Meriter

1. Johan Engeström, f. 21 nov. 1699 i Lilla Slågarps sn (Malm.), d. 16 maj 1777 i Lund. Föräldrar: kronobefallningsmannen Jonas Åkesson och Maria Saur. Elev i Malmö trivialskola 1709; student vid Lunds univ. 18 maj 1715; disp. pro ex. 3 juni 1721; disp. pro gradu 1 dec. 1722; fil. magister där 24 maj 1723; adjunkt i filosofiska fakulteten vid univ. där 29 april 1729; professor i österländska och grekiska språken 10 nov. 1732; universitetets rektor 1739–40; andre teologie professor samt kyrkoherde i Uppåkra och Flackarps pastorat av Lunds stift 3 april 1742; prästvigd 27 april s. å. och prost 10 maj s. å.; förste teologie professor och domprost 2 dec. 1743; teol. doktor 2 maj 1746; biskop över Lunds stift och prokansler för Lunds univ. 11 mars 1748; led. av deputationen för upphandling vid Landskrona fästningsbyggnad 11 juli 1748–1766; bevistade som led. av prästeståndet riksdagarna 1751, 1755 och 1760; led. av Bibelkommissionen 1773.

G. 7 jan. 1735 m. Margaretha (Benzelia, 1747 adlad) Benzelstierna, f. 13 nov. 1710 i Uppsala (Domk.), d. 30 nov. 1792 i Lund, dotter av ärkebiskopen doktor Jacob Benzelius och Catharina Edenberg.

Biografi

Då E. 1715 blev student i Lund, befarade man anfall från Danmark, varför han fick en fristad i Välinge hos prosten G. Schönbeck, vars goda bibliotek han använde. E. var sedan hos prosten E. Patersson i Kvistofta men återvände vid fredsslutet 1720 till Lund: E. ägnade sig särskilt åt filologi, framför allt de österländska språken, och blev lärjunge till professor C. Schultén. Under studieresa till Hamburg uppsökte E. orientalisterna J. A. Fabricius och J. C. Wolf samt flera lärda rabbiner och vistades även en tid i Lybeck. Efter magistergrad i Lund 1723 blev E. informator för assessor Daniel Lillienbergs söner samt erhöll 1729 sin första universitetslärarpost som filosofiska fakultetens då ende adjunkt. Man beundrade E:s vidsträckta språkkunskaper, som omfattade icke blott grekiska och hebreiska. Han anges nämligen (Munthe) även ha haft kunskaper i bibelarameiska (kaldeiska), samaritanska, syriska, persiska, arabiska, turkiska, etiopiska och koptiska och var den förste orientalist, som universitetet själv fostrat. E:s vetenskapliga produktion framkom helt i disputationsform. Han var en verkligt flitig författare och utgav ej mindre än 148 disputationer. Studiet av orientalspråken drevs ännu snarast som bihang till teologien, ämnena voro mestadels bibelundersökningar och exegetik. E:s orientaliska huvudarbete var en hebreiskbiblisk grammatik, »Grammatica Hebræa Biblica» (1731–33; 7 disp. jämte appendix) på tillsammans 300 sidor. Arbetet väckte uppseende också i Tyskland och erhöll en uppskattande recension i Leipzig-tidskriften Unschuldige Nachrichten (Fortgesetzte Sammlung von alten und neuen theologischen Sachen) 1738 (s. 638–641). E:s bok synes länge ha använts för hebreisk undervisning i Sverige och förefaller att ligga på en betydligt högre nivå än åtskilliga dåliga kompilationer från tidigt 1800-tal (Nyberg). Lika mångsidig som Olof Celsius d. ä. var E. icke, och hans disputationer behandlade ej sällan ämnen, som från modern synpunkt voro egendomliga men för sin tid ganska typiska (»Om livets träd i paradiset», »Om hebreiska språket var naturligt för människan», o. s. v.). Avigsidan av E:s orientaliska inriktning var, att studiet av grekiskan försummades vid universitetet.

Som teolog är E. lätt att karakterisera, då hans hela åskådning var ortodox. Även hans ämbetsgärning utmärkes framför allt av renlärighetsnit. Dåtida förhållanden i stiftet gåvo visserligen icke anledning till särskilda kraftåtgärder, men i den mån det behövdes visade E. sin omvårdnad om den renläriga åskådningen; även E:s bror prosten Åke Engeström i Landskrona är känd för sin orubbliga ortodoxi. Johan E. fick tillfälle att framträda vid visitationer redan som professor, då han visiterade å biskop Henric Benzelii vägnar. Sommaren 1742 fann E. vid dylika förrättningar i de flesta församlingar »ren och försvarlig kunskap», d. v. s. renlärighet; endast i pietisterna P. Murbecks och C. von Bergens gamla församlingar funnos »villfarande läror». År 1735 hade E. gift in sig i den stora Benzeliska episkopaldynastien och överförde därmed sin egen familj till samma, för Sverige så karakteristiska sociala högskikt. När hans svärfars bror H. Benzelius 1747 efterföljde sin bror Jacob, E:s svärfar, på ärkestolen, blev det E. – vilken redan 1744 haft plats på förslag till biskop i Göteborg – som kallades till det lundensiska biskopssätet och prokansleriatet 1748. E. hade icke sin företrädares andliga resning men väl hans motvilja mot pietister och herrnhutare. Särskilda bekymmer vållade under E:s sista tid Anders Elfving (se denne) i Kalmar stifts sydtrakt genom den dragning han utövade på den blekingska befolkningen. Som predikant skilde E. sig icke från då övlig stil. Han gjorde grundliga filologiska utredningar av bibelordens betydelser i originalspråken och ådagalade också mycken kyrklig antikvitetskunskap. Vid universitetets sekularfest 1768 höll E. stor teologie doktorspromotion, vid vilken hans val av promovendi vållade kritik. I domkapitlet hade E. svårt att dra jämnt med domprosten Jonas Wåhlin.

