Meriter

Matthias Calonius, f. 27 dec. 1737 i Saarijärvi, d. 13 sept. 1817 i Åbo. Föräldrar: kyrkoherden i Saarijärvi, prosten Mattias Calonius och Elisabet Silander. Erhöll undervisning i hemmet från jan. 1744; elev vid gymnasiet i Borgå 17 febr. 1750; student i Åbo 7 mars 1757; kurator för Viborgs nation 1759—78; disp. 20 mars 1762 (De juribus civium concessis et reservatis, p. I; pres. o. förf. H. Hylleen). Amanuens vid akademiska konsistoriet i Åbo 8 apr. 1763—juni 1771 (meritförteckn. 1778; enl. Wrede m. fl. 22 apr. 1763); docent i ekonomi i Åbo 6 nov. 1764; sekreterare hos riksens ständers deputerade angående kungsgårdarna och schäferierna i Finland 1765; tf. adjunkt i filosofiska fakulteten och biträdande akademisekreterare hösten 1769; akademisekreterare och adjunkt i filosofiska fakulteten 5 juni 1771; tf. juris professor läsåret 1771—72 (förordnad 12 sept. och 8 okt. 1771); ständig ledamot av slottsrätten i Åbo 1774; uppfördes på andra förslagsrummet till elogventie professuren 3 juli 1777 (meritförteckn. 1778; enl. Wrede m. fl. 1 juli 1777); tf. ordförande i Pemar sockens ägodelningsrätt hösten 1777; juris professor 29 juni 1778 (inrikes civilregistr.; enl. Wrede m. fl. 27 juni 1778); inspektor för Viborgs nation 1779—1814; akademiens rektor 1781—82, 1800—01 och 1807 —08; ledamot av Konungens högsta domstol 1 maj 1793—19 maj 1800; ledamot av skogskommittén 10 jan. 1798; kallad att biträda kommittén angående Finlands centrala styrelse 29 mars 1809; prokurator i regeringskonseljen för Finland med bibehållande av professuren 18 aug. 1809; erhöll statsråds rang och titel 5 juni 1812; ledamot av kommissionen angående de allmänna undervisningsanstalterna i Finland 7 sept. 1814; erhöll avsked från prokuratorsäm-betet med verkligt statsråds titel och en livstidspension å 2,000 rubel silver 12 febr. 1816. Ledamot av Aurora-sällskapet 1 sept. 1770 (bibliotekarie 1770) och av Svenska uppfostringssällskapet 1783; R.NO 1795; ledamot av Krigsmannasällskapet (sedermera KrVA) 1797, av Finska hushållningssällskapet 1797, av Samfundet pro fide et christianismo 1798 samt av Patriotiska sällskapet 1799; LBA 1799; innehade dessutom rysk orden. - Ogift.

Biografi

C. föddes några år efter det hans fader såsom ung prästman från Åbo flyttat till Saarijärvi, denna vildsköna nejd djupt inne i Finland, vilken sedermera, besjungits av J. L. Runeberg. Intill sitt tolfte år åtnjöt C. undervisning i föräldrahemmet men sändes därpå till Borgå gymnasium, ett läroverk, som vid denna tidpunkt förvärvat sig ett gott anseende och utgjorde en av de förnämsta läroinrättningarna i Finland. Lektorsplatserna vid gymnasiet voro på 1750-talet besatta med flera unga skickliga docenter från Åbo akademi, bl. a. eloqventie lektorn Paul Krogius, teologie lektorn Petrus Bonsdorff och lektorn i matematik och logik Johan Borgström. De båda sistnämnda, elever av Johan Brovallius, hade anslutit sig till den av honom företrädda naturvetenskapligt-ekonomiska riktningen, varav, såsom man synes få antaga, deras undervisning vid Borgå gymnasium tagit intryck. C:s sedermera ådagalagda intresse för och kunskaper i de naturvetenskapliga ämnena äro säkerligen att återföra till de inflytelser, han rönt under sin gymnasietid. I anslutning härtill må nämnas, att till C: s gymnasie- och studiekamrater hörde den sedermera berömde naturforskaren Erik Laxman (se Lagus' Laxmanbiografi s. 8—11 jämte noter; jmfr även Porthans brev till samtida s. 8). Överhuvud torde den andliga miljön i Borgå hava verkat stimulerande och utvecklande på C. Den energiska verksamhet, biskopen i Borgå Johan Nyländer under denna tid utövade för ortens och stiftets förkovran efter lilla ofredens störingar, hans särskilda nitälskan för Borgå gymnasium och det intresse för denna lärdomsanstalt, det lyckats att avvinna konung Adolf Fredrik vid hans besök i Borgå 1752, bidrogo säkerligen ock till att förläna den lilla orten en stegrad och befruktande vitalitet.

År 1757 finner man C. såsom student begynna sina studier vid universitetet i Åbo. Här hade jämväl hans frände Henrik Gabriel Porthan ett par år tidigare blivit inskriven. Det största inflytandet på C:s likasom på Porthans studier och vetenskapliga inriktning utövade eloqventie professorn Henrik Hassel. Den stora förtrogenhet med de gamla språken, C. sedermera i sina arbeten ådagalägger, måste säkerligen tillskrivas den framstående ledning, han åtnjöt såväl av Hassel som av lingvarum, sedermera teologie professorn K. A. Clewberg. Hassel var emellertid en mångsidigt bildad man. Icke blott eloqvensen, dvs. romerska språket och litteraturen, utan även historia, filosofi, rättsvetenskap, eller närmare bestämt rättsfilosofi och naturrätt, samt tidens »ekonomiska» vetenskap utgjorde föremål för hans intresse. Det kan nämnas, att under hans presidium t. o. m. en disputation om lanthushållningens förbättrande såg dagen. På Hassel kunde icke tillämpas Linnés omdöme i företalet till hans gotländska resa »om... allenast eloqventiae doctores fått skrivit, torde världen i dag vetat mindre», och Hassels starka inflytande på C. medverkade säkerligen till att periferien för C:s universitetsstudier blev vid. Man finner sålunda C. höra jämväl till kemie professorn P. A. Gadds och Linnés berömda lärjunge, ekonomie professorn Per Kalms åhörare. Att C. ägnat de ekonomiska vetenskaperna ett allvarligt studium framgår av att han själv sedermera blev docent i ekonomien. Det måste emellertid antagas, att rättsvetenskapen rätt tidigt blev föremål för hans intresse. Visserligen saknas all utredning om tidpunkten, då C. påbörjade sina juridiska studier. Och man har sig icke bekant, att han begagnat sig av undervisningen inom juridiska fakulteten. Dess enda lärare, juris professorn Olof Pryss, vilken genom maktägandes gunst bekommit sitt ämbete, torde hava saknat alla vetenskapliga kvalifikationer. Men det är icke osannolikt, att de inflytelser, som'bestämt C. för rättsvetenskapens studium, äro att söka inom hovrättskretsar (se uppgiften i W. G. Lagus, Åbo hovrätts historia, s. 367, angående J. von Glan's inflytande på C. i antytt avseende; även två söner till von Glan studerade juridik i Åbo, den ene var respondent vid C: s första jurid. disp., se nedan Tryckta arbeten).

