Meriter

1. Johan. Elias Cardon, f. 17 okt. 1802 i Stockholm, d. 3 juli 1878 därstädes. Föräldrar: tobakshandlaren Anders Cardon och Katarina Elisabet Grönberg. Sattes efter slutad skolgång mot sin vilja 1818 i handelslära hos handlanden och källarmästaren Daniel Bystedt i Härnösand, varifrån han dock efter ett år återvände vid principalens död; elev i K. D. Forssells kopparstickarateljé vid Kungsholmstorg 1819—30; tillika elev vid Konstakademien 1819 och erhöll där jeton 30 jan. 1821, 24 jan. 1822 och 30 jan. 1823, Meyerska medaljen 29 jan. 1827 samt andra eller hertigliga medaljen 24 jan. 1828; erhöll resestipendium på tre år efter medaljgravören J. Salmson enligt K. brev 28 nov. 1829 (förlängt på ett år 24 nov. 1832); studerade därpå i Paris maj 1830—1831, i München 1832 och ånyo i Paris 1833—34. Erhöll genom K. brev 12 apr. 1834 ett förlagslån å 3,000 rdr b:ko för inrättande av ett litografiskt tryckeri i Stockholm; ingick enligt kontrakt av 19 juni 1835 bolag med A. M. Spong på sex år under firma Spong & Cardon, vilken firma dock upplöstes 1841; drev därefter en tid eget tryckeri; vik. lärare i teckning vid Konstakademiens principskola sommaren 1852; erhöll gravörlönen efter K. D. Forssell 23 dec. 1852. AgréFrKA 1835; LFrKA med titeln K. litograf 1843.

Gift 14 okt. 1838 med: Brigitta (Brita) Kristina Sundberg, f. 12 sept. 1812, d. 7 nov. 1894, dotter till skepparen, sedermera kronolotsen Tomas Sundberg i Öregrund.

Biografi

Som kopparstickare kom C. aldrig att göra någon självständig insats i svensk konst. Men då han är en av gravyrens sista utövare i vårt land, förtjänar det lilla, han utfört i denna konstart, dock beaktande. Hans fader, som lär ha roat sig med att gravera på lediga stunder, var bekant med Martineleven J. P. Cumelin, vilken upptäckte C: s anlag och förmedlade bekantskapen med K. D. Forssell. Hos denne bosatte sig såväl C. som hans yngre bror Oskar efter faderns död, och där fick C. till medlärjunge K. J. Billmark, till vilkens bana hans egen är en parallell. Till att börja med fick han hjälpa till med att gravera vinjetter till böcker men så småningom utförde han porträtt, som Forssell fulländade och signerade, t. ex. Karl De Geers porträtt år 1828. Redan 1824 hade C. själv signerat en liten kopia efter Willes gravyr »Skolmästarinnan». Mindre lyckade blevo två andra gravyrer, Innocentius X efter Velasquez och en madonna. Möjligen har C. också liksom Billmark medverkat anonymt i Forssells »Ett år i Sverige». Men gravyrkonsten var svår och Forssells fordringar stora. Någon egentlig självständig verksamhet kunde det ej bli tal om, förrän C. fullbordat sin utbildning i Paris — och där öppnade sig ett annat perspektiv för honom.

Tidens nya uppfinning på bildreproduktionens område, litografien, hade införts till Sverige 1817 av tyskarna Muller och Fehr på general L. M. de Camps förslag. 1825 grundlade fänriken Karl von Schéele ett stentryckeri med offentligt understöd, och efter J. P.^[1] Gjöthströms hemkomst 1829 blev Gjöthströms & Magnussons tryckeri den bästa litografiska pressen i Sverige. De som arbetade för litografien voro dock i allmänhet amatörer och dess »inkunabler» i vårt land äro skäligen klena. M. G. Anckarsvärd, som själv gjort en insats som litograf, sökte på allt sätt egga höga vederbörande att uppmuntra den nya konsten. Det är självklart, att Forssells dugliga och fattiga elever Billmark och C. icke länge kunde undgå att mottaga beställningar på litografier. Billmark, som alltmer började övergå till landskapet, har litograferat redan 1826. År 1828 litograferade C. enligt egen uppgift sitt första opus, ett Karl Xll-porträtt efter David von Krafft. Samma år är ett porträtt av Walter Scott efter Mossais daterat och året därpå ett av Gustav III. Båda stå högt över alla dittills i Sverige utförda litografier. C. hade med dem dokumenterat sin fallenhet för litografiens konst, och sannolikt kände han den lätta crayontekniken som en befrielse efter kopparstickets tekniska regeltvång. Från samma tid äro också porträtten av Deland efter L. H. Roos och K. H. Anckarsvärd efter J. G. Sandberg samt ett stort helfigursporträtt av Karl XIV Johan, ett tämligen misslyckat opus, där intrycken från Forssells stora, kopparstick förkvävt varje spår till fri och lätt stil. Nämnas bör slutligen även en stor plansch med porträtt av fyra musiker efter Sandberg.

