Meriter

Ekman, Erik Leonard, f. 14 okt. 1883 i Stockholm (Kat), d. 15 jan. 1931 i Santiago i Dominikanska republiken (Haiti). Föräldrar: boktryckerikonstförvanten Frans Leonard Ekman och Agnes Maria Wilhelmina Pettersson. Skolstudier i Jönköping från 1894; mogenhetsex. där 23 maj 1903; student vid Lunds univ. 28 okt. 1903; fil. kand. där 31 maj 1907; resa till Argentina s. å; Regnellsk amanuens vid Riksmuseets botaniska avd. mars 1908–febr. 1914; fil. lic. i Lund 14 dec. 1911; disp. pro gradu 2 mars 1914; fil. dr där 29 maj s. å.; erhöll Regnellska resestipendiet 1913; botaniska forskningar på Kuba april 1914–våren 1917; på Haiti maj–sept. 1917; åter på Kuba sept. 1917–1924; erhöll Per Erik Lindahls stipendium 1922 och 1925; på Haiti 13 juli 1924–1931. – Ogift.

Biografi

Alltsedan Erik E. i första eller andra klassen började samla växter, var botaniken hans allt dominerande intresse. Fastän han icke hade utsikt till ekonomiskt understöd, var det med hans läggning och utpräglade studiebegåvning självklart, att han skulle fortsätta vid universitetet och främst ägna sig åt den systematiska botaniken och växtgeografien. Hösten 1903 inskrevs han vid Lunds universitet. Han kom där att i viss mån tillhöra kretsarna kring Bengt Lidforss, men i sina studier påverkades han främst av den store systematikern Svante Murbeck. Tack vare en nästan otrolig sparsamhet och förnöjsamhet lyckades E. fullfölja sina studier utan skuldsättning.

I sept. 1907 erhöll E. som nybliven fil. kand. av Johnson-linjen fri resa till Buenos Aires. Under något över tre månader hopbragte han i Misiones i norra Argentina stora och värdefulla samlingar av herbarieväxter. Efter återkomsten blev han (mars 1908) Regnellsk amanuens vid Riksmuseets botaniska avdelning i Stockholm. Där arbetade han sedan till febr. 1914 med endast kortare avbrott för studier och fil. lic.-examen i Lund samt för resor till utländska botaniska museer. Under denna tid infaller hans huvudsakliga botaniska författarskap. Främst ägnade han sig åt Sydamerikas flora: malvacéer och andra columniferer, men särskilt gräsen och slutligen det formrika compositésläktet Vernonia. Sistnämnda släkte blev föremål för hans doktorsavhandling »West Indian Vernoniæ». E:s tryckta skrifter äro av mycket hög kvalitet; de vittna icke blott om den speciella begåvning för växtsystematik, som består i skarp iakttagelseförmåga och blick för det väsentliga i likheter och olikheter, utan även om allmän intellektuell skärpa och klarhet. Däremot äro de varken särskilt talrika eller omfattande; det var på ett annat arbetsfält han skulle göra sina största insatser.

