Meriter

3. Gustaf Wilhelm Coyet, den föregåendes son, f. 25 mars 1678 i Stockholm, d. 1730 på kastellet i Köpenhamn. Inskriven som student i Lund mellan 6 juli 1693 och 28 jan. 1694; auskultant i Wismarska tribunalet 1695; kapten vid Erik Sparres tyska infanteriregemente i Frankrike 1699; kapten vid överste Birckholtz' dragoner i Holstein 25 apr. 1700; kapten vid skånska ståndsdragonerna 12 okt. 1700 (med konfirmation 4 jan. 1702; erhöll tur från 5 okt. 1701); erhöll avsked 27 apr. 1705; major vid norra skånska kavalleriregementet 1 okt. 1709; överstelöjtnant vid Södermanlands regemente 20 jan. 1710, vid Västgöta kavalleriregemente 26 maj 1710, vid Älvsborgs regemente 13 juni 1710 (med konfirmation 7 febr. 1711) samt vid Kalmar regemente 16 febr. 1711; vice landshövding på Gotland 20 sept. 1711—5 juli 1712; överste för Upplands tremännings infanteriregemente 30 apr. 1712; deltog i riksdagarna 1713—14, 1719 och 1720 och var därunder bl. a. ledamot av deputationen för riksrådsförslagen 1719; generalmajor 29 apr. 1719; tredje ministre plénipotentiaire vid fredskongressen på Lövön med Ryssland 26 juni 1719; ordförande för kommissionen i Skåne 17 aug. 1721—31 maj 1722; fängslad i Köpenhamn 1722.

Gift apr. 1704 på Skottorp i Skummeslövs församling med Anna Hedvig Örnestedt, f. 1674, d. 1754, dotter till hovkanslern Franciskus Joel, adlad Örnestedt.

Biografi

Efter ett års vistelse vid Lunds universitet och två års tjänstgöring vid Wismarska tribunalet, där fadern var vice president, anträdde C. 1697 en längre utrikesresa, varunder han bevistade fredskongressen i Rijswijk, ett par år uppehöll sig i Frankrike och därefter besökte kejserliga hovet och andra tyska furstehov. Vid tjuguett års ålder (1699) befinnes han vara kapten vid Erik Sparres regemente i Frankrike. Då stora nordiska kriget utbröt, begav sig C. hem och tog först anställning vid ett dragonregemente i Holstein. Det synes ha varit C:s avsikt att i likhet med fadern och farfadern ägna sig åt civil ämbetsverksamhet, men då han icke fick den uppmuntran, han hoppats på, valde han krigarbanan och blev snart kapten vid de nyupprättade skånska ståndsdragonerna. Enligt egen uppgift tillsatte han en del enskilda medel för regementets rekrytering och utrustning. På våren 1702 överskeppades truppen till Lifland och stötte samma år till konungens armé, som då stod omkring Lublin i Storpolen. Därmed började för C. en krigarbana, som visserligen blev kortvarig men så mycket mer intensiv. C. var kompanichef och har såsom sådan skrivit en ännu bevarad kompani journal, vilken icke blott är upplysande för hans och hans kompanis öden utan även ger intressanta inblickar i vardagslivet vid ett svenskt truppförband under det nordiska kriget. Bland händelser, vari C. deltog, märkas slaget vid Pultusk och striderna kring Thorn (1703) samt den berömda Lembergoffensiven (1704). Under en kortvarig vistelse i hemlandet för anskaffning av rekryter ingick C. äktenskap på Skottorp i Halland (april 1704). I jan. 1705 avsändes han till Pommern för att köpa hästar men återvände aldrig till sitt regemente. Den 23 mars 1705 ingav han nämligen sin avskedsansökan, vilken också beviljades. Vilken orsaken varit till detta G:s steg är icke fullt klart; i sin ansökan åberopar han sin »tvin- och lungesot», som gjorde honom oförmögen till krigstjänst, men i en många år efteråt skriven berättelse om sin levnad säger han sig ha avgått, emedan han blivit förbigången vid en majorsutnämning.

