Meriter

1. Carl Johan Ekströmer, före adlandet Ekström, f. 3 okt. 1793 på Rådanefors bruk i Ödeborgs sn på Dal, d. 13 aug. 1860 i Stockholm (Maria). Föräldrar: bruksförvaltaren på Rådanefors och Öxnäs bruk Nils Ekström och Christina Maria Broström. Elev vid trivialskolan i Karlstad 1803; i gymnasium där 1807, avgångsex. 1810; underläkare vid Västra arméns sjukhus 1808–09; student vid Lunds univ. 3 okt. 1810; med. fil. kand. där 20 juni 1811; informatorstjänst i Stockholm; elev vid Karolinska institutet 1812; tf. bataljonsläkare vid den då sammandragna armén och kommenderad till Stockholms garnisonssjukhus sept. 1812; kir. kand. vid Karolinska institutet 16 mars 1813; tf. bataljonsläkare vid Uplands reg. mars s. å.; deltog med detta i fälttågen i Tyskland, Nederländerna och Norge 1813–14; åter till garnisonssjukhuset i Stockholm hösten 1814; sjukhusläkare där 1 jan. 1815–31 aug. s. å.; kir. mag. vid Karol. inst. 25 jan. s. å.; student vid Uppsala univ. 25 april s. å.; med. teoret. ex. där 16 maj och prakt. ex. 29 nov. s. å.; pensionär i fältläkarkåren s. å.; med. teoret. adjunkt vid Karolinska institutet jan. 1816; med. doktor i Uppsala 16 juni 1817; hovmedicus 15 april 1818; sjukhusläkare för den vid kröningen sammandragna armékåren s. å.; tjänstgörande läkare hos kronprinsen 1819; studieresa som k. stipendiat genom Danmark, Tyskland, Österrike, Frankrike och England 22 juni 1819–maj 1821; konungens livmedicus 17 sept. 1821; överkirurg vid Serafimerlasarettet 29 sept. s. å.; tf. medicine och kirurgie teoret. professor vid Karolinska institutet 5 febr. 1827; resa till England, Frankrike och Tyskland våren 1830; adlad 28 jan. 1836 (enl. 37 § RF); kirurgie professor vid Karolinska institutet 26 mars s. å.; generaldirektör över hospitalerna, civila lasaretten och kurhusen 2 juni 1837, med säte och stämma i Sundhetskollegium (lön där 1838); konsulterad vid konungens sista sjukdom 1844; ordf. i Sundhetskollegium 30 mars 1849–4 juli 1860. Sekr. i Svenska läkaresällskapet okt. 1821–okt. 1829, ordf. där i olika omgångar sept. 1835–okt. 1842, dess hedersled. 1852; led. av direktionen för Stockholms stads och läns kurhus 1826; led. av Patriotiska sällskapet s. å.; led. i kommittén för undersökning av hälsovårdens tillstånd inom huvudstaden 1827; riksdagsman i prästeståndet för Vetenskapsakademien 1828–30, 1834–35 (led. i besvärs- och ekonomiutskottet), bevistade efter adlandet som led. av ridderskapet flera därpå följande riksdagar (led. i konstitutionsutskottet 1844); led. av kolerakommittén 1831; led. av Vetenskapsakademiens förvaltningsutskott 1834–49, 1856–60, av dess redaktionsutskott 1836–58; led. av Stockholms stads brandförsäkringskontors överstyr. 1838; led. av stora kommittén för fattigvården s. å., av kommittén för utredande av sjukligheten bland Stockholms garnison 1840, av kommittén för hospitalernas reorganisation 1844 och ordf. i kommitté för samma ändamål 1849; ordf. i direktionen över pensionsinrättningen för svenska läkare, deras änkor och barn 1845; led. av k. karantänskommissionen 1847; ordf. i administrationen för införande av gasbelysning i Stockholm. LFS 1823; RVO 1826; LVA 1827 (preses 1837–38); RNO 1832, i briljanter 1844; LVVS 1833; LLA 1836; KVO 1842; KDDO 1847; KmstkVO 1853; Karl Johansmedaljen 1855. Även led. av utländska akademier och lärda sällskap.

