetade därvid intimt med landshövding C. Treffenberg och delar med denne äran av tillkomsten av Mora–Vänerns järnväg. Samtidigt fullföljde han, i hemsocknen och på landstinget, sina humanitära strävanden, t. ex. för förbättrad sjukvård, nykterhet och jaktvård, främjade skolväsendet och understödde varmt planerna på Dalarnas folkhögskola.

I sin omfattande enskilda verksamhet satte E. säkerligen själv jordbruket i första rummet. Hans jordförbättringsverksamhet liksom hans jordförvärv i Mora och angränsande socknar samt på andra håll togo med tiden stora proportioner. Bäst känd torde hans modernisering och rationalisering av jordbruket på en 1886 inköpt gård i Grällsta i Västmanland vara, där han som förvaltare hade morabon Anders Pers, tills denne med E :s råd och ekonomiska bistånd övertog Vestmanlands läns tidning. E. fortsatte även att intressera sig för urmakeriet och medverkade vid Svenska slöjdföreningens försök på 1860-talet att höja kvaliteten och priset på moraklockorna. I den gamla hemslöjdens omvandling till småindustri tog han aktiv del och tillhörde ledningen av Mora mekaniska fabrik, vilken anlades 1865 som den första svenska symaskinsfabriken, och som, innan den utländska konkurrensen blev övermäktig, under ett tiotal år framgångsrikt inledde den småindustri, som alltjämt har ett centrum i Östnor. Av mer traditionellt slag var E:s första industriella engagemang, en tullmjölkvarn, och hans delägarskap i Åsfors liebruk i Älvdalen (från 1866), vars produkter såldes genom kringresande försäljare, särskilt på Norge mot sill och salt.

Framför allt påverkades från början av 1860-talet bygdens utveckling och även E:s ekonomiska verksamhet av skogens begynnande exploatering och stigande värde. I en för övrigt penningfattig landsända började E. tidigt att inköpa hemman och skogsskiften. Till billiga salupriser bidrogo nödåren under senare delen av 1860-talet och den alltmer omfattande emigrationen, då utvandrarna realiserade sina tillgångar för att få medel till utresan. I Älvdalen och Orsa, där storskifte pågick, hade E:s nyodlingsverksamhet, i sig själv ett av hans huvudintressen, det särskilda syftet att öka hans andel i skogen, som skiftades i proportion till den odlade jorden. Motståndare till sågverksbolagens skogspolitik förstod E. att förekomma dessa och sökte genom planerna på järnvägsförbindelser västerut att skapa en motvikt mot »det tryckande monopol», som de östliga sågverksbolagen etablerat genom gemensamma virkesuppköp.

Utan tvivel ägde E. icke blott en god portion bondslughet utan även verklig och rik begåvning. Helt och hållet självlärd besatt han omfattande kunskaper särskilt i administrativa och juridiska ting, men var även allmänt bildad, varom inte minst hans icke obetydliga bibliotek bär vittne. Flitigt anlitad som förrättningsman och sakförare åtnjöt han även bland yrkesjuristerna högt anseende och var i nära vänskap förbunden med flera av dem. Hans kulturella intressen ha bl. a. tagit sig uttryck i bidrag till J. E. Rietz' Svenska dialektlexikon, i understöd av Daniel Kjellins blindskriftsuppfinningar och i donationer till skolväsendets fromma. Som förmyndare för Anders Zorn visade han naturligt nog mer omtanke om att pengarna skulle räcka till för dennes utbildning än förståelse för hans säregna begåvning. E:s starka ideella och religiösa intressen, varpå exempel anförts ovan, avtogo väl med åren. Men de rykten och omdömen om hans heder och affärsmetoder, som spredos och ännu femtio år efter hans död sätta sinnena i svallning i bygden, äro säkerligen överdrivna. Han samlade på sig all den ovilja, som även kom skogsbolagen till del, som borgenärer gärna känna mot sin fordringsägare eller förlorande parter mot den överlägsne sakföraren. Själva framgången blev ett fel, som ej på naturligt sätt kunde förklaras. Själv brydde han sig föga om skvallret och bemödade sig ej att förklara sitt handlingssätt; på en samling hotelsebrev från 1880-talet har han kort skrivit »nihilistbrev». Aldrig särskilt talför blev han med åren alltmer sluten. Trots en med tiden ansenlig förmögenhet ändrade E. ej sina enkla, ja torftiga levnadsvanor. Han var stolt över att vara bonde och krusade ingen. »Läkare och inspektörer och annat löst folk», citeras efter honom. Hans arbetsförmåga var stor, och mångsidigheten i hans verksamhet frapperar. Hans stora arkiv, som 1939 överlämnades till Mora bygdearkiv, är med omkring 7 000 brev och en mängd andra handlingar icke blott en rik källa till E:s egen samt Moras och Ovansiljans historia utan innehåller även handlingar av allmänt intresse.

Vad E. under sitt liv strävat för fick sitt vackraste uttryck i den stora donation till Mora, som han förordnade om på dödsbädden och som efter avtal mellan kommunen och arvingarna bestämdes till följande: Balter Sven Erssons jordbruksfond 100 000 kr. samt fonder för Östnors och Långlets byar, tillsammans 20 000 kr., orgel och centraluppvärmning i kyrkan 17 000 kr. och Balter Sven Erssons undervisningsfond till obemedlade personers undervisning över folkskolestadiet 28 000 kr.

Författare

Holger Wichman.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Underdånigt betänkande, afgifvet af de för utredning af frågan om roterings- och rustningsbesväret den S oktober 1867 i nåder förordnade komiterade. Sthm 1869. (2), 171, (7), XXIII s., (25) bl. bil. (Undert. såsom ledamot samt reservation tills. m. Sven Nilsson.) – Dessutom anföranden och motioner i bondeståndet och andra kammaren.

Källor och litteratur

E:s arkiv och bibliotek, Mora bygdearkiv; Ministerialböcker, m. m., Mora kyrkoarkiv; "Utslag och utslagshandlingar 1851 27/io. 1852 "/i i Svea hovrätts arkiv, Carl Ifvarssons samling, RA; J. E. Rietz' samling, LB ; Protokoll och handlingar, Svenska slöjdföreningens arkiv; Berit Romson-Åberg, Mellanriksbanan Kristiania–Dalarna–Söderhamn, ett järnvägsprojekt som stannade pä papperet (manuskript hos förf.). – Landstingsprotokoll; riksdagsprotokoll. – Gerda Boethius, Zorn, tecknaren, målaren, etsaren, skulptören (1949); [V. Granlund], Andra kammarens män under riksdagarne 1867–1869 (1869); A. Pers, Balter Sven (Kull Mats. Människor och natur i min hembygd, 1922); dens., Balter Sven Ersson. Minnestal med en efterskrift (1926) ; dens., Omkring Anders Zorn (1939); dens., Lärare, bonde, tidningsman (1948); J. E. Rietz, Svenskt dialektlexikon eller Ordbok öfver svenska allmogespråket (1862–67); [P. Sahlström], Försök till en karakteristik öfver bondeståndets ledamöter vid 1856 års riksdag (1859); S. Solders, Älvdalens sockens historia, 3 (1946), s. 52 ff.; E. Thermaenius, Lantinannapartiet (1928); dens., Svensk bondepolitik (1931). – Meddel. av redaktör Anders Pers, Västerås, och rektor Janne Romson, Mora.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bälter Sven Ersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15457, Svenskt biografiskt lexikon (art av Holger Wichman.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15457
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bälter Sven Ersson, urn:sbl:15457, Svenskt biografiskt lexikon (art av Holger Wichman.), hämtad 2024-04-19.