Biografi

von Essen, adelssläkt från Estland. I svenska sköldebrevet 1643 för Alexander von Essen (se nedan och E. 1) anges, otvivelaktigt efter av honom själv lämnade traditionsuppgifter, att han »av en förnäm adelig släkt uti Westfalen ... skall vara härkommen», i det att A. v. E:s farfar skulle inkommit till Ösel och fadern senare till Kurland. Samtidigt utsäger sköldebrevet direkt, att varken A. v. E. eller hans fader kunnat dokumentariskt bevisa härstamningen från Westfalen, och det svenska adelskapet ges A. v. E. och hans släkt »antingen han med skäl betyga kan sig vara av adelig härkomst eller ej». Ätten för i vapnet en uggla, sittande på en trädstam. Den westfaliska ätten von Essen (genannt Düngeln) för emellertid, såsom redan ovan (s. 547) angivits, ett helt annat vapen.

Den förste av här ifrågavarande släkt von E., med ugglan i vapnet, som kan beläggas i urkunderna, är Thomas von Essen, som 1597 innehade jord i Kurland och synes ha varit densamme, som 1584 ägde hus i Leal (Wiek, Estland). Han var rusttjänstskyldig i Autz 1605 och levde ännu 1615, men var död 16 aug. 1627. Son till honom var den här redan nämnde Alexander von E. (d. 1664; E. 1), som 1622 gick i svensk tjänst, blev svensk generalmajor samt lantråd i Estland och som 1643 erhöll ovan anförda sköldebrev såsom svensk adelsman. Han tog emellertid icke introduktion på svenska riddarhuset. Från honom härstamma såväl de baltiska släktlinjerna som de svenska friherrliga och grevliga ätterna von E.

Alexander von E. hade femton barn, av vilka fem söner blevo svenska officerare. En av dessa, ryttmästaren Jürgen von E. (f. 1629, d. 1655), till Naukschen i Livland, bildade den släktlinje, som plägar kallas grenen Naukschen. Hans son Alexander von E. (f. 1652, d. 1728) var på 1680- och 90-talen generaladjutant samt 1710–20 livländskt lantråd. Av dennes söner blev kaptenen Otto Wilhelm von E. (d. 1726) stamfader för en holsteinsk-dansk-rysk gren, som utdog 1815 med en son till danske överstelöjtnanten, slutligen ryske generallöjtnanten Alexander von E. (f. 1748, d. 1805).

De fortlevande baltiska och svenska grenarna härstamma från en annan generalmajoren Alexander von E:s (E. 1) son och Jürgen von E:s bror, majoren vid estländska adelsfanan Gustav Johann von E. (f. 1637, d. 1703). Genom domböckerna är han känd för häftigt lynne och obalanserat uppträdande. Han blev ihjälstucken under ett gräl. Hans maka Gerdrutha Elisabeth von Ramm (Ram) var dottersons dotter till den framstående Rigaborgmästaren Nicolaus Eke (se denne, SBL, 12, s. 596 f.). G. J. von E:s två yngre söner Reinhold Wilhelm von E. (d. 1732) och Hans Henrik von E. (d. 1729) blevo svenska friherrar von E., den förre 1719, den senare 1717. Om dem och de från den förre härstammande svenska ätterna se nedan.

Gustav Johann von E :s äldste son och de båda svenska friherrarnas bror, estländska lantrådet Claus Gustav von E. (f. 1666, d. 1740), blev genom tvenne söner stamfar för de nyare baltiska huvudlinjerna. Den äldre linjen härstammar från hans son estländska lantrådet Claus Gustav von E. (f. 1720, d. 1777), grundare av linjen Pöddes. Denna gren fortlevde i varje fall ännu 1943 men torde vara i utdöende.