Det sägs, att kronprins Oskar, som 1828 beställde sitt porträtt i svartkrita, skall ha tillrått C. att ägna sig helt åt en konst, som han hade så stor fallenhet för och som ekonomiskt borde löna sig bättre än kopparsticket, tack vare det snabbare utförandet och det billigare tryckförfarandet. M. G. Anckarsvärd, som då var adjutant hos Karl Johan, understödde C. med råd och dåd och gav honom flera beställningar. Forssell själv tycks icke haft något emot elevens nya inriktning, åtminstone är han dennes böneman, när det gäller tryckeriet år 1834.

Vid ankomsten till Paris 1830 stod C. sålunda vid skiljovägen. Visserligen talades det blott om hans utbildning till kopparstickare, när det gällde hans stipendium 1829, men väl i Paris ägnade han däråt ingen tanke. Kanske var det helt enkelt ingen möjlighet längre att komma i lära hos någon gravör. Alltnog, i väntan på att kunna betala för sig på Gros' ateljé, litograferade C. nu färdigt de vackra porträtten av kronprinsen och kronprinsessan, det ena efter Sitieler, det andra efter O. J. Södermark. Det var icke alltid, hans crayon skulle ha samma lätthet och mjukhet i valörerna som i dessa bilder.

Någon elev till Gros blev C. aldrig. Ingres' ateljé hade ryktet om sig att »utbilda de starkaste dessinatörerna», och där inträdde han pä vintern 1830—31. Men han gjorde också bekantskap med män som Grevedon och Lemercier. Efter den förres signatur (ex. på m:lle de Dardels porträtt) formade C. efter 1836 successivt sin egen signatur, och hos den senare trycktes hans första komposition på sten, Spanska flyktingar efter Ary Scheffer, 1831. Efter denne litograferade han också Le lever samt efter Auvray Femme de Nettuno. På grund av koleran finna vi honom året därpå i München, där han hos Fr. Hohe lär sig stentryckarkonsten och under hans ledning trycker En osteria i Rom efter Lauréus, ett kamratporträtt av landskapsmålaren Morgenstern, som han antagligen råkat i säll- v skap med Fearnley, och, enligt egen uppgift, en Tyrolerscen efter Vol st. Ar 1833 återvände han till Paris, där nu Billmark blev hans granne på Rue Guénégaud och stentryckaren Lemercier gav honom undervisning. Nästan hela året 1834 arbetade han på litografen Maurins ateljé. Han tecknade nu på stenen en Pietå efter Carracci, som säkert gladde vederbörande i Akademien härhemma genom sin akademiskt korrekta hållning. I dec. 1834 återvände C. hem.

Utanför sitt egentliga fack, porträttet, har C. sedermera sällan gått. Med Billmark kunde han ej konkurrera på landskapets område. Efter hemkomsten får han dock någon gång sådana uppdrag, så t. ex. reproducerar han i stort format Mazers »La cataracte d'Imatra» och K. J. Fahlcrantz' Åbovyer liksom även dennes Nyköping. Han har även litograferat Stockholms slott från Strömmen och Nya dockbyggnaden i Karlskrona. Undantagsvis har han också gjort några djurbilder efter Kiörboe. Av större intresse äro hans reproduktioner, ofta i stort format, efter figurmålningar, som t. ex. Holländsk interiör efter Rob. Vilh. Ekman (1839), Fransysk interiör efter P. G. Wickenberg (1842) och Bordsällskap efter Amalia Lindegren, medan däremot de stora bataljerna efter K. A. Dahlström och historiemålningarna efter Sandberg äro tämligen torra, Men konsten här hemma var torftig, den lönade sig sällan att reproducera.

Det är som porträttör av Karl Johanstidens och Oskar I:s tids svenskar, C. har sin stora betydelse. I den mån aktningen för litografien som konst återvänder, kommer hans insats att bliva mindre förbisedd i den svenska konsthistorien. Hans vederhäftiga, borgerligt solida konst, kan icke elimineras ur det svenska kulturlivet omkring seklets mitt. Den är svensk, och det är oftast från C: s blad, vi känna igen den tidens människor. Tillsammans med Billmark delar han äran att vara litografiens främste utövare i Sverige, Parisaren Billmark var artist och gjorde i allmänhet själv teckningarna till sina litografier, C. var gravör och nöjde sig oftast med att reproducera andra på stenen. Men hans insats är icke mindre för det.

Dock har även han ibland arbetat efter egen teckning. Ett självporträtt i Paris 1833 och kamratporträttet av Otto Wallgren stå här som inledningen. Hans franska lärare Maurin, vars stil vi kunna studera i porträttet av Descartes i nationalmuseum, känns här igen på de kraftiga, romantiskt mörka skuggorna, den sammetsmjuka svärtan och den säkra stoffskildringen. Friare och måhända som ett första svagt intryck i svensk konst av Ingres' underbart rena, klassiskt lugna och psykologiskt förfinade porträttkonst, sådan den framträder särskilt i hans otaliga porträttskisser i blyerts, verka några, andra av C:s självständiga porträtt under 1830- talet, t. ex. av dottern Ida Cardon, av hustrun, av professor J. J. Nervander, landskapsmålaren K. Berger, Klas Gödecke, skräddaren Kaiding, ministrarna Mornay och Hughes, hovmästaren Prévost, liksom också porträtten av greven och grevinnan John Hamilton samt medicinalrådet K. U. Sondén, vars unga hustru, född Åkerman, tar priset av alla C:s damporträtt. Så sent som 1846 tecknade lian på stenen det ståtliga porträttet av sin ungdoms välgörare M. G. Anckarsvärd, och 1844 gav han i porträttet av Lars Montén en typisk bild av en Stockholmsborgare.

