Meriter

Per (dp Peter; skrev sig under tidigare år Pehr) Ekström, f. 26 febr. 1844 i övre Segerstad, Segerstads sn (Kalm.), d. 21 jan. 1935 i Mörbylånga. Föräldrar: lanthandlanden och målaren Gustaf Ekström och Brita Olsdotter. Elev i folkskola; biträdde fadern som yrkesmålare; målargesäll i Kalmar 1865, tog samtidigt teckningslektioner; elev vid Akademien för de fria konsterna 1865–72; erhöll där G. Ribbings medalj 1869 m. fl. belöningar; vistades i Dalarna 1870; studieresa till Norge 1872; k. medaljen 1875; vistades i Frankrike 1876–90, därav 1882–87 i byn Carolles i Normandie; medalj vid världsutställningen i Paris 1889; återvände 1890 till Sverige, där han först en kort tid vistades på Öland samt i Stockholm; utställning i Stockholm 1891; bodde i Göteborg 1892–1908, i Borgholm 1909–16, därefter i Mörbylånga. Repr. i Nationalmuseum m. fl. in- och utländska museer. RVO 1914.

G. 16 juli 1904 i Alvesta m. Hanna Petronella Salomonsson, f. 14 aug. 1878 i Ryssby sn (Kron.), dotter av lantbrukaren Karl Gustaf Salomonsson och Helena Gustafsson.

Biografi

E. kom från en fattig men strävsam småfolksmiljö på Ölands karga sydostkust och hade under en stor del av sitt liv att kämpa med ekonomiska svårigheter och med publikens bristande förståelse. Under akademiåren var han centrum i det kotteri av konstnärsbohemer, som hade sitt högkvarter i en stuga vid Lilljans och som brukade samlas till diskussioner och glad samvaro i Röda rummet på Berns salong, ett kotteri, vars liv och leverne skildrats av August Strindberg i romanen »Röda rummet», där E. figurerar under namnet »artisten Sellén». En annan av hans miljöer under akademitiden var Lilla Sickla, där han tidvis bodde tillsammans med Victor Forssell under primitiva förhållanden. E:s måleri väckte denna tid stark kritik, och han hade svårt att göra sig gällande och att få sälja. Det var hårda år för honom, men hans seghet och livsmod och hans underfundiga livsfilosofi hjälpte honom genom besvärligheterna – »det är roligt att leva för att se hur det går», var en av E:s kända maximer.

E. kom redan från början att tillhöra den grupp av unga målare, som genom att upptaga de främst genom Alfred Wahlberg hos oss införda moderna franska idealen under loppet av 1860- och 1870-talen åstadkommo en begynnande nyorientering inom det svenska landskapsmåleriet, från Düsseldorfstilen mot fransk naturalism. Man tog avstånd från det litterära i måleriet och sökte ge en sanningsenlig bild av det vanliga landskapet, föredraget blev mera diffust och brett; intresset koncentrerades till tolkningen av färgen, luften och atmosfären. E. blev naturalist men med stark romantisk dragning, och han sökte gärna de kärva och ödsliga motiv, med vilka han sedan barndomstiden i trakten av Ölands älvar var väl förtrogen. Med envis och seg energi och utan att göra minsta avkall på sina idéer ägnade sig E., trots en ytterlig fattigdom, åt det nya måleriets problem, och hans kärva och brett målade studiesaker från Stockholmstrakten och Norge väckte bland kamraterna stort intresse såsom förebud om något nytt och uppmärksammades även av August Strindberg i hans konstrecensioner. »Höstlandskap i solnedgång» i Nationalmuseum (1869) är en god exponent för E:s tidigare måleri.

Vid slutet av sin akademitid uppmärksammades E. av Karl XV, som inköpte ett verk av honom 1872 och som samtidigt gav honom ett understöd för en resa till Norge, varifrån han hemförde ett antal brett målade studier. Samtidigt med sådana studiesaker målade E. denna tid även några större ateljédukar med motiv från Öland och Norge, i vilka han kom den konventionella Düsseldorfstilen närmare.

