Meriter

Frans Anton Ewerlöf, f. 30 sept. 1799 i Dalarö sn (Sth.), d. 4 juli 1883 i Köpenhamn. Föräldrar: amiralitetslöjtnanten och direktören vid navigationsskolan i Göteborg Frans Jacob E. och Marie Triay från Alger. Privatundervisning; studier vid latinskolan i Hälsingborg; student vid Lunds univ. 16 okt. 1815; större teol. ex. 8 dec. s. å.; disp. pro exercitio 21 juni 1816; informator på Föskeds bruk i brukspatron P. G. Geijers familj 1818–20; student vid Uppsala univ. 19 okt. 1819; hovrättsex. där 1 juni 1821; kansliex. 8 juni s. å.; e. o. kanslist i Kanslistyrelsens expedition 21 juni s. å.; auskultant i Svea hovrätt s. d. och i Kommerskollegium 17 okt. s. å.; transporterad till Hovkanslersexpeditionen 1822; kopist i Hovkanslersexpeditionen 12 dec. 1823; handsekreterare hos hovkanslern, greve G. af Wetterstedt 1823–25; sekreterare hos riksståthållaren i Norge och protokollssekreterare i K. M:ts kansli 25 aug. 1825; upprätthöll sekreterarebefattningen i Norge 1825–33; resa till Frankrike och England 1830–31; förste expeditionssekreterare i K. M:ts kansli 23 juli 1831; konsul i Köpenhamn med generalkonsuls namn 16 nov. 1833; tillträdde befattningen 1834; tillika tf. konsul i Helsingör 28 nov. 1835; generalkonsul i Helsingör 15 aug. 1851–1857; ånyo generalkonsul i Köpenhamn 4 nov. 1857–12 okt. 1881; även tf. konsul för Jylland 1860. RVO 1828; RNO 1842; RDDO s. å.; KVO1kl 1852; KDDO1gr s. å.; KNS:tOO1gr 1869; KmstkVO 1873; StkDDO 1881.

G. juni 1839 i Ystad m. Petronella (Nelly) Maria Hemberg, f. 23 maj 1815 där (Maria), d. 4 mars 1878 i Köpenhamn, dotter av handlanden i Ystad, tit. kommerserådet Jeuns Peter Hemberg och Maria Christina Giutzelke.

Biografi

E:s mor hade uppfostrats i generalkonsul Henric Brandels (SBL, 5, s. 756) familj i Alger och medföljt denne till Sverige. Under ungdomsåren vistades också E. i denna familj, som nu flyttat till Hälsingborg. I det Brandelska huset hade E. tillfälle att förvärva goda språkkunskaper, särskilt i franska och italienska.

E. avlade större teologiska examen i Lund 1815. Sina planer på den kyrkliga banan övergav han på grund av den stora nervositet han kände i predikstolen. Enligt senare uttalanden skulle han mest varit böjd för officersyrket, men ansett sig ha mindre utsikt till karriär på grund av sin borgerliga börd. Genom sin beskyddare H. Brandel torde han tidigt ha inriktat sig på en framtid inom konsulatsväsendet.

I juli 1818 tillträdde E. befattningen som informator på Föskeds bruk i Värmland. Hans arbetsgivare var brukspatron Per Gustaf Geijer, och E. var närmast informator för den näst äldste sonen Carl Gustaf. På grundval av E:s brev till modern sammanställde E:s son överste Fritz E. volymen »Minnen som informator på Föskeds bruk 1818–1820», senare tryckt (se Tryckta arbeten). E. var en god brevskrivare, och journalen är en frisk och fängslande skildring av det värmländska brukslivet och en ung informators nöjen och vedermödor. På Föskeds bruk tillbragte E. »tvenne sorgfria (om än stundom något tråkiga) år» hos familjen Geijer. Han deltog flitigt i den omväxling brukslivet bjöd: kyrkfärder, baler, kostymfester, björnjakt, o. s. v. Hösten 1819 följde han sin elev till Uppsala. Här bedrev han själv fria studier, åhörde E. G. Geijers föreläsningar i historia, studerade franska, fysik, latin etc. Efter informatorstidens slut återvände E. till Uppsala, där han 1821 avlade kansli- och hovrättsexamen. Bl. a. tenterade han för Geijer, som han lärt känna på Fösked. Under sina läroår i Kansliet och Hovkanslersexpeditionen omfattades E. med stor välvilja av hovkanslern, sedermera utrikesministern greve Gustaf af Wetterstedt, som blev E:s beskyddare.