Den nämnde C. G. von E. d. y:s (d. 1777) bror Reinhold Wilhelm von E. (f. 1722, d. 1788) blev rysk generallöjtnant och grundare av linjen Kiwidepäh. I sitt andra gifte var han förmäld med Charlotte Eleonore von Stiernhielm (en av G. Stiernhielms baltiska ättlingar). Hans söner i ett första gifte majoren Georg Gustav von E. (f. 1756, d. 1822), civilguvernören i Estland Otto Wilhelm von E. (f. 1761, d. 1834) och polismästaren Alexander Reinhold von E. (f. 1764, d. 1838), bildade var sin huvudgren. Den mellerste, O. W. von E., var fader till civilguvernören i Livland Heinrich Magnus Wilhelm von E. (f. 1796, d. 1869) och kavallerigeneralen Otto Reinhold von E. (f. 1798, d. 1863). Den sistnämnde hade sönerna generallöjtnanten Alexander Otto Magnus von E. (f. 1829, d. 1888), fideikommissarien i Estland Nicolai von E. (f. 1839, d. 1900), en framstående godsägare, samt diplomaten, generalkonsuln och kammarherren Otto Peter von E. (f. 1843 d. 1909). Med en denne O. P. von E:s son utdog hela denna gren på manssidan 1939.

Georg Gustav von E:s gren fortlevde genom sonsönerna bröderna Otto Wilhelm von E. (f. 1828, d. 1876), geheimeråd, senator och biträdande justitieminister i Ryssland, samt Nicolai Reinhold (Roman) von E. (f. 1836, d. 1896), civilguvernör i Lomza i Polen. O. W. von E. var fader till bl. a. amiralen Nicolai von E. (f. 1860, d. 1915), hovjägmästaren Anton von E. (f. 1863, d. 1919) och hovrådet Michael von E. (f. 1871, d. 1908). Den nämnde amiral von E. har spelat en roll, som berörde Sverige. Han var chef för ryska östersjöflottan 1911–14 och förberedde, på grund av felaktiga politiska informationer, den 9 aug. 1914 ett anfallsföretag mot den svenska flottavdelning, som ryssarna trodde ligga vid Fårösund vid Gotland. Sedan lugnande underrättelser inlupit till S:t Petersburg, beordrade ryska regeringen N. von E., som kommit ett stycke utanför Finska viken, att inställa operationen och återvända (Gihl). Tvenne hovrådet M. v. E:s söner ha överflyttat till Sverige och bo i Stockholm, nämligen 1924 skriftställaren och porträttmålaren Michael von E. (f. 1895) och 1945 affärsmannen direktör NicolaivonE. (f. 1897), av vilka den senare med sig räddat sin frände överste N. von E:s (se nedan) historik över de baltiska släktgrenarna.

Den tredje, yngsta grenen av linjen Kiwidepäh stammar från Georg Gustav och Otto Wilhelm von Ers bror, den förut nämnde polismästaren Alexander Reinhold von E. Denne hade bl. a. sonsonen generalmajoren Carl Friedrich Magnus von E. (f. 1851, d. 1915). Son till denne är överste Nicolai von E. (f. 1885), som vid ryska revolutionen bosatte sig i Estland och blev biträdande riddarhusgenealog i Reval. Han har i » Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften» utarbetat delen »Oesel» (1935–39). Han överflyttade 1939 till Posen och fullbordade där 1943 ett stort maskinskrivet verk i två band (ex. hos dir. N. von E., se ovan) om de baltiska släktgrenarna, »Stammtafel der aus Westfalen stammenden, adligen, freiherrlichen und gräflichen Familie von Essen (mit der Eule im Wappen), immatrikuliert in Livland, Estland, auf Oesel und in Schweden». Arbetet, som är försett med vetenskaplig apparat, grundar sig på tidigare förhandenvarande, nu säkerligen delvis förstört baltiskt arkivmaterial och visar stor litteraturkännedom. Det är ett ovärderligt bidrag till ättens historia. Beträffande författarens egen och nästföljande generation visar den därjämte genom de i ständig omväxling förekommande dödsnotiserna »stupad (i första världskriget) – mördad av bolsjevikerna», för vilka åderlåtningar just släkter av detta slag varit utsatta. – Den baltiska ätten fick livländskt indigenat 1742 (nr 20) och estländskt 8 febr. 1745.

