Meriter

1. Polycarpus Cronhielm, före adlandet Krumbygel, f. 1629 i Dippoldiswalde, d. 14 apr. 1698 på Västerås slott. Herre till Brollsta i (Össeby) Garns socken och Segloraberg i Seglora. Föräldrar: notarius publicus och landsdomaren Kristoffer Crumbügel och Regina Cammerath. Besökte någon tid gymnasiet i Stettin. Kammartjänare hos drottning Kristina 1648; skrivare i klädkammaren 1649; husgerådsmästare 18 okt. 1650; kommissarie och chartae-sigillatae-inspektor 7 febr. 1661; e. o. assessor i kammarrevisionen 20 dec. 1666; skulle enligt K. brev 29 apr. 1673 erhålla ordinarie assessors lön av medel, som ej graverade ordinarie staten; förklarades berättigad till en då ledigbliven assessorsbefattning genom K. brev 30 okt. 1674; adlad 18 sept. 1675; bevistade samtliga riksdagar från 1675 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1689, 1693 och 1697; adjungerades Nils Bielke vid rekryteringen av livregementet och Västgöta kavalleri nov. 1677 (förlängt uppdrag 19 nov. 1678) och skulle enligt K. brev 22 mars 1679 slutföra uppdraget på eget ansvar, då Bielke avfärdades till Frankrike; ledamot av kommissionen över Nya Kopparbergslagens klagomål över Salbo järnbruk 26 apr. 1679; erhöll i uppdrag att jämte vederbörande landshövdingar inrätta indelningsverket vid livregementet och Västgöta kavalleri 21 nov. 1679 (instr. 22 nov.) samt vid infanteriet inom sitt distrikt 14 dec. 1679 men fick omedelbart avträda uppdraget beträffande de norra landskapen till krigsrådet Baltasar Gyldenhoff; erhöll uppdrag att reducera åtskilliga förläningar i Västergötland, däribland Läckö grevskap 17 dec. 1680, samt upprepade uppdrag rörande det militära och civila indelningsverket och ständiga knekthållet i Västergötland och angränsande provinser; ledamot av reduktionskommissionen för Älvsborgs och Skaraborgs län 28 juni 1683 samt av kommissionerna angående Kinneskoga kronoparks utsträckning och gränser 4 maj 1688, angående allmogens klagomål över landshövdingen H. von Vicken 19 sept. 1689 och av 1685 års kommission för likviderande av ständernas kommissions domar över kollegierna m. m. under år 1690; kammarråd 18 aug. 1688; förordnad att deltaga i revision av ständiga knekthållet och indelningsverket i Älvsborgs och Skaraborgs län 17 sept. 1689 (ytterligare instruktion 3 apr. 1690); landshövding i Skaraborgs län 14 apr. 1690; friherre 16 nov. 1691; landshövding i Västerås län 11 juni 1693 samt i denna egenskap tillika ståthållare på Västerås slott (tillträdde 1695); bevistade såsom landshövding i Västerås bergskollegiets sessioner.

Gift med Hebbla Standorph, dotter av Salomon Standorph från Danzig och på mödernet befryndad med Erik Göransson Tegel.

Biografi

I ett latinskt vältalighetsprov, som den frejdade Anders Rydelius vid C:s begravning »till tack för tusende välgärningar» ägnade hans minne, återfinnes mellan abstrakta sentenser och moraliserande utvikningar en och annan konkret uppgift av värde. Enligt denna källa blev C. tidigt faderlös. Hans moder flydde undan de svenska vapnen till Dresden och kom därifrån till Pommern. Här fick C. börja besöka gymnasiet i Stettin men kastades åter ut på färdvägar, innan han hunnit tillägna sig någon högre boklig lärdom — en omständighet, som i förening med hans goda karaktär och tidigt välartade seder givit minnestalaren ett tillfälle att utförligt utveckla, huru mycket mera dygd är värd än lärdom. Icke utan skäl, synes det, fann han i C:s bana ett belägg för denna sentens.