C. avstod från förvärvandet av magistergraden, tydligen emedan därmed förbundna kostnader överstego hans ekonomiska resurser. Han avlade emellertid icke heller något juridiskt specimen. Det oaktat gjorde han sig tidigt känd för framstående begåvning och grundliga kunskaper på många områden. Universitetets konsistorium, som 1760 föreslog C. till erhållande av ett stipendium, yttrar om honom i sitt protokoll, att han »äger ett ogement kvickt snille samt håg och skicklighet till vetenskaper».

Emellertid kom en alltmera växande uppskattning C. till del. I apr. 1763 anställdes han såsom amanuens vid consistorium akademicum. Såsom motiv härför anfördes främst nödvändigheten av att i konsistoriearkivet förvarade förordningar, brev m. m. sorterades och ordnades. Amanuensen skulle »i övrigt vara consistorium till tjänst samt sekreteraren till biträde». På grund av universitetssekreterarens sjuklighet fick C. redan från början av sin amanuens-tid bestrida dc flesta av sekreterarens göromål. Såväl denna verksamhet som särskilt uppgiften att ordna konsistoriearkivet måste säkerligen anses jämväl hava bidragit till att lagfarenheten tillvann sig C: s intresse. C: s vetenskapliga inriktning var likväl vid denna tidpunkt ickefullt klar. I förgrunden stodo ännu så länge humanismen och de ekonomiska vetenskaperna. Detta kan givetvis, åtminstone till en del, hava berott på opportunitetssynpunkter. Sådana torde i varje fall. hava varit väsentligt bestämmande för C:s beslut att, kort efter det. han vunnit anställning såsom konsistorieamanuens, söka en docentur i »ekonomien». Behandlingen och utgången av detta ärende utgöra förnyade bevis på de förväntningar, som ställdes på C, och. det förtroende man hyste för honom. Konsistorium ställde sig; välvilligt till hans ansökan, och C. blev av kansler utnämnd till docent i ekonomien 6 nov. 1764. Ett avsteg från de stränga formerna, hade gjorts, i det kanslern förklarade det tillfyllestgörande, att C. av de tvenne avhandlingar, vilka han för styrkande av sin kompetens i manuskript ingivit till vederbörande, till tryckning befordrade och offentligen försvarade den ena, varjämte C. tilläts disputera utan både preses och respondent. Den 20 juni 1764 hade C. offentligen, försvarat den ena av nyss antydda avhandlingar, det första avsnittet, av hans historiska arbete »De nova facie orbis europaei» etc. Den andra avhandlingen utgjorde en framställning av de allmänna, grunderna för myntväsendet och hänförde sig således till ett ekonomiskt ämne. Den blev icke tryckt men finnes bevarad bland C: s-efterlämnade manuskript. Föga mera än ett halvt år efter sin utnämning till docent utgav C. såsom särskild disputation andra, avsnittet av sitt ovannämnda historiska arbete.

C. var verksam såsom docent i ekonomien till år 1771. Av hansföreläsningar från denna tid finnas i behåll blott tvenne föreläsningskurser, den ena på svenska angående »Finance-inrättning i ett välbeställt samhälle», den andra i botanik, avfattad på latin, rubricerad »Prselectiones Botanicse». Man finner, att C. ser mycket, kritiskt på finansvetenskapen. »Något fullkomligt system i dennas vetenskap saknas ännu. Vad härtills därutinnan är skrivet, förtjänar ej det namnet» förklarar han, varefter han söker angiva de viktigaste »orsakerne till denne vetenskaps vanskötsel och slättatillstånd». Hans botaniska föreläsningar äro ofulländade och omfatta huvudsakligen botanikens historia. De vittna om beläsenhet, men giva icke ledning för bedömandet av hans förtrogenhet med den levande naturen. En samtida brevskrivare fäller ett icke alldeles: gynnsamt omdöme om C: s botaniska föreläsningsverksamhet (se Lagus' Laxmanbiogr. s. 10 n. 34), men konstaterar likväl tillika, att C. eljest är »en man av stort genie» samt att han »i orten passerar för en lärd man, som han verkeligen är, fast ej i naturalhistorien». Ännu medan C. var docent i ekonomien, förordnades han (1769) att förestå och utnämndes två år senare till ordinarie innehavare av adjunkturen i filosofiska fakulteten, som städse varit förenad med sekreterarbefattningen vid universitetet. Ställd av konsistorium i främsta förslagsrummet, hade C. vitsordats såsom »allmänt känd för ett av de lyckligaste snillen och utmärkta insikter i flere vetenskapsgrenar», ävensom intygats innehava »en vidsträckt insikt uti lagfarenheten».

Under läsåret efter sin utnämning till adjunkt förordnades C. att förestå professuren i lagfarenhet, vars innehavare åtnjöt tjänstledighet. Både under denna tid och under de därpå följande åren såväl föreläste som examinerade han offentligen i lagfarenheten. Att hans insikter i rättsvetenskapen redan varit både omfattande och djupgående, framgår bl. a. av koncepten till hans exegetiska föreläsningar över 1734 års lag, vilka finnas bland hans efterlämnade manuskript och till stor del härröra från hans adjunktstid. Vid denna tidpunkt framträder C. jämväl såsom praktisk jurist. Han utsågs till ständig ledamot av slottsrätten i Åbo (1774), varförutom han bekläddes med. tillfälliga domaruppdrag. Man tinner honom även hava inför domstol »drivit ej mindre akademiens än enskilda personers angelägna mål».

