Meriter

14. Johan Ekman, den föregåendes bror, f. 11 mars 1854 i Stockholm (Skeppsh.), d. 18 febr. 1919 där. Mogenhetsex. vid Göteborgs latinläroverk 6 juni 1871; praktiserade på Vikmanshyttans järnbruk; extra elev vid Bergsskolan i Stockholm 1872–73; kontorist hos firman Ekman & Co. i Göteborg 1873, prokurist där 1878, delägare (jämte grosshandlaren Henrik Ahrenberg) och chef 1891 samt ensam ägare 1908–31 dec. 1917, upptog 1 jan. 1918 som delägare sonen Carl Ekman samt O. Kjellström; italiensk konsul i Göteborg 1890–1910; led. av styrelsen för Slottsskogsparken i Göteborg 1892–1919 (v. ordf. 1905–12, ordf. 1913–19); vice ordf. i styrelsen för Göteborgs enskilda bank (från 1903 a.-b. Göteborgs bank) 1896, ordf. där 1915; led. av styrelsen för Göteborgs och Bohus läns sparbank 1896; led. av styrelsen för Göteborgs stadsbibliotek 1897–1919; led. av direktionen för Centralfängelset för kvinnor i Göteborg 1899–1905; led. av styrelsen för Göteborgs museum 1902v19 (v. ordf. 1905–19); led. av riksdagens andra kammare 1906–11 (tillfälligt utskott 1906–08, bankoutskottet 1910–11) och av första kammaren 1912–19 (bankoutskottet 1912–19); vice ordf. i handelskammaren i Göteborg 1907–19; led. av drätselkammaren där 1903–06; ordf. i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet 1908–19; led. av kommittén för Kommerskollegii omorganisation 1908; inköpte 14 aug. 1913 Orrefors bruk i Hälleberga sn (Kronob.) och grundade den nyare glasbruksindustrien där samt ordf. i styrelsen för Orrefors bruks a.-b.; led. av styrelsen för Göteborgs högskola 1917; led. av kommittén för handelsundervisningens ordnande, ordf. för Göteborgs handelshögskolekurser från 1915; ordf. även i styrelserna för följande bolag: a.-b. Göteborgssystemet (till 1909), Sjöförsäkrings a.-b. Gauthiod (1914), Brand & livförsäkrings a.-b. Svea (1915), Örebro pappersbruks a.-b., Eds cellulosafabriks a.-b. och Nyhamns cellulosafabriks a.-b., Porterbryggeri a.-b. D. Carnegie & Co., Öhrvikens a.-b., Sveriges förenade konservfabriker; vice ordf. även i Ostasiatiska kompaniet och styrelsen för a.-b. Finspongs styckebruk; led. även av styrelserna för Jernverksföreningen (vice ordf.), Rederi a.-b. Sverige–Nordamerika (nu Svenska Amerika Linien), Svenska Amerika Mexico Linien, Fastighets a.-b. D. Carnegie & Co. samt a.-b. Labor; ordf. tillika i Göteborgs sjömannasällskap. Donator. RVO 1905; RNO 1908; LVVS 1913; KVO2kl 1915; innehade även utländsk orden.

G. 4 juni 1881 i Göteborg m. Hedvig (Hedda) Sophia Richert, f. 3 juli 1860 där, d. 22 jan. 1929 där, dotter av översten och chefen för Väg- och vattenbyggnadskåren Josef Gabriel Richert och Hedvig Magdalena (Malin) Netzel.

