Meriter

Ersson, Eric, f. 15 jan. 1811 i Vallsta, Arbrå sn (Gävleb.), d. 21 mars 1872 där. Föräldrar: hemmansägaren Erik Johansson Fors och Brita Jonsdotter. Hemmansägare; ordf. i kommunalstämma och sockennämnd; led. av kyrko- och skolråd; skolkasseföreståndare; nämndeman och häradsdomare; led. av Gävleborgs läns landsting 1867–68; led. av bondeståndet vid riksdagarna 1847–48, 1853–54, 1856–58,1859–60,1862–63,1865–66 och av andra kammaren 1867 och 1868 (led. i ståndets enskilda besvärsutskott 1847–48, 1853—54, suppl. i statsutskottet 1847–48 och led. 1859–60, 1862–63, 1865– 66, 1867 och 1868, led. i lagutskottet 1853–54, 1856–58, led. i förstärkta statsutskottet 1856—58, i förstärkta lagutskottet 1862–63, 1865–66; led. i förstärkta bankoutskottet 1847–48, 1853–54, led. i förstärkta konstitutionsutskottet 1856–58; led. i förstärkta bevillningsutskottet 1862–63); statsrevisor 1857 och 1860; led. av kommittén för grundskatternas inlösen 1864–66, av unionskommittén 1865–67; riksbanksfullmäktig 1866–67; led. av Lantmannapartiets niomannaråd 1868.

G. 1) 8 juni 1836 i Arbrå m. Elsa Ersdotter, f. 22 mars 1808 i Vallsta, Arbrå, d. 14 febr. 1849 där, dotter av hemmansägaren och kyrkvärden Eric Jonsson och Kerstin Persdotter; 2) 1 nov. 1850 i Undersviks sn (Gävleb.) m. Anna Johansdotter, f. 18 dec. 1814 i Simeå, Undersvik, d. 24 febr. 1894 i Arbrå, dotter av hemmansägaren Johan Jonsson och Brita Olsdotter samt änka efter nämndemannen Olof Olsson.

Biografi

Vid riksdagarna närmast före representationsreformen av år 1866 nådde bondeståndet sitt högsta inflytande; först då syntes de andra stånden uppge sin självpåtagna förmyndarroll. En väsentlig orsak härtill var, att bondeståndets personuppsättning kvalitativt nått en sådan nivå, att ståndets intressen på ett mera framgångsrikt sätt kunde hävdas. I ledningen stodo dannemän, vilka med sådan kraft, värme och skicklighet förmådde utveckla sina åsikter, att de vunno respekt och beundran långt utanför ståndet. Kanske var E. den mest inflytelserike av dessa.

E:s föräldrar voro bondfolk, ägare av kronoskattehemmanet Vallsta om 3/8 mantal. Vid fjorton års ålder blev E. faderlös och tre år senare fick han för arvingarnas gemensamma räkning taga hand om hemmanet. Jämsides med jordbruksarbetet bedrev han studier och lärde sig på egen hand skriva och räkna. År 1839 övertog han hemmanet för egen del, och 1841 löste han ut sina syskon ur boet.

Under 1840-talet erhöll han åtskilliga kommunala uppdrag, och 1847 visade elektorerna för Hälsinglands västra domsaga sitt förtroende för honom genom att välja honom till riksdagsman. Motvilligt åtog han sig uppdraget, och »till riksdagen kom jag utan pretangsioner och utan recommendationer», säger han själv. Här fann han sig ej alls till rätta, vilket han heller inte lämnade ståndet i ovisshet om: »Med grämelse för min enskilda del och med sorgebud till mina kommittenter återvänder jag från detta gagnlösa, ja obehagliga riksmöte». Alla rättvisa förslag, så exempelvis om skatteförenkling, representationsreform och husbehovsbränning, strandade på de båda högsta ståndens kompakta motstånd. Häremot kunde Sveriges allmoge föga uträtta, ansåg E., och det kunde ifrågasättas, om det var någon idé att under dessa förhållanden låta representera sig. E. betraktade sin riksdagsmannabana som avslutad med denna första riksdag och avsade sig omval 1850, då dessutom hans hälsa var vacklande. Detta senare skäl kunde han ej anföra vid nästa val utan övertalades 1853 att ånyo åtaga sig uppdraget. Nu liksom vid det föregående och alla kommande val erhöll han enhällig kallelse, ett gott bevis på uppskattningen av hans arbete i riksdagen.