Sedan C. lämnat militärtjänsten, synes han åtminstone tidvis ha vistats i Stockholm, där han med kanslikollegiets medgivande idkade studier i riksarkivet, troligen för att meritera sig för diplomatisk verksamhet, vartill hans längtan numera stod. År 1707 uppvaktade han Karl XII i Altranstädt och ansåg sig av konungen ha fått löfte om att bli använd på den diplomatiska banan. Samtiden tyckes emellertid — att döma av flera yttranden av Samuel Bark — icke ha haft någon tilltro till hans diplomatiska begåvning, och hans planer i den vägen gingo om intet. Då danska kriget utbröt (1709), anmälde sig C. till tjänstgöring; han utnämndes av senaten till major vid norra skånska kavalleriregementet (okt. 1709) och deltog med stor utmärkelse i det följande skånska fälttåget. Hans förtrogenhet med de lokala förhållandena i Skåne, där familjens egendom Ljungby var belägen, kom honom väl till pass; han blev Magnus Stenbocks högra hand vid krigsoperationernas planerande och utförande och användes även såsom Stenbocks ombud vid underhandlingar om hjälp med generalamiralen Hans Wachtmeister i Karlskrona (dec. 1709) och med defensionskommissionen i Stockholm (jan. 1710). Medan C. var stadd på en expedition till den sistnämnda, utnämndes han till överstelöjtnant vid Södermanlands regemente (20 jan. 1710). Såsom sådan deltog han i slaget vid Hälsingborg (28 febr. 1710), där han ådrog sig ett skott i vänstra armen samt en del kontusioner. Efter någon tid fick han transport till Älvsborgs regemente (13 juni 1710). Vid detta regemente, som var avsett att inom kort föras över till kontinenten för att möta konungen, nedlade C. enligt egen uppgift ett omfattande och framgångsrikt organisationsarbete, men han ådagalade också en för honom sedermera ständigt utmärkande vårdslöshet, när det gällde pengar. En del medel, som han uppburit för regementets räkning, betalade han ut i förskott som beklädnadspengar åt sina officerare. Då han av senaten ålades att återbetala beloppet, sökte han krångla sig ifrån detta; saken hänsköts till konungen, men även denne ogillade hans förklaringar, och slutligen dömdes han äv krigskollegium att återbära det förskingrade beloppet (16 mars 1716). Redan långt dessförinnan hade C. fått transport till Kalmar regemente (16 febr. 1711), men där blev hans verksamhet icke lång, ty efter föga mer än ett halvår förordnades han till vice landshövding på Gotland (20 sept. 1711). Detta var en uppgift, som tydligen i hög grad intresserade honom. Hans ämbetsskrivelser vittna särskilt om vaken blick för öns behov av förbättrade försvarsanstalter i det utsatta läge, vari den efter Estlands och Liflands förlust kommit. Något egentligt resultat av sina strävanden fick han dock icke se, ty redan i juli 1712 måste han lämna Gotland efter den ordinarie landshövdingens, Nils Posses, ankomst.