G. 9 nov. 1822 i Stockholm (Kungsh.) m. Catharina (Karin) Fredrica Eichhorn, f. 4 juli 1804 där (Ad. Fredr.), d. 5 mars 1871 där (Maria), dotter av saffiansfabrikören Christopher Eichhorn och Margareta Lovisa Ekenberg.

Biografi

E:s far var en storväxt, naturälskande, duktig jordbrukare, även med erfarenhet av akademiskt liv, modern en skön, glad, livlig kvinna. Själv var E. en vacker, lustig och bortskämd gosse, ofta gäst hos grannen på Önne gård, dåv. regementsofficeren Georg Carl von Döbeln. Denne originelle barnavän lärde gossen matematik och humaniora, och E. har i sin självbiografi smått rörande bilder från denna undervisning – från förbandsbyten av Döbelns skadade panna och danslektioner till yrkesvalet, där Döbelns fantasifulla, godmodiga härsklystnad bröt sig mot E:s envisa, dråpliga målmedvetenhet. Som skolgosse på sommarferier stod E. en vårdag 1808 hemma på familjens övergivna Öxnäs bruk, då fältläkare G. G. Rislachi red upp på backen för att söka få ihop ett fältsjukhus. Den nybakade gymnasisten visade sig vara en högst energisk medhjälpare både vid upprättandet av sjukhuset och vid de sjukas senare transport till Brinkebergskulle vid Vänersborg. Den 15-årige E. pressades till underläkare och tillhörde som sådan krigsmakten både 1808 och 1809. Som student i Lund året därpå, träffade E. Esaias Tegnér och blev vän med honom för livet. Nya krig orsakade nya avbrott i de läkarstudier E. slagit sig på. Han arbetade sig igenom Karl Johans krig på kontinenten, var med om Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, överallt vetgirig och företagsam. Han hann också pröva sjukvården från den andra sidan, som patient — han låg i fältsjuka i Hannover två månader. Hösten 1814 återtog han sitt läsande, nu vid det nystartade Karolinska institutet. E. skötte sig bra och väckte lärarnas uppmärksamhet, bland dessa A. J. Hagströmer i anatomi och J. J. Berzelius i kemi. E. följde Pehr af Bjerkéns ronder på Serafimerlasarettet, C. F. Weltzins föreläsningar på Garnisonssjukhuset. Med Weltzin synes E. ha samarbetat mycket bra, med Bjerkén dock sämre. E. vägrade att mottaga den underkirurgbefattning, som Bjerkén erbjöd honom, viss om att sämjan bleve diskutabel. Samtidigt förklarade E. helt frankt, att han ämnade bli sin berömde förmans efterträdare i tjänsten som överkirurg vid lasarettet. Han blev det också, år 1821, 28-årig. Dessförinnan hade emellertid E., dels genom självstudier, där han så ofta sig göra lät följde just Bjerkéns ronder, dels genom en lång, väl tillgodogjord utrikesresa 1819–21, skaffat sig betydande kunskaper och erfarenheter.

I Berlin träffade E. förutvarande svensken C. A. Rudolphi, framstående fysiolog och lärare. I Wien studerade E. förutom allmän kirurgi även ögonsjukdomar hos tidens mästare G. Joseph Beer, med vars assistent E. ävenledes slöt en livslång vänskap. E. hade nu utvecklats till en ståtlig ung herre, som förenade de sällsynta gåvorna att vara både slagfärdig charmör, sanningsälskande människovän och effektiv arbetare. Sjukhuset i München fann E. vara ett den tidens vackraste och mest rationella i sitt slag i Europa. Det hade 650 bäddar; förste kirurgen hette Koch. Det är rätt eget att ögna igenom föråldrad facklitteratur: den är sällan fullständigt urmodig. Vad Koch särskilt höll på i fråga om förbandsbyten var t. ex. att lägga om så sällan som möjligt – helst låta läkningen försiggå under första förbandet; detta är giltigt än i dag, icke minst i krig; man klagade både under Balkan-krigen och finska vinterkriget över dessa riskabla, ödslande onödigheter. »Ett blev mig övrigt», skriver E., »att naturen vid friska sårs läkning, såvida den ej alltför hårt misshandlas av konsten, i de flesta fall hjälper sig själv.»