Den svenska ättens början är ju gemensam med den baltiska genom generalmajoren Alexander von E. (E. 1) och hans son majoren Gustav Johann von E. (se ovan och släkttavla 1 och 2). Medan den sistnämndes äldre son Claus Gustav von E. (se ovan s. 559), kvarblev i Estland, överflyttade emellertid dennes två yngre bröder, Reinhold Wilhelm von E. och Hans Henrik von E. till Sverige. Då den senare dog ogift, är det den förre, som blev de svenska grenarnas stamfar.

Den nämnde Hans Henrik von E. (dp 8 okt. 1671 i Reval, t 12 sept. 1729 på Kungslena översteboställe i Kungslena sn, Skarab.) var länge i utländsk krigstjänst. Han började i Sachsen-Gothas armé 1690 och var med om fälttåg i Brabant 1692, deltog i träffningar, råkade 1696 i fångenskap och sårades flera gånger. Den 11 juni 1701 blev han major i kurpfalzisk tjänst, 30 dec. 1703 överstelöjtnant, sårades åter och satt 1704–06 fången. Återvänd till Pfalz deltog han i fälttåget i Italien och blev under ny fångenskap överste 1 dec. 1706. Han stred 1707 vid Toulon och var 1708–14 i kejserliga hären i Spanien. Sedan han fått avsked ur pfalzisk tjänst (formellt dock först 29 okt. 1717), begav han sig till svenska armén i Stralsund 1715 och blev 30 nov. följande år överste för Smålands femmänningsregemente till fot. Utnämnd till generalmajor 2 jan. 1717 fick han 18 dec. s. å. friherrevärdighet. Friherrebrevet, utfärdat 23 mars 1719 och i original förvarat i Riddarhuset, är avtryckt i Edw. von Essens släktmonografi och uppräknar även H. H. von E:s militära meriter. Han deltog i Karl XII:s norska fälttåg och var i sept. 1717 i Strömstad, då kungen använde honom som kurir till sin syster i Stockholm. Vid konungens död fick H. H. v. E. överbefälet över trupperna söder om Svinesund, själv stationerad i Strömstad. Hans manskap led, såsom han själv anger, svårt av sjukdomar och brister av olika slag. I maj 1719 började han bortföra förnödenheter från gränsen till Uddevalla och Marstrand och förenade sig senare med Rehnsköld. Denne berömmer mycket v. E: s energi och duglighet. Under försvaret mot den i juli inträngande dansk-norska hären stod v. E. vid Rehnskölds sida vid Kvistrum. Nyåret 1720 belönades H. H. v. E. med generallöjtnants fullmakt, och efter fredsslutet med Danmark blev han i augusti s. å. överste för Skaraborgs regemente. Vid riksdagen 1723 var han en av konung Fredriks anhängare. H. H. v. E:s fullmakter och meritförteckning, en kassabok samt hans testamente 1725 finnas i arkivet på Kavlås.

För den svenska ätten von E. blev H. H. v. E:s nämnda regementschefsutnämning av avgörande betydelse: släkten kom att i hög grad knytas till Västergötland. H. H. von E. flyttade till Kungslena översteboställe tillsammans med sin syster fröken Anne-Margrethe von E. Han inköpte 7 febr. 1723 från ätten Hård det närbelägna Kavlås säteri i Hömbs sn. I testamente 21 aug. 1725 bestämde han, som själv var ogift, att Kavlås skulle tillfalla hans bror R. W. von E:s son Hans Henrik von E. (f. 1720, d. ogift 1739), men, om denne doge utan son — vilket ju blev fallet — skulle godset gå till H. H. d. y:s bror Fredric Ulric von E. (se nedan och E. 2). Dock skulle Anne-Margrethe von E. (f efter 1 sept. 1746) ha besittningsrätten till Kavlås i sin livstid. Själv kvarbodde generallöjtnanten friherre H. H. von E. på Kungslena till sin död.