När det Regnellska resestipendiet för två års botaniska arbeten i Sydamerika blev ledigt 1913, var det nästan självklart, att det tillföll E. Han lämnade i febr. 1914 Stockholm, dit han aldrig skulle återkomma, disputerade i Lund för doktorsgraden och fortsatte omedelbart till Habana på Kuba. För resan hade i enlighet med donationsbestämmelserna en instruktion uppgjorts av Vetenskapsakademiens Regnellska kommitté. Enligt densamma skulle E. efter en månad på Kuba arbeta på Haiti åtta månader och resten av de två åren i Brasilien. Kuba och Haiti togos med i programmet, för att E. skulle kunna medverka i de omfattande undersökningar över Västindiens flora som då bedrevos av den kände specialisten på detta område professor I. Urban i Berlin. E. själv ville resa direkt till Brasilien och ägna hela tiden åt de mycket litet kända trakterna innanför Pernambuco, men måste böja sig. I verkligheten kom han att vistas på Kuba i omkr. tio och på Haiti bortåt sju år, och till Brasilien kom han aldrig Till en början hindrades resan till Haiti genom oroligheter och en böldpestepidemi; senare tillkom första världskrigets utbrott. Under tiden hade E. begivit sig till östra Kuba och där i Bayate förvärvat goda vänner bland skandinaviska kolonister, som senare osjälviskt bistodo honom. Men framför allt hade hän funnit, att Kubas flora var mycket mindre känd än man trott. Först 1917 for han till Haiti, där han den gången endast stannade i tre och en halv månad. Han hopbragte mycket värdefulla samlingar men blev svårt sjuk i malaria. Tillgångarna voro nu slut, han återvände till Kuba helt utblottad och råkade in i en svår depressionsperiod, som skärptes av känslan av misslyckande och kritik hemifrån. Under ett par år gick han mest som grovarbetare vid plantager och väganläggningar, åtminstone delvis för att gengälda den hjälp han fick av skandinaverna i Bayate.

När den första sändningen av E:s Kubasamlingar 1920 kom till Stockholm, visade de sig vara utomordentligt värdefulla och överträffa alla förväntningar. Han fick absolution för brottet mot instruktionen, stort erkännande samt nytt understöd från olika håll. Hans håglöshet försvann, och under intensiv samlarverksamhet fortsatte han arbetet på Kuba ännu några år. I allt hemsände han därifrån 19 212 nummer herbarieväxter i över 50 000 exemplar. Icke mindre än 850 arter och 25 släkten voro nya för vetenskapen, ehuru Kuba ansetts väl utforskat och en bekant amerikansk botanist arbetat där i fjorton år.

Först 1924 begav sig E. för andra gången till Haiti, där han till slutet av 1928 arbetade i republiken av samma namn (västra delen av ön), sedermera i Dominikanska republiken. Under oerhörda strapatser genomströvade han särskilt öns svårtillgängliga bergstrakter, ofta under besvärliga klättringar; många bergstoppar var han den förste botanist att besöka. E. fastställde bl. a., att öns och även Antillernas högsta berg är La Pelona, som han besteg och höjdmätte med aneroid till 3 125 m. Fastän E. nu icke längre led brist på pengar, fortsatte han av vana sitt torftiga liv. Han gick föga bättre klädd än en av landets grovarbetare. Sina långa färder företog han utan medhjälpare eller lastdjur, endast med den utrustning han själv kunde bära. Han åt den primitiva negerbefolkningens mat och sov i dess hyddor eller ute, varhelst han befann sig. Han skröt gärna med att han tack vare detta kunde för otroligt små medel uträtta så ofantligt mycket mer än stora och välutrustade expeditioner. Hans mycket starka konstitution undergrävdes måhända av strapatserna och upprepade malariaanfall. Efter en kort sjukdom avled han den 15 jan. 1931 i Santiago; diagnosen lydde på subtertiär malaria med lungkomplikationer. Kort före sin död var E. sysselsatt med att förbereda en ny stor expedition – denna gång till Venezuela – för vilken han ånyo fått det Regnellska stipendiet. Det kan icke nog beklagas, att detta lovande företag aldrig kom till utförande.