Den känsla av hopplöshet E. vid sin föregående riksdag hyst angående sina och sina ståndsbröders möjligheter att inverka på riksdagens beslut synes under den frivilliga politiska exilen ha ersatts av en positivare syn. Men han blev, som Hallendorff har uttryckt det, en »alltid påpasslig förespråkare för de rena bondesynpunkterna». Ehuru modererad kvarstod hans misstro mot de högre stånden och mot ämbets- och tjänstemännen. I denna hans inställning ligger också en del av förklaringen till hans stora inflytande i ståndet. Vid hävdandet av dylika åsikter kunde han som i intet annat påräkna ståndskamraternas stöd. I bondeståndet tävlade en konservativ och en liberal riktning om inflytandet. E. får närmast räknas till de konservativas moderata flygel, även om varje partietikettering vid denna tid säger föga, eftersom kotterianda och lokala hänsyn ofta fällde utslaget. E. synes dock ha stått osedvanligt fri och obunden av intrigspelet inom ståndet.

Som framhållits sökte E. energiskt hävda jordbrukarnas intressen. Motioner och kamp i främsta ledet vid diskussion av skjutsskyldigheten, hemmansklyvning, jordavsöndring, husbehovsbränning o. s. v. vittna härom, liksom ock framhållandet av önskvärdheten av nedsättning i tjänstemännens lönetillökningar. »Då fråga är om att borttaga grundskatter från andra näringar än jordbruket, så framhålles i bjärta färger skälen för sådana åtgöranden; men gäller det skatte jorden, får man strax höra en annan kläpp i skällan», säger han 1860. Som medlem av grundskattekommittén fordrade han dock ej skatternas avskrivande utan gick med majoriteten i dess förslag. I tullfrågan tillhörde E. de moderata protektionisterna. Behovet av en representationsreform stod klart för E. redan vid 1847–48 års riksdag, och han blev en varm tillskyndare av det De Geerska förslaget. Han var den förste, som vid 1862 års riksdag uppträdde för detta inom ståndet, och han tog verksam del i den utomparlamentariska agitationen för detsamma. Beträffande utrikespolitiken yttrade sig E. blott i den norska frågan, och här tillhörde han dem, vilka krävde full likställighet mellan de båda folken.

E:s inflytande i ståndet vid denna tid belyses av ett brev från Liss Lars Olsson 25 mars 1860 till Balter Sven Ersson: »Det är nu bestämt avgjort, att ingen därinom [i bondeståndet] i anseende och fasthet står högre än vår förtrolige vän Erik Ersson från Gävleborgs län. För dig behöver [jag] icke säga något om hans sätt att gå till väga; nog av att han med sitt enkla och okonstlade väsende, rena karaktär, djupa insikter i riksdagsärenden och klara framställningsförmåga tillvunnet sig en stark rent fosterländskt sinnad majoritet, som nästan i alla frågor av större vikt sätta kronan på det verk han utfört».