Biografi

När E., som skrev sig Johan E(milsson) Ekman, trädde ut i livet, leddes den gamla familjefirman Ekman & Co. av hans faders kusin, den barnlöse Janne Ekman (E. 9), och E. ingick i tjänst där 1873, som prokurist från 1878. Som souschef satt ända sedan 1874 Henrik Ahrenberg. Då Janne Ekman emellertid ville bevara firmans ledning hos släkten, upptog han fränden Johan E. E. som delägare och chef vid sitt eget tillbakaträdande 1891, med Ahrenberg som meddelägare. Från 1908 var E. emellertid ensam ägare till 1917, då sonen konsul Carl J. J. E. och O. Kjellström upptogos som delägare i firman. Den redan förut ansedda och solida handelsfirman Ekman & Co. utvecklades under Johan E:s framsynta och skickliga ledning till ett av Göteborgs då största affärshus och en av Sveriges främsta transmarina exportorganisationer, med egna kontor i London, Manchester, Paris,. Shanghai, Tokio, Osaka och Buenos Aires. Firmans gamla järn- och stålexport fortsattes, men cellulosautförseln utvidgades i hög grad av E., som förvärvade cellulosafabriken i Ed i norra Småland. Han medverkade även vid grundandet av de norrländska sulfitfabrikerna Öhrviken och Nyhamn samt deltog 1901 i startandet av Örebro pappersbruk. Därefter ökades firmans pappersexport avsevärt. E. var tillika en av grundarna av a.-b. Svenska ostasiatiska kompaniet, Rederi a.-b. Sverige–Nordamerika (nu Svenska Amerika Linien) samt a.-b. Svenska Amerika Mexico Linien. På det kommunala fältet nedlade E. ett särskilt stort arbete inom Göteborgs drätselkammare. Samtidigt ägnade han mycken tid också åt olika bank- och försäkringsföretag, särskilt Göteborgs bank, liksom han överhopades med förtroendeuppdrag i hemstaden och detta både på de praktiska områdena och inom Göteborgs kulturorganisationer. Han var kassaförvaltare i Slottsskogsstyrelsen och gjorde ej minst som vice ordf. i styrelsen för Göteborgs museum en stor insats.

Naturligt var, att en man med E:s solida läggning också utsågs att representera den stora västkustmetropolen i riksdagens andra kammare (1906–11). Vilket enastående förtroende han åtnjöt hos sina valmän ser man bäst av de märkliga röstsiffrorna 1908, då E. av avgivna 11 712 röster erhöll 11 681, enligt uppgift det största röstetal någon svensk riksdagsman dittills fått. År 1912 insattes E. av Älvsborgs läns landsting i första kammaren och kvarblev där till sin död. Hans inväljande under båda perioderna i bankoutskottet visar var man ansåg, att E:s kapacitet bäst kunde användas. Han var medlem av liberala partiet, men tillhörde med sin koncilianta läggning helt dess moderata flygel, liksom han icke ogärna umgicks med konservativa kolleger. E. var centerfrihandlare och principiell försvarsvän samt såg kritiskt på det kommunala livets radikalisering. Hans motioner, avgivna av honom ensam eller jämte andra, rörde bl. a. riksbanks- och andra bankfrågor, emigration och utlandssvenskar (jfr nedan s. 126). I riksdagen talade han sällan och mest i finansfrågor, rörande t. ex. utrikeshandel, frihamnsproblem, aktiebolagslagen, o. s. v. Han intresserade sig speciellt för upprättande av ett särskilt statsdepartement för handel, industri och sjöfart, men hann ej uppleva förverkligandet härav. Som talare i riksdagen hade E. en lugn och välvillig, klar och sakrik framställning och var gärna hörd, men hans starkaste inflytande torde varit det, som han utövade på rent personlig väg. I sitt riksdagshem, där dottern Agnes E. (sedermera fru Hellner) var värdinna, inbjöd E. gärna sina parlamentariska kolleger.