De franska kirurgerna vunno E: s stora gillande: »Den säkerhet, som grundliga anatomiska, fysiologiska och pathologiska kunskaper giva, den rådighet, som alstras av erfarenheten, den kallblodighet, som skänkts av naturen, stärkes av vanan, och äntligen den lätthet, livlighet och färdighet, som tyckes tillhöra hela nationen, karakterisera i allmänhet franska kirurgerna i utövningen av deras konst. Men», tillägger E. längre fram i sina anteckningar, »i avseende på ögonsjukdomarnas diagnos och behandling vågar jag säga, att man i Frankrike står långt tillbaka. De mest upplysta kirurgerna betrakta denna skönaste del av vår konst blott som en bisak .. . För att bereda mig desto större tillfälle att observera och behandla ett betydligt antal ögonsjukdomar, åtog jag mig att hos doktor Guillié ... tvenne gånger i veckan på egen hand bestrida de av honom under namn av klinik annonserade fria konsultationer, varvid 50–80 patienter varje gång infunno sig ... den erfarenhet, jag därvid samlade... är så mycket dyrbarare, som den är fullkomligt självständig.»

Största delen av de åtta månader E. var i London, studerade han hos den världsberömde Astley Paston Cooper. Denne hade lagt en vetenskaplig teoretisk grund för den operativa tekniken, avklätt operationerna deras förskräcklighet och genom sitt vänliga väsen blivit sina medmänniskors vän. Cooper utövade genom E. ett utomordentligt inflytande på kirurgien i Sverige (t. ex. G. W. J. von Düben). E. blev i London god vän med de bästa av Englands blivande läkare; i sinom tid invaldes han – efter G. Dupuytren – till utl. ledamot av Royal medico-chir. Society of London, en utmärkelse, som E. satte alldeles särskilt värde på. Våren 1821 tvingades E. av »kassans hektiska tillstånd» att återvända hem. Till minne av sin store lärare kallade E. sin äldste son, född ett par år senare, för Astley.

Sedan E. 1821 tillträtt sin befattning som överkirurg vid Serafimerlasareltet, införde han, efter Coopers mönster, en klinisk-kirurgisk undervisning, som var mönstergill, med föreläsningar, förevisningar, uppsättande av journaler, deltagande i ronder och operationer, förhör av olika slag. Man kan gott med F. Lennmalm säga, att alltifrån denna tid har den kirurgiska kliniken på Serafimerlasarettet stått på höjden av sin tids utveckling. E. hade som kirurg en mycket god teknisk färdighet; han opererade raskt, säkert, djärvt, hade snabb uppfattning och var rådig. Han underhöll de sjuka under operationerna med avledande samtal, fulla av livfulla detaljer. För eftervärlden är det en gåta, hur dessa Europas bästa kirurger – före aseptiken, före bedövningsmedlen – kunde nå sina resultat och så dyrkas av sin samtid.

E:s kliniska föredrag voro rediga och överskådliga, han talade väl och fängslande; de utgingo endast undantagsvis från egna vetenskapliga forskningar – sådana voro E. ganska främmande; de vilade på praktiska erfarenheter, innehöllo mängder med rön, vinkar och uppslag, egna, andras, direkt ur livet eller ur litteraturen. Som professor vid landets största sjukhus, med anseende som älskvärd människa blev naturligtvis E. eftersökt även som enskild praktiker. Fredrika Bremer skrev om E., att hans ömhet och vård om hennes syster ej kunde nog berömmas. Leopold, vars klena ögon E. skötte, kallar honom 1825 för Sveriges skickligaste operatör.