Det blev sålunda generalens äldre bror Reinhold Wilhelm von E. (f. 1669, d. 1732 i Uleåborg och begr. där), som förde den svenska ätten vidare. Denne var den förste, som helt överflyttade till Sverige, i det han redan 1686 blev volontär vid Livgardet. Han avancerade vid skilda regementen och blev 1713 överste för Åbo läns regemente, för vilket han behöll chefskapet till 1721, men var aldrig chef för Bohusläns dragonregemente, såsom felaktigt anges i litteraturen. Han blev även generaladjutant 1714. Liksom brodern deltog han i norska fälttåget. År 1719 fick även Reinhold von E. friherrevärdighet. Något särskilt friherrebrev synes ej ha utfärdats för honom, men båda bröderna introducerades som friherrar på samma nummer år 1720 (ej 1719), och i introduktionslistor åberopas därvid en k. resolution för Reinhold von E. av 25 juni 1719. Det blev inom civilförvaltningen han skulle avsluta sin gärning. När efter stora ofreden och inför fredsslutet landshövdingar skulle utnämnas i de finska länen, blev Reinhold von E. en av dessa och fick 1720 på sin del Österbotten. Han tillträdde 1721 och tog residens i Korsholm. Han har själv i underdåniga skrivelser 1726 skildrat landskapets bekymmersamma tillstånd, med brist på manskap till följd av ödesmål, och därför begärt vissa lindringar, vilka också beviljades 1727. Förgäves sökte han 1726–28 erhålla ett län i egentliga Sverige. Han betecknas som en duktig och klok landshövding, som energiskt och framgångs- rikt befrämjat Österbottens intressen (Cederberg). Några hans administrativa skrivelser äro tr. i Historiallinen arkisto, 15 (1897, s. 165–172). I sitt andra gifte med grevinnan Margaretha Christina Frölich (dotter av k. rådet, presidenten greve C. G. Frölich) blev han fader till den kände mösspolitikern, kammarherren friherre Fredric Ulric von E. (E. 2), som tillträdde Kavlås vid sin fasters (se ovan) död och bebyggde gården.

Från Fr. U. von E. utgår genom hans äldre son friherre Reinhold Jacob von E. (f. 1751, d. 1792), ättens Kavlås gren. Denna fördes vidare av den sistnämndes son, generalmajoren friherre Fredric Ulric von E. d. y. (E. 4), vilken som regementschef och herre till Kavlås gjort sig ett namn i den svenska hippologins historia. Från R. J. von E:s yngre bror riksståthållaren H. H. von E. (E. 3) utgår Wijkgrenen, om vilken mera nedan. Fr. U. von E. d. y. åter hade brodern överstelöjtnanten friherre Thure Gustaf von E. (f. 1790, f 1860); ungdomsanteckningar av dennes första maka, Ulla Cronstedt, äro tr. i H. Schiller, Skåne genom två sekel (1934; s. 115–133). En deras son var godsägaren jur. kand. friherre Reinhold Jacob von E. (f. 1826, d. 1910), som blev en känd lanthushållare och nedlade ett stort arbete på hästavelns och jaktvårdens områden. Han ägde 1859–94 Ljunghem (Skarab.), var led. av riksdagens första kammare 1880–88 och 1890–91. Han var vice ordf. i Skaraborgs läns hushållningssällskap samt erhöll dess guldmedalj 1896. Han var även konstnärligt begåvad och gjorde sig känd som tecknare (jfr SBL, 4, s. 22). Personligen var han stillsam och tillbakadragen. Han hade även litterära intressen. Det är hans livliga skildring av jakterna på gamla tiders Kavlås, som citeras i art. om E. 4 nedan. Hans gren utdog på manssidan med en son 1946.

