Meriter

1. Axithon Cuypercroon, före adlandet Cuyper, f. 1631 (döpt 9 nov. n. st.) i Danzig, d. 1 aug. 1688 (begraven 9 aug. n. st.) därstädes. Föräldrar: köpmannen Anthonis de Cuyper och Susanna von Eemsen. Företog resor i främmande länder; köpman i Danzig åtm. t. o. m. 1655 och därefter i Elbing; överflyttade till Danzig i slutet av 1659; av de svenska fredsunderhandlarna konstituerad som svensk kommissarie i Danzig 28 maj - 7 juni 1660 (fullmakt 29 maj 1660); erhöll förmyndarregeringens konfirmation 10/20 okt. 1660 (kreditiv 12 dec. 1660); adlad 12/22 apr. 1676.

Gift 1) omkr. 1652 med Maria Geldtsack d. 21/31 dec. 1665 trettioett år gammal, dotter till svenske faktorn Gerhardt (Gert) Peterson Geldtsack i Elbing; 2) 17 jan. 1667 (n. st.) med Maria Balfour, f. 1639 (döpt 3 apr. n. st.), d. 1685 (begraven 11 okt. n. st.), dotter till köpmannen Vilhelm Balfour, vilken 1636. inflyttat till Danzig från S: t Andreas i Skottland.

Biografi

Efter studier och resor i främmande länder blev C. köpman i fädernestaden Danzig. Vid unga år gift med en köpmansdotter från Elbing var han åren 1655—59 bosatt i denna stad. Hans svärfader hade gamla svenska förbindelser, och hans fader hade en del affärer på. Sverige, bl. a. med M. G. De la Gardie. Sedan C. avvecklat sin rörelse i Elbing och ånyo överflyttat till Danzig, föll det sig därför naturligt för honom att träda i förbindelse med vårt land. Redan på våren 1660 kom han i beröring med De la Gardie, vilken under fredsförhandlingarna med Polen uppehöll sig i Zoppot. I juni månad reste De la Gardie över Danzig, varvid C. skaffade logementer. Han visade även andra goda prov på sin devotion och önskade träda i svensk tjänst (adelsbrevet 1676). Detta föranledde de svenska fredsdelegaterna att i maj konstituera C. som svensk kommissarie. På hösten 1660 konfirmerade förmyndarregeringen denna anställning, och C. ackrediterades som diplomatisk agent i Danzig med uppgift att vara rapportör till regeringen, särskilt i kommersiella frågor. Vidare skulle han befordra den post mellan Polen och Sverige, som passerade staden, uträtta allehanda uppdrag, vara mellanhand vid uppköp och räkningars betalande m. m. Han erhöll dock rätt att korrespondera med och anlita svenska myndigheter. I vederlag skulle han uppbära en årlig lön av 600 rdr och bekomma ersättning för utlagda postavgifter.

Sin tjänst förvaltade C. troget till sin död tjuguåtta år senare. Korrespondensen förde han flitigt och omsorgsfullt. Hans brev äro rediga och klara och utan vidlyftiga och utbroderade fraser. Alltid söker han giva vederhäftiga nyheter, och hans omdömen och reflexioner äro nyktra och sakliga. Han redogör för de olika uppdrag, han erhåller, samt meddelar alla nyheter av vikt från Danzig och Preussen samt Polen och krigsskådeplatserna. Endast i mindre grad innehålla breven politik; därom hänvisar han till ministerns i Warschau brev. I motsats mot sin samtida Peter Chambers i Köpenhamn (se denne) fyller C. ej sina brev med skvaller eller lösa rykten, och han synes heller icke ha använt dennes mera primitiva kunskaparmetoder. Hans ton är mer vårdad och mindre beskäftig. Efter sexton år belönade Karl XI honom för hans flitiga brevskrivning och trogna tjänster med svenskt adelskap (1676).

Den svenska regeringens order till C. äro relativt fåtaliga. Uppdragen röra vanligen offerter, enskilda personers ärenden eller önskemål (exempelvis hemförande av avlidna anförvanters lik), utlösande av hos fienden fångna svenskar, avlivande av för Sverige menliga rykten och framförande till staden av försäkringar om Sveriges välvilja eller hjälp. Man kan av C:s brev få en livlig bild av postgångens svårigheter i äldre tid. Endast undantagsvis kunde han under de första tjugu åren expediera breven till Sverige direkt med någon skeppare eller över Pommern. Den regelbundna postrouten gick till Hamburg och därifrån norr ut. Först 1683 inrättades en postförbindelse Ystad—Stralsund. Under krigsåren på 1670-talet förorsakades C. ökade utgifter för rättighet att sända sin post under andras adress.