C: s vetenskapliga differentiering synes väsentligen hava skett under den tid, han var adjunkt i filosofiska fakulteten. Den omständigheten, att eloqventie professuren genom Henrik Hassels 1776 inträffade död blev ledig, föranledde emellertid C. att för någon tid åter ägna sig åt humanismen. Han sökte nämligen den ledig-anslagna professuren och utgav för att styrka sin kompetens till tjänsten 7 apr. 1777 ett tredje avsnitt av sin ovannämnda historiska avhandling »De nova facie orbis europaei». Till professurens inne-liavare utnämndes Porthan, vilken bland de fem sökandena — till dem hörde även J. H. Kellgren — av konsistorium ställts i främsta rummet. Men det andra förslagsrummet hade i varje fall tilldelats C., vilket utvisar en hög uppskattning av hans insikter i det romerska språket och litteraturen. Även långt senare synes en sådan uppskattning av C: s kapacitet på detta område hava bibehållit sig, i det han 1803 nämndes bland dem, som kunde komma i fråga vid besättandet av den Skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet (se Schybergson, H. G. Porthan, 2, s. 466).

C. hade säkerligen icke räknat med att utses, till eloqventie professor i Åbo framför Porthan. Han hade såsom ovan framhållits redan tidigare opterat för rättsvetenskapen, och han hade sannolikt härvid inställt sig på att efterträda juris professorn Pryss, som redan vid C:s utnämning till adjunkt innehade den ålder, att hans avgång kunde anses nära förestående. Vid slutet av år 1777 blev professuren i lagfarenheten ledig. Bland de tre sökandena uppförde konsistorium enhälligt C. i första förslagsrummet. Det formella hinder för hans utnämning, som förelåg däri, att C. vid denna tidpunkt icke ännu publicerat något juridiskt specimen eller något rättsvetenskapligt arbete, kom icke i betraktande. Oavsett detta vitsordade nämligen konsistorium, att han ägde en sällsynt insikt i lagfarenhetens både teoretiska och praktiska delar. C. utnämndes till professor i lagfarenheten 29 juni 1778. Högtidligen introducerad i professorsämbetet 29 okt. s. å., höll C. en inauguraloration med titeln: »De juris criminalis in patria conversionibus et veris earundem causis». Föredraget, som sannolikt gav uttryck åt upplysningstidens humaniseringssträvanden på det straffrättsliga gebitet, är icke bevarat till vår tid.

Såsom juridisk författare framträdde C. egentligen först efter sin utnämning till professor. Från och med 1780 utgav han ett stort antal juridiska avhandlingar, publicerade enligt tidens sed såsom akademiska disputationer, de flesta härrörande från tiden före 1793, då C. utnämndes till ledamot av högsta domstolen. Serien av dessa hans juridiska skrifter inledes av det första avsnittet av hans berömda rättshistoriska arbete: »De prisco in patria servorum jure», av vilket sedermera successivt utkommo ytterligare fyra avsnitt, det sista år 1793. Arbetet nådde likväl aldrig sin avslutning. Till C: s akademiska författarverksamhet böra även räknas de talrika program eller inbjudningsskrifter, vilka han under de tre särskilda perioder, då han innehade rektorsvärdigheten, utfärdade. Ett flertal av dessa saknar bestående värde, andra åter erbjuda icke ringa intresse. Så programmen vid installationerna 1781 av matematikprofessorn J. H. Lindqvist och 1807 av professorn i orientaliska och grekiska språken J. Bonsdorff. Det förra, som behandlar matematikens betydelse för övriga vetenskaper, utgör en exponent för C:s vittomfattande intresse, det senare utvecklar frågan om vikten av de gamla språkens studium och imponerar genom sin sakkunskap och sin glänsande framställning. C: s sista rektorsprogram, utfärdat 21 juni 1808, utgör ett upphöjt vittnesbörd om hans rättrådighet, frimodighet och oförskräckthet (se härom vidare nedan). Mot denna rika, väsentligen från den första professorstiden härrörande produktion, vartill juridiska fakulteten vid Åbo akademi förut ej sett något motstycke, svarade en framstående föreläsarverksamhet. C: s föreläsningar blevo snart berömda i hela riket. De drogo till Åbo juris studiosi även från Sverige, och han räknade till sina åhörare icke blott studenter utan även bl. a. mognade ämbetsmän. Åhörarfrekvensen var ännu under hans sista professorstid hög och uppgives hava kunnat uppgå till mera än en tredjedel av hela studentkåren. Föreläsningarna hänförde sig till alla delar av den inhemska rätten utom den positiva statsrätten, vilken efter 1772 års revolution och särskilt efter tillkomsten av 1789 års förenings- och säkerhetsakt utgjorde ett ömtåligt ämne. C. löste på ett eminent sätt uppgiften att upprätta juridiska fakulteten vid Åbo universitet ur det djupa förfall, vari densamma genom hans närmaste föregångares oduglighet blivit försatt. Denna uppgift var så mycket svårare och mera maktpåliggande, som C. under nästan hela sin professorstid ensam utgjorde den juridiska fakulteten, ett förhållande, vari först mot slutet av hans professorstid, ändring skedde. Med avbrott endast för den tid, C. såsom ledamot av konungens högsta domstol var bosatt i Stockholm, skötte han sin professur vid Åbo akademi ända till sitt sista levnadsår, under vilket han fyllde 79 år. Efter 1809, då C. blev utsedd till prokurator i regeringskonseljen i Finland, var det dock icke möjligt för honom att ägna universitetet tid och intresse i samma omfattning som förut. Han upprätthöll dock sina föreläsningar, intill dess han vid 77 års ålder befriades från föreläsningsskyldighet. — C: s föreläsningar finnas i imponerande omfattning bevarade i hans efterlämnade egenhändiga koncept. Av dessa har en systematisk kurs i civilrätt för ett antal år sedan blivit utgiven i tryck.