Det är emellertid så långt ifrån att dessa, i den ofantliga produktionen försvinnande egenhändiga arbeten, skulle markera C:s ställning som porträttör, att det fastmera är hans porträttlitografier efter andra konstnärer, som tränga sig fram för minnet, när man tänker på C: s porträtt. Hans mjuka crayon och kunniga teckning ha bidragit att för framtiden befästa mer än en tämligen medelmåttig konstnärs rykte. Mest har han arbetat efter Sandberg. Denne startade genast efter C:s hemkomst sitt »Gallerie af utmärkta svenska vitterhetsidkare, lärde och konstnärer från Gustaf I: s till närvarande tid». Porträtten av samtida som t. ex. E. G. Geijer, Elias Fries och K. D. Forssell äro verkligt utmärkta, och det är svårt att förneka, att en stor del av äran därav måste tillskrivas C. 1841 startade V. Wohlfahrt sin serie »Salon musical et dramatique», som i än högre grad var beroende på C: s förmåga. Matilda Gelhaars porträtt är däri bäst. Andra verk, där han medverkat, äro G. H. Mellins och N. H. Thomsons »Mjuseum för naturvetenskap, konst och historia» (1835—37), där han litograferade 6 porträtt, G. H. Mellins »Sveriges store män samt märkvärdigaste fruntimmer» (1840—49), av vars 240 porträtt han litograferat 31, brodern Oskar 201 och Wallgren 8, samt, med vardera 2 blad, »Wickenbergs album» (1850) och »Byströms skulpturgalleri» (1849—52).

Efter Södermark litograferade C. bl. a. Baltsar von Platens porträtt 1835 och sitt receptionsstycke i akademien, ett knästycke av P. A. Tamm, samt det populära porträttet av Jenny Lind. Som kunglig litograf var det hans sak att mångfaldiga alla mera lyckade porträtt av den kungliga familjens medlemmar. Först på ett senare stadium kom C. att litograf era efter Uno Troili. Hade tillgången på verkligt betydande porträttmålare varit större under hans krafts dagar, skulle säkerligen även C: s porträttlitografier nått en högre kvalitet. I stället fick han-känna på den bittra och hopplösa konkurrensen med den allt besegrande fotografien. Han tog den i sin tjänst, han mångfaldigade daguerrotypier men undgick ej mekaniseringens faror. Alltifrån 1850-talet går hans konst utför. 1866 signerade han sin sista litografi, ett porträtt av den norske generalen Fleischier. Som den sista i skaran av scenens artister, som han under ett långt liv porträtterat, står Kristina Nilsson. Inalles har C. utfört omkr. 590 litografier.

På 30-talet var C. medlem av sällskapet Plejaderna, där Wahlbom ritade hans porträtt i karikatyr. En förlamning, som träffade honom oväntat tidigt, kom hans hand att darra men ej att förtröttas. »Arbetsam och tillbakadragen i sitt sätt samt stängd genom sjuklighet, levde han inom sin familj, umgicks med några få äldre kamrater, och närmade sig icke den övriga konstnärskretsen» säger F. V. Scholander om honom i sitt minnestal.

Författare

G. Wengström.

Arkivuppgifter

Hans efterlämnade papper skänktes av änkan till nordiska museet.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda papper; brev av C. i UB; förteckning över C:s arbeten hos prof. Tor Jonsson, Djursholm,och hos förf.; konstakademiens skrivelser till K. M:t 5 juni och 4 nov. 1829 och 3 nov. 1832 samt kommerskoll, skrivelse till K. M:t 10 mars 1834, RA; Jakobs församlings kyrkböcker; nationalmuseums och KB:s samlingar med anteckningar, varibland många blad om utgivningsår; S. Ambrosiani, Översikt över den svenska bildreproduktionen under 1800-talet (Bildreproduktionen i Sverige från början av nittonde århundradet, 1923); Chr. Eichhorn, Sv. studier, Ny följd (1872); G. Nordensvan, J. E. Cardon (U. Thieme & F. Becker, Allg. Lexikon der bildenden Künstler, 5, 1911); T. G. Rudbeck, Femtiofyra minnen från en femtiofyraårig lefnad (1864); K. L. Wåhlin & J. W. K. Wahlbom (Sveriges allm. konstförenings album N: o 9) (1901).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Elias Cardon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16363, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Wengström.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16363
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Elias Cardon, urn:sbl:16363, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Wengström.), hämtad 2024-04-19.