En särskild insats kom Johan E. att göra på ett för honom alldeles nytt område, då han 1913 inköpt Orrefors med Gullaskruvs bruk i östra Småland, egentligen för skogarnas skull – för att få massaved till Ed – men därvid också, enligt eget uttryck, fick »sig ett litet glasbruk på halsen». E. ansåg, att när nu glastillverkningen fanns där, så skulle glaset göras till en kvalitetsvara, som även skulle vara vacker. Orrefors blev därför aldrig något appendix till Ed utan ett självständigt företag. E. nedlade här i samverkan med disponenten A. Ahlin ett mycket stort arbete på att rekrytera arbetarstammen med skickliga yrkesmän. Då den framstående glasblåsaren Knut Bergqvist anställts 1914, uppmanade E. honom att använda ett par timmar dagligen efter eget gottfinnande, varigenom Bergqvist också uppnådde en mycket stor teknisk färdighet. Under samverkan med Ahlin skaffade E. också direkt konstnärliga krafter till bruket. På så vis knötos till företaget Simon Gate från 1916 och Edward Hald från 1917, vilka båda småningom gjorde prydnadsglaset från Orrefors världsberömt. Men det var, vilket icke alltid ihågkommits, Johan E. som målmedvetet ledde utvecklingen därhän. Familjen vistades ej sällan vid Orrefors, där E. med största intresse på nära håll följde framstegen. År 1918, då a.-b. Svenska fönsterglasbruken kommit till stånd, blev Ahlin dess verkställande direktör. Till det nya bolaget frånsålde E. Gullaskruvs fönsterglasbruk och nedlade tillverkningen av fönsterglas vid Orrefors. Det var småglas- och kristallfabrikationen där, som personligen intresserade E. mest, och Orrefors chef blev nu den framstående glasmannen disponenten Edward Strömberg.

I Göteborg var E. en av stiftarna 1908 av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, och han blev dess förste ordf., en post som han behöll till sin död. E:s insats här blev av vida mer än lokal betydelse. Ehuru ganska sent invald också i styrelsen för Göteborgs högskola, medhann E. även där att göra insatser. Ett särskilt intresse hade han för upprättande av en handelshögskola i Göteborg. Han var sålunda initiativtagare till dess föregångare, handelshögskolekurserna, och det var hans donation på 40 000 kr., som möjliggjorde dessas inrättande, varmed ett stort steg var taget i riktning mot slutmålet. Intresset för detta växte emellertid oavlåtligt, hans sista tankar ägnades häråt, och det var i enlighet med hans bestämmelse, som hans efterlevande genom donation (11 mars 1919) av en halv million kr. starkt bidrogo att förverkliga E:s tanke. Bakom det stadens anslag ur Röhss'ska fonden, som slutligen möjliggjorde inrättandet av handelshögskolan i Göteborg 1923, stod också E:s intresse och påverkan under den tid han levde. I den stora publikationen om Göteborgsdonationer finner man även flera andra sådana av J. E. och hans maka.

Johan E. var en förnämlig typ av göteborgsk patricier. Skicklig, framsynt och solid affärsman, klok och omtänksam, till hela sin läggning human och fin, åtnjöt han överallt sympatier och aktning. E. hade icke enbart praktiska intressen. Han läste gärna litteratur, helst engelsk och särskilt Dickens; inom svensk litteratur höll han sig också till de äldre berättarna som Blanche. Utan att egentligen från början ha haft konstnärliga intressen kom E. genom sin fordran på tillverkningskvalitet att ge stöten till skapandet av en hel gren av modern svensk konstindustri, nämligen Orreforsglaset. När detta väl kommit i gång, greps han själv av personligt intresse därför, och med åren vaknade och tilltog hos honom också sinnet för antika saker, bl. a. klockor, men även för antikviteterna i böckernas värld. Johan E. samlade inkunabler och Elzevierer, beundrade de vackra tryckalstren från Giunta i Florens och Plantin i Antwerpen. Det blev hans vila från affärerna att sitta med dessa gamla bokvänner, och han uppgjorde själv en katalog med historiker, intresserad också av bokexemplarens växlande öden. Utom sitt hem i Göteborg och riksdagsvåningen i Strandvägen 7 B i Stockholm hade E. sitt vid sjön Sävelången belägna lantställe Kärrbogärde (i Hemsjö sn, Älvsb.), som han inköpt 1900 och tillträtt 1901 och där han låtit bygga nytt boningshus. Där intresserade E. sig levande både för blommornas värld, för fruktträdgården och djuren. Av sin personal i Ekman & Co. (N. Kaiser i nekr. i tidn. Kontoristen mars 1919) karakteriserades E. såsom »alltid tillgänglig, blid och vänlig», en outtröttlig arbetare och en ledare med stora linjer. Han respekterade fritt och självständigt arbete och hans affärsprinciper voro gammaldags sunda och goda. En annan medarbetare skrev om honom, att »modern smartness fanns ej till» för E. Hans livliga önskan var att en gång som äldre få tid att studera Ekmanska handelshusets tvåhundraåriga arkiv för att skriva dess historia. Döden kom emellan, men tanken på historiken upptogs av hans son och efterträdare konsul Carl Ekman (se släktart. ovan s. 58). Johan E:s historiska intressen omfattade även hans släkts öden, äldre ägare till Orrefors och äldre boktryckare, liksom han intresserade sig för gravyrer och andra föremål i sina tre hem och över dem uppgjorde noggranna inventarieförteckningar.