Uti det akademiska konsistoriet intog C. från början ett framstående rum. Hans juridiska och kamerala insikter ävensom hans under tidigare verksamhet vunna noggranna kännedom om universitetets drätsel och övriga angelägenheter ej mindre än hans sunda omdöme och skarpa förstånd gåvo honom ett stort inflytande på avgörandet av alla de olikartade frågor, som vid denna tid handlades av konsistoriet.

Redan år 1759 eller blott två år efter det C. blivit student valdes han till kurator för Viborgs nation. Valet utvisade, att han mycket tidigt vunnit sina kamraters aktning och förtroende. Kuratelet upphörde i och med C: s utnämning till professor, men han utsågs inom kort på grund av nationens uttryckta önskan till dess inspektor, vilket hedersuppdrag han bibehöll intill 1814. Han omfattades under sitt inspektorat liksom tillförene med känslor av tillgivenhet av den studerande ungdomen. »Amabat eum juventus» vittnar A. I. Arwidsson, vilken sedan år 1810 vistades såsom student i Åbo.

C: s livsgärning företer förutom hans verksamhet såsom forskare och universitetslärare två andra synnerligen viktiga skeden: leda-motskapet i konungens högsta domstol 1793—1800 och verksamheten såsom lagarnas högste väktare i Finland efter skilsmässan från Sverige.

Det måste antagas, att C:s utnämning 1793 till ledamot av högsta domstolen främst berodde på hans redan vid denna tidpunkt tryggade anseende såsom framstående rättslärd samt skicklig och skarpsinnig jurist. Uppenbarligen förelågo dock även politiska motiv. Gr. A. Reuterholm, som sommaren 1792 kommit till makten, önskade besätta platserna i högsta domstolen med män, som kunde antagas vara välvilligt stämda mot hans regering. Den sammansättning, högsta domstolen erhöll 1 maj 1793, då C. utsågs till dess medlem,  betecknade en radikal personförändring, i det av domstolens tolv ledamöter utom drotsen, som var självskriven, blott en bibehölls av uppsättningen från Gustav III: s tid. Man trodde sig säkerligen kunna påräkna C. såsom en vän av den Reuterholmska regimen, så mycket mer som tvenne av Reuterholms ivrigaste anhängare, justitiekansler G. V. Lode, tidigare assessor i Vasa hovrätt, och hovrättsrådet i samma hovrätt K. Hisinger, vilka ansågos stå C. nära, varit mycket verksamma för hans inkallande. C. var emellertid alltför rättrådig och självständig för att låta vinna sig för politiska syften och beredde härigenom snart de maktägande missräkning. Blott delvis sant är därför omdömet, att C. utgjorde »ett av de friskaste bladen i förmyndarregeringens lager». Hans mandat i högsta domstolen synes hava varit starkt hotat vid slutet av förmyndarstyrelsen, en omständighet som får antagas hava medverkat till mandatets förlängning vid den regimförändring, som ägde rum, då Gustav IV Adolf såsom myndig själv tillträdde regeringen. Emellertid förblev C. icke heller den nya regeringen eller dess ledande män till belåtenhet. Han torde såsom Porthan i ett brev till C. 27 sept. 1798 skämtsamt uttrycker det på grund av visad »olydnad och oläraktighet» hava »förlorat gracen» hos de maktägande. C:s mandat förnyades icke, då omsider avgörandet träffades angående sammansättningen av högsta domstolen för den treårsperiod, som vidtog 19 maj 1800. Ett slutgiltigt bedömande av C:s ställning och verksamhet i högsta domstolen kräver en mera fullständig bearbetning av allt tillgängligt material än vad tills vidare föreligger. C: s korrespondens från denna tid, särskilt hans brev till Porthan, giva en klar bild endast av förhållandena, sådana C. själv sett dem. Det synes hava varit med stor tvekan, C. beslutit sig för att mottaga kallelsen till högsta domstolen, och han betraktade detta uppdrag såsom en tillfällig befattning, från vilken han emotsåg att snart få återvända till sin verksamhet såsom universitetslärare. Sin uppgift såsom vetenskapsman skattade C. högre än en framskjuten ämbetsmannaslällning. Belysande i detta avseende är vad C. skrev till Porthan i anledning av sin utnämning till riddare av Nordstjärneorden: »Vad som tröstar mig, är att jag blivit nämnd därtill i ett literat sällskap, ty utom landshövd. Krabbe höra alla de övriga till den boksynta klassen». Hans omsorgsfullt utarbetade yttranden till högsta domstolens protokoll bära vittne om det stora intresse, med vilket han omfattade sin domarverksamhet, och det skänkte honom tillfredsställelse, att han kunde undgå att taga befattning med politiken. »Vad som fägnar mig är, att jag blott och endast är domare, och att jag i alla andra saker icke haver den allra minsta del, varken på ett eller annat sätt» skriver han i ett brev till Porthan redan under första året i Stockholm. Uti antydda avseende skilde sig C. från flera av sina kolleger i högsta rätten. Delta. ävensom den undermålighet, C. tyckte sig finna hos flera av de andra ledamöterna, bidrog att, enligt vad hans förtroliga brev till Porthan utvisa, hos honom alstra och underhålla en känsla av isolering och missnöje. Denna försvagades säkerligen icke därav, att C. mycket ofta synes hava stannat i minoriteten, vilken stundom t. o. m. utgjordes av honom ensam. En undersökning, som gjorts för ett år, 1799, av de sju, under vilka C. tillhörde högsta domstolen (Wedberg, s. 435), visar, att han blev överröstad i ungefär två tredjedelar av de mål, i vilka hans yttranden för nämnda år föreligga i tryck. Om det således även kan vara riktigt, att C: s eget arbete i domstolen var de flesta andras avgjort överlägset (Wedberg, s. 434), framgår härav givetvis icke, att ej i särskilda fall hans åsikt kunnat vara oriktig och majoritetens riktig. Det är framtiden förbehållet att giva hithörande förhållanden en sådan närmare belysning, att rättvisa kan skipas mellan C. och högsta domstolens övriga ledamöter (jmfr Westman i Hist. tidskr., 1924, s. 374). Även frågan om bevisvärdet av de tillvitelser för politisk undfallenhet, C. i sina brev till Porthan riktat mot några av sina kolleger, är icke ännu slutgiltigt avgjord (Westman, s. 355 o. följ.). C: s vota i högsta domstolen äro (i av K. J\ Schlyter verkställt urval) tryckta i C: s av Arwidsson utgivna samlade arbeten och (generalauditörsmål) i ett 1925 publicerat nytt supplement till dessa (redigerat av Wedberg). — Under tiden för sitt ledamotskap i högsta domstolen skrev C. (1798) enligt honom givet uppdrag en utförlig framställning av grunderna för krigslagar, det mest omfattande svenska arbete, C. utgivit i tryck.