År 1825 blev sekreterarposten hos riksståthållaren i Norge ledig genom sekreteraren frih. C. G. D'Albedyhlls befordran. E. beslöt att genom en »coup de main» besegra sina medtävlare. Han upptog ett lån och företog på eget initiativ en resa till Kristiania för att presentera sig som sökande och taga del av åliggandena. Han vann riksståthållaren greve J. A. Sandels' bevågenhet, erhöll hans förord och fick den eftertraktade utnämningen i augusti 1825. E. var väl skickad för denna post på grund av sina stora kunskaper i franska språket och sin föregående administrativa tjänstgöring. Samarbetet med Sandels gick i stort sett väl, och E. skötte sin befattning smidigt. Visserligen var Sandels enligt E. »en svår man, i högsta grad kinkig och despotisk», men med den tilltagande åldern mildrades Sandels' lynne. Sekreterarens åligganden ökades, när Sandels alltmer på grund av ålder och sjuklighet överlät åt denne att uppsätta depescherna, som avsändes till konungen varje postdag. E. fungerade även i viss mån som hemlig rapportör åt sin förre chef greve af Wetterstedt, då han enligt överenskommelse vid sidan av de officiella rapporterna sände regelbundna nyheter från Kristiania i en serie »bulletiner». Dessa adresserades till hans företrädare och vän baron D'Albedyhll. De flesta av dessa E:s brev äro förlorade, men D'Albedyhlls svarsbrev finnas kvar. I brevväxlingen mellan de bägge vännerna förekommo åtskilliga kannstöperier om, hur »gubbens» d. v. s. Sandels' avgång skulle kunna påskyndas.

En av de mest omtalade episoderna i E:s liv sammanhänger med denna korrespondens. På unionsdagen den 4 nov. 1827 inträffade den mycket uppmärksammade »teaterskandalen». En svensk teaterdirektör I. P. Strömberg uppförde – trots varningar – ett divertissement »Föreningen eller Fredsfesten», ett ur litterär synpunkt underhaltigt verk. Teatern samlade fullt hus; några studenter och bodbetjänter medförde visselpipor och andra blåsinstrument, som de flitigt använde under prologen. Trots visslingar och uppståndelse spelades pjäsen till slut. Sandels, som stod i begrepp att återvända till Stockholm, underlät att inrapportera intermezzot. E. skrev med Sandels' vetskap ett indignerat och vältaligt brev till D'Albedyhll om det inträffade. Via denne och Wetterstedt underrättades Karl Johan, som blev allvarligt uppskrämd och föreställde sig, att hela Norge var i uppror. Han gav order om en grundlig utredning och stränga straff åt de skyldiga. Sandels kunde vid sin ankomst lugna konungen och dämpa hans vrede. Enligt en redan sommaren 1827 träffad överenskommelse erhöll Sandels avsked och greve B. B. von Platen utsågs till riksståthållare. Under sina återstående år i Norge bemöttes E. ganska kyligt av norrmännen på grund av sin roll vid »teaterskandalen». Hans ingripande renderade honom en niddikt av Henrik Wergeland. Däremot lät konungen genom greve M. Brahe framföra sin tillfredsställelse med hans uppträdande, likaså fick han genom D'Albedyhll lugnande försäkringar från hovkanslern. Sandels bemötte honom alltid med stor vänskap.

E. stod mycket väl hos konungen. Bl. a. handhade han i Kristiania konungens enskilda kassa i Norge. Enligt egen åsikt utövade E. ett visst inflytande på utdelningen av de kungliga gratifikationerna och pensionerna. Han aspirerade även på att efterträda krigsrådet J. Ulrich som konungens handsekreterare.

E. kvarstod som sekreterare vid riksståthållarens expedition efter Sandels' avsked. Efter Platens död år 1829 var riksståthållarposten vakant, och den norska regeringen förestods av äldste statsrådet J. Collett. E. tjänstgjorde även under kronprins Oscar, som en kortare period var vicekonung. Efter Platens bortgång var E. den ende svensk, som hade en officiell ställning i Norge.

Medan E. väntade på, att stormen skulle lägga sig efter uppträdet på teatern samt på att den nye riksståthållaren skulle anlända, ägnade han sig åt att översätta och bearbeta ett av lordkanslern H. P. Brougham utgivet verk om folkbildningsarbete, »Practical observations upon the education of the people». E. försåg skriften med ett tillägg om de samtida engelska folkbildningsinstitutionerna. Bibliotekarien och publicisten P. A. Wallmark utgav 1832 skriften under titeln »Om folkbildning». Här återfinnas folkbildningsarbetets gängse former: föreläsningar, bibliotek, aftonskolor, folkskrifter m. m. På initiativ av Wallmark och E. stiftades Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, varvid man följde den engelska förebilden, som E. studerat under sin engelska resa 1830. Även om E. åberopade erfarenheterna från folkbildningsarbetet i England, påverkades han i många avseenden av Henrik Wergeland, som visade ett stort intresse för upplysningsarbetet och 1830 startade serien »For Almuen». E. blev medlem av sällskapets direktion. Sällskapets angelägnaste uppgift var att utgiva folkskrifter, och 1834 började man utgiva dess välkända tidskrift »Läsning för folket».

