Meriter

4. Sten Coyet, den föregåendes halvbroder, f. 22 okt. 1688 i Trolle-Ljungby församling, d. 23 okt. 1755 å Trolle-Ljungby slott. Musketerare vid överste M. Palmqvists värvade garnisonsregemente i Wismar 1703; sergeant därstädes 1703; fänrik 4 apr. 1705; löjtnant 9 apr. 1707; löjtnant vid Jönköpings infanteriregemente 3 maj 1707, kaptenlöjtnant därstädes aug. 1708; fången i slaget vid Pultava 28 juni 1709; erhöll efter återkomsten överstelöjtnants avsked 4 nov. 1721; bevistade samtliga riksdagar 1723—52 utom 1731 och var därunder bl. a. ledamot av privilegiedeputationen 1723, av placeringsdeputationen 1723, av allmänna besvärsdeputationen 1726—27 och av stora sekreta deputationen 1734 och 1738 —39, elektor vid rådsvalen 1740—41 samt ledamot av sekreta utskottet 1740—41, 1746—47 och 1751—52, av deputationen över blekingska besvären 1742—43, av handels- och manufakturdeputationen 1746—47, av sekreta utskottets deputerade över finansverket 1746—47 samt av bankodeputationen 1751—52; engelsk baronet (»riddare-baronett») vid äldste broderns död 1730. — Innehade Ljungby och Årups fideikommiss i Kristianstads län och Bengtsboda i Blekinge län. RSO 1748.

Gift 10 dec. 1717 i Moskva med grevinnan Magdalena Sofia Horn af Rantzien, f. 1693, d. 30 sept. 1749, dotter till generalfälttygmästaren greve Henning Rudolf Horn af Rantzien.

Biografi

Yngre son till en av tidens mera bemärkta jorddrottar och ämbetsmän, gick C. i motsats till den äldste brodern ej i faderns fotspår utan gjorde en enbart militär karriär. Ehuru stora nordiska kriget vid hans inträde i tjänsten redan var i full gång, nämnes han ej såsom deltagare i krigshändelserna förrän 1708, då han övergått från Wismarska regementet till Jönköpings regemente. Sålunda angiva ättartavlorna honom såsom närvarande vid Holowczin (4 juli) och Molatycze (30 aug.), vid övergången av Djesna (2 nov.), vid stormningen av Veprik (7 jan. 1709) och vid attacken vid Gorodnoje (11 febr.). Kort därpå fick han dela härens nederlag vid Pultava, då han skall ha blivit blesserad, och fångenskapen i Ryssland.

C:s öden i fångenskapen äro föga kända. Som hans vistelseort angivas först Kasan eller »Kasanska Tarteriet» (1712) och senare Tobolsk, varifrån han enligt Lars Kaggs dagbok avreste till Moskva 13 jan. 1715 på guvernörens över Sibirien, furst Gagarin, permission. I Moskva nämnes han åter tre år senare — vare sig han kvarblivit där eller åter fått rörelsefrihet — då han i dec. 1717 där ingick äktenskap med en dotter till generalfälttygmästaren Henning Horn af Rantzien. Hon hade jämte hela sin familj fallit i fångenskap vid Narvas fall 10 aug. 1704 och kvarblivit i Moskva även efter faderns utväxling 1714. Får man antaga, att makarna ej skilts åt under återstoden av fångenskapen, har man en antydan, om familjens öden däri, att de två äldsta barnen äro födda resp. i Moskva 23 okt. 1716 och i Petersburg 11 sept. 1719. Efter hemkomsten ur fångenskapen lämnade C. med överstelöjtnants avsked den för honom så törnbeströdda krigarbanan. Troligen övertog han nu, eller i varje fall vid den äldre broderns fängslande 1722, förvaltningen av de vidsträckta skånska familjegodsen. Därigenom tillföll honom givetvis en framträdande ställning i hemprovinsen, vilken han synes väl ha hävdat att döma bl. a. av den mångfald av tillfällen, då han vid riksdagen på ett auktoritativt och lokalpatriotiskt sätt tog ordet i skånska angelägenheter.