C: s publikationer efter återkomsten till Finland voro få. Anmärkningsvärd i sitt slag är en av honom 1808 utgiven förbättrad översättning till finskan, av 1734 års lag, en exponent för hans stora intresse för och djupgående kunskaper i finska språket.

I högsta domstolen togs några år efter det C. lämnat densamma initiativet till den mindre lyckliga lagstiftning, som återfinnes i K. förklaringen av 14 maj 1805 angående klander å jordafång. Till lagkommissionen, som utarbetade förslaget till nämnda författning, hade C. på anmodan ingivit två utlåtanden i frågan — det ena tryckt i hans samlade arbeten —, men dessa utlåtanden lades icke till grund för förslaget. För dess innehåll och för dess föga tillfredsställande form torde huvudansvaret falla på lagkommissionens ordförande, riksdrotsen K. A. Wachtmeister (Westman, s. 365 o. följ.; Wrede, s. 292 o. följ.).

C. utnämndes till prokurator i regeringskonseljen i det från Sverige skilda Finland 18 aug. 1809, en befattning, avsedd att väsentligen motsvara den svenska statsförfattningens justitiekans-lersämbete. Uti sitt kända rektorsprogram av 21 juni 1808, utfärdat medan Åbo var besatt av fientliga trupper, yttrade C. bl. a. följande: »Låt vara att krigslyckan velat, att kropparna skulle falla i fiendens våld och tvingas att gå dit dennes beväpnade påbud föra dem, så förbliva dock själarna, såsom mindre beroende av ödets växlingar, vad de varit, nämligen med omutlig trohet och orubblig lydnad sin lagliga konung undergivna. Ty så länge ännu stridans utgång är oviss och till dess ett fördrag mellankommit, varigenom monarken själv avsäger sig sin rätt, beror det icke på deras gottfinnande att avskudda sig sitt undersåtskap och lösa sig från gemenskapen med sitt fädernesland, såframt de ej vilja befläcka sig med förräderiets ärelösa brott.» I anslutning härtill uttalar C. förhoppningen, att konungen skall »återupprätta sitt Finlands belägenhet».

Den vidare gestaltningen av förhållandena i Finland och Sverige omöjliggjorde emellertid det politiska problemets lösning enligt ovan citerade klara formel (Wrede, s. 332). C. fick, liksom Finlands övriga lagtrogna invånare, om ock med tungt hjärta, foga sig i det oundvikliga. Han deltog icke i förberedelserna till lantdagen i Borgå. Men efter den statsakt, som här ägt rum, undandrog han sig icke att biträda vid den nyorganisation av styrelse och förvaltning, inför vilken landet var ställt. Den centrala styrelsen blev ock ordnad enligt de grunder, på vilka C: s 18 apr. 1809 avgivna »förslag till organisation af en regeringsconseil för nya Finland» var byggt (Opera omnia, Appendix 1, s. 1 o. följ.). Av Borgå lantdag hade C. blivit utan meningsskiljaktighet vald till ledamot av regeringskonseljens justitiedepartement, en avdelning av konseljen, som ägde medverka vid handläggningen av en del regeringsärenden men vars huvuduppgift var att fungera såsom det nya Finlands högsta domstol. Valet stadfästes icke av monarken, emedan det ansågs vara av ännu större vikt att anförtro C. det i regeringskonseljen inrättade prokuratorsämbetet. Att Finlands styrelse och förvaltning från början kommo att fungera på ett, i betraktande av förefintliga svårigheter, tillfredsställande sätt berodde ock säkerligen i väsentlig mån av att den förste innehavaren av detta ämbete blev en man med C:s egenskaper och auktoritet. Prokuratorn ägde att på alla områden av statslivet övervaka lagarnas efterlevnad. Det ankom på honom att tillse, såväl att landets konstitution respekterades som att dess invånare tryggades i åtnjutandet av sina lagliga rättigheter. Denna tillsyn utövade C. med energi och oförskräckthet. Mot en av monarken 1811 fastställd och till regeringskonseljen i och för promulgation översänd instruktion för generalguvernören inlägger C. å ämbetets vägnar sin gensaga och förklarar »Hans Kejs. Maj: t hava tillägnat sig och tillagt dess generalguvernör en större makt, än som enligt landets senaste regerings lagar och å dem grundade konstitution konungen i Sverige någonsin tillkommib> (Opera omnia, App. 1, s. 68 o. följ.). I ett utlåtande hävdade C. gentemot regeringskonseljen meningen, att de i Sverige under kriget meddelade utslag, vilka rörde finländare, ägde bindande kraft, oavsett kejsarens någon tid efter krigsutbrottet avlåtna manifest om Finlands förening för evärdlig tid med Ryssland, enär en verklig erövring »vanligen med vapen men ej med blott manifester avgöres». Övergrepp och försummelser från tjänstemäns sida beivrade C. med kraft. Han skonade härvid icke den högre administrationen. Så förklarade C. en landshövding vara intagen av »överspända begrepp om sitt ämbetes makt och myndighefo, och en annan blev ställd under åtal för sin visade »besynnerliga och för all samhällsordning vådeliga tilltagsenhet». Omsorgsfullt vakade C. över att icke ryska, för Finland främmande institutioner infördes i landet. I sin egenskap av prokurator i regeringskonseljen var C. betungad med ett övermått av ärenden av olika slag, många av den mest krävande natur. Oaktat sin höga ålder — 72 år vid tillträdandet av prokuratorsämbetet — fullgjorde han sitt värv på ett sätt, som måste väcka beundran, och detta så mycket mera, som han samtidigt skötte sin professur vid universitetet. Ett urval av de frän prokuratorsämbetet under C: s tid utgångna brev, utlåtanden o. d. har 1870 (av T. Sederholm) utgivits i tryck såsom ett supplement till hans samlade arbeten.