Under tiden hade C. soulagerats med militär befordran, i det att han av konungen — i strid mot senaten, som förordat en annan — utnämnts till överste för Upplands tremännings infanteriregemente (30 apr. 1712). Sedan C. någon tid fört en som det synes tämligen lättjefull tillvaro i Stockholm, begav han sig ut för att rekrytera sitt nya regemente. Det visade sig emellertid omöjligt att förmå allmogen till att uppsätta de begärda tremänningarna; det fanns — förklarade man — icke kvar annat manskap än bönderna vid hemmanen, gubbar och pojkar. I stället anmodade allmogen C. att söka värva manskap och utfäste sig att erlägga värvningspengar. Då C. föreslog rådet en dylik värvning, avböjdes projektet såsom varande för dyrbart för allmogen. Icke desto mindre uppbar C. värvnings- och beklädnadspengar, men han använde dem för helt andra ändamål än det avsedda, nämligen till att försträcka de vid hans regemente anställda officerarna en del av deras innestående lön. Detta förfarande fick för C. högst obehagliga följder. Rådet ålade honom först att genast återbetala pengarna men lät av C:  bevekande skrivelser förmå sig att hos konungen söka utverka befrielse för honom från rättsligt åtal; konungen var emellertid obeveklig och befallde, att C. skulle hållas i arrest, till dess den av honom olovligt använda penningsumman återbetalts. Så följde för C. en arrest, som varade från dec. 1714 till maj 1717. Förgäves sökte han genom ödmjuka och jämmerfulla inlagor beveka konungen till mildhet eller anropa inflytelserika personer — ombudsrådet K. Feif, överståthållaren G. A. Taube och andra — om deras mellankomst. Slutligen ingrep Görtz med ett förslag till uppgörelse. Upphandlingsdeputationen skulle övertaga C:s skuld mot det att han anskaffade munderingar till sitt regemente; för sistnämnda prestations fullgörande gjorde C. upp ett kontrakt med ett par köpmän i Stockholm. Det dröjde emellertid, innan transaktionen blev klar, och först sedan C., bl. a. synes det tack vare ett arv från sin styvmor å 10,000 dlr smt, lyckats göra rätt för sig, befriades han från den pinsamma arresten. Den ynnest, han tidigare kan ha åtnjutit hos konung Karl, torde emellertid nu ha upphört; i varje fall fick han avslag på sin begäran att få besöka konungen i Lund. Den följande tiden sysselsatte sig C. med att komplettera, inspektera och öva sitt regemente. Med rekryternas kvalitet var han själv föga nöjd, men han bragte dock upp truppen i det närmaste till den fastställda numerären. Regementet kom aldrig till användning i kriget; en avdelning var 1718 kommenderad till Skåne och en förlades till Åland, men största delen hölls kvar i hemorten. Någon tid efter Karl XII:s död upplöstes regementet och fördelades huvudsakligen på K. gardet och Östgöta tremänningsregemente. C:s militära verksamhet upphörde, och den generalmajorsgrad, som han erhöll (29 apr. 1719), blev i verkligheten endast en titel.

I stället rycktes nu C. helt in i den politiska virveln. För politiken hade han icke heller tidigare varit främmande. Redan under riksdagen 1713—14 synes han ha spelat en ej så alldeles obetydlig roll. Med all sannolikhet är han författare till en bekant mémoire om vad som borde göras vid riksdagen; den är ställd till Ulrika Eleonora och går ut på att prinsessans arvsrätt till tronen skall uttryckligen erkännas samt att hon och rådet må sättas i stånd att ofördröjligen, utan konungens hörande, underhandla om och avsluta fred. Visserligen tages bestämt avstånd från tanken på att inskränka suveräniteten, medan konungen, levde, men i övrigt äro uttalandena nog rätt betecknande för de oppositionella tendenser, som vid denna tid började framträda. I de offentliga debatterna var C. däremot mindre karsk. Då frågan om styrelsens uppdragande åt Ulrika Eleonora kom före på riddarhuset, tvekade C. med hänsyn till konungen och begärde betänketid (12 mars 1714), men vid en följande diskussion instämde han i förslaget (15 mars). Inför Karl XII åberopar han sig på sin under riksdagen visade konungskhet, vilken skulle ha ådragit honom många ovänner, men möjligt är, att konungen på andra vägar fått kännedom om hans tvetydiga hållning och att detta bidragit till den påtagliga kallsinnighet, som Karl numera visade honom.