Efter nära tio års arbete i Stockholm lyckades E. 1875 få akademiens k. medalj, dock utan stipendium. Sedan ett antal konstvänner med Oscar II och kammarherre Axel Burén i spetsen hjälpt honom med ett understöd, kunde han på våren 1876 bege sig till Frankrike. Därmed begynte den viktigaste perioden i konstnärens utvecklingshistoria, hans 15-åriga oavbrutna vistelse i Paris och Normandie. Han slog sig till en början ner i Paris samt i Marly-le-Roi; det var på sistnämnda plats, som Strindberg 1876 besökte honom för att med utgångspunkt från E: s erfarenheter skriva sin konsthistoriskt ryktbara artikel om det nya måleriet i Frankrike.

Det nya, som stimulerade tidens svenska målare i Frankrike, kan sammanfattas i två ord: Fontainebleauskolan och friluftsmåleriet. De stora förebilderna blevo för E. de inånga mästarna i Fontainebleauskolan, vilka kring seklets mitt förnyat det franska landskapsmåleriet och tillfört detta den moderna atmosfärskildringen. Mer och mer blev det Corot, som kom att framstå som mästaren, och i dennes stil målade E. nu kring Paris en rad intima landskap, samtidigt som han målade dukar med den stora syn, som kännetecknar Theodore Rousseau. E:s teknik och föredrag blev dock kärvare, mera nordiskt än de franska förebildernas.

Redan från början greps E. av friluftsmåleriet, d. v. s. den nu alltmer vanliga tendensen bland målarna att göra duken färdig ute i det fria, inför motivet och under ständigt iakttagande av färgernas, luftens och ljusets spel. Med yttersta konsekvens tillämpade E. detta program, och samtida iakttagare fästa sig ofta vid hans energi i detta avseende – sommar och vinter, i ur och skur fann man honom målande i det fria. Även nu ägnade han sig främst åt de kärva motiven, dystra träskmarker med avlövade träd, öde hedar; han hade föga blick för det rika och blommande i det franska landskapet. Förutom i Marly-le-Roi sökte E. denna tid sina motiv bl. a. i S:t Germain och i Barbizon, den klassiska målarbyn i Fontainebleauskogen.

Vid salongerna i Paris 1878, 1879 och 1880 var E. representerad, men han fann likväl ingen förståelse för sin konst, som saknade »det behagliga», vilket publiken ville ha. Under stor fattigdom och mycken försakelse genomkämpade E. dessa år – han sålde litet eller ingenting och bars denna tid främst av kamraternas intresse och uppmuntran. Flera år var han ständig »kines» hos den godhjärtade finländske skulptören Ville Vallgren i Paris. E:s originella typ gjorde honom emellertid till ett mycket uppskattat inslag i den svenska konstnärskolonien.

Sedan svårigheterna i Paris blivit övermäktiga, slog E. sig 1882 ner i den ensliga kustbyn Carolles i Normandie, där han skulle bli ständigt bofast t. o. m. 1887 och där han fysiskt och själsligt gick igenom ekluten. Under ständig brottning med de problem, som nu alltmer blivit hans speciella: morgonrodnadens och solnedgångens färg- och ljusspel mot vatten, genomlevde han dessa svåra och ensamma år, om vilka han själv berättat i en serie brev till Edvard Rosenberg. Under denna tid kom E. också med i den stora konstnärliga oppositionen av 1885, dock utan att bli någon mera verksam medlem av opponentrörelsen och Konstnärsförbundet; det var den rent konstnärliga förnyelsen, som intresserade E., icke konstpolitiken. Sedan E. 1887 lyckats göra sig fri från sina skulder i Carolles, vistades han ett par år i Paristrakten och målade nu i återvunnen, sinnes jämvikt sina bekanta franska översvämningstavlor, av vilka den i prins Eugens samling är mest känd och typisk; dessa tavlor kännetecknas genom sin svala ton och genom motivet, som ständigt består av gracila träd i solglittrande, översvämmade marker.

