Meriter

2. Edvard, tidigare Ifwar Carleson, före adlandet Carlsson, den föregåendes broder, f. 7 nov. 1704 i Stockholm, d. 26 febr. 1767 därstädes. Student i Uppsala 3 okt. 1718. Auskultant i kommerskollegiet 12 okt. 1725; erhöll utrikes respass 22 apr. 1726 och vistades därefter utomlands till 1730; v. notarie i kommerskollegiet 1730; tjänstgjorde i kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen vid riksdagen 1731; korrespondenskommissarie i kommerskollegiet 3 mars 1732; avreste i sällskap med Karl Fredrik von Höpken till Medelhavsländerna 22 maj 1732 (kommerskollegiets instruktioner 17 maj 1732 och 7 dec. 1734); erhöll ett understöd av 1,500 dir smt för resans utsträckande till Turkiet 7 maj 1733; kanslist med lön i kommerskollegiet 4 okt. 1733; erhöll jämte Höpken diplomatiska uppdrag i Konstantinopel 16 aug. 1734; notarie i kommerskollegiet 29 aug. 1734 (erhöll lön 14 febr. 1737); jämte Höpken chargé d'affaires i Konstantinopel 7 dec. 1734; kansliråd och, till 1742 jämte Höpken, envoyé i Konstantinopel 17 aug. 1738 (erhöll fullt traktamente som envoyé 4 juni 1739); adlad 19 sept. 1743 (se rådets extraktprotokoll 19 jan. 1741 och adelns protokoll 22 aug, 1741); rappellerad 29 apr. 1745; bevistade efter hemkomsten samtliga riksdagar från 1746 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet, mindre sekreta deputationen och sekreta handels-och manufakturdeputationen 1751—52, av sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen 1755—56 samt av sekreta utskottet okt. 1761—62; erhöll säte och stämma i kanslikollegiet 26 mars 1747; deltog i kanslirätten över Alexander Blackwell (dom 10 juni 1747); ledamot av kommissorialrätten över Dalupproret 1 okt. 1747—21 nov. 1752 och av kommissionen över norska timmerhandeln 1747 —58; adelns fullmäktig i konvojkommissariatet 9 mars 1748—1755; utnämnd envoyé i London 28 mars 1748 men tillträdde aldrig denna befattning; bankofullmäktig 1749—66 (ordförande 1762—66); deputerad rörande manufakturkommissarien E. Salanders förslag om ullimport från Spanien 5 nov.—19 dec. 1750; ledamot av Stockholms stads brandförsäkringskontors överstyrelse från 1751 och av dess direktion 1752—54; erhöll kansliråds lön 20 nov. 1752; ledamot av uppfostringskommissionen 20 jan. 1753—12 apr. 1765 och av politi- och brandkommissionen i Stockholm från 20 jan. 1753; utsågs av kanslikollegiet att granska de statistiska tabellerna apr. 1754; erhöll statssekreterares titel 1 juni 1756; ordförande i tabellkommissionen 11 okt. 1756; ordförande i riksens ständers hospitals-deputation 1756—62; deputerad rörande pensionskassa för civilstaten 29 nov. 1756—10 nov. 1757; statssekreterare i utrikesexpeditionen 3 febr. 1757; hovkansler 27 apr. 1758; ledamot av kommittén angående förslag till låns upptagande våren 1759 (se hemliga råds-prot. 21 och 27 mars 1759); sändes våren 1759 till Göteborg för att förhandla med Niklas Sahlgren om lån till krigets fullföljande av Ostindiska kompaniets medel, men kunde ej utverka försträckning (se hemligt rådsprot. 27 apr. 1759); uppfördes av kanslikollegiet på första förslagsrummet till ombud vid den förestående fredskongressen i Augsburg 7 maj 1761 men undanbad sig detta uppdrag 8 maj 1761 (jmfr rådsprot. 8 maj 1761); ledamot av fyrmannakom-mittén angående fredsunderhandlingarna mars 1762; erhöll presidents titel 29 juni 1762; president i kommerskollegiet 11 nov. 1762; erhöll 1763 i uppdrag att enligt K. brev 17 jan. 1763 upphandla äreskänker till bejen och regeringen i Tunis. LVA 1749; RNO 1751 ; KNO 1757; stiftare av och' förste ordförande i Patriotiska sällskapet 1767.