Själv hade generalmajoren friherre Fredric U. von E. (E. 4) på Kavlås många barn. Av dessa är ryttmästaren friherre Hans Henrik von E. (d. 1894; E. 6) känd som grundare av staden Tidaholm, industripionjär, lekmannapredikant och skriftställare. Av hans talrika barn i tvenne äktenskap må nämnas sönerna i första giftet, den originelle godsägaren friherre Johan Gustaf von E. (f. 1856, d. 1911) på Källefall i Daretorps sn (Skarab.), av vilken H. Schiller givit ett biografiskt porträtt, samt godsägaren friherre Alfred Nathanael von E. (f. 1869, d. 1937), ingift i släkten Dickson, bosatt på Helliden nära Tidaholm. Den sistnämnde var verksam inom jordbruk, industri och skogsvård, tillika kommunalman samt kyrkligt intresserad. H. H. von E. (d. 1894) var i sitt andra, engelska gifte fader till bl. a. ryttmästaren friherre Edward Samuel von E. (f. 1876), Liljebäck, Habo, som i sin 1934 utkomna släkthistorik »Forna tiders Essar» räddat många familjetraditioner, ävensom förste hovmarskalken friherre Carl-Reinhold Henrik Willliam von E. (f. 1891), Stockholm.

Bland generalens på Kavlas (E. 4) barn började friherre Gustaf Alexander Carl Thure von E. (f. 1826, d. 1885) som diplomat men slog sig sedan ned som godsägare på Svenstorp i Fröjereds sn (Skarab.). Den romantiskt anlagde Gustaf v. E. var blomsterälskare, arkeologiskt och historiskt intresserad, försökte sig även som skriftställare samt var tillika kommunalman. Hans kulturhistoriskt intressanta brev till hans nära vän prof. A. Quennerstedt i Lund finnas i Lunds univ.-bibliotek. På Svenstorp, som nu tillhör G. v. E:s sonson ryttmästaren friherre Claes Johan Wilhelm von E. (f. 1906), finns ett rikt och intressant släktarkiv rörande denna släktgren. En son till Gustaf von E. och farbror till Claes von E., hovintendenten friherre Gustaf Adolf von E. (f. 1877), har varit sekreterare i von Essenska släktföreningen (till 1952).

Kavlås tillföll 1860 generalens yngste son, släktens i senare tid mest kände medlem, statsrådet och riksmarskalken friherre Fredrik von E. (d 1921; E. 7), som genom sitt ingifte i ätten Brahe förvärvade också godsen Salsta och Vattholma i Uppland. Efter excellensen von E. tillföll Kavlås, som har ett rikt familje- och godsarkiv (jfr bl. a. E. 2, E. 7), hans andre son, fd. översten och sekundchefen för Livgardet till häst, kabinettskammarherren friherre Carl Magnus von E. (f. 1873), som 1900 äktade A. O. Wallenbergs dotter Ruth Ingrid Wallenberg (f. 1880); hon är statsfru (fd. tjänstgörande hos konung Gustav V och drottning Victoria).

Till excellensen von E:s äldste son, kabinettskammarherren friherre Gustaf Fredrik von E. (f. 1871, d. 1936), kommo Salsta och Vattholma. Då ätten Brahe 1930 utgick med hans morbror greve M. P. Brahe, erhöll G. F. von E. även dels Skoklosters slott och samlingar som fideikommiss, dels Skoklosters gods. Hans maka friherrinnan Wera Irene von E., född Lagercrantz (f. 1890), på Salsta är känd för sina kulturhistoriska intressen. Hon erhöll 1940 festskriften »Uppländsk bygd», som ger flera bidrag rörande Salsta och Skokloster. För närvarande innehar hennes och G. F. v. E:s äldste son, kammarjunkaren, jur. kand. friherre Rutger Fredrik von E. (f. 1914), Skoklosterfideikommisset och äger Skoklostergodset. Skoklosters bibliotek finns, liksom den ryktbara rustkammaren, möbel- och konstsamlingar kvar på slottet, medan arkivet sedan Braheska tiden är deponerat i Riksarkivet. Hans yngre bror friherre Per-Erik Gustaf von E. (f. 1916) äger Salsta och Vattholma.