C: s talrika brev ge givetvis också många notiser till Danzigs historia. Staden utgick visserligen ur det svensk-polska kriget med några nya privilegier och erkänd förrang bland Preussens städer, men den led av fördärvade finanser och krigets efterverkningar inom upplandet. Dess betydelse blev aldrig mer densamma som förr. Bland de i C: s brev belysta episoderna kan man särskilt framhålla den Strauchska striden, en ovanligt segsliten religiös tvist, som på 1670-talet uppväcktes av en från Wittenberg inkallad fanatisk präst, doktor Egidius Strauch. Behärskad av starka affekter kunde denne ej finna sig till rätta i den hävdvunna ordningen med dess nödvändiga kompromisser. Hans överdrivna luterska nit var desto olägligare, då Danzig låg i ett katolskt land och själv hade åtskilliga katolska invånare. Bland stadens lägre befolkning vann Strauch emellertid talrika fanatiska anhängare. De religiösa brytningarna kommo på så sätt även att skärpa den politiska motsättningen mellan olika befolkningslager. C. ger talrika, ofta rätt målande situationsbilder från stridens olika faser och döljer icke sin sympati för Strauchs motståndare, stadens ledande borgerskap. Man kom 1673 på Strauch med en otillåten brevväxling med Sverige. Saken invecklades genom det aktiva understöd, Strauch erhöll av den svenska gesanten i Warschau A. Lilliehöök, vilken långa tider vistades i Danzig och på hösten 1674 sökte medla mellan de tvistande. Även han var en man med häftigt lynne och obehärskat uppförande, vilket bragte honom i många konflikter. Han kom så småningom i en allt starkare motsättning till stadens magistrat samt ombesörjde bl. a., att Strauch kallades till Greifswald, vilket föranledde, att striderna ökade i häftighet (våren 1675). Magistratens ovilja mot Lilliehöök tillväxte än mer på grund av danzigarnas sympatier för Preussen i kriget mellan Sverige och detta land. Därtill kom en aktion, som han och C. igångsatte mot några för Sverige smädliga flygblad, vilka spriddes i Danzig. Under en stockholmsresa hösten 1675 framförde C. klagomål från staden mot Lilliehööks intriger och invektiver mot rådet. Senare kom C. själv i stark personlig motsättning till Lilliehöök och framförde inför regeringen upprepade klagomål över dennes uppträdande. Så besvärar han sig i början av år 1678 över att Lilliehöök ideligen beordrar honom att låna ut pengar hit och dit och trakterar honom som »en slav» och en, vilken aldrig gjort gott eller gör skäl för sin lön. Han ber K. M: t skaffa sig fred och bilägger två brev från Lilliehöök, vilka äro skrivna i påtagligt uppretat tillstånd. I febr. klagar C. över att Lilliehöök okvädat honom i kommissionssekreterare S. Dörfflers närvaro.

C: s tjänster togos gärna i anspråk även av privata personer. Av hans brevväxling med dylika finnas dock blott smärre rester bevarade i riksarkivet. Talrikast äro breven till M. G. De la Gardie och K. G. Wrangel. Åt den förre förmedlade han åtskilliga affärer, exempelvis inköp av turkiska och vallakiska hästar (1664—65), av fruktträd (215 st. 1664, 220 st. 1668) och piller enligt doktor Wildgans' recept (1664, 1665). År 1662 fick han i uppdrag att avyttra en Herkulesstatyett av silver och en kaross åt De la Gardie och 1671 att utreda en av De la Gardies falkonerares arvsfordringar i Kulm; 1667 försökte C. locka De la Gardie att köpa sexton apostla-och evangeliststatyer av sten, vilka funnos till salu i Danzig. Under förmyndarregeringens tid avhandla C:s brev åtskilliga offentliga angelägenheter, exempelvis danske ministerns i Warschau åtgöranden 1665 eller riksrådet J. Gyllenstiernas inkognitovistelse i Danzig samma år. Med Wrangel korresponderade C. särskilt under de tider, denne vistades i Pommern. Breven gälla politiska och militära ämnen såsom uppköp av krigsmateriel 1674 eller utlösandet av greve A. Wittenbergs lik 1664—65. För Per Brahes räkning gjorde C. 1665 efterforskningar rörande dennes farbröder Erik och Gustav Brahes öden i Polen och om deras kvarlåtenskap. Till Bengt Oxenstierna meddelade han politiska nyheter och förmedlade åt honom inköp av en peruk och en kaross (1664). C. upprätthöll även förbindelser med ledande affärsmän som Abraham Momma-Reenstierna och Abraham Kock-Cronström, med vilka han stundom gjorde affärer. Genom dem uttog han också ibland sin lön i Stockholm. Strödda brev i riksarkivet till andra personer än de nu nämnda vittna för övrigt om vidden av C: s förbindelser i Sverige.