Gift 22 sept. 1740 i Konstantinopel med Klara Leytstar, f. 1711, d. 29 juli 1768, dotter till skattmästaren i provinsen Holland Peter Leytstar.

Biografi

Redan under studentåren synes C:s intresse ha fängslats av de ekonomiska frågor, som fingo en så dominerande betydelse i frihetstidens politik och offentliga diskussion. Det berättas, att det var hans föredöme och inflytande, som bestämde den jämnårige Anders Berch att Överge teologien och ägna sig åt ekonomien. Själv ingick C. efter avslutade akademiska studier i kommerskollegiets tjänst (1725). Utan tvivel var han redan vid denna tid en övertygad anhängare av de aktiva merkantilistiska åskådningar, som ville göra Sverige rikt och mäktigt genom att hastigt uppdriva dess industri, handel och sjöfart. Men om hans åsikter voro färdiga, ansåg han ej, att hans utbildning var det. Så gott som omedelbart beredde han sig tillfälle att fullkomna sina insikter genom vidsträckta resor (1726—30). På dessa förde han med sig en turists intressen. Hans uppmärksamhet räckte för mångahanda ämnen, och han nedskrev då och då bland data och fakta ett omdöme i sin notisbok. Så få vi veta, att han tilltalades av den modernare arkitekturen, sådan han såg den i Köpenhamn och Holland, men fann domkyrkan i Roskilde »gammalmodig» och domen i Bremen »stor men gammal», medan slottet i Oldenburg var »gammalt, dock vackert». Åt författning och förvaltning ägnade han mycken uppmärksamhet. I Holland stöttes han tillbaka av städernas oligarkiska självstyrelse. Holländarnas berömda »frihet» syntes honom, i motsats mot hans hemlands, illusorisk, den bestod endast i lyx och självsvåld. Blott toleransen vann hans odelade gillande, då tack vare den prästerna fingo reda sig utan skråmässig auktoritet och näringarna befrämjades genom tillströmningen av kapitalstarka och yrkesskickliga medborgare. Det sista, var hans huvudsynpunkt, ty trots mångsidigheten av sina intressen släppte han aldrig resans egentliga mål, de ekonomiska studierna, ur sikte. I Holland intresserade han sig för fabriker, för handeln, ej minst den svenska träexpoften, och särskilt för växelhandelns organisation. I England besåg han framför allt väverierna. Resans höjdpunkt blev besöket i Frankrike. Efter några månaders uppehåll i Paris fortsatte han till södra Frankrike, där han studerade formerna för statsunderstöd åt näringarna och tog kännedom om vin-, siden- och silkespriser för att utröna möjligheten av ett direkt varuutbyte med Sverige. Därefter kom turen till Frankrikes stora hamnstäder. Någon dagbok för resans senare del har ej påträffats, men dess resultat är likväl tydligt. Det var en förstärkt insikt, att »i synnerhet handel och slöjder, som giva liv och drift åt alla andra näringsmedel, göra ett folk välmående och ett rike lyckeligt».

Då C. 1730 återvände till fäderneslandet, hade betydelsefulla förändringar inträtt där. Med utgångspunkt i de merkantilistiska idéer, vilka voro tidens gemensamma egendom, fordrade det framväxande oppositionspartiet, de blivande hattarna, hänsynslösa åtgärder till handelns och industriens upphjälpande. Och denna extremare riktning, som hade ett par av sina främsta förespråkare i kommerskollegiet, hade fått ledningen i detta ämbetsverk genom D. N. von Höpkens utnämning till dess president. Motsatsen mellan industriens och förbrukningens intressen hade vid tiden för C:s hemkomst aktualiserats i tullfrågan, och kommerskollegiet hade här gjort de mera vittgående kraven på industriskydd till sina. C. kastade sig genast med frejdigt mod in i striden på industri vännernas sida. Det är redan berättat, hur han bidrog till eller föranledde, att broderns tidskrift Sedolärande Mercurius tog deras parti. I eget namn gjorde han detsamma genom en livligt skriven, agitatoriskt hållen broschyr, där han med faktiska förhållanden och patriotiskt-moraliska postulat mer än med teoretiska deduktioner söker bevisa möjligheten och skyldigheten att i landet införa manufakturer och fabriker (1731). Av intresse i belysning av den följande utvecklingen är, att C. delvis med begagnande av sina under de utländska resorna vunna erfarenheter redogör för de former av understöd, som han lärt känna i främmande länder. Som biträde åt kammar-, ekonomi-och kommersdeputationen vid 1731 års riksdag fick han ytterligare tillfälle att göra sina åskådningar gällande och arbetade i så god överensstämmelse med den för kraftiga åtgärder böjda majoriteten, att deputationen till belöning för hans nit förskaffade honom ett rekommendationsbrev av ständerna (17 juni 1731).

