Biografi

Estenberg, ursprungligen sörmländsk allmogesläkt, sedermera adlad; dess historia erbjuder bl. a. flera intressanta exempel på ståndscirkulation. Kännedomen om släktens äldre led vilar på noggranna anteckningar av den adlade stamfadern (se nedan), vilka finnas i det stora Estenbergska släktarkiv (10 foliobuntar), som omfattar handlingar till in på 1760-talet. Detta försåldes på bokauktion 1864 (ej 1866) och inköptes av översten frih. R. M. Klinckowström för hans arkiv på Stavsund, där det ännu finns. Den nämnde stamfaderns anteckningar om de tidigare släktleden ge upplysningar utöver ättartavlorna (Hildebrand).

Bonden Mats Philipsson (d. i början av 1620-talet) i Kvarstad by, Tveta sn (Sth.), söder om Södertälje, hade sonen Olof Matsson (f. 1618, d. 1675), först hemmansägare på Edesta (Esta) i Vårdinge sn (Sth.), död som borgare i Södertälje. Han var gift tre gånger och hade i första giftet sex barn, bl. a. en son Per Olofsson, som vid adlandet 1719 tog namnet Estenberg (efter Esta, se ovan; f. 1646, d. 1731). Han gick i skola i Södertälje, uppehöll sig bl. a. genom information, överflyttade våren 1666 till Stockholm och blev en tid skrivare hos legaten Anders Lilliehöök. I aug. 1668 blev P. O. proviantskrivare hos grevinnan Marie De la Gardie (se SBL, 10, 687 ff.). Från nov. s. å. tjänstgjorde han som bokhållare på hennes kontor till juli 1672, då han övergick som bokhållare till Kammarkollegium (kontrakt 19 febr. 1674). Åren 1674–77 arbetade han även privat åt dåv. kanslirådet F. J. Örnestedt. Från maj 1677 var P. O. bokhållare i räntekammaren under J. Sneckenberg samt gifte sig 1678 med Elsa (Elisabeth) Bengtsdotter, en syster till kassören i Riksbanken Lars Balck och vinskänken på Ladugårdslandet Sven Balck. När Likvidationskommissionen 1687 utvidgade sin tjänstestab, övergick P. O. dit och var kamrerare över eget kontor där från 1 sept. s. å. till 1720. Han hade dessförinnan anhållit om adelskap och assessors namn, vilket beviljades 29 okt. 1719. Sin sista tid bodde han och hans maka hos yngre sonen Peter (Petrus) E. (se nedan); P. O. E. dog i Jämshög (Blek.). Äldre son till honom var riksarkivsekreteraren, kanslirådet Olof E. (E. 1), vilken som barnlös slöt sin gren. I Estenbergsarkivet på Stavsund finnas handlingar om Per O. E. i vol. 1–2, bl. a. ett stort antal brev från honom till sonen Olof i vol. 2, samt hans egna släkt- och självbiografiska anteckningar i vol. 5. Sonen Peter E:s och hans makas brev till Per O. E. och dennes maka finnas i vol. 3.

