Meriter

2. Baltzar Cronstrand, den föregåendes broder, f. 15 maj 1794 på Törneby, Kalmar landsförsamling, d. 26 jan. 1876 i Stockholm. Åtnjöt undervisning i hemmet; inskriven vid universitetet i Uppsala 15 dec. 1806 och i Östgöta nation ht. 1807. Underlöjtnant i ingenjörkåren 4 apr. 1815; undergick större ingenjörsofficersexamen 19 mars 1819; löjtnant 19 okt. 1820; erhöll underlöjtnants lön 13 juli 1821; adjutant hos chefen för ingenjörkåren 1821—25 med avbrott för andra kommenderingar; fortifikationsbefälhavare i Malmö 1822; kapten i generalstaben 28 juni 1823; fortifikationsbefälhavare på Kungsholms fästning (Karlskrona) 1830—1 okt. 1832; kapten i ingenjörkåren 2 juni 1832 (med tjänstebrev 9 febr. 1833); fortifikationsbefälhavare vid Stockholms befästande från landsidan 8 jan. 1833; företog med understöd enligt K. brev 11 maj 1833 (prot. 18 maj) samt med K. permission 6 juni 1833 (jämte förlängningar) en utrikes studieresa och besökte därunder Holland, Belgien, England, Frankrike, Rhenländerna, Schweiz och Sardinien 1833—34, Lombardiet samt mellersta och södra Italien 1835, Egypten, Arabien och Nubien 1836—37 samt Turkiet, Grekland, Italien och Österrike 1838—41; återkom till Sverige aug. 1841; avförd ur ingenjörkårens rulla 14 maj 1844 på grund av krigshovrättens utslag 30 dec. 1842 och K. M:ts utslag 25 jan. 1844; åter införd i rullan 20 aug. 1844 enligt K. brev 2 aug. 1844; styrelseledamot i Slöjdföreningen 14 nov. 1845 och föreståndare för Stockholms slöjdskola 12 dec. 1845— sommaren 1859; erhöll avsked ur krigstjänsten 2 maj 1849; besökte världsutställningen i London 1851; företog en resa till Frankrike 1852; ledamot av kommittén angående hovstallets förflyttande och Helgeandsholmens ordnande 9 febr. 1856. LKrVA 1829; RSO 1832; KVO 1856. — Ogift.

Biografi

Så länge C. var i sin fulla kraft, stod det fejd kring hans namn. Kompromiss var honom främmande, och han skydde aldrig att hävda sin mening. När denna ej trängde igenom, offrade han stundom hellre sitt verk än sin åsikt. Om sålunda redan hans stridbarhet blev en hämmande egenskap, måste detsamma sägas om hans högt uppdrivna självkritik. Sällan blev det han skulle lämna från sig bra nog, och alltför ofta fick hans arbete av denna anledning ligga ofullbordat. Men vad han på olika områden utfört eller velat, vittnar ändock ovedersägligt om hans betydande begåvning och högtsyftande strävanden. C. förberedde sig för militäryrket genom grundliga matematiska studier och erhöll därpå som officer vid ingenjörkåren en mångsidig användning. Han tjänstgjorde sålunda bl. a. längre tider vid fästningsbygget i Karlsborg och verkställde 1824 undersökningar rörande befästandet av inloppet till Stockholm. Åren 1825—28 uppförde han ett ridhus av trä vid Drottningholm, som väckte uppseende såväl genom sin djärva konstruktion som genom sitt totala sammanbrott några och trettio år senare, då virket ruttnat upp. Vid övningslägren på Ladugårdslandet 1823, 1826 och 1832 fick han tjänstgöra som adjutant hos generaladjutanten för armén och uppmärksammades hade av Karl Johan och den mäktige Magnus Brahe. Men trots detta höga beskydd invecklades C. i svårigheter. År 1830 hade han placerats som fortifikationsbefälhavare på Kungsholms fästning vid Karlskrona. Hans skicklighet och duglighet skola också här på ett lyckligt sätt ha gjort sig gällande. Men han kunde icke förlika sig med befälsförhållandena, som ställde honom under en icke ingenjörsutbildad sjöofficer, den s. k. fortifikationsdepartementschefen. Följden blev en häftig kompetenstvist, som slutade med att C. begärde befrielse från kommenderingen i Karlskrona. Hans anhållan bifölls, men han soulagerades med svärdsorden och ett hedrande studieuppdrag. Redan 1828 hade han verkställt en undersökning om kostnaderna för en pontonträng. I anslutning härtill befalldes han nu att i utlandet inhämta kännedom om ponton-väsendet och andra ingenjöryrket och krigskonsten tillhörande ämnen. Under tre år, 1833—35, bedrev han ihärdiga studier i olika länder och fortsatte sedermera, efter ett avbrott för arkeologiska undersökningar varom mera sedan, sina iakttagelser i Orienten och Wien. Frånsett rapporter och ett par kortare berättelser, som stannat i handskrift, blev emellertid det enda synliga militära resultatet av denna C:s långa resa ett band ritningar över olika pontonsystem, som han med biträde av en yngre officer fullbordade efter hemkomsten och som efter hans död överlämnades till fortifikationens bibliotek; en tillämnad redogörelse blev aldrig skriven.