G. utgick från den vedertagna läran om handelsbalansen och betraktade det därför som en »klar och oemotsägelig sanning», att handeln är den rätta grundvalen för ett rikes makt och välfärd. På detta den merkantilistiska politikens andra älsklingsområde blev det honom förunnat att göra sin mest uppseendeväckande insats. Ett av tidens skötebarn på det handelspolitiska området var den långväga farten med dess möjligheter till dubbel vinst genom fraktförtjänster och genom varuinköp ur första handen. Ur båda dessa synpunkter tillade man bl. a. den direkta medelhavshandeln stor betydelse. En målmedveten strävan att säkerställa denna hade också framträtt och bl. a. (1729) lett till avslutandet av fredstraktaten med Algier, som gjorde det möjligt för svenska skepp att med vida större trygghet än förr besöka hamnarna innanför Gibraltar. Då nästan samtidigt (1731 och 1732) saltprisen i Portugal sprungo i höjden, fick kommerskollegiet en särskild anledning att söka förmå rederierna att använda sig av den sålunda öppnade möjligheten och ansåg sig därför också behöva säkrare informationer om handelsförhållandena vid Medelhavets kuster. I detta syfte sändes C. dit för att taga reda på marknaden för svenska varor och priset på de för Sverige önskvärda returvarorna, i största hemlighet förbereda de inhemska köpmännen i medelhavsländerna på utsikten att få köpa direkt från Sverige och uppsöka lämpliga ämnen till konsuler. Till reskamrat fick han sin presidents son Karl Fredrik von Höpken. Resan gick genom Tyskland, Holland, Frankrike till Italien, där de båda resenärerna stannade en längre tid. I apr. 1733 fortsatte de färden till Cypern, Jerusalem, Egypten, Suez, Sinai och sedermera till Konstantinopel, där de omhändertogos av engelske ambassadören. Liksom under sin förra resa släppte C. aldrig sin egentliga uppgift ur sikte, men han reste även denna gång med ögonen öppna för allt det nya och märkvärdiga, som fanns att se. Han och hans kamrat unnade sig också tid till många utflykter, vilket de kunde göra med så mycket bättre samvete, som det var nödvändigt att på allt sätt dölja resans rätta ändamål för att ej väcka européernas konkurrensavund. Iakttagelserna upptecknades i beskrivningar och till hemlandet sända berättelser, vilka enligt K. Kr. Gjörwells uppgift flutit ur C: s penna. Resan till de avlägsna och svåråtkomliga länderna blev för C. en stor upplevelse, och han visade även sedan, hur starkt det intresse för den främre Orienten, han nu grundlade, var. Så understödde han verksamt Fredrik Hasselquists forskningsfärder i dessa trakter.

Måhända har C. ämnat utarbeta en verklig resebeskrivning. Själv kom han dock att litterärt utnyttja sina minnen endast för att ge några stänk av konkretion åt det åminnelsetal, han (1758) höll över sin föregångare på de orientaliska färdvägarna, ärkebiskopen Henrik Benzelius, vilkens ynnest och vänskap han vunnit under samspråk om de för dem båda oförgätliga reseåren i Östern. Men den alltid påpasslige Gjörwell, som med värme nämner C. bland sina gynnare, skaffade sig hans tillåtelse att i sina tidskrifter offentliggöra skilda mera utarbetade stycken av hans anteckningar. Sammanställda med en redogörelse för den obligata turistvandringen mellan den heliga historiens frikostigt utpekade minnesplatser i Jerusalem, vilken trycktes 1768 och av nytryckens mängd att döma blev en verklig folkbok, giva dessa anteckningar en om än kortfattad översikt över resans huvudsakliga förlopp och en ganska god föreställning om karaktären både av de ekonomiska studier och de lärdomsbetonade turistiakttagelser, som fyllde de båda reskamraternas tid. Ett vittnesbörd om sist antydda intressen är också en skildring av det första tryckeriet i Konstantinopel jämte förteckning på dess alster.