Efter den pommerska episoden anträffas C:s moder med tiden som hustru till drottningens köksmästare Ewald Wolff i Stockholm. C. kom sålunda att tillhöra den lägre hovpersonalens krets. Hans helsyster blev gift med den bekante Johan Holm-Leijoncrona, en halvsyster med en Düben. Själv fick han innan han fyllt tjugu år en blygsam syssla i hovförvaltningen. Sedan han i Paris gjort inköp för drottning Kristinas kröning, befordrades han på grund av därvid ådagalagt välförhållande till husgerådsförvaltare. Som sådan följde han under »store travailler» Karl X Gustav i fält. Från krigsåren äro blott ett par notiser om honom bekanta: genom en vådeld i lägret förlorade han en gång sina munderingar; efter första freden med Danmark sändes han till Stockholm för att hämta utrustning åt konungen och därmed möta denne i Tyskland (pass 5 apr. 1658). Säkerligen har han under sin tjänst i hovförvaltningen gjort sig känd som en administrativ förmåga, ty efter freden erhöll han det hedrande uppdraget att organisera den nyinrättade charta-sigillata-uppbörden. Denna avgift upphörde likväl redan efter riksdagen 1664 på grund av ständernas yrkanden, och C. stod sålunda utan ämbete. Men han placerades snart i kammarrevisionen och förhjälptes genom kungliga ingripanden till lön och ordinarie assessorsbeställning. Vid sidan av sin tjänst synes han för övrigt ha bedrivit privata penningaffärer. Bland Erik Dahlberghs papper ligger en skämtsam biljett, som utmynnar i krav på »gott, fint, rett, skönt, väl siktat, skrätt mjöl» i ränta. Och gentemot kronan förvärvade han ganska ansenliga anspråk genom att, säkerligen för billigt pris, uppköpa likvida fordringar, vilkas innehavare tröttnat att vänta på sin betalning.

C:s tjänster inom kameralförvaltningen vunno alltjämt uppskattning — de belönades i sinom tid med adelskap (1675) —, men rätta vägen till framgång öppnade sig för honom, först då han vid snart femtio års ålder togs i anspråk för krigsförvaltningen. På hösten 1677 gällde det att nyrekrytera rytteriet. I det egentliga Sverige (utom Skåne), som uppsatte fyra regementen, lämnades uppdraget åt generalmajorerna Nils Bielke och J. L. Wittenberg. På den förres anpart kommo hans eget regemente, det i Uppland och kringliggande landskap förlagda livregementet, Och Västgöta kavalleri. Då rytteriet sedan gammalt väsentligen uppsattes genom rustning för hemmansräntor, behövde de två officerarna framför allt ett par drivna kameralister vid sin sida. I denna egenskap ställdes C. av kammarkollegiet till Bielkes förfogande. Bielkes uppdrag utfördes med den framgång, att han, alltjämt med C. som medhjälpare inom det ursprungliga distriktet, fick övertaga hela rekryteringen för gamla Sverige vintern 1678/79. På C:s lott kom nu bl. a. att med alla medel, även egen kredit, söka skaffa penningar. Trots alla svårigheter, som mötte, blevo de båda kavalleriregementena i hans distrikt färdiga i tid. Vid krigets slut stodo de fulltaliga i så gott skick, som de troligen någonsin varit (Sondén, s. 193). Rekryteringarnas lysande resultat berodde likväl enbart på Bielkes och hans medhjälpares energi och kraftåtgärder. Underlaget för regementena var — frånsett kompletterande värvningar — det mest brokiga. Gamla ryttarhemman, häst- och fördelshemman, genom fjärdepartsräfsten eller eljes hemfallande hemman, civilstaten, prästerna, innehavare av livstids- och behagligtidsfriheter, bruksägare, bergfrälset, ofrälse män med adliga privilegier, städer och andra för tobaksmonopolet, överhuvud alla, som utan att göra adlig rusttjänst innehade kronans räntor m. fl. förmåner, hade fått bidraga. Som grundval för en permanent organisation voro dylika »rustningstitlar» obrukbara. Genom de stora kronoavsöndringarna var det inhemska rytteriet desorganiserat, det var kameralt sett facit av det rekryteringsarbete, vari C. inom sitt distrikt tagit en så, framträdande del.