Under sitt arbete vid Serafimerlasarettet skaffade sig E. snart nog uppfattning om förhållandet mellan institutet, lasarettet och universiteten. Berzelius (se denne) sökte i sin polemik mot Isr. Hwasser och akademisterna få en självständig ställning för institutet och få lasarett och institut närmare knutna till varandra. E. ställde sig oförbehållsamt på Berzelius', Anders Retzius' och Ch. E. von Weigels sida och propagerade för Karolinska institutet på sitt vanliga intensiva sätt – i sällskapsliv, i brev, i promemorior, utlåtanden och betänkanden. År 1827 framlades av en k. kommitté med E. som drivande kraft ett stort utvidgningsförslag för lasarettet; ett av resultaten var ökning av sängantalet från 140 till 295. År 1835 reglerades institutets viktigare lärartjänster. Innehavare av den kirurgiska professuren, tillika överkirurg vid Serafimerlasarettet, blev E. 1836. Härigenom stadgades väsentligt förbindelserna mellan sjukhus och institut. Slutet på dessa akademiska tvister, som väl från begynnelsen även gällde farhågor för de äldre universitetens existens – en rörelse att sopa bort småstadsuniversiteten gick genom Europa efter napoleonkrigen – fick E. ej uppleva.

År 1837 var för E. ett år av största betydelse; han hade i allt större omfattning kommit att handlägga och anlitas för organisatoriska uppgifter; å andra sidan varslade de nya bedövningsmedlen om nya möjligheter för kirurgien, och dessa bedömde E. rätt kritiskt. I denna brytningstid blev han generaldirektör över hospitalen, civila lasaretten och kurhusen och medlem av Sundhetskollegium. Redan nu, 12 år innan han blev ordförande där, satte E. helt sin prägel på ämbetsverket, han var, sade man, själv ett helt sundhetskollegium. Han var långt före sin tid, hade en kraftig vilja, förmåga att göra denna gällande och lämna utan avseende antydningar om självtillräcklighet och maktlystnad, som – nästan självklart – följde hans storartade, förnyande arbete inom medicinalväsendet. En mängd outredda ärenden väntade honom, ärvda från föregångare eller betingade av tiden. Det var frågor om allmän hälsovård och epidemivård; vattuskräck, veneriska sjukdomar och kolera voro aktuella. Kolerahösten 1834 hade E. organiserat en rad nya sjukhus – planlagda av en föregående kommitté – samt bl. a. också försöksvis ordnat utspisning med varm soppa från folkkök i skilda stadsdelar. Som minne av sitt arbete denna gång fick E. av Stockholms stad ett par utomordentligt vackra silversaker. Dessa epidemier förblevo livaktiga, ehuru med olika uppehåll, under E:s hela tjänstetid. Barnmorskeväsende och koppympning behövde också regleras. E. följde noga provinsialläkarnas och militärläkarnas ställning och yrkesutövning, han gav ett kraftigt handtag åt den märklige F. Th. Berg (se denne) vid inrättande 1845 vid Karolinska institutet av den första professuren i barnsjukdomar.

E:s arbetsförmåga och organisatoriska talang utanför facket blevo ej heller obeaktade vare sig av stat, kommun eller allmänhet. Han var flera år delegerad i stadsnämnden, som tog hand om huvudstadens fattigvård; han kom in i förvaltningsfrågor, karantänslagstiftning, strafflag, underhållet av bildningsanstalter; i Stockholms stads brandstodsbolag tecknade han en stor försäkring vid bolagets start 1843, tillhörde dess deputerade 1844–54, var ett år revisor. Sedan E. 1836 adlats med namnet Ekströmer, deltog han ofta i riksdagsdebatterna på riddarhuset. Han talade därvid översiktligt och ej för långt, var bestämd samt tyngde ned motstånd med en för oliktänkande ogemytlig brio. Men han blandade ej person och sak. Med Israel Hwasser förblev han god vän trots diametralt motsatt syn i akademistriden. Med J. A. von Hartmansdorff samarbetade han gott, då det gällde Svenska nykterhetssällskapet, men var helt emot dennes syn på nationalrepresentationen. E. blev hövlig, bestämd och ironisk vid avlivande av huvudlösa förslag, exempelvis förslaget 1847–48 att hänvisa Stockholms sinnessjuka till Uppsala eller det av år 1854 att inordna medicinalämbetet som en avdelning inom ett ecklesiastikkollegium.