Minst lika oklar är C:s hållning under riksdagen 1719. Han har efteråt betygat sin avsky för det nya statsskick, som infördes. I viss överensstämmelse härmed står hans vid diskussionen om den blivande regeringsformen framförda yrkande, att konungen skulle tillerkännas rätt att i nödens stund utkräva extra ordinarie skatter. I tronföljdsfrågan är det däremot svårt att komma underfund med hans hållning. Å ena sidan uppges han ha varit den ende, som under den förberedande diskussionen höll på Ulrika Eleonoras arvsrätt, och likaså skall han ha varit en av de ivrigaste agitatorerna för kronans överflyttning till kronprins Fredrik. Å andra sidan äro hans nära förbindelser med hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp obestridliga, och han säges i en källa ha varit en av dem, som på riksdagen »uppenbart agerade för hertigen av Holstein». Huru därmed må förhålla sig — om en dylik tvetydighet torde C. för övrigt icke ha varit ensam — så fann C. tydligen efter Karl Fredriks brådstörtade avresa från Sverige det enda möjliga vara att ställa sig väl med de nya makthavande, icke minst arvprinsen av Hessen. Av betydelse för C:s ställning var det säkerligen, att han stod på intim fot med Gustav Cronhielm, vilken 15 maj utnämndes till kanslipresident efter Arvid Horn. C:s gamla längtan efter diplomatisk verksamhet blev äntligen uppfylld, då han i juni 1719 betroddes med uppdraget att avgå som tredje svensk deputerad till den ännu samlade fredskongressen på Lövön i Åländska skärgården. Dessförinnan skulle han göra ett kort besök hos tsar Peter för att framföra drottningens svar på den kondoleans-och lyckönskningsvisit, som ett ryskt sändebud, brigadieren Le Fort, nyligen gjort i Stockholm, och samtidigt verka för en del svenska officerares utväxlande. C. kom emellertid att utföra sitt uppdrag på ett ganska överraskande sätt. Väster om Åland påträffade han den ryska eskadern med tsaren ombord, han steg ombord på det ryska amiralsskeppet och hade med tsaren långa samtal, vilkas resultat blev, att han återvände till Stockholm med den ryske underhandlaren Osterman i sällskap, och det just i det ögonblick, då den ryska mordbrännarflottan släpptes lös över Sveriges kuster. Ostermans uppträdande i Stockholm vållade den svenska regeringen åtskilligt bryderi, och han internerades på Huvudsta i Stockholms närhet, tillsammans med C. Denne togs för huvudet för sitt egendomliga beteende men försvarade sig dels med att han tvingats att medtaga Osterman, dels med att han hoppats genom dennes närvaro och underhandlingar i Stockholm kunna avstyra eller åtminstone uppskjuta det ryska anfallet. Han blev för en tid hållen i formlig arrest men släpptes lös, då kanslikollegium efter verkställd undersökning fann hans förklaringar tillfredsställande. Under samvaron med tsaren ute på flottan och med Osterman på Huvudsta hade C. emellertid helt vunnits för den ryska fredsplanen, för vilken han sökte verka genom inlagor till rådet. Cronhielm var visserligen innerst av samma mening, men eljest blev stämningen under intryck av de ryska härjningarna alltmer deciderad för den engelska fredsplanen, och den engelske ambassadören lord Carteret fick en ledande ställning i Stockholm. Av Carteret var C. illa tåld — enligt C:s egen uppgift var det denne, som påyrkade och genomdrev C:s nyss omnämnda arrestering. Sedan Cronhielm efter en häftig kontrovers med Carteret entledigats från kanslipresidentskapet (dec. 1719), blev C. alltmer isolerad från de ledande kretsarna. Kort därefter fäste han ånyo uppmärksamheten på sig genom ett oväntat steg. Mitt under fredsunderhandlingarna med Preussen inlämnade han (jan. 1720) till riksrådet greve K. G. Dücker ett projekt, vari tillråddes, att hela Pommern skulle avträdas till Preussen — detta innebar en skärpning av de hittills avhandlade fredsvillkoren, enligt vilka endast en del av Pommern, bl. a. Stettin, skulle avträdas. I rådet, dit Dücker inlämnat projektet, väckte det stor uppståndelse; C. utpekades som förrädare och mutad av preussiska ministern Kniphausen, och han blev nu på nytt insatt i arrest, ur vilken han först efter flera månader befriades, sedan Kniphausen efter fredens avslutande lämnat Stockholm och sedan C:s papper befunnits icke innehålla några graverande saker (4 apr. 1720).

Under den närmaste tiden är det tyst kring C:s person, utom att han då och då låg över regeringen med ansökan om tjänster eller ersättning för uteblivna löner och andra förluster. I rådet beslöt man slutligen, att han »för sin torftighets skull» ägde att utfå sin generalmajorslön för året (8 aug. 1720). På hösten 1721 utsågs han att tillika med lagman B. Rosensparre och generalauditör L. Dalman deltaga i en kommission, som i enlighet med Fredriksbergsfredens bestämmelser med en motsvarande dansk kommission skulle träffa uppgörelse angående svenska och danska undersåtars ömsesidiga fordringar. Kommissionen började sitt arbete i början av 1722, och sammanträden höllos omväxlande i Hälsingborg och Helsingör, men förhandlingarna fingo ett föga tillfredsställande förlopp, dels på grund av motsättningar inom den svenska delegationen, dels i följd av divergerande uppfattningar på svenskt och danskt håll om kommissionens befogenhet. Då kommissionen enligt svenska regeringens befallning upplöstes (31 maj 1722), var C. ganska missbelåten med resultatet, och hans hopp, att arbetet skulle återupptagas, blev ej förverkligat.

