Meriter

5. Carl Fredric Coyet, f. 30 dec. 1768 på säteriet Stjärnehult i Anderstorps socken, d. 23 jan. 1857 i Stockholm. Föräldrar: överstelöjtnanten Hindrich Gideon Coyet och Apollonia Kristina Gyllenhöök. Furir vid arméns flottas finska eskader 30 sept. 1772; fänrik därstädes 9 mars 1780; genomgick kurser i land och praktiska övningar till sjöss 1784—85, bl. a. som volontärofficer på fregatten Gripen i Medelhavet; avlade sjöofficersexamen vid Stockholmeskadern 17 dec. 1785; kommenderad å provseglingsexpeditionen i Östersjön och Nordsjön 1787; löjtnant vid arméns flotta 8 maj 1789 (erhöll konfirmation 15 maj 1790); kapten i armén 22 dec. 1793 och vid arméns flotta 16 juni 1794; tjänstgörande förste kammarjunkare hos konungen 2 nov. 1795—1805 och som sådan ledamot av borgrätterna samt tillfälliga slottsrätter 1796—1805; förste kammarpage 30 dec. 1797; bevistade riksdagarna 1800—10, 1815—45; ledamot av riddarhusdirektionen 1800—09; major i armén 16 sept. 1801; överstelöjtnant i flottorna och generaladjutant av eskadern 14 juni 1803; överstelöjtnant vid arméns flotta, chef för Stockholmseskaderns skärgårdsstyrmanskompani samt chef för norra lotsdistriktet 25 mars 1805; kavaljer hos kronprins Gustav 5 apr. 1805—1809; överadjutant vid K. M:ts flotta 1806; ledamot av krigshovrätten 1808; överste i flottorna och generaladjutant 29 juni 1809; deltog i undersökningen av förslaget att i sammanhang med Göta kanal anlägga en ny station för skärgårdsflottan 1810; ordförande i kommittén angående förbättrad sjötaktik för flottan (med anledning av konteramiralen K. F. Aschlings projekt 1809 till krigsrörelser och signaler för arméns flotta; bet. avgivet 24 febr. 1811); överste vid arméns flotta 4 apr. 1812; sekundchef för Stockholmseskadern och dess sjöartilleriregemente 30 juni 1812; konteramiral 28 nov. 1815; ledamot av krigsbefälet 1817 och 1827 samt av riksrätterna 1818, 1823, 1834 och 1841; militär ledamot av högsta domstolen under skilda perioder på 1820- och 30-talen samt från 23 okt. 1841; chef för Stockholmseskadern av K. M:ts flotta (från 1824 flottans Stockholmsstation) 7 okt. 1823; ledamot av kommittén angående tillståndet av flottan och om rikets sjöförsvar (bet. föredraget 6 juni 1826); v. amiral 4 juli 1827; statsrevisor 1830; ordförande i sjöförsäkringsöverrätten från 19 juni 1840; erhöll avsked från stationsbefälhavareämbetet vid flottans Stockholmsstation 7 dec. 1843; tf. befälhavande amiral i Karlskrona under tre månader 19 juni 1846; amiral 28 aug. 1849. RSO 1789; erhöll Fredrikshamnsmedaljen 1790; LKrVA 1813 (styresman 1830); KSO 1821; KmstkSO 1833; HedLÖS 1834; RoK av KMO 1853.

Gift 13 maj 1798 med kammarfrun Ulrika Eleonora Egerström, f. 24 aug. 1760, d. 10 dec. 1838, dotter till bankokommissarien Arvid Fredrik Egerström.