Oscar I hade fäst sig vid E:s oförtröttade samhällsnit och ville i marsministären 1848 ha E. till ecklesiastikminister. Det berättas, att den stridbare kyrkofursten C. F. af Wingård satt sig däremot med ett något satiriskt bonmot – »så dåligt är det väl ej med den svenska kyrkan, att hon behöver en läkare». Det blev den" lätthanterligare filosofiprofessorn P. Genberg, som åtog sig platsen. Icke heller hos en följande ärkebiskop, Henrik Reuterdahl, hade E. någon god press. Denne fällde i sina 1859 nedskrivna minnen orimliga omdömen om E. Men Reuterdahl stod då längst till höger i politiken, var »vän av gammal svensk ordning», men tyckte icke om framstegsmän.

Ovan är E:s intresse för ögonsjukdomar antytt; det fanns ett område till, som i särskilt hög grad fångade E:s fantasi och medkänsla: de sviktande medborgarnas, de sinnessjukas omhändertagande. Redan under sin första utrikesresa 1819 skriver han i brev av den 17 sept., att Charité-sjukhusets i Berlin psykiatriska avdelning var den nästan märkligaste av alla: »De sjuka ligga 6–7 tillsammans i ljusa, snygga rum. Ett viktigt medel för sinnessjukdomarnas botande är sammanlevnaden; men det viktigaste är sysselsättning med tjänliga själs- och kroppsarbeten. I detta avseende kan Charité tjäna som mönster för dylika inrättningar och visserligen härrör därav den framgång man här i senare tid haft med dessa olyckligas behandling.» I brev den 18 dec. 1830 till O. G. Söderbom, belyser E. en anslagsfråga så här: Serafimerordensgillet »beviljade i lördags anslag till en biträdande läkare vid Uppsala hospital, enligt min tillstyrkan. Jag gör mig förvissad, att Hr Doktorns önskan härflutit från behovet av ökad tillsyn å de sinnessjuka och icke från enskild beräkning på mera ledighet för Hr Doktorn själv. Hr Doktorn synes mig med nit och värme hava omfattat psykiatriken; — tröttna för all del icke så snart. Uppsala hospital är på väg att bliva det bästa i riket; låt det ske genom Edert fortsatta bemödande». År 1838 var E. med om att utdöma Danvikens hospital; den 14 okt. 1844 avgav han jämte statskommissarie I. Tauvon och C. U. Sondén utlåtande rörande hospitalens och hospitalsfondens förvaltning. År 1847 deltog han i en kommitté för samma uppgift och den 31 juli 1850 i ett betänkande ang. erforderliga förbättringar uti hospitalsväsendet i riket; 1853 lämnade E. jämte överståthållaren greve J. E. Hamilton, Magnus Huss och Sondén förnyad framställning om behovet av en ny anstalt, inköp av Konradsberg och Hedvigsberg utanför Stockholm, samt ritningar och arbetsbeskrivningar för sjukhuset på den föreslagna tomten. Riksdagen beviljade medel 1854–55. E:s insatser inom sinnessjukvården äro sådana, att även den mest elementära lärobok i ämnet upptar E:s namn och verk.

E:s tryckta skrifter uppgå till ett hundratal rapporter, inspektionsberättelser, utlåtanden, fack vetenskapliga smärre ting; hans handskrifter avse bl. a. samtal om patienter och politik, rese- och familjenyheter, begäran om sammanträffanden för uppklarande av meningsskiljaktigheter eller missförstånd, ros och ris till kolleger, allt präglat av sunt förnuft och ofta småroligt. Hans skrifter äga, utom person- och tidshistoriskt värde, även ett icke ringa litterärt sådant. De förklara i sin mån, hur E. kunnat bemästra sin arbetsbörda: redigt omdöme, lätthet att uttrycka sig på ett mänskligt sätt, orädd säkerhet och förmåga att med ett litet smil låta detta vara detta. E:s framgångar stärkte väl hans självhärskarlater, vilka tydligen kunde ta sig uttryck både inom den offentlighet, där han trivdes så väl, och inom det vackra hem i det nu rivna Eichhornska huset, S:t Paulsgatan 7, som hans älskliga hustru fått i arv från sin förmögna släkt. Där trivdes hans många eftersträvansvärda vänner, Tegnér, Franzén, O. J. Södermark, som målade hans porträtt, C. J. Fahlcrantz, J. N. Byström och andra, liksom de också trivdes i E:s sommarhem Ekenäs på Värmdö. Ty liksom sin far förblev E. en naturvän i alla väder; så ännu under sitt sista år, då även denna starka fysik blev hårt sliten. Han hade stora mått i mer än ett avseende, ett stycke av ett geni.