Peter (Petrus) E. (f. 1686, d. 1740) blev student i Uppsala 1699, överflyttade 1710 till Lund och blev sept. 1716 filosofie adjunkt vid Lunds universitet. Han utsågs juni 1717 till guvernör för pfalzgrevinnan Katarinas son greve Carl Adolf Gyllenstierna, med vilken han reste utrikes. Intresserad också för svensk historia gjorde P. E. arkivstudier under resan i Holland, Frankrike och Tyskland. Han utnämndes 30 okt. 1718 till sekreterare hos konung Stanislaw Leszczynski, som då vistades i Zweibrücken, och sändes av denne i mars 1719 hem för att lyckönska drottning Ulrika Eleonora till tron-bestigningen, ehuru det blev till Fredrik I, som han fick framföra lyckönskningen. I okt. 1719 utnämndes P. E. till professor i grekiska vid Lunds universitet. Hans imponerande bokförteckning (bifogad bouppteckningen i Göta hovrätts arkiv) vittnar om hans stora lärdom och omfattade i synnerhet en betydande samling av grekiska klassiker; delar av detta bibliotek voro ännu 1920 kvar hos släkten E:s dalagren (se nedan; närmare hos Herlenius i Personhist. tidskr. 1920, s. 155). P. E. beslöt sig emellertid av ekonomiska skäl att överge akademien (ett steg, som ogillades av fadern och brodern Olof) samt sökte och erhöll Jämshögs pastorat 1727, prästvigdes våren 1728, flyttade dit och blev senare även prost. År 1722 hade han äktat Regina Westersköld, med vilken han fick nio barn, av vilka de fem yngsta föddes i Jämshög. För socknen blev professorsparets ditflyttande en stor händelse med följder till nutiden. Socknen var fattig, och P. E. lät, delvis på egen bekostnad, utvidga och försköna dess kyrka, så att, som det skrevs 1741, det icke fanns en »mera lysande och mindre kostsam lantkyrka» i hela Blekinge. Han befordrade socknens både andliga och materiella väl, var en nitisk förkämpe för hyfsning och goda seder, allvar och gudsfruktan (Kronsjö). Mot de såsom ett »hårdsint folk» kända blekingarna i Jämshög visade han klokhet och kraft. Hans själavård och kyrkotukt fingo tydliga resultat. Att han i särskild grad blev ihågkommen i socknen berodde på speciella förhållanden. Det blev nämligen stor uppståndelse i familjen, då dottern Elisabeth (Elsa) S ar a E. (f. 1723, d. 1762) blev förälskad i en »bonddräng» i Jämshög, Jöns Persson, senare rusthållare i Vånga. Professorn och hans föräldrar voro då döda, men professorskan gjorde henne arvlös 6 okt. 1748 (Estenbergsarkivet, vol. 5). Elsa Sara, som äktade Jöns Persson, gör i ett senare brev (24 oktober 1757), där hon talar om sina barn, ett sympatiskt intryck. Även en annan av systrarna, Sara Regina E. (f. 1729, d. 1804), följde exemplet och gifte sig 1756 med hemmansbrukaren Bengt Jeppsson å nr 2, Jämshög. Följden blev, att från P. E. härstammar på mödernet en icke ringa del av Jämshögs sockens allmogebefolkning. Sådana ättlingar finnas även i Kyrkhults, Vånga och Näsums församlingar och alla dessa s. k. »Estenbergare» äro väl medvetna om sin börd. När därför Jämshögs socken 13 juni 1947 fick av K. M:t fastställt vapen, insattes däri såsom tillmötesgående mot kommunens egna önskningar de tre liljorna xir Estenbergska vapnets ginstam, varvid tinkturerna genom heraldisk brisyr byttes, så att socknen i ginstammen har tre röda liljor i silver. – Handlingar rörande Peter (Petrus) E. och hans maka finnas i Estenbergsarkivet, vol. 3, 5, 6 och 9.

Av professorns övriga barn uppges Gabriel E. (f. 1732, d. 1759), som var fältkamrerare i Pommern och avled ogift i Stralsund, ha efterlämnat en ofantlig förmögenhet, som skall ha omhändertagits av brodern Carl E. (se nedan). Ättlingarna i Blekinge hade ännu så sent som 1912 ett möte hos sadelmakaren C. P. Vahlgren i Jämshög för att undersöka, om möjligheter funnes att få del i det förmodade rika arvet (Herlenius i Meddel. fr. Dalarnes fornminnesfören. 7, 1920). – Papper rörande Gabriel E. finnas i Estenbergsarkivet, vol. 9 och 10. Liksom sin bror Carl var han frimurare.