C:s och Höpkens' vistelse i Konstantinopel inföll under det polska tronföljdskriget. Starka krafter voro i rörelse för att hetsa Sverige och Turkiet till uppslutning på Frankrikes sida mot Ryssland och dess bundsförvant Österrike. I Sverige började det parti, som de unga resenärerna stodo nära, låta sig dåras av de utsikter till hastig vinst, vilka även de politiska konjunkturerna tycktes bjuda, och i Turkiet, där försiktigheten dock liksom i Sverige övervägde, saknades ej heller resonans för konjunkturernas lockelser. En av de krigslystna, den bekante renegaten Bonneval eller Achmed Pascha, lät de båda svenskarna förstå, att fördelaktiga propositioner vore att vänta och att Karl XII:s skulder till Turkiet.på billiga villkor skulle kunna klareras, om Sverige sände en minister till Turkiet eller de själva finge i uppdrag att underhandla, varom de slutligen gjorde en direkt hemställan (30 apr. 1734). Ehuru rådet med Horn i spetsen varnade för att kompromettera sig i Rysslands och Österrikes ögon, beslöt sekreta utskottet, att tillfället skulle nyttjas. C. och Höpken hade under tiden begivit sig på hemresa, men de väntade i Venedig på resultatet av sitt initiativ, och där nådde dem det välkomna uppdraget att företräda Sverige vid turkiska hovet. De vände alltså tillbaka till Konstantinopel, dit de anlände i apr. 1735. Därmed var den svenska legationen i den turkiska huvudstaden, som sedan alltjämt fortbestått, grundlagd. Följande år hedrades C. och Höpken med en publik audiens, vars exotiska prakt skildrades i en utförlig, i officiellt tryck i hemlandet spridd berättelse. Deras diplomatiska verksamhet i Turkiet tillhör tidens historia. Då den svenska regeringen under det inom kort utbrytande kriget mellan Turkiet och Ryssland-Österrike ej ville kompromettera sig genom ett formligt förbund, inskränkte de sig till en början till avslutandet av ett handelsfördrag (10 jan. 1737), vilket jämte det tidigare nämnda fördraget med Algier och fördragen med Tunis (1736) och Tripolis (1741), båda otvivelaktigt underlättade genom C: s och Höpkens inflytande i Turkiet, inordnar sig i det system överenskommelser, varigenom Sverige vid denna tid sökte säkerställa sin direkta medelhavshandel. En frukt av den ökade tryggheten i Medelhavet blev Levantiska kompaniet, stiftat 1738 under de svenska sändebudens medverkan.

År 1738 lades till handelsfördraget den i utsikt ställda uppgörelsen om Karl XII:s skulder (jan. 1738). Efter de första avbetalningarna hade C. och Höpken tillfredsställelsen att kunna hemsända Karl XII: s originalreverser, och slutligen lyckades de, efter ett ganska rikligt användande av mutor, förmå Turkiet att efterskänka den resterande skulden (1741). Inalles erlade Sverige i Konstantinopel omkring 300,000 rdr kurant eller en tredjedel av det fordrade beloppet, och C. och hans medbroder kunde alltså glädja sig åt att på ett för statskassan ganska fördelaktigt sätt ha avslutat denna gamla, för Sveriges anseende besvärande affär. De unga diplomaterna voro likväl ingalunda nöjda med den mera passiva roll, som fallit på deras lott i den egentliga politiken. I samförstånd med Bonneval yrkade de tvärtom på fullmakter och uppdrag, som skulle sätta dem i tillfälle att verkligen begagna de konjunkturer, som kunde komma att erbjuda sig. En sådan ställning kunde de emellertid få först sedan krigspartiet i Sverige fått överhand, och detta inträffade ju ej förr än vid riksdagen 1738/39. Förespeglingar om stora fördelar, ifall Sverige slöte upp på Turkiets sida i kriget, hade just vid denna tid av C. och Höpken befordrats till Stockholm, och där upptogos de obestämda projekten trots konungens och rådets varningar på bästa sätt av sekreta utskottet. De båda ombuden upphöjdes till envoyéer (1738), och sedan Malkolm Sinclaires mord ytterligare uppjagat stämningen, befullmäkti-gades de att avsluta ett anfallsförbund med Turkiet mot Ryssland (instruktion 11 juli 1739). Mitt under de högtspända förhoppningarna kom emellertid Turkiets fredsslut med sina fiender, och den planerade offensivalliansen måste i en hast utbytas mot en defensiv (24 dec. 1739).