Politiskt var E. hatt, liksom hela den Benzeliska släkt, som han tillhörde genom gifte. Han bevistade tre riksdagar, 1751, 1755 och 1760. Vid riksdagen 1751 diskuterade prästeståndet, under tydligt uttryck av missnöje, det förhållandet, att vissa av dess främsta medlemmar visade benägenhet att övergå till annat stånd, d. v. s. adeln. Frågan var aktuell på grund av kröningen. De närvarande biskoparna och superintendenterna instämde mer eller mindre villigt i flertalets mening, att de icke skulle söka eller, om det erbjöds, undanbedja sig adelskap. Undantagen voro två, biskop A. Rhyzelius och E.; den senare mottog genom kungabrev av 22 nov. 1751 adelskap för sina barn med namnet von Engeström. Såsom prokansler var E. kanslern Nils Palmstiernas »trogne drabant och gick blint hans ärenden» samt ansågs liksom sin förman vara sträv (M. Weibull).

När E. 1773 insatts i Bibelkommissionen, hindrade hans ålder och hälsa honom att deltaga i dess sammanträden. Hans eminenta språkkunskaper blevo likväl utnyttjade därigenom, att han hemma arbetade för saken. Han sände sålunda till kommissionen sina anmärkningar om de fyra första Moseböckerna, Matteus' och Markus' evangelier samt Pauli brev till romarna och till korintierna. Sin sista tid arbetade han med översättningen av Lukas' evangelium.

Gjörwell, vilken givetvis såsom herrnhutare icke var sympatiskt inställd till E., karakteriserar honom syrligt som »en stor fet och theologice vacker man, har ett alldeles ortodoxiskt ansikte, ser myndig och dryg ut, som han ock är, äger stark lecture i historia ecclesiastica och philologien, är en god theologus, men judicium är ej hans grund.» Om H. Benzelius och E. tillsammans tillfogar Gjörwell, att »bägge dessa fäder äro uppriktiga förföljare av alla novatorer». Om E:s starka kroppsbyggnad men tillika tunga kropp talar även S. Munthe i sitt minnestal och omnämner också, att E:s hörsel en tid var nedsatt. Munthe omtalar även E:s goda minne.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. se: J. H. Liden, Catalogus disputationium, Sect. 2 (1779), 5 (1780), och G. Marklin, Ad catalogum disputationum ... Lideniannm. Suppl. (1820); b) akad. program se: P. Sjöbeck, Program utgifna vid Lunds universitet 1667–1867. Bibliografi (1912–15) ; c) predikningar se: J. O. Stricker, Försök til et swenskt homiletiskt bibliotek, 1 (1767); d) övriga arbeten: [Bröllopsvers till stadsbokhållarens i Malmö, Laurent Engeström, och Anna Reg. Hedengrahns bröllop den 22 nov. 1728.] Lund u. å. Fol. 2 bl.

Källor och litteratur

Källor: Uppsala domkyrkoförs:s födelsebok 1710, Landsarkivet i Uppsala. – C. C. Gjörwell, Anteckningar om sig sjelf, samtida personer och händelser (Samlingar ivtg. för de skånska landskapens hist. och arkeol. fören. af M. Weibull, 3, 1875, tr. 1874), s. 38 f.; dens., En Stockholmskrönika ur O. C. Gjörwells brev 1757–1778, utg. av O. Sylwan (1920), s. 183. – S. Cavallin, Lunds stifts herdaminne, 1 (1854), s. 161–180; C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 2:a uppl., 4 (1899); S. H. Munthe, Christelig lik-predikan ... [över J. B.] 1777 (1779); J. Nelander, Sermo funebris in obitum ... Johannis Engeström (1779) ; K. U. Nyländer, Semitiska studier i Sverige under flydda tider (Ny svensk tidskr., 10, 1889) ; H. Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925) ; M. L. Ståhl, Biographiske underrättelser om professorer vid Kongl. universitetet i Lund (1834); O. Sylwan, Från stångpiskans dagar (1901), s. 111–116; M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia, 1–2 (1868). – Meddel. av professor H. S. Nyberg och docent B. Lewin. Uppsala.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Engeström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16150, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16150
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Engeström, urn:sbl:16150, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.