Efter kommissionens upplösning begav sig C, utan att ha erhållit svenska regeringens tillstånd därtill, till Köpenhamn — och det blev en ödesdiger resa. Närmast gällde resan C:s privata angelägenheter. Då danskarna i jan. 1710 infallit i Skåne, hade de plundrat C:s fädernegods Ljungby och därifrån till Köpenhamn bortfört det dyrbara familjebiblioteket samt brev, manuskript och andra dokument (yngre delar av de »Coyetska papperen», som vid arkivalieutbytet mellan Sverige och Danmark 1929 överlämnats till svenska riksarkivet). Redan tidigare hade C. gjort ansträngningar att återfå de förlorade skatterna, nu väntade han sig större framgång genom personliga bearbetningar och inlämnade till danske konungen en supplik. Det blev emellertid en desillusion, och likaså C:s försök att påkalla svenska regeringens ingripande i saken. Dessa motgångar i förening med hopplöst tilltrasslade affärer drevo C. ut på äventyrliga banor. På sommaren 1722 sammanträffade han i Köpenhamn med f. d. amtmannen Paul Juel, en man, som kommit i delo med sin regering och avsatts från sitt amtmansämbete i Norge, i följd därav en desperado och därtill en stor projektmakare. Juel hade någon tid förut hos sin regering erbjudit sig att avresa till Grönland och arbeta för handelns uppkomst i det avlägsna landet. Då hans anbud icke vann beaktande, framlade han projektet för C, som blev livligt intresserad därav. C. sökte genom sin vän Cronhielm intressera den svenska regeringen för att utrusta en liten expedition till Grönland och taga landet i besittning med Juel som landshövding. Projektet kom visserligen fram på senhösten 1722 under behandling i rådet och remitterades till och med. till kommerskollegium men ledde naturligtvis icke till någon åtgärd. Genom Cronhielm underrättades C, att hans ställning i hemlandet numera var undergrävd och att särskilt konung Fredrik visat sig mycket kallsinnig mot honom på grund av varjehanda »otillständiga» ekonomiska manipulationer, som han tillåtit sig i Köpenhamn. C. tog nu steget fullt ut, han begärde avsked från sin generalmajorstjänst och frikallelse från sin undersåtliga trohetsed, samtidigt som han efter vana framställde ersättningskrav hos svenska kronan på icke mindre än två tunnor guld. Redan förut hade han genom sin gamle vän Osterman underhandlat om inträde i rysk tjänst, men något bestämt avtal hade ännu ej träffats. C. fördes nu in i ytterligare äventyr. I slutet av 1722 kommo han och Juel i beröring med en annan politisk äventyrare, en svenskfödd major Hörling, vilken gått i holsteinske hertigens tjänst och blivit agent för dennes planer att med rysk hjälp rehabilitera sig, bl. a. genom att bana sig vägen till den svenska tronen. C:s gamla holsteinska och ryska sympatier i förening med bitterheten mot de i Sverige nu maktägande och hopp om ekonomiska fördelar predisponerade honom att låna sitt öra åt dylika planer. Tillsammans med Hörling, Juel och den ryske ministern i Köpenhamn Bestusjev uppgjorde han en storpolitisk komplott av ytterst fantastisk art. I en av C. författad men av Juel undertecknad skrivelse till ryske tsaren utvecklades följande projekt. Tsaren borde utrusta en expedition till Grönland, vilket land rätteligen hörde honom till, och engagera Juel som ledare för ett kolonisationsföretag där uppe. Efter Grönlands ockuperande skulle det bli en lätt sak för tsaren att sätta sig i besittning av Island och Färöarna; man skulle till och med, om man vädjade till i Norge förefintligt missnöje med det danska väldet, kunna lösslita detta land från Danmark och göra hertig Karl Fredrik till herre över detsamma. Sistnämnda projekt — det om Norge — synes ha varit det viktigaste i hela intrigen. Major Hörling utlade samtidigt planen i brev till hertigen och rekommenderade varmt C., vilken inom kort skulle infinna sig i Petersburg eller Moskva. C. å sin sida invigde Cronhielm i komplotten och vinkade med kontant erkänsla men erhöll ett avböjande svar. Vilken roll den ekonomiska misären spelade för C. personligen i denna affär, framgår av ett brev från honom till holsteinske geheimerådet Claussenheim, vari han begär omedelbart förskott å 3,000 rdr bko på den summa å 12,000 rdr, som tsaren lovat honom till hans skulds täckande och för resekostnader till Petersburg.