Den verkliga betydelsen av C: s utländska resa ligger också på ett annat område än det militära. År 1835 kom han till Italien och började där, framför allt i Pompeji, avbilda antik arkitektur och ornamentik. På nyåret 1836 styrde han kosan till Egypten och fortsatte därifrån till Arabien och tillbaka till Nildalen. Resan var kanske till en början snarast en turistfärd. Längre än till turistintryck och resekrönika nå ej heller C:s mera litterärt utarbetade skildringar från Orienten, ehuru de äro ganska roande och målande. Men fastän han ej var vetenskapsman, fångades han snart helt av de egyptiska byggnadsverkens formspråk. Här trodde han sig också finna en för sig avpassad uppgift. På ort och ställe fastställde han snart, huru mycket de avbildningar av de egyptiska ruinerna, varmed vetenskapen arbetade, brusto i precision och noggrannhet. För att råda bot härpå beslöt han »att på en annan mödosammare väg än den hittills begagnade avbilda föremålen, genom ren linearteckning grundad på geometrisk konstruktion, det enda sätt, varigenom matematisk sanning i formernas överflyttande på papperet står att vinna». Med hänsynslös energi satte C. sin plan i verket. Under femton månader stannade han bland ruinerna vid Nilen med Thebe som huvudstation. Han drog sig ej för att »leva som den eländige araben, med hans spis, klädsel och boning» — vilket dock ingalunda hindrade honom att uppträda som en myndig herre mot infödingarna — och trotsade i det längsta alla strapatser och det ovana klimatet, som allvarligt angrep hans hälsa. På nyåret 1838 lämnade C. Egypten och kom efter långvariga resor i Medelhavsländerna, som även efterlämnat spår bland hans ritningar, så småningom till Wien. I den österrikiska huvudstaden dröjde han under militärstudier över ett år och blev där föremål för en smickrande uppmärksamhet bl. a. av furst Metternich. Först 1841 ställde han under smärre turistutflykter resan hemåt och ankom i aug. till Stockholm.

Där väntade honom en föga angenäm tid. Trots små personliga behov och en stor färdighet i konsten att ekonomisera hade han måst skuldsätta sig under sina resor. Än värre var, att hans militära bana var förstörd. Ingenjörkåren hade fått en ny chef, den bekante J. P. Lefrén. Man kan knappast förtycka denne, om han fann resultaten av resan mindre tillfredsställande ur vapnets synpunkt. Och då C. därjämte synes ha visat en viss nonchalans i fråga om permissionstiderna, beslöt Lefrén att skilja honom från tjänsten. Resultatet blev en uppseendeväckande rättegång, som gick genom alla instanser och slutade med att C. 1844 ströks ur rullorna. Sin befattning återfick han visserligen inom kort av kunglig nåd, men hans chef undvek sedan att använda honom. Hans enda uppdrag blevo ett par brobesiktningar i Södertälje och på Lovön. Under sådana förhållanden föredrog han snart att lämna tjänsten (1849).