Ätten E. fortlever genom professor Peter E:s son hovrättsrådet Carl E. (f. 1728, d. 1815). Denne deltog i dåtida diskussion om nyodling och folkökning genom en uppmärksammad skrift om »Svenska folkbristens orsaker och botemedel» (1754). Han anmärkte där på svårigheten att anlägga torp och föreslog, att varje hemmansbrukare skulle få upprätta så många torp han förmådde. Vid 1760 års riksdag väckte Carl E. oerhört uppseende genom att i sina två vid adelns plenum 27 nov. upplästa memorial skarpt angripa rådet för att kriget börjat utan ständernas hörande. Som hovrättsråd i Svea hovrätt gjorde Carl E. 10 nov. 1773 ett uttalande, som han råkade illa ut för. Det gällde frågan, om tryckfrihetsförordningen 1766 upphävts genom RF 1772 eller ej. Han hävdade då i misshagliga ordalag, att förordningen i väsentliga stycken ännu vore gällande, vilket orsakade Gustav III:s onåd, hovrätten fick order att varna Carl E. – Handlingar rörande hovrättsrådet E. finnas i Estenbergsarkivet på Stavsund i vol. 7–10, däribland talrika brev till honom. På K. biblioteket finnas bl. a. hans riksdagsmemorialer 1755–66 (sign. D 929). – En son till hovrättsrådet Carl E. var arkitekten professor Pehr E. (E. 2).

Ett säreget öde gick denna i många avseenden begåvade släkt till mötes genom professor Pehr E:s olycklige son prästmannen Carl Christian E. (f. 1807, s. 1868) och hans bisarra öden. Dessa ha ingående skildrats av lektor Herlenius (Meddel. fr. Dalarnes fornminnesfören., 7), och genom Selma Lagerlöfs litterära omhändertagande av stoffet, varom mera nedan, är han numera snarast den mest kände av ätten. Han blev student i Uppsala 1826 och var då en svärmisk, vek och religiös yngling, tänkte ett slag ta bergsexamen men övergick, trots sina föräldrars ogillande, till teologi och prästvigdes 1832. Missiverad till Rimbo träffade han där en ung flicka, Charlotte Utterström, de förlovade sig och han tog 1836 magistergraden. Han återgick därpå till sin prästerliga tjänstgöring. Emellertid bröt fästmön förlovningen. I våldsam sorg och förbittring gjorde han löftet, att han skulle gifta sig med den första unga, ogifta kvinna han mötte. Det blev en dalkulla från Garbergs by i Älvdalen (Kopp.), Kjerstin Larsdotter (f. 1812, d. 1889). Herlenius' uppgifter om hennes familj äro ej fullt korrekta. Hon var (enligt bouppteckning efter modern) dotter av soldaten Lars Matsson Näsvis och Jugan Anna Persdotter (d. 1847 i Södra Garberg) samt syster till bl. a. Lars Larsson Braf, som också tycks ha varit soldat. Kjerstin gick omkring och idkade gårdfarihandel efter dalased. Giftermålet, som orsakade stark förbittring hos C. C. E:s familj, kom till stånd 1840. Hustrun var ej obegåvad men saknade bildning samt uppges ha haft ett hårt och styvt lynne. Efter ett par års äktenskap flyttade hon med två barn till Garberg, medan C. C. E., som blev en »konsistorii skjutshäst», for omkring på olika håll. Vissa tider måste förhållandet ha varit bättre (barn föddes 1844,1845 och 1850). Emellertid började C. G. E. sympatisera med läsarna och tog bl. a. intryck av sektstiftaren Erik Jansson (d. 1850). På egen begäran erhöll C. C. E. avsked från prästämbetet 1850 för att ägna sig åt missionen, och han begav sig omedelbart i väg för att fara till Jerusalem. Hans öden och obalanserade uppträdande utrikes tyda på, att han redan vid denna tid varit mer eller mindre sinnessjuk. Utan ett öre började han sin utrikesfärd till fots, lyckades ta sig över till Pommern och var i aug. 1850 i Berlin, där han fick audiens hos och visst understöd av Fredrik Vilhelm IV. Han slog sig därefter ner i Schweiz och slöt sig i Genève till en församling av Plymouthbröder, vilkas åsikter om det fria prästadömet han gillade. För Herlenius okända dokument, nämligen flera brev från historikern dr Gustaf Andersson 1852 (numera tryckta), ge belysande bidrag till C. C. E:s historia denna tid. De omtala, efter informationer från förstahandskällor, att han uppträdde som predikant med överspända idéer, troligen först i Basel, där han i varje fall fick förbindelser, sedan i Marseille 1851, där han i flera avseenden förde ett mindre aktningsvärt liv, och slutligen s. å. i Jerusalem, dit han (enligt Herlenius) ankom den 8 augusti. Resan dit motiverades med, att C. C. E. ville »översätta bibeln på riktigt sätt». Andersson berättar vidare, att