1723 gjorde C. sitt inträde i riksdagspolitiken, i vilken han med tiden kom att vinna en framträdande ställning på riddarhuset och i sekreta utskottet. Under den Homska regimens tid synes han ej ha intagit någon utpräglad partiståndpunkt, och när han sedermera kom att räknas till hattarna, ja till deras häftigaste ytterlighetsmän, följde han likväl ej strängt partilinjerna utan synes framför allt ha ägt betydelse genom sin utpräglade och starka personlighet. Samtiden skall i honom ha sett en äkta karolin, och för hans gammaldags kärva typ var mycket i den nya tidens anda främmande. C:s livssyn präglades av pietismen, som han omfattat redan under fångenskapen och som icke minst genom hemvändande karolinska fångars inflytande kom att utgöra ett karakteristiskt inslag i den tidigare frihetstidens andliga liv. Troligen hörde han till den religiösa kretsen i Tobolsk; en av dess förgrundsgestalter, Hälsinge regementes pastor Erik Westadius, kallade han efter hemkomsten till kyrkoherde i sitt patronella pastorat [Trolle-]Ljungby. Även C:s maka nämnes som gudfruktig och exemplariskt dygdig. C:s pietistiska trosiver förenades med en ofta till hätskhet driven stränghet och granskningsiver i sedliga och allmänt moraliska ting. Det var därför naturligt, att han vid riksdagen 1726—27 återupptog det av hans trosfrände Josias Cederhielm 1723 väckta förslaget om tillsättande av en ecklesiastikdeputation, vilket då omintetgjordes genom prästernas vägran att utse ledamöter. Nu kom deputationen verkligen till stånd och fick bl. a. att granska konsistoriernas protokoll, »eftersom hos en del icke skall gått allt för väl till» (C. på riddarhuset 24 sept. 1726). C:s religiösa orientering förde också med sig nitälskan för samvetsfriheten. Bl. a. tog han del i kampanjen på riddarhuset för upphävande av den landsförvisningsdom, som drabbat de bekanta sektstiftarna bröderna J. och E. Eriksson (1734). Likaledes tog han 1741 genom memorial hos sitt stånd initiativ till återupptagande av den 1731 väckta men avstannade frågan om gudstjänsträtt för anhängare av »engelska och reformerta kyrkan», ett reformkrav, som icke minst med hänsyn till manufakturernas behov av västeuropeisk arbetskraft nu genomfördes trots prästeståndets hårda motstånd. En reflex av C:s kristliga nit är även hans ryktbaraste politiska insats, nämligen hans oförfärade och hänsynslösa hetskampanj mot riksrådet E. D. Taube 1739. Liksom de ledande hattama protegerat dennes dotter, den kungliga mätressen, så ärnade de även söka rädda fadern undan förföljelsen mot den Hornska rådskretsen, åtminstone så länge konungen iakttog välvillig neutralitet. Vid behandlingen av anmärkningarna mot Taube i stora sekreta deputationen uppträdde emellertid C. (25 jan. 1739) på det häftigaste emot honom och yrkade hans ställande inför en kommission. Hans aktion misslyckades den gången men återupptogs efter en månad, då han med sin svulstiga och av bibelspråk späckade talförhet vågade angripa även dottern samt krävde faderns avsättning. Yrkandet godkändes också inom kort av tre stånd, och då hattarna visserligen hindrade beslutets utfärdande men Taube i stället själv begärde avsked, var C. alltjämt aktiv och talade, ehuru förgäves, mot beviljande av pension. Under hattväldet framträdde C. överhuvud som en lidelsefull deltagare i personliga förföljelser och partikabaler. Han hörde sålunda till icke blott Taubes utan även de fem övriga anklagade riksrådens svåra vedersakare, liksom senare till J. Arckenholtz' och J. Gyllenstiernas, Olov Håkanssons, Kr. Springers, Abr. Hedmans och Sam. Åkerhielms. Mot 1742—43 års av mössorna behärskade sekreta utskott var han ej heller skonsam. Bland hans mer partibetonade idéer märkes även, att han 1743 jämte K. G. Cronhjort var upphovsman till förslaget att upprätta en adlig frikår till försvar mot såväl yttre som inre fiender — en ömtålig plan, som stäcktes av regeringen.