Biografi

Under den för vårt sjöförsvar krävande tid, som infaller mellan åren 1788 och 1809, avancerade C. under trägen tjänstgöring till sjöss till överste i flottorna och generaladjutant. Redan under 1788 års sjökampanj mot Ryssland förde han befälet över galären Uppsala och kommenderade nästföljande år som konstituerad löjtnant galären Stockholm. Med denna bevistade han den skarpa träffningen i Svensksund 24 aug., vilket renderade honom riddarkorset av Svärdsorden ur Gustav III:s egen hand. Sista krigsåret, 1790, förde C. galären Nordstjerneorden och deltog med detta fartyg i anfallet på Fredrikshamn 15 maj, efter vilket han erhöll fullmakt på sin löjtnantsbeställning. Någon tid därefter, vid utbrytningen ur Viborgska viken 3 juli, blev hans fartyg tillika med tre andra galärer avskuret av några ryska fregatter mellan Sommerö och Pitkäpaasi, varvid C. jämte hela besättningen tillfångatogs. Sedan han efter freden återvänt hem, kommenderades han nästkommande vinter på fregatten Bellona, då denna under översten Magnus Rosén von Rosensteins befäl avfärdades till Medelhavet för handelns skydd. Efter att under åren 1791—97 ha tjänstgjort på Stockholmseskadern av arméns flotta och tillika som tjänstgörande förste kammarjunkare ha fästs vid hovet, erhöll C. 1798 befälet på den i Sveaborg förlagda fregatten Sprengtporten. Med denna kryssade han under fem månader i Östersjön och Kattegatt med uppdrag att skydda handelssjöfarten mot övergrepp från de krigförande makterna. Efter lyckligen avslutad expedition upplades fregatten, som var i behov av grundlig reparation, i Göteborg.

Då på våren 1801 Köpenhamn hotades av en engelsk flotta, sände konung Gustav IV Adolf till sin danska bundsförvants understöd bl. a. från Stockholm en kanonslupsbrigad, över en av vars divisioner C. förde befälet. Men som styrkan ej hunnit längre än till Västervik, då Nelson utdelade det mångomtalade slaget mot danska flottan på Köpenhamns redd 2 apr., blev den bataljon, C. tillhörde, redan här återkallad. Samma år avsändes en fregatteskader under befäl av konteramiralen Rud. Cederström till Medelhavet för att hålla de tripolitanska sjörövarna i schack, och C. erhöll då kommandot över den ena av dessa fregatter, Sprengtporten, med vilken han i nov. 1801 från Göteborg nord om Skottland avseglade till sin station. Efter ett års ansträngande konvojtjänst i Medelhavet återvände han utan att hava varit utsatt för något nämnvärt missöde till Göteborg i dec. 1802.

Vid krigsutbrottet 1808 beordrades C. att som överadjutant för flottans expedition tjänstgöra hos hertig Karl, vilken utövade befälet över svenska kustförsvaret mot öster, och besörjde därvid anbefallda sjörustningar i Stockholm samt fartygens avsändande till åländska skärgården. Följande år erhöll han emellertid en vida viktigare befattning, i det han av högste befälhavaren över de förenade flottorna i Östersjön, dåmera viceamiralen Cederström, kallades att förrätta flaggkaptens tjänst för den styrka av tillhopa 175 bevarade fartyg, som på sommaren 1809 svarade för kustskyddet mot ryssarna med sin huvudstation förlagd till Tjockö skärgård utanför Norrtälje.

Vid denna tid hade C. skaffat sig anseende som en av skärgårdsflottans kunnigaste och dugligaste officerare, och det var under sådana förhållanden helt naturligt, att han 1812, kort efter sin utnämning till överste vid arméns flotta, såsom sekundchef fick övertaga chefskapet för arméns flottas Stockholmseskader, med vilket ämbete jämväl följde befälet över Skeppsholmen med dess anläggningar och således även omsorgen om rustandet av alla de skärgårdsfartyg, som under de nu följande åren uppbådades för krigföringen i Tyskland och Norge, ett uppdrag, som C. visade sig synnerligen väl vuxen.

Efter att år 1815 hava befordrats till konteramiral, erhöll C. 1823 förordnande som chef för Stockholmseskadern av arméns flotta, ett chefskap som dock redan nästföljande år i samband med stora och lilla flottans sammanslagning uppgick i det nyupprättade stationsbefälbavareämbetet, vilken befattning av C. med nit och kraft förvaltades intill avskedstagandet 1843; härförinnan hade han 1827 befordrats till viceamiral och sex år efter avskedet hedrades han med den sällsynta utnämningen till amiral, varmed ock toppunkten av den av honom sjuttio år tidigare beträdda banan var nådd.