Författare

Richard Erhardt.

Arkivuppgifter

E:s manuskript och koncept som ledamot och ordförande i Sundhetskollegium finnas i 2 vol. i Riksarkivet. De omfatta 180 av E. uppsatta utlåtanden och förslag, huvudsakligen till K. M:t rörande sjukhusen, barnmorskeväsendet, veterinärundervisningen, apotekarfrågor m. m. Av brev från E. finnas några få i Riksarkivet, Uppsala univ.-bibliotek och Vetenskapsakademiens bibliotek samt i K. biblioteket (där även handskrifter av E.); i Lunds univ.-bibliotek finnas bl. a. brev från E. till Esaias Tegnér. E:s självbiografi (delvis tr., se nedan) tillhör bruksägaren Ivar Ekströmer, Klavreström.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se bibliografien i C. Santessons nedan nämnda levnadsteckning; tillägg: Etnergas (VA öfversigt, Årg. 4, 1847, tr. 1848, s. 98–100). – [Utdrag, under växlande titlar, ur E:s till 1831 gående självbiografi] (Östergötlands och Södermanlands läkare-fören. förhandl., Åren 1879–1880, tr. 1880, s. 112–122; År 1881, tr. 1882, s. 94–108; Tidskr. i milit. helsovård, Bd 10, 1885, s. 15–36; Hembygden, utg. av Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund, 1942, s. 76–91; 1945, s. 40–46).

Källor och litteratur

Källor: Medicinalstyrelsens arkiv, Karolinska institutets examensprotokoll 1813–24, KA; Kungsholms förs:s i Stockholm vigselbok 1771–1825, Adolf Fredriks förs:s födelsebok för oäkta barn 1798–1816, SSA; Maria försrs i Stockholm dödbok 1860—64; B;s skrifter, brev och delvis tryckta självbiografi (jfr ovan). – Fredrika Bremer, Brev, utg. av Klara Johanson och Ellen Kleman, 1–4 (1915–20). – [S. Ambrosiani,] Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom 1843–1943 (1943), s. 145 m. fl.; M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter (18S2, s. 461–463; även i kalendern Svea, 1861) ; B. E. Gadelius, Sinnessjukdomar och deras behandling förr och nu (1913) ; F. Lennmalm, Karolinska mediko-kirurgiska institutets rippkomst och utveckling (Karolinska mediko-kirurgiska institutets historia, 1, 1910) ; Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor 2, af B. E. Hyckert & V. E. Lilienberg (Numismatiska meddel., 17, D. 2., 1915) ; Gunnar Nilson, Carl Johan Ekströmer (Svenska läkare-sällsk. handl., 67, 1945); dens., Berömda svenska läkare (1945) ; H. Reuterdahl, Memoarer (1920); C. G. Santesson, Carl Johan Ekströmer (VA Lefnadsteckningar, 2, 1S78–85) ; H. Schück, Svenska akad:s historia, 3, (1936), s. 421; C. Sjöström, Vermlands nation i Lund 1682–1907 (1908); Sveriges läkare-historia, utg. af J. F. Sacklén, 1 (1822), Suppl. (1835), Nytt suppl. utg. af A. H. Wistrand (1853), N. F. utg. af A. H. Wistrand, A. J. Bruzelius & C. Edling (1873 ; se här även biografier över Magnus Huss, Anders Adolf Ketzius och Carl Ulric Sondén); B. Wedberg, Gabriel Poppius (1934), s. 170. – Meddel. av bruksägare Ivar Ekströmer, Klavreström.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Ekströmer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15933, Svenskt biografiskt lexikon (art av Richard Erhardt.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15933
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Ekströmer, urn:sbl:15933, Svenskt biografiskt lexikon (art av Richard Erhardt.), hämtad 2024-11-08.