Sammansvärjningen var emellertid ytterst lättsinnigt uppgjord, sannolikt till ej ringa del under rusets inflytande, och det dröjde ej länge, förrän de danska myndigheterna tack vare uppsnappade brevavskrifter kommo den på spåren. Juel häktades och blev efter ett pinligt förhör av en särskild kommission dömd till döden och avrättad (6 mars 1723). Samma öde var nära att drabba C., mot vilken stämningen var ytterligt upphetsad — man erinrade sig, att hans farfader varit svensk underhandlare under det för Danmark ödesdigra året 1658! Han dömdes av kommissionen till döden, men konungen mildrade domen till livstids fängelse på kastellet invid Köpenhamn (22 mars 1723). Även under fängelsetiden sysslade C. med politiskt kannstöperi. På sommaren 1723 författade han ett egendomligt och delvis högst intressant aktstycke, en politisk tankeskrift, ställd till danske konungen och innehållande förslag till en storpolitisk allians mot Ryssland. C. hade nämligen nu helt övergivit sin förkärlek för ryske tsaren, av vilken han kände sig skamligen övergiven och i vilken han såg den där aspirerade på en »nordisk universalmonarki». För avstyrande av dylika planer föreslog C. »en sexdubbel uppriktig och fast allians» mellan Danmark, Sverige, England, Preussen, Polen och tyske kejsaren, och han framlade en detaljerad plan för de tilltänkta allierades krigsoperationer. Vid sidan av det fantastiska framtidsprogrammet innehåller C:s skrift varjehanda märkliga, ehuru ej alltid särdeles trovärdiga upplysningar om de föregående årens händelser, särskilt om hans egen andel i händelserna 1719. Någon effekt hade skriften naturligen icke, vare sig i politiskt hänseende eller till lindring i C:s dystra öde. I Sverige gjorde man några försök att ingripa till C:s räddning; härvid uppträdde särskilt Cronhielm som hans ivrige förespråkare, under det att konung Fredrik visade en påfallande motvilja mot att bispringa en person, som gått i en främmande herres tjänst och därmed ansågs ha ställt sig utanför den svenska statsmaktens beskydd. Då regeringen på våren 1723 slutligen anmodade svenske ministern i Köpenhamn P. Adlerfelt att lägga sig ut för C, var det för sent, och då legationssekreteraren K. G. Silfverskiöld på hösten 1726 på regeringens uppdrag begärde C:s frigivande eller åtminstone besked, varför han hölls fängslad, erhöll han undvikande svar. Man bad honom icke urgera saken, ty då kunde möjligen obehagliga saker komma i dagen. Kanske åsyftades härmed C:s personliga förhållanden under fängelsetiden: han säges nämligen alltmer ha hängivit sig åt dryckenskap, och han lär ha slutat sina dagar som en förfallen människa (1730). Hans lik hemfördes i hemlighet och begravdes i Ljungby kyrka, i närheten av stamgodset i Skåne, som övergått till brodern Sten Coyet.