Då Bielke 1679 sändes till Frankrike, skulle arbetet med kavalleriets rekrytering slutföras av hans civila medhjälpare inom respektive distrikt, en uppgift, som för C:s del i sinom tid kom att omfatta även redovisningen för alla de medel, som under det hetsande arbetet gått genom hans händer (se brev till Bielke på 1690-talet). Viktigare äro emellertid de nya uppgifter, som med logisk konsekvens framväxte ur krigsårens erfarenheter. Redan på nyåret 1679 hade Karl XI börjat tala om nödvändigheten att fatta »en viss resolution», efter vilken kavalleriet »allt framgent skulle kunna inrättas och upprätthållas». Efter att ha återkommit till frågan vid olika tillfällen tillsatte han i nov. 1679 kommissarier, som med hjälp av landshövdingarna var i sitt distrikt skulle genomföra kavalleriets indelning. På C:s lott föll till sist blott en del av hans gamla distrikt, Västergötland med vissa angränsande landskap. Men själva uppdraget vidgades steg för steg, så att det kom att omfatta även infanteriets (dec. 1679) och så småningom jämväl landsstatens (27 okt. 1683) och den övriga civilstatens indelning, dvs. hela dispositionen av kronans hemman. I själva verket var helt visst en sådan koncentration av arbetet den enda möjligheten, om man ville nå ett enhetligt resultat. Vid första blick på indelningsverkets historia i de särskilda orterna framträder som det från början mest utmärkande draget bristen på hemman. De bortförlänta militiehemmanen och andra omistandes gods samt fjärdepartsgodsen, som 1655 förklarats reducibla, kunde ej förslå långt. Så drev indelningsverket fram de radikalare reduktionsbesluten, och indelningsherrarna togos lika följdriktigt i anspråk för reduktionen. C. fick i sitt distrikt förrätta indragningen av de största förläningarna. Därjämte hade han att påskynda vissa andra med reduktionen sammanhängande åtgärder (K. brev 17 dec. 1681). Och 1683 inträdde han i den lokala reduktionskommission, som då i Västergötland liksom i andra landskap tillsattes för att påskynda godsindragningen. Som en tredje huvuduppgift tillkom efter 1682 års riksdag roteringen eller införandet av det ständiga knektehållet, och också här blev C. inom sitt område den främsta kraften.

Det var en mycket stor arbetsbörda och ett mycket stort ansvar, som sålunda lades på C. Hans dagböcker för dessa år, som finnas bevarade, förtälja endast om ständiga resor, överläggningar med medarbetare, sammanträden med officerare, krigsfolk, adel och allmoge samt däremellan ändlösa skrivarbeten för att fastslå de uppnådda resultaten i militiejordböcker, indelningsverk och andra längder. Arbetet var drygt, och en energisk pådrivare behövdes säkert. C. gick, berättar han en gång (febr. 1684) dagarna i ände omkring bland skrivarna, kollationerande och påskyndande, »ty hade jag rest bort, så hade allt blivit liggjandes igen». Gång på gång måste arbetet tagas upp på nytt. Tack vare de ständigt vidgade räfsterna blevo nämligen alltjämt nya hemman disponibla, och konungen skärpte oupphörligt kraven på rusthållens och boställenas godhet — det gällde ju framför allt att skapa ett verkligt hållbart underlag för rekryteringen, så att den förra krigstidens svårigheter ej skulle behöva återupprepas.