C. C. E., förmodligen genom sina bekanta i Basel, lyckades ta in hos någon i den protestantiske biskopen S. Gobats från Schweiz församling. Inom kort gjorde C. G. E. sig omöjlig där genom försök att reformera »brödrahuset och allt vad evangeliskt verk hette» och uppträdde personligen även i Jerusalem på skandalöst sätt, så att han med våld tvangs att flytta från församlingen i fråga. I Jerusalem hade han velat, att hustrun skulle sälja gården i Garberg och resa ut med de numera fem barnen, men hon hade vägrat, under åberopande av hans ombytliga lynne. Hon fick rätt, ty redan i september 1853 var han åter i Stockholm, där hustrun och barnen då befunno sig. Återkommen utgav han en översättning av Hebréerbrevet (1857) samt en bok med den ganska förvirrade titeln »Martyrkronan. Den yttersta tidens emot lögn, romanopapism, anglopapism, caesareopapism och all slags annan papism fritt och ärligt protesterande christna församlingens gudstjenst. Uppenbarelse från Jehovah, gifven uppå Zion i Jerusalem åt en svensk prest genom vår Herre Jesum Christum» (s. å.). Det egendomliga är, att han anses ha varit en framstående predikant och gjorde som sådan under de följande åren många resor. På 1850-talet deltog han som adelsman i riksdagsförhandlingarna i Riddarhuset. Han talade för det fria prästadömet, för bättre bibelöversättning, värdigare sabbatsfirande, för minskad brännvinsbränning och större religionsfrihet samt för strängare lagar mot ocker. Han led hela tiden av ekonomiskt betryck och fick hjälp av en insamling, som ridderskapet och adeln gjorde. Med sin rika familj levde han i oenighet, ehuru han upprepade gånger anropade bl. a. ena systern, g. m. kompositören professor Edmund Passy, om hjälp; viss sådan ha också båda systrarna givit. Då han vägrats återinträda i statskyrkans tjänst, begav han sig, nedbruten till kropp och själ, till familjen i Garberg, där han levde i fattigdom och nu helt sinnessjuk. Hans äldste sons maka ägnade honom emellertid mot slutet behövlig vård, tills han dog 1868. År 1864 hade han på bokauktion i Stockholm försålt familjearkivet, se ovan.

När professorskan Passy avled 1895 som den sista av syskonen, hade hon donerat och testamenterat bort hela förmögenheten. Endast ett hus i Stockholm, familjeporträtten och ett ganska dyrbart lösörebo övergingo till broderns familj, av vilken den äldste sonen, Christian E. (f. 1841, d. 1879), varit folkskollärare, medan såväl hans barn som brodern Gabriel E. (f. 1842, d. 1925) återgått till släktens ursprungliga allmogestånd – liksom det i viss mån skett i Jämshög. Den s. k »adelsgården» i Garberg var våren 1952 kvar i släktens ägo. År 1931 vallfärdade kyrkoherde Kronsjö från Jämshög dit och knöt så förbindelse mellan de blekingska »Estenbergarna» på spinnsidan och Älvdalens allmogemän av Estenbergska namnet. Gabriel E:s (d. 1925) gren slöts av hans son, lantbrukaren Karl Johannes E. (f. 1877, d. 1952). Från Gabriels bror folkskolläraren C. E. åter stammar en alltjämt i Älvdalen kvarboende gren. En hans dotter var g. m. hemmansägaren Pell Lars Larsson i Blybergs by i Älvdalen och i Blybergs ryggåsstuga har allmogeforskaren Karl Gudmundsson lyckats samla ett antal av mag. C. C. E:s brev, dagboksanteckningar, m. m. De hos familjen i övrigt kvarvarande Estenbergska sakernas (porträtt, böcker, möbler) öde har Herlenius skildrat under titeln »Ett porträttgalleri på en uthusvind» 1920, med vackra bilder av arkivmannen Olof, den lärde professor Petrus, den rike fältkamreraren Gabriel, av hovrättsrådet och arkitekten. Tillika har Herlenius 1941 berättat, hur han genom utlåning till Selma Lagerlöf av handlingarna från Blyberg lyckades intressera författarinnan för ett stoff, som snart grep henne. I hennes roman »Charlotte Löwensköld» (1925) upptog och omgestaltade hon litterärt motivet med C. C. E:s brutna förlovning och giftermålet med kullan – prästen där, Karl-Artur Ekenstedt, är sålunda delvis modellerad efter C. C. E. En följdbok av Selma Lagerlöf var »Anna Svärd» (1928) – namnet för Kjerstin Larsdotter. Tillika efterlämnade hon utkast till en ny bok, »Karl Artur Ekenstedt», som i rätt starkt litterärt förändrad form behandlade motiv ur C. C. E:s senare levnad. En framställning, som berör hela detta komplex, är L. Ulvenstams avh. »Selma Lagerlöfs Löwensköldscykel» (f. n. i korrektur).