Såsom framgår av denna teckning av ytterkonturerna till C:s offentliga livsgärning, blev han genom tradition och uppfostran redan tidigt på det intimaste fästad vid den gren av vårt sjöförsvar, som på sin tid med olika namn betecknades såsom arméns flotta, skärgårds-, rodd- eller lilla flottan till skillnad från örlogs-, linje-, seglande eller stora flottan. Ehuru icke ensidigt utbildad vid den förra — han gjorde såsom tidigare anförts åtskilliga expeditioner med större seglande fartyg och kom utan tvivel härigenom i besittning av en god portion allmänt sjömanskap — blev han dock under hela sitt liv en av roddflottans mest övertygade och talangfulla försvarare vid de bittra strider, som vid nittonde seklets början delade de båda vapnens målsmän, och förespråkare i tvenne fientliga läger.

Avsikten med skapandet av en arméns flotta hade som bekant varit, att densamma skulle betrygga flankskyddet för en svensk operationshär i södra Finland och till detta ändamål stå under samma befäl som lantstridskrafterna. Mot principen i denna anordning är måhända ej så mycket att invända, ehuru förhållandena ej så litet snedvredos, då skärgårdsflottan, såsom i vissa fall hände, måste insättas för avvärjande av anfall mot Sveriges egna kuster. Förstnämnda uppgift var emellertid utan gensaga den väsentligaste, och så länge Finland tillhörde Sverige kunde otvivelaktigt en uppdelning av flottorna på sätt som skett väl försvaras. Efter Finlands förlust 1809 blev läget emellertid helt förändrat, och allt fler röster höjdes från denna tid för flottomas sammanslagning till en; att denna i ty fall helt skulle redovisas under sjöförsvaret och dess myndigheter var ju självfallet.

Bland dem, som energiskt motsatte sig dessa sammanslagningsplaner, var C. en av de inflytelserikaste. »Skärgårdsvapnet har», anförde han, »genom våra nuvarande förhållanden till östra grannriket förvandlats ifrån arméns flytande flygel till dess flytande avantgarde och överträffar i anseende till dess vunna förbättringar mycket, vad dess instiftare åsyftat men icke kunnat utföra på sin tid. Vi sakna icke därför skäl till tacksamhet vid Ehrensvärds minne, vars bemödande tillskapade ett försvarsmedel så fullkomligen svenskt, att vi rätteligen kunde räkna dess upprinnelse från våra stamfäders, de råa vikingarnes tider.» Så sent som vid 1823 års riksmöte, då sammanslagningen stod för dörren, förfäktade C. inför ridderskapet och adeln med kraft och vältalighet denna sin ståndpunkt och yrkade i samband härmed liksom även tidigare på roddflottans ökade tillgodoseende på bekostnad av anslagen till örlogsflottan, som vida hellre ansågs tåla vid en beskärning än den förra, men han lyckades i sammanslagningsfrågan ej få pluraliteten med sig, och från och med 1824 års ingång var arvtagaren, den gemensamma K. M: ts flotta, trots allt motstånd, ett faktum.