År 1833 utnämndes E. till svensk-norsk generalkonsul i Köpenhamn. Han tillträdde posten i början av 1834 och kom sedan att stanna i Danmark hela sitt liv. Han gjorde sig känd som en varm Danmarksvän och arbetade med iver på att stärka vänskapen mellan de nordiska brödrafolken. Till E:s större uppdrag vid sidan av generalkonsulatsgöromålen hörde att 1837–38 föra förhandlingar med danska kommissarier rörande försöken att stävja smyghandeln i Öresund. Åren 1838–39 var E. utsedd att förhandla om en revision av 1826 års handelstraktat med Danmark. Sin bestående insats gjorde E. genom det arbete han nedlade på öresundstullens avskaffande. I tal och skrift bearbetade han opinionen i tullfrågan. På regeringens uppdrag gjorde E. en utredning och uppsatte en promemoria rörande sundstullens uppkomst, sättet för dess erläggande, omfattning etc. E. framlade ett förslag om ekonomisk avlösning till Danmark. Konventionen den 21 augusti 1841, då tulltariffen mildrades, byggde på E:s förarbete. E. deltog ej officiellt i den slutliga konferensen om sundstullens upphävande 1855, men befullmäktigades att vara den svenske ministern Elias Lagerheims rådgivare. »Hela världen visste, att han var en av de starkast drivande krafterna i denna sak» (Weibull). Han hade också tillfredsställelsen att se tullen upphävd från och med den 1 april 1857.

Martin Weibull, som var informator i E:s familj, har i sin nekrolog givit ett porträtt av E.: han hade ett mycket frappant utseende och en nästan sydländsk livlighet. Han var först och främst ämbetsmannen, som ådagalade en mångsidig duglighet. Han hade ett skarpt förstånd, »mer klarsynt än djupsynt». – E. var påfallande intellektuellt och litterärt intresserad. Han studerade främst ekonomiska och historiska ämnen och utgav ett tiotal skrifter. Hans arbete om Schlesvig-Holstein, »Den dansk-tyska frågan», betecknas av Weibull som banbrytande. För att återgälda familjens tacksamhetsskuld till beskyddaren H. Brandel utgav E. efter hans död hans arbete »La myriade». – Redan från ungdomen visade E. prov på olika sällskapstalanger. Han var musikalisk och trakterade åtskilliga instrument. Han skrev vers och tecknade. I Helsingör förde han enligt släkttraditionen »hov», och till hans talrika danska vänkrets hörde H. C. Andersen och Bertel Thorvaldsen. 

Författare

Elise Adelsköld.