Vid världsutställningen i Paris 1889 utställde E. en stor kollektion och erhöll här den medalj, som medförde hans genombrott hemma i Sverige, där han under dessa franska år blivit totalt bortglömd. Han ansåg sig nu, 1890, kunna återvända och intog sin plats bland de »nationella» konstnärer, som här hemma sökte omsätta de franska läroårens resultat vid skildringen av hemlandets natur och folkliv. Efter kortare vistelser på Öland och i Stockholm slog E. sig 1892 ner i Göteborg, där han under mer än tio år framåt kom att inta en förgrundsplats i stadens för den nya konsten så betydelsefulla konstliv. Han målade nu västkustmotiv, Stockholmsbilder och norrländska landskap men framför allt dukar från Öland, där han fann motiv, färg och ljus, som mest stodo i samklang med hans speciella syn. Öland är ett »franskt» landskap, och vid skildringen av dess motiv kunde E. bäst bevara sitt franska föredrag, vilket följde honom genom hela hans gärning; långt mindre än sina samtida stämde E. om sitt instrument efter hemkomsten, han förblev den svenske Corot.

Efter en kortare Stockholmsvistelse slog sig E. 1910 definitivt ner på Öland, där han först bodde i Borgholm och från 1916 i Mörbylånga; hans egentliga motivkälla blev emellertid hembyn i Segerstad, där han i rikt mått fann sina älsklingsmotiv, slätten, vattnet, träden, och där han bäst kunde studera soluppgångar och. kvällsstämningar. Under åren kring 1930 gick E:s måleri mot en alltmer syntetisk syn, och detaljen försvinner helt och hållet.

Skildringen av ljuset och atmosfären, det rent romantiskt-musikaliska föredraget i hans stämningsmättade måleri, är främst ett signum för E:s konst, vilken intar ett tämligen ensamt och självständigt rum i hans generations svenska målarkonst.

Författare

Manne Hofrén.

Arkivuppgifter

Brev från E. till A. U. Bååth och Pontus Fürstenberg finnas i Göteborgs stadsbibliotek,

Källor och litteratur

Källor: Elevmatriklar, brev m. m. i Konstakad:s arkiv; brev i National-musei arkiv; brev till konstnären Edvard Rosenberg (tillh. fotografen C. G. Rosenberg); brev till hemmet (tillh. handlanden Hugo Ekström, statsgeolog G. Ekström, fil. lic. Per G. Ekström m. fl.); tidningsurklipp och brev (tillh. fru Hanna Ekström). – A. Ahnfelt, Europas konstnärer (1883–87, suppl. 1889) ; William Anderson, Ute och hemma (1928); Cecilia Bååth-Holmberg, Från Drottningens ö (1920); G. Ekerot, Artistlif (1893); M. Hofrén, Per Ekström. Människan och målaren (1947); J. K. Janzon (Späda), Alfred Wahlberg (1909); dens., Svenska pariserkonstnärer i vardagslag (1913) ; V. Loos, Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst (1945); Alfred B. Nilson, Människor som jag mött (1912) ; G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 2 (ny uppl. 1928) ; G. Pauli, I vår ungdom (1925); dens., Pariserpojkarna (1926); dens., Opponenterna (1927) ; dens., Konstnärsbrev, 1–2 (1928); A. L. Romdahl, Konstmonologer i Göteborgs museum (2:a uppl. 1921) ; H. Schiller, Med svenska konstnärer söderut, [1–2] (1933); Chr. Skredsvig, Dage og Nsetter bland Kunstnere (1908) ; August Strindberg, Röda rummet (1879); dens., Kulturhistoriska studier (Sami. skrifter, 4, 1912), s. 153–155, 268, 271; dens., Före Röda rummet. Ungdomsjoumalistik i urval av T. Eklund (1946), s. 144–145, 168–169; S. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1 (1945); dens., Opponenterna av 1885 (Nationalmusei utställningskatalog nr 108, 1945), s. 8–24; Svensk konstkrönika under 100 år. Utvald och sammanställd av S. Alfons & B. Lindwall. Red. och inledning av R. Josephson (1944); V. Vallgren, ABC-bok med bilder (1916) ; musei- och utställningskataloger, artiklar och recensioner i tidn. och tidskr. samt muntliga meddel. av E:s samtid».

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per (Peter, Pehr) Ekström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15928, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Hofrén.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15928
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per (Peter, Pehr) Ekström, urn:sbl:15928, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Hofrén.), hämtad 2024-04-16.