Några resultat av C:s arbete må här antecknas. År 1683 hade indelningsverket i Västergötland kommit så långt, att konungen vid personliga mönstringar kunde taga kännedom om ett första förslag. Ehuru officerarna på tillfrågan förklarade sig väl nöjda med C, fann Karl XI dock (8 okt.), att jämkningar erfordrades, om alla skulle kunna vara »nöjde och behållne». 1686 omtalas indelningsverket som färdigt (K. brev. 16 aug.). Förrättningen i Västergötland hade då omfattat jämväl indelning till generalitetet, infanteriets och adelsfanans officerare, jägeristaten och landsstaten, varjämte C. ombesörjt tilldelning av hemmansräntor till Vadstena krigsmanshus. Under åren 1684—85 assisterade C. jämväl Rutger von Ascheberg vid indelningens genomförande för änkedrottningens livregemente i Bohuslän och Halland samt inrättandet av det ständiga båtsmanshållet. I aug. 1685 kunde han visa konungen ett projekt till det nyssnämnda regementets indelningsverk, och 1686 omtalas även detta som avslutat. Den ständiga roteringen, som skulle lämna manskap till tre infanteriregementen, genomfördes i Älvsborgs län 1683 och i Skaraborgs län 1684, men också här erfordrades upprepade justeringar och jämkningar. Kontrakten med adeln och allmogen om knekthållet stadfästes därför först 1685 av konungen (resp. 10 dec. och 16 mars).

För C. följde sedan några lugna år, under vilka han 1688 avancerade till kammarråd och huvudsakligen synes ha tjänstgjort i Stockholm. Mot slutet av 1680-talet igångsatte emellertid Karl XI en allmän revision av indelnings- och roteringsverken. Som naturligt var, fick C. då (1689) övertaga uppgiften i sitt gamla distrikt. Samtidigt skulle han leda en rannsakning i anledning av allmogens klagomål över hans gamle medarbetare landshövdingen i Älvsborgs län H. von Vicken. C. fann skuld på båda sidor: »uti somt synes fuller gubben hava felat med dagsverken», skrev han till konungen, »sammaledes bönderna i somt med ofog klagat». Hans råd var att jämka till rätta, och så synes även ha skett. Kort därpå blev C. landshövding i Skaraborgs län. Även i denna egenskap synes han ha ådagalagt sitt vanliga nit. Liksom alla innehavare av posten måste han ägna mycken uppmärksamhet åt allmänningsskogarna i länet. Under hans tid utkom den i vår skogshistoria viktiga K. förordningen om skogarna i Skaraborgs län 3 febr. 1691, vilken dock ej är frukt av något C: s initiativ. Redan 1693 transporterades han till Västerås län. Förflyttningen var säkerligen välkommen för C, både därför att den nya befattningen ansågs särskilt lukrativ och därför att den förde honom närmare hovet. Men innan han kunde lämna Västergötland, måste militiearbetet vara avslutat, och detta drog ut på tiden. Först på våren 1695 kunde konungen ge honom tillstånd att bryta upp. Det skedde för övrigt i en familjärt skämtsam och hjärtlig ton, som utan tvivel väl karakteriserar förhållandet mellan Karl XI och hans gamle trotjänare.

Med åren hade nämligen en verklig vänskap uppstått mellan dem. I C. hade konungen funnit en ämbetsman efter sitt sinne, en outtröttligt verksam, noggrann och pålitlig siffrornas och de väldiga kamerala folianternas man. Samarbetet synes också ha varit vida mer friktionsfritt än vad eljes var vanligt. Men det var ej nog härmed. Till C:s utrustning hörde enligt hans minnestecknares vittnesbörd »ett visst sinnets och talets hovmannamässiga behag, som brukar räknas till rikedomens företräden men snarare av naturen plägar avsiktligt förlänas åt dem, vilka den bestämt till stora värv». I de få aktstycken, där mera personligt färgade drag av C. skymta, tycker man sig dock förr skönja en litet borgerlig, kanske något grovkornig humor av det slag, varmed den kärve rikshushållaren stundom kunde lätta upp sitt och sina medhjälpares arbetstyngda liv, då han kände sig hemmastadd bland krigskamrater och räkenskapskarlar. Får man tro minnestecknaren, var också en av anledningarna till C:s förflyttning till Västerås konungens önskan att lättare få tillfälle att pläga förtroligt umgänge (familiaritas) med honom. Han besökte honom gärna under sina resor i länet. Kungsör låg ju också där, och landshövdingens medverkan vid konungens byggnadsarbeten på kungsgården blev ett nytt föreningsband mellan dem. Sitt vackraste uttryck fann vänskapen mellan Karl XI och hans gamle arbetskamrat i konungens varma, rent personliga intresse för dennes lovande söner. De unga Cronhielmarnas utbildning understödde han ej blott pekuniärt utan även genom råd. Bland C:s papper kvarligga några egenhändiga, i förtrolig ton hållna biljetter från Karl XI, som bl. a. röra deras studier och resor.