C. bör tvivelsutan på grund av sina skrifter, inbegripet de bevarade manuskripten till hans med stor omsorg redigerade universitetsföreläsningar, tillerkännas ett hedersrum bland den svenska rättsvetenskapens klassiker. Det är särskilt hans undersökning och bearbetning av den inhemska rättens källor, en på hans tid nästan obruten mark, som givit hans arbeten ett högt och bestående värde. Visserligen synes C. hava varit ännu i viss mån fången i den naturrättsliga åskådningen, vars bojor några framsynta forskare på kontinenten redan på hans tid brutit. Men detta minskar ej nämnvärt värdet av hans forskning. Han gav i själva verket naturrätten ett mycket begränsat utrymme, och hans insikter i den svenska rättshistorien lämnade honom korrektiv mot naturrättens överdrifter, i det de läto honom skönja rättskontinuiteten och den positiva rättens evolutiva karaktär. Man kan därför säga, att C. i den svenska rättsvetenskapliga forskningen infört synpunkter, som i sig buro fröet till en destruktion av det naturrättsliga systemet, varigenom han i viss mån lagt grunden till en utveckling, motsvarande den, som inleddes av den historiska riktningen i Tyskland.

Även såsom representant för sin tids historieforskning hade C. förvärvat sig ett framstående rum genom sitt arbete »De nova facie orbis europeei», en om vidsträckt beläsenhet och hög omdömesmognad vittnande kritisk framställning av renässansepokens andliga utveckling (se närmare Wrede s. 22 o. följ.).

C: s arbeten utmärka sig genom sin grundlighet i behandlingen samt redan och klarheten i framställningen. Hans juridiska verk ådagalägga ett sällsport herravälde över rättsvetenskapens hela gebit med därtill hörande litteratur, men tillika en för den praktiska verkligheten öppen blick.

C. skrev sina akademiska arbeten på latin. I motsats till 1700-talets lärda latin, som »nedsjunkit till utnötta, tomma fraser, i vilka en odräglig platthet höljde sig» (Tengström, Chron. förteckn., s. 94), hade C: s latinska stil »kärnfriskhet, ljus och enkel elegans, samt den spänstiga karaktär, som i hela hans individualitet var avstämplad» (ibidem s. 285). Hans svenska stil är mera kärv, men klar, energisk och livfull.

Tillsammans utgöra C: s juridiska arbeten och föreläsningar en vetenskaplig framställning av snart sagt hela den inhemska rätten, en »Corpus doctrina» för denna rätt. Den är i sitt slag enastående i den svenska och i den finländska lärdomshistorien. I högsta domstolens annaler intar C. en framstående plats. Om det allvar, den sakkunskap, det skarpsinne och det sunda omdöme, med vilka C. ägnade sig åt sitt kall såsom lagskipare i högsta rätten, giva hans yttranden till domstolens protokoll det gynnsammaste vittnesbörd. Deras inflytande på praxis har, åtminstone i Finland, varit mycket betydande.

Betydelsen av C:s insats vid grundandet och tryggandet av den nya lagliga ordningen i det Finland, som uppstod efter 1809, är såsom Wrede säger i sin Caloniusbiografi »i själva verket så stor, att den knappast kan för högt uppskattas».

Det material, man har för bedömandet av C:s personlighet, är icke så fullständigt och tillförlitligt, som önskligt vore. Ostridigt är i varje händelse, att C. var strängt rättrådig och plikttrogen, frimodig, uppriktig och oförskräckt samt av en karaktärsfasthet och oböjlighet, som stundom urartade till envishet, ävensom av en noggrannhet, vilken kunde gränsa till pedanteri. Emellertid synes C. icke kunna frånkännas en stark subjektivitet i sitt omdöme om andra personer, vilket därjämte ofta gav uttryck för misstänksamhet och tadelsjuka, ävensom strävhet och polemisk skärpa vid förfäktandet av den egna meningen. Uti sin allmänna uppfattning i vissa avseenden konservativ, var C. åter i andra frisinnad och vidsynt. Detta säkerligen delvis under inflytande av upplysningstidevarvets tankar. Så ivrade C. för humanisering av straffrätten, utan att dock yrka på dödsstraffets fullständiga avskaffande, för tolerans i religiösa frågor, för tryckfrihet. I sin domar verksamhet visade sig C. ofta mån om att skydda den socialt svagare parten, på det ekonomiska området förfäktade han räntans frihet.