Lika nedslående blev resultatet av C: s egyptiska resa. Från denna medförde han utom en del renritade teckningar en mängd skisser och utkast, ofta översållade med måttsiffror och åtminstone delvis färglagda. Även avklappningar och egyptiska fornsaker hörde till samlingen. För att bereda C. tillfälle att göra sitt material publikationsfärdigt anvisade K. M:t, efter tidigare avslag på grund av brist på medel, 9 febr. 1844 på hans ansökan ett mindre anslag av besparingsmedel (666 rdr 32 sk. banko). Vid den samma år sammanträdande riksdagen motionerade därpå en av hans vänner om ett betydande anslag för samma ändamål. Statsutskottet nedsatte den äskade summan till hälften, och en viss tvekan framträdde hos stånden. Aug. von Hartmansdorff visade en avoghet mot C, som säkerligen direkt sammanhängde med striderna kring hans namn. Och om än det samtida disciplinära inskridandet snarast talade till hans förmån hos bönderna, övervägde dock bland dem sparsamhets- och nyttighetssynpunkterna. Sverige kunde, hette det, ej ha något gagn av forskningar i Egypten; ej ens en förenkling i byggnadskonsten kunde man vänta av C: s arbete. Trots invändningarna beviljades dock det av statsutskottet tillstyrkta beloppet, 3,000 rdr banko, fördelade på tre år. Men till detta efter dåtida förhållanden frikostiga anslag knöts villkoret, att Vitterhetsakademien skulle kontrollera C: s arbete. Som man nästan borde ha förutsett, dröjde det ej länge, innan C. var invecklad i en bitter konflikt med akademien. Slutet blev, att blott den första tredjedelen av anslaget utbetalades och arbetet avstannade. Följande riksdagar sökte förgäves ställa till rätta. Det sista dokumentet i den bedrövliga historien är ett statsutskottsutlåtande vid riksdagen 1859—60, som fastslår, att tiden försuttits att kräva redovisning för den del av anslaget, C. uppburit. Efter hans död tillföllo enligt hans testa-mentariska förordnande hans antikvariska ritningar och fornsaker Anna Hierta[-Retzius], vilkens fader varit hans äldste vän. Av henne överlämnades samlingen 1889 till nationalmuseum, där den nu bevaras. Dess viktigaste beståndsdel utgöres av 346 teckningar, planer och uppmätningar från Italien, Grekland, Mindre Asien och framför allt Egypten. De tekniskt och konstnärligt utomordentligt väl utförda bladen kunna numera givetvis ej få den betydelse, som de skulle ha ägt, om de fått tjäna vetenskapen, medan goda bilder av fornlämningar hörde till sällsyntheterna. Men åtminstone de teckningar av numera förlorade monument, som ingå i samlingen, torde ännu förtjäna att utnyttjas av forskningen.

