Meriter

8. Jacob Emil Ekman, bror till E. 6, f. 5 febr. 1815 i Göteborg (Domkyrkoförs.), d. 21 febr. 1900 där, Örgryte^[1]. Genomgick privat navigationsskola på Masthugget i Göteborg; styrmansex. 1829; medföljde på ett av farbrodern G. H. Ekmans (E. 5) fartyg, briggen Maria Sophia, under resa till New York och Hamburg 1830; sjöofficersex. i Karlskrona 19 april 1833; sekundlöjtnant vid flottan 27 juli 1833; andre styrman på briggen Svea under resa till Nordamerika, Portugal, England och Danmark 1834–36; i engelsk örlogstjänst 10 jan. 1837–39; premierlöjtnant i flottan 15 febr. 1840; adjutant å Sjöförsvarsdep:tets kommandoexpedition 1843–48, återgick till denna tjänst 1851 och 1854; i dansk örlogstjänst 1849; kaptenlöjtnant vid flottan 11 dec. 1852; kapten där 27 aug. 1856; chef för Sjöförsvarsdep:tets kommandoexpedition 31 dec. 1857–59; chef på korvetten Najaden 1859–60; kommendörkapten 14 maj 1861 och samma dag avsked med tur- och befordringsrätt samt avsked ur krigstjänst 9 febr. 1864; delägare i a.-b. D. Carnegie & Co. 1860 och en av dess direktörer från 1861 till sin död. Led. av styrelser i ett flertal bank- och försäkringsföretag, bl. a. Sjöförsäkrings a.-b. Gauthiod 1863–94, samt sociala och religiösa sammanslutningar. RDDO 1845; RSO 1859; LÖS s. å.; RNS:tOO 1880; KVO1kl 1885; innehade även andra utländska ordnar. Ägde från 1861 Gubbero (i Örgryte sn) vid Göteborg.

G. 11 okt. 1851 i Tosterups kyrka (Krist.) m. friherrinnan Sophie Ulrica Johanna Kurck, f. 30 nov. 1823 i Stockholm (Jak.), d. 14 april 1907 på Gubbero, dotter av presidenten i Kammarrätten friherre Claes Arvid Kurck och friherrinnan Hedvig Eleonora Ottiliana Liljencrantz.