Men härför upphörde visst icke striden mellan stora och lilla flottans tillskyndare, och C. hörde ej till dem, som härvid sträckte vapen. Sålunda överlämnade han 7 dec. 1825 egenhändigt till den blivande chefen för storamiralsämbetet, kronprins Oskar, en promemoria om flottan och dess behov, varur följande brottstycken såsom belysande för hans åsikter må anföras: »Endast tvenne föremål utgöra flottans bestämmelse — det ena att behörigen möta den fiende, som nalkas våra kuster för att beträda den svenska jorden — det andra att göra svenska flaggan skyddad och respekterad på alla hav, där svenska handeln söker att befordra vår industris och våra näringars alsters avsättning. Till ena eller andra föremålet äro linjeskeppen onyttiga, ty i förra fallet fordras en formidabel skärgårdsflotta och i det senare ett passande antal välseglande fregatter, korvetter och briggar, och intetdera av dessa vapen kan vederbörligen anskaffas eller underhållas, så länge linjeskeppen uppsluka hela anslaget av den huvudtitel, som ständerna anvisat till sjöväsendet.» Och vidare: »Endast i öppna sjön kan linjeskepp med fördel röra sig och där kunna icke våra visa sig för underlägsenhet i antal och kanontal. Men antagom möjligheten av en vunnen sjöseger — den hindrar alls icke Sveriges öppna kuster från landstigningsförsök av fienden från Åland. Vi återkomma således till det enda nödvändiga sjöförsvaret: det som med hopp om framgång kan göras av en stark och väl förd skärgårdsflotta ... Med kännedom om våra farvatten och skärgårdars alldeles egna beskaffenhet kan fientliga anfall eller landstigningsförsök med linjeskepp aldrig bliva farliga, om de av skärgårdsflottan vid våra kuster emottagas; tvärtom vore det högst önskligt, om i kommande krig den ryska makten ansåg sitt högmod värdigt att endast med stora skepp angripa Sverige. Svenska mannamodet skulle härvid säkrare förödmjuka dessa våra lärlingar i krigskonstens alla grenar, utan att vårt eget högmod skulle förnärmas av att begagna det mindre kostbara men säkrare vapnet till fosterlandets försvar.»

Om denna PM bidragit till tillsättandet av 1826 års stora sjöförsvarskommitté under kronprinsens ordförandeskap är ej bekant, men att den tillförsäkrat C. en plats i berörda kommitté torde vara otvivelaktigt. Inom densamma bröto sig meningarna, såsom var att vänta, då partierna voro ungefär jämnstarka, skarpt i själva huvudfrågan, huruvida örlogs- eller skärgårdsflottan borde betraktas såsom Sveriges huvudsakligaste sjöförsvar, men man enade sig dock om nödvändigheten av att betydligt utöka antalet bevarade roddfartyg eller till 300, vilket å andra sidan icke hindrade, att man samtidigt föreslog upprätthållandet av en seglande flotta om ej mindre än 10 linjeskepp, 10 fregatter och 12 mindre seglande fartyg. Kommittébetänkandet, som alltså representerade ett medlingsförslag mellan de olika riktningarna, kunde emellertid av ekonomiska skäl ej tillnärmelsevis genomföras. Därtill kom, att ångans införande som drivkraft ombord vid denna period åstadkom en omvärdering av rodd- och segelfartygs inbördes betydelse, som ej kunde underlåta att ytterligare försvåra varje byggnadsprograms genomförande och sålunda bidrog till att påskynda flottans förfall. Men C:s huvudsakliga insats till fromma för skärgårdsvapnet låg ju före denna tid, och vad man än må hava för övertygelse rörande tvistefrågans djupaste innebörd, måste dock erkännas, att han med lika mycken skärpa som följdriktighet förde sitt vapens talan utan att av opportunitetshänsyn dagtinga med sin övertygelse. Han var ock en fosterlandsälskande och strängt rättrådig man, som åtnjöt allmän aktning långt utom sin egen krets. Att han år 1853, tio år efter det han lämnat den aktiva tjänsten, utnämndes till serafimerriddare, torde kunna räknas som ett av de mest talande bevisen härför.

Författare

G. Unger.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Handskrifter: Stam-tafla öfver adeliga och friherrliga ätten Coijet (KB). — Anmärkningar vid en nyligen utkommen skrift 'Jemförelse emellan sjöförsvar, som seglar, och sjöförsvar, som ror' (RA). — Om svenska flottan... (PM överl. till kronprins Oskar 7 dec. 1825; RA).

Källor och litteratur

Källor: C:s efterlämnade papper och meritförteckn. (flottans arkiv), krigsexpeditionens diarier samt meritförteckn:ar i flottans saml., generaladjutantens för flottan arkiv och sjöförsvarets kommandoexpeditions arkiv, allt i RA; Kr VA Handl. 1858.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredric Coyet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15632, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15632
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredric Coyet, urn:sbl:15632, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-24.