Av de Braheska storgodsen tillföll Rydboholm, där också rika släktsamlingar finnas, efter greve M. P. Brahes död riksmarskalken von E:s yngste son hovstallmästaren friherre Fritz Wilhelm von E. (f. 1879).

Ätten von E :s yngre huvudlinje är Wijkgrenen, söm utgår från politikern Fr. U.von E:s (E. 2) yngre son, riksståthållarén och riksmarskalken Hans Henric von E. (E. 3), som blev greve 1809 enligt 37 § RF, så att grevevärdigheten följer huvudmannen inom denna linje. Denne övertog efter sin förste svärfar friherre C. De Geer af Leufsta Wijks slott i Uppland, som bevarades i familjen till 1912, då det försåldes utorti släkten. Det värdefulla Wijkarkivet (förteckn. i Hist. handl., 4, 1864), vars huvuddel visserligen är samlad före den von Essenska tiden, deponerades av den nye ägaren, bankir A. Berg, 1916 i Riksarkivet och överlämnades som gåva (med bidrag också av medlemmar av ätten von E.) dit 1924. Samtidigt gavs dit 1924 också stora delar av riksståthållaren H. H. v. E:s arkiv (om andra delar av hans papper se under E. 3), vartill kommer en mindre komplettering 1951 (jfr E. 3).

Riksståthållarens äldre son i andra giftet (jfr nedan) överhov-stallmästaren, diplomaten, vapen- och konstsamlaren, greve Gustav Adolf Fredrik Wilhelm von E. (E. 5) på Wijk är stamfar för Wijkgrenens äldre linje, medan dennes yngre bror, majoren friherre Hans Henrik von E. (f. 1805, d. 1872), i litteraturen (Arsenius, Lagergren) omtalad som ett skämtsamt original och framstående ryttare, köpte Signhildsberg i Uppland. Detta gods tillhör nu hans son ryttmästaren Reinhold Henriksson von E. (f. 1861), som 1949 ärvde grevevärdigheten efter greve C. R. v. E. av denna linjes äldre gren (se nedan).

Genom riksståthållarens andra gifte med sin systerdotter från Pommern friherrinnan Hedvig Eleonora Charlotta von Krassow (f. 1779, d. 1855) kom hans linje att ärva även de pommerska fideikommissen Falkenhagen och Hankenhagen i Reinsbergs sn i Neu Vor-Pommern, som bl. a. innehafts av överhovstallmästaren greve Gustaf A. F. W. v. E:s äldste son kammarherren greve Gustaf von E. (f. 1833, d. barnlös 1879). Dessa gods tillföllo hans bror greve Hans Henrik von E. (f. 1835, d. 1894), som var minister i Rom 1873–77 och i Wien 1877–83 samt dog på Falkenhagen. Emedan dennes äldste son greve Gustaf Hansson von E. (f. 1864, d. 1899), känd som historisk författare (arbetet »Alienationer och reduktioner i f. d. svenska Pommern», utg. postumt 1900), avsade sig fideikommissen, gingo dessa till dennes bror greve Carl Reinhold von E. (f. 1868, d. 1949), tjänstgörande kammarherre hos dåv. kronprinsessan Louise. Under hans tid upphävdes fideikommissrätten. Greve Carl v. E. skänkte många minnen från Pommerns svensktid till historiska museet i Stralsund och blev hedersborgare i nämnda stad. Då ryssarna våren 1945 intogo Pommern, förstörde de Falkenhagens corps de logis och därvarande konst- och arkivsamlingar (om några spillror av äldre Falkenhagenpapper på annat håll, se nedan). Grevarna Gustaf och Carl von E:s yngste bror friherre Hans Henrik August von E. (f. 1873, d. 1923) hade flera uppdrag som ministre plénipotentiaire en mission spéciale och var från 1920 till sin död minister i Berlin. Efter greve Carl v. E., som efterlämnade tvenne döttrar men ingen son, gick grevevärdigheten till Signhildsbergsgrenen (se ovan).