Nya lysande audienser (27 febr. 1739 och 8/19 juli 1740), båda skildrade i svenskt officiellt tryck, lät alltjämt världen förstå, att de svenska sändebuden intogo en gynnad ställning vid Porten. Beskickningen synes också ha förstått att skaffa sig anseende i främlingskolonien i den turkiska huvudstaden. Därtill bidrog i sin mån, att protestantisk gudstjänst, som stod öppen för alla tros-fränder, anordnades i dess hus. Tillstånd att bygga en kyrka utverkades även, och en insamling av medel till en byggnadsfond igångsattes, isom längre fram (1757) gjorde det möjligt att inköpa ett legationshus och där inreda en gudstjänstlokal. Trots all yttre framgång var emellertid ställningen ej längre densamma som tidigare. Den verkliga betydelsen av den svenska missionen måste ju minskas efter omslaget i Turkiets politik. Och sedan kriget mellan Sverige och Ryssland utbrutit, blev den uppgift, som påvilade C. och Höpken och efter den senares hemresa 1742 C. ensam, hopplös, i samma mån som Sveriges militära vanmakt trädde i dagen. Den naturliga epilogen till en verksamhet, som begynts med så högtflygande förhoppningar, blev därför också, att C. på Rysslands pockande begäran måste hemkallas (1745) under sken av frivilligt begärt avsked. För den lösliga sangvinismen i den svenska politiken bar emellertid C. vida mindre ansvaret än det parti, i vars tjänst han helt ung ställt sig. Om den personliga duglighet, varmed han fyllt sina plikter, vittna ej endast de framgångar, som uppnåddes av den svenska diplomatien i Konstantinopel, innan lägets ihålighet blottats, utan även Rysslands iver att se honom avlägsnad. Ett nytt vittnesbörd om att han verkligen betytt något gavs för övrigt ett par år senare, då England avböjde att mottaga honom som minister (1748).

Sedan C. ordnat sina förhållanden i Kbnstantinopel, återvände han till Sverige (1746). Han kom hem i lagom tid för att deltaga i den 1746 sammanträdande riksdagen, till vilken han numera ägde tillträde, sedan adeln 1743 trots sin strävan att begränsa ståndets tillväxt samtyckt till hans sedan 1741 tillämnade adlande. I adelns överläggningar framstår han sedan som en utpräglad representant för hattpolitiken. Han medverkade sålunda till den valkupp, varigenom hattarna säkerställde sin majoritet i rådet i dec. 1746, liksom till det heslut, varigenom på nyåret de nyvalda riksråden bibe-höllos i sekreta utskottet till tryggande av hattarnas övervikt även där. Han röstade i kanslirätten för att Alexander Blackwell skulle underkastas tortyr, han hörde till dem, som stödde sekreta utskottet i dess försök att slå mynt av den Springerska affären (17 juli 1747), och han fick plats i den kommission, som skulle uppsöka och till straff befordra de verkliga anstiftarna av Dalupproret. I ett sammanhang — det var frågan om stävjandet av ständernas ingrepp i befordringsväsendet — gav han även uttryck åt sin fulla anslutning till ständerväldets princip genom att i enlighet med den bekanta ofelbarbetsdoktrinen förklara det nesligt att säga, att ständerna gjort orätt. Vid nästa riksdag (1751) visade C. ånyo sin månhet om ständernas rätt. Han hörde sålunda till dem, som, ehuru förgäves, motsatte sig hovpartiets yrkande på att konungens valfrihet vid rådsutnämningar ej skulle begränsas genom successiva rådsförslag, och han talade ivrigt för beslutet, att endast en person skulle uppföras på förslag till kanslipresident. Det var endast naturligt, att C: s partitrohet fick sin belöning, och sekreta utskottet rekommenderade också redan 12 dec. 1747 honom och hans kamrat K. Fr. von Höpken till det bästa. För C. fick kanslikollegiet, till vars stat han numera såsom diplomat hörde, sörja på så sätt, att han till en början såsom kansliråd erhöll säte och stämma vid dess överläggningar. Medan han väntade på ytterligare befordran, togs han därjämte ganska träget i anspråk för allehanda utredande och förvaltande kommissioner. Dessa uppdrag lämpade sig helt visst synnerligen väl för C. Ett och annat inlägg i riksdagsdebatterna visade, att han alltjämt ägnade sitt intresse åt de ekonomiska problemen, och arbetet i kommissionerna beredde honom tillfälle att praktiskt verka för genomförandet av sina strävanden. Trogen sin kärlek till manufakturerna och den långväga handeln, hindrades han dock ej därav att följa med sin tid i dess växande intresse för produktionen av de stora naturprodukterna, alltså för skogsbruk, fiskerier och framför allt jordbruk, i samma mån som övertygelsen om dessa näringars betydelse för handelsbalansen och befolkningstillväxten vann stadga (presidietal 1749).