En bidragande orsak till att C. lade sina egyptiska ritningar å sido var, att han fått en ny arbetsuppgift, som i hög grad lade beslag på hans intresse och arbetskraft. År 1844 hade den mångfrestande artisten och fornforskaren Nils Månsson Mandelgren öppnat en anspråkslös söndagsritskola för hantverkare i Stockholm. För att bereda denna en tryggare framtid överlät han den i nov. 1845 till den nybildade Svenska slöjdföreningen, och denna antog i dec. C. till dess föreståndare. År 1846 började man med tre lärare och knappt hundra manliga lärjungar. Lokal fick man hos Konstakademien. Staden och riksdagen anvisade också snart blygsamma understöd, den sistnämnda 2,000 rdr banko. Innan C. lämnade sin befattning, hade skolan tjugutvå lärare, 7 á 800 lärjungar av båda könen och ett statsanslag, som efter successiva ökningar av riksdagen 1856—58 höjts till 15,000 rdr rmt, oberäknat 9,000 rdr till anskaffande av inventarier. Från Konstakademien hade man flyttat till städse vidgade lokaler, först i Kastenhof, därpå i Brunkebergs hotell och slutligen i Mästersamuelsgatan n:o 39. Ett nybyggnadsprogram hade också på C: s bedrivande framlagts. Det är givet, att denna hastiga utveckling ytterst var en frukt av tidsomständigheterna, men ingen bestred, att de gynnsamma konjunkturerna energiskt utnyttjats av föreståndaren. Som anstaltens ledare var C. noggrann och fordrande. Han var vanligen närvarande under hela undervisningstiden, kontrollerade lärarna med klockan i hand och tillrättavisade dem vid minsta försummelse. Av lärjungarna fordrade han en precision och noggrannhet i arbetet, som sedan skulle omtalas som ett ouppnått ideal. Men trots alla dessa förtjänster uppväckte han mot sig en opposition, som till slut blev övermäktig. Denna gång stred man dock om viktiga principer. C. ansåg, att den egentliga yrkesutbildningen borde ske på verkstaden. Skolan åter skulle främst söka höja de redan utlärda arbetarnas förstånd och smak. Bästa medlet härtill trodde han sig ha funnit i matematik-och konststudier. Undervisningen borde meddelas i själva principerna utan ängsliga sidoblickar på den direkta praktiska tillämpningen. Detta av en högtspänd idealism burna program mötte motsägelse, å (ena sidan från teknologiska institutet (tekniska högskolan), som fruktade intrång på sina domäner, å andra sidan från stadens hantverksmästare, som ville komma ifrån det mesta möjliga av yrkesutbildningen på verkstäderna men alldeles ej ansågo sig betjänta med »bildningshögfärdiga gesäller». Då C. som vanligt var omedgörlig, inträffade en fullständig revolution. Slöjdföreningen valde en ny direktion, och en av dennas första åtgärder blev att utarbeta ett förslag till nya stadgar för undervisningsanstalten, som antogs av föreningen 9 nov. 1858 men dock rönte åtskillig kritik och av C. besvarades med ett utarbetat motförslag. De nya männen avstängde vidare C. från tjänstgöring och tillsatte (11 juli 1859) en ny föreståndare, J. A. G. Björkman (se denne). Då skolan nu blivit för stor för att lämpligen kunna upprätthållas av en enskild sammanslutning, överlät Slöjdföreningen den samtidigt till staten (jmfr K. brev 23 sept. 1859). En opposition, som leddes av C:s medlärare, den bekante P. A. Siljeström, sökte förgäves förhindra omvälvningen. Men längre fram, då stridens vågor lagt sig, ingick slöjdskolans direktion med en framställning om pension åt C. Därvid åberopades särskilt, att denne i sin tjänst ådagalagt »ett nit och en skicklighet, som förtjäna att tacksamt och allmänt erkännas». Riksdagen 1862—63 beviljade även en pension av 1,800 rdr, som tryggade C: s ålderdom för ekonomiska bekymmer.

Vid sidan av sina huvudsysselsättningar följde C. med största intresse sin samtids frågor. På 1840-talet ingrep han med mycket uppmärksammade artiklar i striden om nationalmuseibygg-naden. Senare framträdde han med ett originellt förslag till sammanbindningsbanans indragande i Stockholm, väckte förslag om vitbetsodling och vitbetssockertillverkning osv. Ett särskilt intensivt intresse ägnade han åt frågan om Helgeandsholmens ordnande. År 1856 fick han plats i en på Oskar I:s personliga initiativ tillsatt kommitté rörande denna fråga. Med brinnande nit kastade han sig över uppgiften men fördjupade sig åter i förarbetena. Något förslag blev aldrig utarbetat, men hos C. samlades en kolossal portfölj ritningar, som efter hans död tillföll Anna Hierta-Retzius och av henne överläts till Stockholms stad. Ritningarna, som otvivelaktigt äga ett högt värde, synas ej ha blivit observerade vid senare utredningar om Helgeandsholmen och omgivande vatten; för närvarande förvaras de hos hamnstyrelsen.