I andra kammaren bevistade E. två riksdagar, innan han på grund av sjukdom måste avsäga sig. Det ligger i sakens natur, att han här ej kunde dominera på samma sätt som inom bondeståndet. Lantmannapartiet bildades 1867 som resultatet av en samverkan mellan olika politiska element, av vilka den moderat-konservativa fraktionen från bondeståndet utgjorde kärnan. Jämte E. framträdde nu Carl Ifvarsson som böndernas ledare. Vilken av dessa, som haft största betydelsen för Lantmannapartiets bildande, är svårt att säga. Båda deltogo från början i de överläggningar, som föregingo partibildningen. Ifvarsson var otvivelaktigt den mest verksamme, men kanske betydde E:s engagement väl så mycket till följd av det stora anseende han ägde. I varje fall uppträdde Ifvarsson snart som den ledande, då E. på grund av en halsåkomma under 1868 års riksdag till slut nästan helt förlorade talförmågan och tvangs till passivitet.

E:s inflytande var emellertid inte ändat med avgången från riksdagen. »Nu sitter han tyst och stilla i sin hemort och roar sig med att sända ledamöter till första och andra kammaren», framhåller helt riktigt en tidning 1869. Men än större betydelse hade han genom den brevkontakt han upprätthöll med lantmannapartiledarna och vännerna Carl Ifvarsson och Jan Andersson i Jönvik. Denna korrespondens är, så långt breven ha uppspårats, publicerad av E. Thermaenius i »Svensk bondepolitik». Breven till den äldre och politiskt mer erfarne E. vittna om det förtroende och den uppskattning de båda andra hyste för honom. De ge honom en skildring från det löpande riksdagsarbetet ur lantmannapartistisk synpunkt och be honom om råd och stöd. Till en början anbefalla de honom enträget att på nytt åtaga sig riksdagsmannauppdraget. »Ett och annat viskande av dig, om det ock icke kan bliva något annat, skall göra mer än tiodubbel nytta emot en nyvald ledamots kraftigaste tal», försäkrar honom Ifvarsson. Senare sökte de vid för partiet kritiska tillfällen – dock förgäves – få honom att resa ned till Stockholm för att stärka i tron vacklande kamrater, eller bådo de honom att brevledes söka påverka de ur partiets synpunkt opålitliga.

Dessa brev utgöra ett förnämligt vittnesbörd om vidden av det ledarskap, som E. utövade. Ytterligare ett belägg får man genast vid en granskning av bondeståndets protokoll. Gång på gång möter man efter E:s yttrande i en fråga upplysningen: »största delen av ståndets tillstädesvarande medlemmar hördes instämma» eller någon variant härav. E:s talegåva vitsordades av samtida, men det var ej främst genom denna, som han skapade sig en ledande ställning. När hans forna riksdagskamrater voro samlade till en minneshögtid, frågade med skäl en talare, vad det egentligen var, som gjorde den enkle E. till en så framstående ledargestalt. Svaret var, och är: hans trägna arbete, hans klara förstånd, hans omutliga redbaihet och ärlighet. Om E:s son Johan Ericsson, se s. 154 ff.

Författare

Gunnar Wallin.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Anföranden och motioner i bondeståndet och andra kammaren.

Källor och litteratur

Arbrå förs:s födelseböcker 1808 och 1811, vigselbok 1836 och dödbok 1849, Undersviks förs:s födelsebok 1814 och vigselbok 1850, Landsarkivet i Härnösand samt Arbrå förs:s dödbok 1894. – [V. G. Granlund], Andra kammarens män under riksdagarne 1867–69 (1869); C. Hallendorff, Från Karl XV:s dagar (1924); O. Johansson, Gävleborgare uti hedervärda bondeståndet... 1809–1866, 3 (1929), s. 114–147; [G. Eenholm], Bref från riksdagen af en orepresenterad, 1–2 (1867); E. Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); dens., Svensk bondepolitik (1931) ; H. Wieselgren, I gamla dagar och i våra (1900–1901). – Samtida dagspress, bl. a. Medborgaren 1870 (Biografi 17/12 av Carl Ifvarsson) och Svenska Medborgaren 1872 (nekrolog). – Meddel. av arkivarien fil. dr H. Wichman.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Ersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15458, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wallin.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15458
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Ersson, urn:sbl:15458, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wallin.), hämtad 2024-04-24.