Johan E. och hans familj ha fått ett ovanligt litterärt monument. Hans maka, Hedda Ekman, född Richert, sondotter till den kände rättslärde politikern, hade i hög grad intellektuella intressen och var en ständigt läsande och skrivande människa, väl mogen för licentiaten i historia enligt omdöme av hennes kusin Harald Hjärne. I sitt slutligen till tre digra delar svällande arbete »Familjen Johan Ekmans krönika», tryckt i en liten numrerad upplaga 1918–23, har Hedda E. i opretentiös form skildrat familjens vardagsliv år efter år. Det är givet, att stora delar däri ha mest privat intresse. Men den synpunkt, som gäller för museer, att nuets vardag en gång blir ett intressant stycke historia, kan tillämpas också på Hedda E:s verk. En göteborgsk patricierfamiljs hemliv under flera årtionden speglas där på öppet och vinnande sätt. Även en främmande läsare fängslas, vare sig det gäller återskenet av första världskrigets brand, affärslivets mångahanda eller idylliska vagnspromenader i Orrefors' skogar och trädgårdsskötsel på Kärrbogärde. Om sina fäderne- och mödernesläkter utgav Hedda E. »Anteckningar om släkterna Richert och Netzel» (1923) samt »Två släkter» (1924).

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

E:s arkiv finns på olika håll, Ekman & Co:s affärsarkiv hos firman, hans officiella papper hos sonen konsul Carl Ekman, Göteborg, Orreforsarkivet hos dottern fru Agnes Hellner, Stockholm och Kärrbogärde. Några brev från E. till J. Vising 1912—17 finnas i Göteborgs stadsbibliotek.

Tryckta arbeten

Anföranden i riksdagen, se Riksdagsprotokollen. E. har även som kommittéledamot undertecknat några betänkanden.

Utgivit: Stämpelbok för jernverken i Sverige (1877; tills. m. H. E. Ahren-berc).

Källor och litteratur

Födelse- oeh dopbok för Skeppsholms förs. 1835–60 (förs:s arkiv) ; Agnes Hellner, f. Ekman, Anteckningar angående Orrefors glasbruk (handskrivet ex. i J. Helmers samling), RA. – Handlingar rörande donationer i Göteborg, 5–6 (1916–23). – Bergshögskolans elever under dess första 100-årsperiod, utg. av G. Indebetou (1919) ; H[edda] E[kman], Familjen Johan Ekmans krönika, 1–3 (1918–23); Simon Gate och Edward Hald, red. av A. Hald (1948); Lärare och elever vid bergsskolan i Stockholm 1869–1900, [utg. af K. A. Wallroth] (1901); O. Nordenskjöld, Minnestal hållna i Göteborgs K. Vetenskaps- och vitterhetssamhälle 1919–1923 (Göteb. vetensk.- och vitterh.-samh. handl., F. 4, 32, Nr 5, 1927), s. 27–29; Birgit Ramström, »En boksynt människa» (Min mor. Ny samling, 1947); The Royal Bachelor's club 1769–1944 (1947); nekrologer i dagspressen och tidskrifter, riksdagsprotokoll. – Meddel. av konsul Carl Ekman och justitierådinnan Agnes Hellner, född Ekman.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15876, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15876
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Ekman, urn:sbl:15876, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-25.