Med åren mildrades stridens hetta kring C. En glättig och godmodig fridsamhet avlöste den forna stridbarheten. Men han bevarade till det sista sin övertygelses värme. Hans åskådning behärskades av en liberalt färgad tro på civilisationens framtid och mänsklighetens förädling. För kvinnans rätt till utbildning hade han alltid ivrat — det var en av stridsfrågorna vid slöjdskolan. Skandinavismen och representationsreformen lågo honom om hjärtat. Frankrike var hans älsklingsland. Under fransk-tyska kriget hörde han till dess hängivnaste vänner. Då han så bryskt skildes från föreståndarebefattningen vid slöjdskolan, kunde han ännu vid fyllda sextiofem år glädja sig åt obrutna kropps- och själskrafter. Sin spänstighet fick han behålla ända till sin död vid över åttio års ålder. Men hans egentliga arbetsdag var slut. Ritbrädet, ett omsorgsfullt valt bibliotek, in- och utländska tidningar, som han ivrigt läste, och föreläsningar, som han i det längsta flitigt besökte, fyllde hans tid och gåvo honom sysselsättning. Hans kunskapsbegär var omättligt. C. var också en av de karakteristiska gestalterna i Stockholms litterärt betonade klubb- och restaurangliv på 1860- och 1870-talet. Frukterna av sin brokiga, kanske alltför splittrade läsning sökte C. magasinera i form av trägna anteckningar och stora samlingar av tidningsurklipp. Prov på båda kategorierna ha jämte en del resedagböcker medföljt Anna Hierta-Retzius' donation till nationalmuseum; andra anteckningsböcker ha hamnat i Stockholms stadsarkiv. Ur C: s tryckta och otryckta litterära kvarlåtenskap hopsamlade hans vän Siljeström en del mera enhetliga skrifter, som han offentliggjorde jämte en sympatisk levnadsteckning.