Författare

A. W. Gadolin.

Arkivuppgifter

C. var en stor bibliofil och efterlämnade ett värdefullt och omfattande bibliotek, vilket någon tid efter hans död inköptes av finländska statsverket. Biblioteket införlivades efter universitetets överflyttning från Åbo till Helsingfors med resterna av det vid Åbo brand år 1827 delvis förstörda universitetsbiblioteket. Jämte C:s ovan åberopade brevväxling med Porthan, som tryckts i Svenska litteratursällskapets i Finland Skrifter, märkas hans brev till Karl Kristoffer Gjörwell 1781—1810 (i K. biblioteket i Stockholm) och till akademikamreraren. H. Widenius i Åbo 1793—1800 (Åbo akademis bibliotek).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandlingar och program: Diss.hist.de nova facie orbis Europasi circa sasculum reformationis exorta. P. 1—3*. Åbo 1764 —77. 4: o 118 s. -ftit.-bl. (P. 1 sine praes. et resp. auctor solus def., P. 2 resp. J. Lithander, P. 3 resp. C. F. Meinander.) — Diss. jurid. de prisco in patna servorum jure. P. 1—5*. Åbo 1780—93. 4: o 224 s. + tit.-bl. (P 1 resp. J. j..von Glan P. 2 resp. A. F. Orra;us, P. 3 resp. J. H. John, P. 4 resp. H. J. Hassel, P. 5 resp. H. J. Sohlberg.) [Å ny o utg. i Tyskland av C. Schil- dener, S trål sund 1819, och i sv. översättn. av J.- W. Liffman: Om de forna trälarnes rätt i Swerige. Jönköping 1836. 262, (2) s.] — Diss. jurid. de poena homicidii adtentati. 8 § XXIV c.MB. Åbo 1780. 4: o 1 bl., 20 s. (Resp. J. A. Wijkman.) — Diss. jurid. de pactis antenuptialibus. VIII cap. GB. Abo 1781. 4: o 1 bl., 46 s. (Resp. F. Melart.) [Även utg. i sv. översättn.: Om äktenskapsförord. Lund 1834. (2), 38 s.] — Diss. jurid. de delictis circa depositum. Åbo 1783. 4: o 1 bl., 46 s. (Resp. G. F. Kraftman.) — Diss. jurid. de eo quod circa res inventas justum est, ad cap. XLVIII MGB. Abo 1784. 4: o 1 bl., 45 s. (Resp. R. W. Stiérwald.) — Diss. jurid. de prasscriptione criminum. Åbo 1785. 4: o 1 bl., 36 s. (Resp. A. W. Orroeus.) [Även utg. i sv. översättn.: Om prescription i brottmål. Lund 1836 . 36 s.] — Diss. jurid. de hypotheca. P. 1—2. Åbo 1786—92. 4: o 84 s., 1 bl. (P. 1 resp. A. Gottskalk, P. 2 resp. G. Poppius.) — Diss. jurid. de delinquentium ad publicam igno-miniam expositione. Åbo 1788. 4: o 1 bl., 22 s. (Resp. N. Bonsdorff.) — Diss. jurid. de elicienda in foro criminali reorum confessione. Åbo 1790. 4: o 1 bl., 62 s. (Resp. F. W. Krogius.) — Diss. jurid. de exceptione non numeratte pecunias, ad cap. IV § 3 Uts. Bl. P. 1*. Åbo 1806. 4: o 1 bl., 23 s. (Resp. N. J. Idman.) — Program utg. av C. i hans egenskap av rector magni-ficus vid Åbo akademi. 1—10. Åbo 1781—1808. (Förestående avhandlingar och program senare utgivna i bokform i A. I. Arwidssons edition av C: s Opera omnia, Vol. 1—2 [se nedan].) — b) övriga av C. utgivna skrifter: [Om rättigheten att utbekomma omröstnings protocoller vid domstolar] (Tidningar utg. af et sällskap i Åbo, Årg. 1, 1771, N:o 3—4; under pseud. Misocryptus Phileleutheriusj. —. En kort anvisning til de allmännaste grunderne för krigs-lagar (Krigs-samlingar, [utg. af G. Adlersparre], D. 4, Sthm 1798, s. 1 — 128; anon.). —¦ Recensioner i Allm. litteratur-tidning, utg. af ett sällskap i Åbo, år 1803, N: o 56 (J. A. Flintberg, Anmärkningar till Sveriges rikes sjölag, Ny uppl., Sthm 1802), N:o 58 ([Modée's] Utdrag utur. .. publique handlingar..., D. 13, Sthm 1803) och N:o 69 (M. Selling, Kort anvisning till läns-kammarverket, Sthm 1802). (Anon.) (Förestående under b) nämnda skrifter även intagna i C:s Opera omnia, Vol. 3 [se nedan]). — c) efter C:s död utgivna arbeten: Matthias Calonii Opera omnia. Denuo ed. A. I. Arwidsson. Vol. 1—5. [3—5 även med titel: Matthias Calonii Svenska arbeten. Utg. af A. I. Arwidsson. D. 1—3.] Sthm 1829—36. VIII, 362, (6) s.; (3), 428, (4) s.; XVI, 508 s.; VII, 457, (1) s.; (3), 321, (1) s. (Vol. 1—2 [1829, 30] omfatta C:s ovan under a) nämnda 'dissertationes et programmata'; Vol. 3 [1833] Smärre af handlingar [utom under b) nämnda tvenne här för första gången publicerade: 'Om afgärda hemman', samt 'Om prasscription för klander å jordafång. Promemoria, ingifven till Lagcommission', dat. 29 okt. 1804] och början av C:s Yttranden uti Högsta domstolen åren 1793—18O0; Vol. 4—5 [1836] fortsättn. av samma yttranden; urvalet av dessa yttranden är verkställt av C. J. Schlyter.) [Till C:s Opera omnia sluta sig tvenne senare utgivna supplement:] 1. Matthias Calonii Svenska arbeten. Supplementband; utg. af Th. Sederholm. [M. C. Opera omnia. Appendix.] Hfors 1870. VIII, 450 s., 1 portr., 1 facs. (Inneh. Underd. förslag till organisation af en regeringskonselj för nya Finland, dat. 18 apr. 1809; brev, utlåtanden och betänkanden utgångna från prokuratorsexpeditionen i Kejserliga regeringskonseljen för Finland 1809—1815; samt en översättn. av programmet till rektorsombytet vid akademien i Åbo år 1808.) 2. Matthias Calonii Svenska arbeten. Nytt supplement, utg. af Jurid. fören. i Finland. [M. C. Opera omnia. Appendix nova.] Hfors 1925. XVI, 135 s., 2 pl. (Inneh. Yttranden i generalauditörsmål avgivna i Högsta domstolen 1794—1800; redigerade och försedda med upplysande noter av B. Wedberg.) — Calonii Relation om Åbo academie 1783 (S.uomi, tidskr. i fosterländska ämnen, 1845 [Hfors 1846], s. 55—160). — Mathias Calonii Bref till Henrik Gabriel Porthan åren 1793—1800. [Utg. af Wilh. Lagus.] Hfors 1902. XI, 449, XCI, (1) s. (Skrifter utg. af Sv. litteratursällsk. i Finland, .55.) [Porthans brev till C. från samma tid likaledes utg. bland Sv. litt.-sällsk. Skrifter, 1 & 5, Hfors 1886.] — Matthias Calonii Pra2lecti0n.es in iurisprudentiam civilem. Edd. Wilh. Chydenius & Väinö Nordström, rifors 1908. (8), 677 s.