Arkivuppgifter

E:s efterlämnade papper ha förvarats inom familjen, och av hans sondotter, fru Olga Virgin, f. Ewerlöf (g. m. generalmajor E. Virgin), 1947 skänkts till Lunds universitetsbibliotek. Den stora Ewerlöfska handskriftssamlingen (omfattande 48 volymer) består bl. a. av E:s betyg, fullmakter, meritförteckning och självbiografi (alla i vol. 42), anteckningar från hans vistelse i Norge, manuskript i vetenskapliga ämnen samt en brevsamling omfattande c:a 700 korrespondenter. En betydande del av samlingen utgöres av Ers brev till modern. E. omarbetade dessa brev till memoarer och under första hälften av 1850-talet höll han på med att sammanställa »Fragment ur mitt liv» (åren 1817–27) samt »Strödda anteckningar om mitt vistande i Norge», vilka gå fram till tiden för Platens död. Överste Fritz E. utnyttjade även dessa brev för sin biografi över E., vilken behandlade Ers ungdom, inträdet på tjänstemannabanan samt hans norska tid (manuskript, KB). – En samling arkivalier från E:s norska tid, huvud sakligen rörande »teaterskandalen», samt flera av E:s ämbetsskrivelser finnas i Riksarkivet (främst i Diplomatica, Danica) liksom ett antal brev från E. till olika korrespondenter. Även i K. biblioteket, Svenska akademien, Uppsala universitetsbibliotek, Göteborgs stadsbibliotek och K. Vetenskapsakademien finnas brev från E. samt i Bernadotteska familjearkivet (Norvége) brev från 1826–33 (främst till J. Ulrich och kammarherren C. F. Weidemann). I Det Kgl. Bibliotek, Köpenhamn, finnas talrika brev från E. till Chr. Molbech (Ny kgl. saml. 4:o, 2336) samt strödda brev till andra.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: TJne heure de quarantaine en Dannemark. Ä propos sanitaire en un acte. Sthm 1S32. 81, (1) s. & omsl. (Anon.) – En ångbåtsresa på Götha canal. Beskrifven i bref til en vän. Stbm 1838, (1), 61 s. & omsl. (Anon.) – En blick på bandels- ocb penninge-ställningen i Sverige. Lund 1844. 105 (1) s. (Anon.) – Bihang till skriften: En blick på handels- och penninge-stäilningen i Sverige. S. o. o. å. 111, (1) s. (Anon.) – Betraktelser öfver svenska ständerna och deras ombildning, af förf. till »En blick på handels- och penningeställningen i Sverige». Sthm 184S. (2), 122, (2) s. (Anon.) – Om landtmanna-förhällandena i konungariket Danmark. Kortfattad framställning efter offentliga handlingar. Lund 1854. IV, (2), 159, (3) s. (Sign. Ewerlöf.) – Några ord om den sednaste cholera-epidemien, med hufvudsakligt afseende på svenska quarantaine-väsendet. (Tryckt som manuseript.) Köpenhamn 1854. 30, (1) s. & omsl. (Sign. Ewerlöf.) – Considérations sur le projet du rachat des droits du Sund. [Rubr.] [Khvn] 1855. 15, (1) s., 2 tab.-bl. (Sign. E.) – [Självbiografi i] Sv. Biogr. Les. N. F. 3, 1859–60, s. 327–332. – Den dansk-tyska frågan. Historiskt utkast af en svensk. Köpenhamn 1862. IV, (4), 264 s. (Anon.) – Bref till en riksdagsman. l:sta bref vet. (Af tryck ur Snällposten.) Malmö 1867. 52 s. & tit.-bl. (Anon.) – En tillbakablick. (Generalconsul Ewerlöfs Fremstilling af sit Forhold ved Begivenhederne 4de November 1827.) (Paul Christian Holsts efterladte Optegnelser om sit Liv og sin Samtid. Christiania 1876. S. 494–502.) – Frans Anton Ewerlöfs minnen som informator på Föskeds bruk 1818–1820. Ur hans dagboksanteckningar. Inledning, kort brukshistorik och personregister av Lennart Geijer och S. L. Wahlström (Med hammare och fackla, 17, 194S, s. 33–86). Även sep. utg. [Sthm 1949.] – Artiklar i Post- och Inrikes Tidningar samt bidrag till olika publ. utgivna av Society for the diffusion of useful knowledge.

Utgivit: H. Brandel, La myriade. Systéme chronologique pour une période de dix mille ans. Exposé d'aprés les manuscrits inédits de 1'auteur. Copenhague 1S53. IV, (4), 81, (3) s., 11 tab.-bl.

Översatt: H. P. Brougham, Om folkbildning. Med anteckningar om de i England befintliga handtverksinstituterna och Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande. Samlade under en resa i nämnde land, åren 1830–31. Sthm 1832. (2), 108 s.

Källor och litteratur

Källor: Om E:s papper och skrifter se ovan. – Elise Adelsköld, J. A. Sandels som riksstäthållare i Norge (1946, otryckt, hos förf.); T. Berg, Manuskript- och excerptsamling rörande E., KA; F. Ewerlöf, Om Frans Anton E. (manuskript, KB). – [Elise Adelsköld], Historisk översikt över det svenska folkbildningsarbetet (Statens offentl. utredningar, nr 68, 1946); J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten (1912–15) ; Ö. Lindberger, Wergeland och Sverige (1947); Lunds universitets årsberättelser år 1946–47 (1947); E. Möller, Skandinavisk Strseben og svensk Politik omkring 1860 (1948); C. Sjöström, Göteborgs nation i Lund 1669–1906 (1907); W. Swalin, Bidrag till Kongl. Maj: ts kanslis personalhistoria efter 1S09 (1892); K. Tynell, Folkbiblioteken i Sverige (1931); M. Weibull, Frans Anton Ewerlöf t (Ny illnstr. tidn. 1SS3).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Anton Ewerlöf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15576, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elise Adelsköld.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15576
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Anton Ewerlöf, urn:sbl:15576, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elise Adelsköld.), hämtad 2024-04-24.