C. synes med tiden ha blivit en rik man. På 1670-talet, då han under arbetet med kavalleriets rekrytering fick anledning att syssla med kronans gods, fattade han tydligen intresse jämväl för egna jordförvärv. Till en början gick han som andra även nådevägen, varom en del suppliker och K. brev bära vittne. Sedan begagnade han sig med framgång av adelns rätt att byta med kronan. Hans första mera betydande egendom var skattehemmanet Brollsta i (Össeby) Garns socken, som kronan förpantat till kamreraren Georg Wallrave. C. inlöste dennes panträtt (pantbrev 28 aug. 1678) och erhöll därpå säterifrihet å Brollsta 19 nov. 1678 samt tillbytte sig 22 dec. 1682 egendomen som allodialfrälse. Sedan han fått sin verksamhet förlagd till Västergötland, utverkade han 27 maj 1684 konungens löfte att under säterifrihet få tillbyta sig jord i Seglora by och skapade här genom fortsatta jordförvärv egendomen Segloraberg.

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

C: s skriftliga kvarlåtenskap är delad mellan riksarkivet och K. biblioteket. I riksarkivet finnes en ganska fullständig samling K. brev.till honom under indelningsverkets första skede (1679—85). K. biblioteket åter förvarar hans dagbok 1681—92 och 1694—96 samt Karl XI:s ovan berörda egenhändiga biljetter till honom (sign. I C 15, 16). Utom C:s ämbetsskrivelser (bland kommissionshandlingar och landshövdingeskrivelser) finnas i riksarkivet viktiga brev från honom till Nils Bielke, belysande för deras samarbete vid kavalleriets rekrytering, samt enstaka brev, bl. a. till Erik Dahlbergh och till Pontus Fredrik De la Gardies änka Beata Elisabet von Königsmarck (Rydboholmsamlingen). Av värde även för kännedomen om genomförandet av Karl XI :s reformer i orterna äro slutligen C: s omfattande reseräkningar, vilka nyligen påträffats vid ordningsarbetet i kammararkivet.

Tryckta arbeten

Handskrifter: Dagböcker 1681 — 1692 och 1694—1696 (se texten).

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda dagböcker samt brev till och från C, RA och KB (sign. I C 15, 16); biographica, riksregistr. (bl. a. adels- och friherrebrev), kommissioners handlingar och skrivelser samt landshövdingeskrivelser, RA; likvidationer, provinskontorens gamla byten N:o 13, 20, köpegodsakten N: o 358, ersättningsakten N:o 90,. kammararkivet. — Karl XI:s almanacksanteck-ningar, utg. af S. Hildebrand (1918); Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner ang. Swea rikes landt-milice til häst och fot, utg. af S. L. Gahm Persson, 1—4 (1762—1814). — A. Braunerhjelm, Kungl. Lifrege-mentets till häst historia, 3 (1914); O. Mannerfelt, Anteckningar om Kongl. Elfsborgs regemente 1680—1815 (1887); A. Noreen, Anteckningar om Kungl. Hallands regemente (f. d. Västgötadals) åren 1625—1910 (1911); A. Rydelius, Oratio funebris ad exequias... illustrissimi baronis domini Policarpi Cron-hielmii... (handskr., sign. I C 16, KB); P. Sondén, Nils Bielke och det svenska kavalleriet 1674—1679 (1883); S. Ågren, Karl XI: s indelningsverk för armén (1922); L. M. V. Örnberg, Sv. ättartal för år 1896, s. 153, n. 3.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Polycarpus Cronhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15680, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15680
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Polycarpus Cronhielm, urn:sbl:15680, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.