C. har jämväl (anon.) utgivit en del äldre handlingar i Tidningar utg. af et sällskap i Åbo (se R. A. Wrede, Matthias Calonius, s. 40) samt verkställt en förbättrad översättning till finskan av 1734 års lag, tr. i Stockholm 1808 (se Wrede, a. a., s. 297), omtr. i Åbo 1822 och 1826.

Handskrifter: a) egenhändiga koncept till föreläsningar: 1. Commen-tarius in codicem suecanum Fridericianum; 2. Praslectiones in iurisprudentiam civilem (tryckt, se ovan); 3. Praslectiones in processum civilem; 4. Praslectiones in iurisprudentiam criminalem; 5. Praslectiones in processum crimina-lem; 6. Iurisprudentia ecclesiastica suecana; 7. Institutiones iuris nautici suecahi. (Ovannämnda juridiska föreläsningar äro inbundna i sju folioband, förvarade i universitetsbiblioteket i Helsingfors; se närmare Wrede, M. Calo-nius, s. 124—173). — Föreläsningskurser i finansvetenskap och botanik (se texten ovan och Wrede, a. a., s. 27 o. följ.; förvarade i universitetsbiblioteket i Helsingfors). — b) diverse avhandlingar, uppsatser, utkast och anteckningar (se närmare Wrede, a. a., s. 19 n. 2, s. 41 n. 2, s. 58 n. 1, s. 295 o. följ., s. 347 n. 2; förvarade i universitetsbiblioteket i Helsingfors). — Om C:s brevväxling se texten.

Källor och litteratur

Källor: Åbo akademis kanslers skrivelser till K. M:t 30 mars 1771, 27 nov. 1777 och 17 juni 1778 (den sistnämnda med mei itförteckn.) samt inrikes civilexp. registr. (fullm.), RA; Borgå gymnasiums matrikel för 1750, Borgå ly-ceums bibliotek. — M. Calonii Bref till H. G. Porthan åren 1793—1800, utg. af W. Lagus (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 55, 1902); H. G. Porthans Bref till M. Calonius, utg. af W. Lagus,l—2 (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 1&5, 1886; Bref från H. G. Porthan till samtida, utg. af E. Lagus (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 38, 1898). — Anon. recension av C:s arbete: En kort anvisning till de allm. grunderne för krigs-lagar (Sv. Krigsmanna-sällsk. handl. 1798, 4:e uppl., Sthm 1828); Biografier över C. av A. I. Arwidsson, R. Castrén, W. Chydenius, Fr. Dahl, J. Holmbergson, F. O. Lilius, Th. Sederholm och J. J. Tengström, anförda i R. A. Wredes nedannämnda biografi över C., s. 434 o. följ., samt av H. E. Pipping i Nord. familjebok, 3:e uppl., Bd 4 (1925); C. von Bonsdorff, Abo akademi och dess män 1808—1848 (Bidrag till känned. af Finlands natur o. folk, 69, 1912; ett å s. 11 återgivet porträtt av C. är icke autentiskt); [P. O. Bäckström], Calonius (Finsk national-kalender, 1840); W. Chydenius, Matthias Calonius såsom civilrättsläiare, 1—2 (1909—10; akad. progr.); [C. O. Delidén], Anmälan av M. Calonii Opera omnia, Vol. 3 & 4—5 (Jurid. arkif, utg. af C. Schmidt, 4, 1833—34, & 7, 1836—37; recensionerna äro beaktansvärda genom en där ingående systematisk gruppering av C: s yttranden i Högsta domstolen); A. W. Gadolin, Hundraårsminnet af Matthias Calonius (Finsk tidskr., 1918); A. Hultin, Borgå gymnasii historia, 1, 1725-—1840 (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 154, 1920); W. Lagus, Erik Laxman, hans lefnad, resor, forskningar och brefvexling (Bidrag till känned. af Finlands natur o. folk, 34, 1880); W. G. Lagus, Åbo hofrätts historia, 1 (1834); A. Liljenstrand, Juridikens studium vid Åbo universitet (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 17, 1890); L. G. Rabenius, Åminnelsetal öfver... Matthias Calonius, hållit i K. Krigs vetensk. akademien d. 12 nov. 1817 (Tal hållne i KrVA åren 1817 och 1818, tr. 1819); Jully Ramsay, Matthias Calonius 1737—1817. Ett sekelminne äfven för Finlands släktforskning (Geneal. samf. i Finland årsskr., 1, 1917); M. G. Schybergson, Henrik Gabriel Porthan, 1—2 (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 83 & 98, 1908, 1911); G. A. Spåre,' Biogr. anteckningar om K. regerings-konseljens... ledamöter... 1809—1877, 2;a uppl. (1878); B. Wédberg, Konungens högsta domstol 1789—1809 (1922); K. G. Westman, Den gustavianska Högsta domstolen och dess hävdatecknare (Hist. tidskr., 1924); R. A. Wrede, Matthias Calonius (1917) och där åberop. litt.; jmfr recensioner över . detta arbete av C. G. Björling i Sv. juristtidn., 1917, av Fr. Dahl i Tidsskr. f. Retsvidensk., 1917, och av G. Nikander i Hist. tidskr. för Finland, 1918; dens., Matthias Calonius i Stockholm. En liten efterskörd (Tidskr. utg. av Jurid. fören. i Finland, 1924). — Se i övrigt följ. finskspråkiga källitteratur: A. Bergholm, Sukukirja, 1 (1901); E. G. Palmen, Biografi över C. i Biogra-finen nimikirja (1879—83); K. W. Rauhala, Keisarillinen Suomen senaatti, 1, 1809—1859 (1915); J. R. Danielson-Kalmari, Aleksanteri I:n aika, 1 (1920).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Matthias Calonius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16333, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. W. Gadolin.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16333
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Matthias Calonius, urn:sbl:16333, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. W. Gadolin.), hämtad 2024-04-19.