Efter överhovstallmästaren kom Wijk till hans tredje son kammarherren friherre Carl von E. (f. 1841, d. 1896). Dennes son kammarherren friherre Carl Carlsson von E. (f. 1887, d. 1948) ärvde efter sin morbror greve E. Lewenhaupt Säbylunds fideikommiss i Närke, varigenom dit kommit delar av riksståthållarens och hans son överhovstallmästarens arkiv jämte en mindre del äldre Falkenhagenpapper (Säbylund innehas nu av friherre C. C:son von E:s systerson friherre K.-G. Lagerfelt).

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: a) Hela släkten: Riksregistr., Biographica, Militaria: Ansökn. o. nieritförteckn.: Armén, RA; överste Nicolai von Essen, Stammtafel der aus Westfalen stammenden, adligen, freiherrlichen und gräflichen Familie von Essen (mit der Eule im Wappen), 1–2 (maskinskr. ex. hos direktör Nicolai von Essen, Stockholm) ; Släktarkiven på Kavlås (hos kahinettskammarherren frih. C. von Essen) och i Säbylund (hos frih. K.-G. Lagerfelt). – E. von Essen, Forna tiders Essar (1034); N. von Essen, Nachrichten iiber die älteren Generationen der Familie von Essen (Reval 1929); Genealogisches Handbuch der baltischen Ritter-schaften: Estland, 1 (1929–31), Livland, 1 (1929), Oesel (1935–39); A. Lewenhaupt, En färd till minnenas värld (1936); dens., Svenskt sjuttiotal (1937); P. Wieselgren, Essen, ett tillägg till Palmblads biographiska lexicon (1855). – Utom dessa källor ha även använts för b) ryske amiralen N. von Essen: E. Björklund, Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914 (Sv. tidskr., 1936); T. Gihl, Den svenska utrikespolitikens historia, 4, 1914–1919 (1951). – c) Hans Henrik von E. (f 1729): E:s papper i arkivet på Kavlas (jfr ovan s. 562) ; Handlingar rörande Skandinaviens historia, 2, 7 (1816, 1819); Konung Karl XII:s egenhändiga bref, utg. af E. Carlson (1893); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare (1920–21) ; C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 2:a uppl., 1 (1893) ; K. C. Rockstroh, Krigens Afslutning 1719–1720 (Bidrag till den store nordiske Krigs Historie, udg. af [danska] Generalstaben, 10, 1934). –. d) Reinhold W i 1 h e 1 m v o n E. (t 1732): överstars skrivelser till K. M: t, Landshövdingars skrivelser till K. M :t, RA; introduktionsdeputationens handl. 1720 samt introduktionslistor och introduktionsprot. för 1720, 1723 och 1727, Riddarhuset; Sv. riksdagsakter, ser. 2, bd 2 (1914); A. R. Cederberg, Suomen historia vapauden-ajalla, 1 (1942); A. Lewenhaupt, [se c) ovan]. – e) Johan G. von E. (f 1911) : H. Schiller, Och livet har sin gång (1938; kap. En anekdoternas baron). – f) Gustaf A. C. Th. von E. (t 1885): meddel. av läroverksadjunkten P. E. Gustafsson, Jönköping. – g) Wijkgrenen: Meddelanden från svenska riksarkivet, NF, Ser. 1: bd 5, nris 42-44 (1918), s. 38, samt bd 7, nris 66–70 (1927), s. 288; B. Thordeman, Wiks hus (1928); om Hans Henrik von E. (t 1872) på Signhildsberg: J. G. Arsenius, Minnesanteckningar (1924), s. 58–62; C. Lagergren, Mitt livs minnen, 1 (1922), s. 166 ff.; [C. F. Lindahl], Svenska millionärer, af Lazarus, 6 (1901), s. 367–372; rörande Falken ha gen: A. Lewenhaupts båda under a) ovan anförda arbeten; meddel. av grevinnan. Brita von Essen, f. De la Gardie, och friherrinnan Mary Albedyl, f. von Essen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Essen, von, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15489, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15489
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Essen, von, släkt, urn:sbl:15489, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.