Tvenne gånger (aug. 1665—jan. 1666 och hösten 1675— våren 1676) besökte C. Sverige. Under den första resan drabbades han av ett svårt slag: hustrun dog i dec. 1665 från man och fem barn. Vid besöken i Stockholm gjorde kammarkollegium avräkningar med honom. Liksom andra statens tjänare fick han vidkännas lönereduktioner, och han fick ej mindre än andra pröva på svårigheten att utfå sin lön. Även hans ganska betydande utlägg för postpenningar balanserades år från år. Den 9 nov. 1665 fastställdes hans fordran av K. M:t till 2,000 rdr., vilka skulle betalas av tullmedel. Trots vissa utbetalningar hade hans lönefordran 1675 stigit till nära 4,500 rdr och hans fordran för postpenningar, som dock skulle prövas av K. M: t, till något över 5,000 rdr. Hans lön, som under de föregående åren växlat något, reglerades nu (K. brev 10 mars 1676, jmfr kammarkollegiets beslut 26 mars 1680), och betydande summor utanordnades, bland annat av de franska subsidierna (12 apr.). Kammarkollegiet gav dessutom (19 apr.) C. rätt att till sitt underhåll försälja 780 tunnor spannmål, som skepparen Klas Bierdimpel hösten 1675 undan danska kapare räddat till Danzig. På grund av stridiga svenska och dansk-holländska anspråk samt stadens ängsliga försiktighet fick C. emellertid först hösten 1681 efter många påstötningar kvittera ut partiet. Hösten 1679 sände C. sin son Pierre (se nedan) till Stockholm för att göra upp om nya avräkningar. En dylik upprättades ock 1680, men den anullerades å riksdagen samma år, och saken gick till likvidationskommissionen. Den unge Pierre måste stanna över fem år i Stockholm, avlöstes hösten 1684 av brodern Karl och reste ånyo över hösten 1692. I 1681 års stat uteslöts C, men genom K. brev 26 sept. 1682 utanordnades ånyo hans lön. Av K. brevet 31 dec. 1687 framgår emellertid, att lönen 1681—82 ännu icke utbetalats. Vederlag för postporton bifölls ånyo i K. brev 8 maj 1683 men blev senare åter indraget. I de sista årens brev klagar C. bitterligen över sitt utarmade tillstånd, och i dec. 1687 upplyste sonen Karl, att C. nödgats lämna Danzig för sina kreditorers skull. Efter juli 1686 finnas icke heller några brev till regeringen från C. bevarade. Först efter C:s död (aug. 1688) gjordes (1691—93) slutavräkning med allehanda prutningar, bl. a. nedsättning av C: s lön till 300 rdr för åren 1661—64 och 1670—80.

Det är påtagligt, att C, frånsett de ovan relaterade lönesvårigheterna under hans sista år, levde i tämligen goda ekonomiska omständigheter. Han hade gott anseende i staden och bebodde det av fadern uppförda huset i Ankerschmiedegasse, som han ägde tillsammans med sina syskon och deras arvingar. Till C. hade fadern dessutom testamenterat diverse porslin, tavlor och kläder. Hösten 1688 avled C. ganska hastigt utan föregående sjukdom och begrovs i fädernegraven i den reformerta Peter-Paulskyrkan i Danzig.

Författare

B. Linden.

Arkivuppgifter

— Jämte C:s ämbetsskrivelser till regeringen förvarar riksarkivet brev från honom till fredsdelegaterna i Oliva och i andra diplomatiska serier samt brev till Hedvig Eleonora, Per Brahe, M. G. De la Gardie, Bengt Horn, Abraham Momma-Reenstierna, Bengt Oxenstierna, Klas Tott och K. G. Wrangel. Därstädes finnas ock koncept till enstaka brev till honom från De la Gardie och Wrangel. Brev från. honom finnas även i statsarkivet i Danzig.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda brev, riksregistr, utrikesregistr. och biographica, RA; likvidation, kammararkivet; sign. 300.34.110, 300.43.80 samt 300.53.977, 979 och 1065, statsarkivet i Danzig. — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); D. Gralath, Versuch einer Geschichte Danzigs, 3 (1791); B. Lin- och Gustaf Brahes öden i Polen (Personhist. tidskr., brev om Erik dén, Ett 1929).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anthon Cuypercrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15746, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Linden.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15746
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anthon Cuypercrona, urn:sbl:15746, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Linden.), hämtad 2024-04-19.