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: a) Släkten: Adelsbrev (vol. 19), Biographica, RA; Esten bergska släktarkivet (vol. 1–10), Stavsunds arkiv (hos friherrinnan Thyrs Klinckowström), som använts rörande alla de nämnda släktmedlemmarna t. o. m hovrättsrådet Carl E.; E. Herlenius, Några anteckningar om adliga ätten Esten berg (Meddel. från Dalarnes fornminnesfören., 7, 1920); dens., Ett porträtt galleri på en uthusvind (Personhist. tidskr., 21, 1920); dens., Hur »Charlotte Löwensköld» och »Anna Svärd» kommo till (Mårbacka och övralid, ny saml. 1941, Hågkomster och livsintryck, 22); B. Hildebrand, Bidrag till släkten Estenbergs historia (Personhist. tidskr., 50, 1952). – b) Assessor Per Olofs son E.: A. Munthe, Likvidationskommissionen (Meddel. fr. sv. riksarkivet föl år 1931, tr. 1932), s. 95 ff., 110. – c) Professor Peter (Petrus) E. i Järns hög: P. E:s bouppteckn., Göta hovrätts arkiv, Jönköping; handlingar rörand Jämshög i Riksheraldikerämbetets arkiv; Estenbergska släkten och Jämshögs nya vapen (Sölvesborgs tidningen 24 april 1947; anon.); O. Kronsjö, Jemshögs församling fordom och nu, 3 (1935), s. 79–93; P. Rudbeck, Personella skölde märken i territoriella vapen (Meddel. fr. riddarhuset, 2, 1951); M. L. Ståhl Biographiske underrättelser om professorer vid kongl. universitetet i Lund (1834) M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668–1868, 2 (1868); J. J öller, Beskrifning öfver Jemshögs soehn (1800). – d) Hovrättsrådet Carl E. hans memorialer 1760, tr. i Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll, 2(1934), bilagor, s. 62–69 (jfr protokollstexten, s. 168, 172) ; F. Almén, Gustav III och hans rådgivare 1772–89 (1940); Stig Boberg, Gustav III ooh tryckfriheten 1774–1787 (1951), s. 27; V. Elgeskog, Svensk torpbebyggelse frår 1500-talet till laga skiftet (1945), s. 178 f.; Sigrid Leijonhufvud, Carl Gustaf Tessin och hans Äkerökrets, 2 (1933) ; C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III: s regering, 1 (1885), s. 272, 277, – e) Prästmannen fil. magister Carl Christian E.: Bouppteckn. 8 mars 1848 efter soldater Lars Matsson Näsvis' änka Jugan Anna Persdotter i Södra Garberg (Tåmmosgårdens arkiv, östnor; meddel. av arkivarien fil. dr H. Wichman); Rektor Gustaf Anderssons brevväxling, utg. av B. Möller, 1–2 (1940); E. Herlenius' tre studier, anförda ovan under a); M. A. Persson, Prost eller profet? Kring etl motiv i Selma Lagerlöfs diktning (Dagens Nyheter 6 juli 1943); L. Ulvenstam, (avh. i korr., se ovan i texten); Elin Wägner, Selma Lagerlöf, 2 (1943), s. 198 f., 203 f., 208 f. – Meddel. av fil. mag. L. Ulvenstam.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Estenberg, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15520, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15520
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Estenberg, släkt, urn:sbl:15520, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.