Biografi

Emil eller Emile E., som han kallades i familjen, föddes postumt och kom liksom sin äldre bror Oscar att uppfostras i sin styvfader generalkonsul Langs förträffliga hem i Göteborg och på Gubbero (se E. 6). E. fick där bl. a. rikliga tillfällen att samla och öva språkkunskaper. Han ägnade sig sedan – »Gud vet varför», skrev han en gång själv – åt sjöofficersbanan och blev 1833 sekundlöjtnant. Efter att ha samlat erfarenheter å handelsfartyg fick E. 1836 ett stipendium, som satte honom i stånd att skaffa sig en för en sjöofficer så förnämlig utbildning, som den att träda i engelsk örlogstjänst. Han avreste i maj 1837 till London och fick order att gå med linjeskeppet Pembroke till Medelhavet. I E: s efterlämnade och 1916 publicerade, intressanta dagboksanteckningar för åren 1837–39 och 1844–47 får man en sympatisk bild av honom själv och en levande inblick i bl. a. händelserna under hans engelska tid. E. är både i dagboken och i de familjebrev, som Mannström tryckt i sin biografi över Oscar E., en utmärkt stilist. Man möter på dagboksbladen en begåvad, skarp och även humoristisk observatör med en öppen natur, en ung man ivrig att få göra nytta och att lära, trevlig och gladlynt, samtidigt en medveten gentleman, orädd i tjänsten och i personliga konflikter. E. trivdes i huvudsak utmärkt i den engelska miljön. Efter besök i Spanien och på Malta kom Pembroke och därmed E. till Aten; han gjorde resor i Grekland och avnjöt fullt den klassiska miljön. Samtidigt blottar han det då helt unga Nygreklands brister och svårigheter. Att E. även hade konstnärligt sinne och utmärkt handlag visa han teckningar, lavyrer och akvareller, av vilka några publicerats. Efter kommendering även på andra brittiska örlogsfartyg, varunder E. besökte bl. a. Neapel och Tunis, återkom han i april 1839 till Sverige. På sommaren knöto han och Oscar på Gubbero en livslång vänskap med Jenny Lind. E. fick nu ägna sin tjänst åt svenska flottan. I dagboken från 1844 skildrar han, hur han under svåra isförhållanden fick överföra drottning Josephines bror och ryske kejsarens svärson, hertigen av Leuchtenberg, från Grisslehamn till Åland samt vidare resa till Marocko 1844–45 med fregatten Josephine och till Skåne och Norge 1846, då E. var kommenderad att åtfölja konung Oscar I; även 1847 kommenderades E. till tjänst hos konungen. Skånebesöket 1846 blev av särskild betydelse för E., ty på en Knutsbal i Malmö och på Tosterup lärde han känna Sophie Kurck, som blev hans maka. Hennes mor var omgift med översten greve G. Ehrensvärd på Tosterup och där firades också E:s bröllop. Denna förbindelse förde E. i nära vänskap även med hustruns styvbror Albert Ehrensvärd, den senare utrikesministern och landshövdingen i Göteborg, samt dennes familj. Under kriget mellan Danmark och Preussen gick E., som var varm skandinav, i dansk örlogstjänst 1849. Han kommenderades till fregatten Nymphen under amiral Zarthmann. Då preussarna ingen flotta hade, blev någon strid ej av, men E. deltog i blockaden av Swinemünde och kusten intill Kolberg. Efter vapenvilan i juli s. å. hemkom E. Under detta årtionde hade han från 1843 tillika börjat den administrativa tjänst, som kom att ta större delen av hans officerstid, nämligen på Sjöförsvarets kommandoexpedition, först som adjutant. Han blev därmed praktiskt taget stockholmare för ett par årtionden, med undantag för sjökommenderingar och den danska episoden. Kommandoexpeditionens chef var E. 1857–59. Han medhann ännu en Medelhavsfärd, som chef på korvetten Najaden 1859–60. Under denna fick han på eget ansvar ingripa i Tanger för att undan marockanska upprorsmän föra svensk-norske generalkonsuln S. Ehrenhoff samt andra landsmän och skandinaver i säkerhet till Gibraltar. Emellertid tog E. i maj 1861 avsked med kommendörkaptens titel. Steget var utan tvivel påkostande för honom, men en medverkande orsak torde ha varit, att han ogillade sin kusin sjöministern greve B. von Platens plan att dela flottan, en plan som E. befarade skulle gå i verkställighet.

Huvudskälet till att Emil E. nu kom att ägna sig åt den kommersiella banan var emellertid ett annat. Utom släktens traditioner var det den enastående brödrakärlek, som alltsedan ungdomen förenat Oscar E. och Emil med oskiljaktiga band. Redan tidigt hade Oscar diskuterat, hur de möjligen skulle kunna få verka tillsammans, men först sedan den äldre brodern fått en fullt självständig, fast ställning lät detta förverkliga sig. Oscar E. hade 1860 ombildat firman D. Carnegie & Co. till aktiebolag, varvid bl. a. Emil inträtt som delägare. Oscar erbjöd nu brodern att bli sin närmaste man, vilket denne accep terade. Med Oscar E. som verkställande direktör samt Emil E. och Eskil Fåhraeus som direktörer började bolaget sin nya verksamhetsform. I ledningen efterträddes Fåhraeus 1871 av Henning Frisell och denne, som dog 1899, av Emil E:s son Gustaf E. (E. 13), som redan sedan 1880 var bolagets tekniske ledare. Så knöts Emils familj i två generationer till det stora företaget. Energisk och duglig, som han alltid varit, blev Emil E. en utmärkt tillgång för bolagsledningen, en oumbärlig och lojal medhjälpare åt den äldre, älskade brodern. Tack vare detta stöd kunde Oscar E. ägna sig åt växande engagemang på de kommunala, politiska och humanitära områdena. Glädjen över att ha fått brodern med i sin verksamhet och återbördad till Göteborg visade Oscar E. bl. a. genom att till denne 1861 omedelbart överläma Gubbero som gåva, endast förbehållande sig vissa hyres- och arrendesummor samt halva gråpäronskörden, en specialitet för trädgården där. När Oscar E. sedan kom att vistas långa tider i Stockholm, skrev E., ofta dagligen, utförliga brev till honom rörande affärerna m. m. Det var också Emil E. som å Oscars vägnar hade det praktiska överinseendet över Carnegieska bruket, dit han brukade fara ut två gånger i veckan.