Partiman av större mått synes C. aldrig ha blivit. Med tiden framstår han däremot som en av sitt stånds mest representativa och i mindre partibetonade uppgifter mest användbara veteraner; bl. a. fungerade han 1743 åtskilliga gånger som ställföreträdande lantmarskalk, och han synes ha varit särskilt uppskattad som anförare av deputationer till medstånden. Också utvecklade han med tiden en mer avvägd och formfulländad samt mindre gudlig vältalighet (t. ex. hans tal mot den danska tronföljarkandidaturen på riddarhuset 14 juni 1743). Särskilt gjorde han sig gällande i författningsfrågor, varvid han visade både självständigt omdöme och juridisk skärpa. Till diskussionen om riddarhusordningen bidrog han 1726—27 bl. a. med yrkandet, att huvudmans rätt att välja fullmäktig i sitt ställe skulle inskränkas till adelsmän »utur landsorten, där han själv bor», och 1734 med yrkandet, att endast possessionater skulle få vara fullmäktige, »emedan det ej synes billigt, att den, som själv ej haver fast egendom, skall äga stämma, när fråga är om pålagor och kontributioner på sådan egendom». Dessa provinsiellt betonade magnatsynpunkter sammanflöto med riddarhusdemokratiens strävanden i avseende på begränsning av konungens rätt att förläna högadlig värdighet. Vid 1738—39 års riksdag arbetade C. ivrigt i denna riktning och yrkade med hänvisning till regeringsformens § 44, att kompetenskraven för erhållande av högadlig värdighet skulle vara högre samt oberoende av ämbetsställningen. Han genomdrev också en begäran till K. M:t, att hädanefter utnämnda högre ämbetsmän skulle förbli i sitt förra stånd.

C:s inlägg i allmänna författningsfrågor präglades av en fast, men av praktiska hänsyn stävjad ständeråskådning. Efter att 1738 ha gått in för grundlagarnas oomkullrunkelighet med hänvisning till ständerrepresentanternas bundenhet av sina riksdagsfullmakters formulering i detta avseende (bl. a. i debatten om riksrådens licentierande 3 mars 1739) kom han 1747 att säga det avgörande ordet i diskussionen om ständers bundenhet av förra ständer samt ansvar inför efterföljande ständer. Dess politiska bakgrund var främst det av hattarna tillbakavisade kravet på de licentierade riksråden Bondes och Bielkes återinkallande i rådet. I memorial av 6 mars hävdade C. principiellt, att en en gång av ständerna avgjord fråga, således även en avsättningsdom, ej skulle få återupptagas. Sedan debatten givit vid handen behovet av en modifierad formulering, gjorde han i ett nytt memorial 12 juni en elegant deduktion av ständers ansvarsfrihet inför efterföljande ständer, medan av den förra principen endast föga räddades över i den slutligen antagna resolutionen.

Författare

Tom Söderberg.

Arkivuppgifter

Några memorial av C. finnas i Uppsala universitetsbibliotek (sign. F. 259, 261, 262).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Biographica samt sekreta utskottets prot. 1738—39, RA; bio-graphica, krigsarkivet; C. F. Coyets ättartavlor över Coyet'ska ätterna (hdskr.), KB. — Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 2—18 (1876— 1911); Sekreteraren... Josias Cederhjelms bref till sin broder Germund 1707 —1722 (Karol. krigares dagböcker, 6, 1912); Leonard Kaggs dagbok 1698— 1722 (Hist. handl., 24, 1912). — S. E. Bring, »En swensk gudfruktig fånges hiertröriga bref, skrifwit utur Siberien» och något om fångarnas översättningsarbete (Kyrkohist. årsskr., 1912); W. J. Coyet, Herrar och fri-herrar Coyetters ättar-tal (1756); B. A. Ennes, Minne af kon. Carl XII:s krigare, 1 (1818); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 34—39 (1864—69); K. Hennig, Bidrag till kännedom om de religiösa rörelserna i Sverige och Finland efter 1730 (1891); O. Holmdahl, Studier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden, 2 (1919); Esther Jacobson, Hedvig Taube (1919); N. Jacobsson, Den sv. herrnhutismens uppkomst (1908); F. Lagerroth, Frihetstidens författning (1915); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1921); E. Linderholm, Sven Rosén och hans insats i frihetstidens radikala pietism (1911); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 2—3 (1895, 97); Hj. Nordin, De ecklesiastiska deputationerna under Fredrik I:s regering (1895); H. Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Coyet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15639, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom Söderberg.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15639
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Coyet, urn:sbl:15639, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom Söderberg.), hämtad 2024-11-08.