E:s Haitisamlingar ha sagts vara om möjligt ännu mera värdefulla än de kubanska. Enligt ett överslag, som gjordes innan bearbetningen var fullbordad, innehöllo de 13 nya släkten och 960 nya arter, förutom många hundra arter nya för ön. E. har otvivelaktigt gjort mera för utforskandet av både Kubas och Haitis floror än någon före honom. Enligt samstämmiga vittnesbörd från olika länder var han en av de största botaniska samlare, som någonsin levat, och avgjort den främste under senare tid. Men han var ingalunda blott samlaren och växtjägaren. Redan före utresan hade han en grundlig vetenskaplig skolning och särskilt god kännedom om det tropiska Amerikas växtvärld. God hjälp fick han efter en tid av professor Urban, som undan för undan bearbetade samlingarna och från och med 1921 sände E. meddelanden om resultaten. I det senare hemkomna materialet hade E. själv gjort det stora flertalet av bestämningarna och i många fall trots brist på tillräcklig litteratur kunnat angiva obestämda arter som nya. Från denna tid gav också Urban på förslag av professor G. Samuelsson de nya arterna auktorsbeteckningen »Urb. et Ekm.» i det stora verk om tio delar, som Urban publicerade uteslutande om E: s material i svenska Vetenskapsakademiens Arkiv för botanik. E. författade dessutom under Haitivistelsen själv flera floristiska smärre avhandlingar, särskilt om de närliggande öarnas lokalfloror. Kort före sin död höll han på med ett vetenskapligt arbete inom en helt annan gren av botaniken: en översikt av Haitis växtsamhällen och deras beroende av klimat och berggrund.

När E. framför allt kommer att framstå för eftervärlden som den botaniske upptäcktsresanden och materialsamlaren, berodde detta ingalunda på intellektuell begränsning; han var tvärtom en utpräglad forskarbegåvning med analytisk läggning och starkt intresse just för problemen. Säkerligen drogs han som så mången åt två olika håll. Avgörande blev – förutom yttre omständigheter – hans omedelbara kärlek till naturen och hans nästan fanatiska intresse för de levande växterna. Utan tvivel var det hans avsikt att återvända till Sverige och ägna senare delen av sitt liv åt rent vetenskapligt arbete vid riksmuseet. Fastän han trivdes väl varhelst han fann en intressant flora, längtade han dock hem; han var alltid intensivt svensk.

E. var en högst ovanlig och intressant personlighet. Han bekymrade sig föga om det, som de flesta värdesätta högt. Med ytterst små personliga behov var han likgiltig för ekonomiskt välstånd och allt slags bekvämlighet, och därför främmande för alla karriärsynpunkter. Samtidigt hade han en utpräglad självkänsla, som ej sällan tog sig skrytsamma uttryck. Detta hans gascognarmaner jämte hans hänsynslösa uppriktighet och förakt för många konventionella regler gjorde, att han ofta blev felbedömd. Det var dock aldrig svårt att under den kantiga och opolerade ytan finna en på många områden högt bildad man med intressen långt utanför det egna facket, med ett ovanligt skarpt intellekt, obrottslig lojalitet och en godhet som icke var mindre därför att den helt saknade konventionellt religiöst underlag. Det förbluffande intryck E:s kontrastrika person kunde göra vid en flyktig bekantskap har fått ett roande uttryck i den engelske etnografen W. B. Seabrooks även till svenska översatta bok »The magic Island». I två kapitel, det första med rubriken »Portrait of a Scientist», ges där drastisk skildring av E., särskilt som exkursionskamrat; trots en ofta orättvis och starkt överdriven karikering lyser respekten igenom.

Författare

T. G. Halle.

Tryckta arbeten

Se bibliografi i VA Årsbok, 1931, s. 371—372.

Källor och litteratur

Katarina förs:s i Stockholm födelsebok 1883. – G. Samuelsson, Erik Leonard Ekman (VA Årsbok 1931, s. 353-376) ; W. B. Seabrook, The magic Island (London 1929; sv. overs. Mysteriernas ö, Sthlm 1929), kap 8 och 9 : I. Urban, Symbolae antillanae, vol. 9, Leipzig 1923–28, s. 55–58, 398–404 ; dens Plantae haitienses (et domingenses) novae vel rariores a cl. E. L. Ekman lectae, 1–10 (Arkiv f. botanik, bd 17–24, 1922–32) . E:s exkursioner på Haiti]. - Meddel. av överbibliotekarien G. Carlquist 1

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Leonard Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15859, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. G. Halle.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15859
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Leonard Ekman, urn:sbl:15859, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. G. Halle.), hämtad 2024-04-24.