E:s krafter togos nu i anspråk även på mångfaldiga andra håll i Göteborg. Han var bl. a. ordförande i styrelsen för Göteborgs navigationsskola samt en av grundarna av sjöförsäkrings a.-b. Gauthiod 1863, Sveriges första i sitt slag, och nedlade för detta ett långvarigt, intresserat arbete. Även Emil E. ägnade mycken tid åt filantropiska företag såsom Barnsjukhuset och Praktiska hushållsskolan för flickor. I flera hänseenden voro de så intimt förbundna bröderna Oscar och Emil E. varandras motsatser. Emil var i det yttre en hurtig och livlig sjöman. Både hans och brodern Oscars personlighet hade sin styrka i djup och äkta religiositet. Liksom Oscar genom släktskap och gifte förbunden med svensk högaristokrati var Emil tillika en berest, belevad och älskvärd världsman, en mycket omtyckt, språkkunnig sällskapsmänniska, därtill avhållen såsom tjänstaktig mot hög och låg samt personligen anspråkslös. E:s äktenskap med Sophie Kurck var mycket lyckligt. Hon var en smärt och välväxt dam men eljest ingen skönhet, däremot fängslande genom intelligent charm och en på naturligt sätt ådagalagd bildning. Från 1870-talet bodde de sommar och vinter på Gubbero, som inreddes efter deras smak med bl. a. ett utmärkt tilltalande biblioteksrum, och där de skapade ett av det dåtida Göteborgs trevligaste stormanshem, skildrat av bl. a. M. Lagerberg. Sophie E. visade genom en lång rad donationer sina allmänna intressen, bl. a. för sjuk- och barnavård. 

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

E:s korta självbiografi om sin ungdom tillhör f. n. prof. A. Odencrants, Stockholm, som även äger en fortsättning därav, sammanställd genom brevutdrag och dagboksreferat, av E: s dotter, fru Leonore Odencrants, född Ekman, och ett hennes minnestal över Oscar och Emil E. 1946. Originalbiografien skall sedan överföras till Ekmanska släktföreningen, som även äger E:s brev till sin mor och styvfar 1834–39 och Oscar E:s brev till Emil E. 1848–75. I Göteborgs stadsbibliotek finnas 13 brev från E. till S. A. Hedlund.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Emil Ekmans dagboksanteckningar. Göteb. 1916. VII, 386 s., 16 pl. – [Brev från E. tr. i] O. Mannström, Oscar Ekman 1812–1907. En minnesbok ... (1922). – E. har även som kommittéledamot undertecknat några betänkanden.

Källor och litteratur

Källor: Krigsexpeditionens utgående diarium 1833, RA; födelsebok för Jakobs förs. 1807—27, SSA; Göteborgs domkyrkoförs:s dopbok 1815, Landsarkivet, Göteborg. — E:s dagböcker och brev (se Tr. arbeten) ; Handlingar rörande donationer i Göteborg, 2—6 (1901—23). — Jakob Emil Ekman. [Nekrolog] (Tidskr. i sjöväsendet, 63, 1900, s. 320—326) ; L. L. von Horn, Biografiska anteckningar. Officerare, som tjenat vid örlogsflottan åren 1825—1891, 3:2 (1934), s. 113 f.; M. Lagerberg, Göteborgare, 2 (1914) ; O. Mannström, (se under Tr. arbeten) ; H. Rosman, Bjärka-Säby och dess.ägare, 3 (1927). — Om E:s familj och Gubbero se även under E. 14 anförd litteratur.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Emil Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15869, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15869
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Emil Ekman, urn:sbl:15869, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-03.