Författare

B. Boёthius.

Arkivuppgifter

Brev från C. finnas i Fogelbergska brevsamlingen i Konstakademien och Man-derströmska samlingarna i riksarkivet och K. biblioteket. I Fredrika Bremers brev namnes han någon gång.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 'Und. promemoria' [ang. C:s egyptiska ritningar] (Prot. . . . hos ridderskapet och adeln vid urtima riksdagen i Stockholm år 1844, H. 1, Sthm 1844, s. 73—82). — Ritbok i progressivt system. Utarb. under prof. Hetch's vägledning af L. A. Winstrup. Öfverförd från danska originalet, för Swenska slöjdföreningens skola. H. 1—6. Sthm 1847. [H. 1 12, (1) s.; övriga häften nu okända.] — Anförande hos ridderskapet och adeln den 31 dec. 1853, om behofvet af industriel uppfostran i skolor och förökadt statsanslag åt Svenska slöjdföreningens skola. Sthm 1854. 12: o 18 s. [Förf. av C, men uppläst på riddarhuset av B. von Plåten och även i det separata trycket utg. i dennes namn. Omtr. i C:s Skrifter, se nedan.] — Förteckning öfver expositionen i Svenska slöjdföreningens skola, öppnad den 20 jan. 1854. Sthm 1854. 52 s. (Anon.; förteckningen s. 1—32 antagligen uppgjord av C; s. 33—52 upptages av 'Målningsgalleri, valdt och beskrifvet af Wilh. Wohl-fahrt'.) — Om behofvet af ökadt anslag för Svenska slöjdföreningens skola. Sthm 1854. 8 s. — Kurs i linear-ritning på fri hand, närmaste vägen till säker handteckning och nödvändig för tekniska skolor, att leda ögat att skarpt se och mäta samt handen att noga afbilda. Samlad och uppstäld för Svenska slöjdföreningens skola. H. 1—2. Sthm 1855. 4: o 12, (1) s.; 12, (1) s. — Stockholms söndags- och aftonskolor. Sthm 1856. 4: o 1 bl. (Anon.) — Ett och annat om industriens arbete och dess samband med vetenskap och konst. 1*. Om skolundervisning för handarbetaren, samt industriens i vår tid beroende af arbetarens förmåga i bildande konst. Sthm 1856. 10 s. (Föredrag; omtr. i förf:s Skrifter.) — Till Kongl. Maj: t underdånigst angående byggnad för Svenska slöjdföreningens tekniska söndags- och aftonskola. Af föreningens direktion. Sthm 1857. s. 1—74*. (Utarb. av C; undert. av direktionens medlemmar. I väsentliga delar återgivet även i förf:s Skrifter.) •— Anförande vid mötet å stora börssalen den 1 april 1863, rörande sammanbindningsbanan genom Stockholm. Sthm 1863. 12 s. — Skrifter. För förf:s vänner saml. och utg. af P. A. Siljeström. Jemte en lefnadsteckning öfver förf. Sthm 1877. V, 422 s., 1 portr., 1 pl. [Inneh. utom ovan ang. skrifter även de förut otryckta 'Taflor från Södern och Orienten' och 'Mina tankar om egyptisk byggnadskonst' samt utdrag ur en i Aftonbladet 1844—47 införd artikelserie 'Om nationalmuseum och något om byggnadskonsten i Sverige'.] — Meteorologisk dagbok under en resa i Egypten, Arabien och Nubien åren 1836—1837. [Ur förf:s efterlemnade papper meddelad af P. A. Siljeström] (VA Öfversigt, Årg. 35, 1878, N:o 4, s. 15—45). — C. har även medarbetat i, måhända väsentligen utarbetat Betänkande i anledning af väckt förslag om ordnandet af undervisningen vid Stockholms söndags- och aftonskolor, efter en gemensam plan. Sthm 1854. 29 s. — Medarbetat i Aftonbladet (1844—55) m. fl. tidningar. Handskrifter: a) i fortifikationens bibliotek: Om fältbryggor (bet. avgivet 25 okt. 1828 i anledning av uppdrag att uppgiva kostnaden för en ponton-train). — Anteckningar öfver Turkiska rikets krigsväsende uptagande besök uti örlogshamn och på flottan, uti läroverk, kaserner, sjukhus, fabriker och fästningar med tabeller öfver sjö- och landt-armeens styrka och öfversigt af ottomaniska fordna krigsmakten samt några enkla betragtelser dervid (dat. Rom 6 juni 1839). — Om Biragos ponton-system (Und. promemoria, dat. 14 apr. 1849). — b) i nationalmuseum: 13 häften reseanteckningar, skisser, litteraturutdrag och tidningsurklipp. — c) i Stockholms stadsarkiv: div. anteckningar. Ritningar öfver Europas äldre och nyare pontonsystemer [på Kongl. Maj: ts nådiga befallning samlade i de angående länderna, till noga öfversigt och jemförelse ordnade av C, slutligt bearbetade och renritade av C. E. Boman. Sthm 1844—46] (Fortifikationens bibliotek). — Teckningar, planer och uppmätningar från Egypten m. fl. land (nationalmuseum; se ovan). — Planscher, nivelleringar och mätningar rörande Helgeandsholmen och Norrström (en portfölj, Stockholms stads hamnstyrelses arkiv).

Källor och litteratur

Källor: C:s tryckta och otryckta skrifter; meritförteckn, fortifikationens arkiv; lantförsvarsdep. handl. 2 aug. 1844, RA. — P. A. Siljeströms levnadsteckning över C. i ovan anf. uppl. av dennes skrifter; H. Wieselgren, Ur vår samtid (1880). — Se i övrigt, a) ang. C:s egyptiska ritningar: riksdagens prot. och handl. 1844—45, 1847—48, 1850—51 och 1859—60 samt eckl.-dep. handl. 9 febr. 1844, 3 juni 1845 och 8 dec. 1846; b) ang. slöjdskolan i Stockholm: civildep. handl. 23 sept. 1859; V. Adler, Tekniska skolan i Stockholm och dess framtida utveckling (Meddel. fr. Sv. slöjdföreningen, 1900); kapsel med div. tryck ang. tekniska skolan i Stockholm (KB), däribland åtskilliga inlagor av N. M. Mandelgren (se art. J. A. G. Björkman) samt cirkulär av P. A. Siljeström till Sv. slöjdföreningens medlemmar 31 okt. 1859.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Baltzar Cronstrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15707, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15707
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Baltzar Cronstrand, urn:sbl:15707, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2024-04-20.