C. är onekligen en intressant tidstyp, en övergångsfigur mellan den karolinska tiden med dess hurtiga krigarlynne och den tidigare frihetstiden med dess intrigväsen, projektmakeri och politiska tvetydighet. Hans liv gestaltade sig brokigt och äventyrligt och slutade med en katastrof. Till stor del voro hans många motgångar självförvållade; samtiden ansåg honom obehärskad och »kort om huvudet», och hans öde vittnar tillfyllest om ett ohjälpligt lättsinne i affärer och ett tydligen alltmer överhandtagande dryckenskapsbegär. Men därjämte var han utan allt tvivel en dugande och verksam man, när han kom på sin rätta plats, och om fin intelligens, bildning och obestridlig litterär talang vittnar den icke obetydliga mängd brev och andra skrifter, som härflutit från hans penna och som till betydande del är bevarad.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Förutom den förut omtalade kompanijournalen, vars manuskript finnes i nordiska museets arkiv och. som är tryckt i Karolinska krigares dagböcker, äro talrika brev av C. (ämbetsskrivelser, depescher, suppliker, privatbrev) förvarade i åtskilliga av riksarkivets serier: biographica, militaria, landshövdingarnas skrivelser, danica, skrivelser till rådet, skrivelser till kanslitjänstemän, Ulrika Eleonoras samling, krigshistoriska samlingen, defensionskommissionens arkiv, upphandlingsdeputationens arkiv, Posseska samlingen. Brev från C. påträffas även i Eriksbergs arkiv, i Bergianska samlingen i Vetenskapsakademiens bibliotek samt i Uppsala universitetsbibliotek (Nordinska samlingen 447, E. 521, 522, 524, 526). Hans politiska tänkeskrift av 1723 förvaras jämte andra honom berörande papper i K. biblioteket i Köpenhamn.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: General-majorens friherre Gustaf Wilhelm Coyets egen-händiga berättelse om sina giorda tienster opsattår 1719 den 29 juni och inlefwererad til Kongl. cancelliet, samt nu förtiden förwarad uti Kongl. Maj: ts och riksens archivo (A. A. von Stiernman, Matrikel öfwer Swea rikes ridder-skap och adel, 2, 1755, Bih., s. 55—60). — Kompani- och kommando-journal vid skånska ståndsdragonerna... 1702—1704 (Karol. krigares dagböcker, 10, Lund 1914, s. 193—426).

Handskrifter: Journal 1702:3:1111' (Nord. museets arkiv; se ovan). — Underdån. tanckar om ett och annat som wid den förestående sammankomsten af rijksens ständer förtiänar att närmare skiärskådas [1713] (UB, sign. F. 109). — 'Politisk tänkeskrift' 1723 (Kungl. biblioteket, Köpenhamn; se texten).

Källor och litteratur

Källor: I texten omnämnda källor samt riksregistr., rådsprotokoll och riksdagshandlingar, allt i RA; C:s ovannämnda egenh. meritförteckn.; Handl. rör. Skandinaviens historia, 7 (1819); Hist. handl., 7, 9, 10, 11, 14, 15(1870—95); Sv. riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 1 (1875); Sv. riksdagsakter, ser. 2: 1 (1909); Danske Samlinger for Historie, Topographi &c, 3 (1867—68); Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702—1/08, 2 (1915); P. G. Cederschjöld, Riksdagen i Stockholm år 1719, 1—2 (1825—26); C. Flood, Povel Juel (1876); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 30—31 (1862—63); J. C. W. Hirsch, Generalhajtnant Rodsteen og det Coijetske bibliothek (Danske magazin, 5, 1904); E. Hjärne, Från Vasatiden till Frihetstiden (1929), s. 168^[1]; E. Holm, Danmarks-Norges Historie fra den store nordiske Krigs Slutning til Rigernes Adskillelse, 1 (1891); G. Horn, Arvid Bernhard Horn (1852); A. L. von Imhoff, Neueröffneter Historiensaal, 4 (1736); S. Leijonhufvud, Erik Sparre och Stina Lillie (1911); A. L. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); B. Lundberg, Sverige och Preussen 1715—1720, 2 (1914); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1 (1893); O. Mannerfelt, Anteckningar om Kungl. Elfsborgs regemente 1680—1815 (1887); C. O. Nordensvan, Sv. arméns regementen 1700—1718 (Karol. förb. årsbok, 1920); N. Posse, Relation om Gotlands tillstånd 1712 (Hist. tidskr., 1897); S. Schartau, Om försvarsväsendet på.Gotland 1710—1721 (Karol. förb. årsbok, 1910); A. Stille, Kriget i Skåne 1709—1710 (1903); Utkast till en historia om Kongl. Södermanlands regemente, 5 (1792); O. Wolff, Den ulykkelige Amtmand Povel Juels LevnetsLab (Journal for Politik, Natur- og Menneske-kundskab, 1809); — Se i övrigt: G. Jacobson, Karolin och politisk äventyrare (Personhist. tidskr., 1929).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Wilhelm Coyet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15634, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15634
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Wilhelm Coyet, urn:sbl:15634, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.