Avpassad efter C: s förtrogenhet med medelhavsförhållandena var den plats i konvojkommissariatet (1748—55), som man till en början beredde åt honom. I bankofullmäktige, som han tillhörde 1749—66, var det ej han utan den vida djärvare och hänsynslösare Fredrik Gyllenborg, som tryckte sin prägel på tidens penningpolitik, men C. delar med denne ansvaret för den sangviniska lånerörelsen och drabbades därför också jämte sina kolleger av ständernas missnöje 1760—62 för att 1766 skiljas från uppdraget, av sitt stånd skyddad för efterräkningar men ålagd en ersättningsskyldighet,, som dock till slut fick förfalla. Mera individualiserad framträder C: s insats på ett annat område, den svenska statistikens grundläggning. Uppgiften måste ju ligga honom särskilt nära på grund av det direkta sambandet mellan tidens näringspolitik och de strävanden att öka folkmängden, som föranledde den nya folkbokföringen. Enligt den 1748 påbjudna organisationen av tabellverket skulle de insamlade uppgifterna om rikets folkmängd, koncentrerade i länstabeller, överlämnas till kanslikollegiet, vilket ägde att med iakttagande av all den hemlighetsfullhet, tiden i detta avseende ansåg behövlig, sammanföra materialet i en generaltabell. Då tabellerna så småningom började hopa sig i kanslipresidentens byrå, lämnade kollegiet i mars 1754 det vittutseende uppdraget åt C, vilken efter någon tid (7 nov. 1754) utverkade kollegiets tillstånd att med sig förena trenne av Vetenskapsakademiens ledamöter, överdirektören J. Faggot, assessorn Ulrik Rudenschöld och akademiens sekreterare Per Wargentin. C. är sålunda att anse som skapare av vår första tabellkommission, och honom tillkommer även äran1 av det lyckliga personvalet, tack vare vilket Wargentin fick tillfälle att utföra sin; grundläggande insats i den svenska statistikens tjänst. Efter ett energiskt arbete kunde kommissionen i dec. 1755 framlägga generaltabellen för året 1749 jämte en berättelse, som upprepade de välkända klagomålen över befolkningens otillräcklighet och därvid i anslutning till den allmänna förskjutningen i åskådningarna med skärpa riktade uppmärksamheten på landsbygdens befolkningsförhållanden. Kommissionens berättelse, som förelades sekreta utskottet, vann där allt erkännande och hade till påföljd, att den mera tillfälligtvis sammansatta kommissionen 11 okt. 1756 förvandlades till en permanent institution. Därmed var Europas första statistiska ämbetsverk inrättat. Ordförandeskapet övertogs med självskrivenhetens rätt av C, och denne fortfor alltjämt att med nit och intresse deltaga i kommissionens verksamhet, vilken med Wargentin som den främste arbetaren fortsatte efter de utstakade riktlinjerna. Vid 1760—62 års riksdag bidrog. C. även till den statistiska publikationsverksamhetens grundläggande genom det beslut, varigenom kommissionen bemyndigades ätt i Vetenskapsakademiens Handlingar offentliggöra för allmänheten lämpade delar av sitt arbetsresultat.

Sina egentliga uppgifter måste emellertid C. givetvis finna inom den vanliga ämbetskarriären. Liksom brodern var han en flitig ämbetssökare, men. det dröjde ganska länge, innan han, först som statssekreterare i utrikesexpeditionen (1757) och därpå som hovkansler (1758), nådde fram till en mera ledande befattning i sitt verk. Som hovkansler passade han helt visst utmärkt. I denna egenskap hade han mycken befattning med de lärda yrkena, och hans egna lärda och vittra intressen gjorde honom till dessas befordrare. Men han visade också i det bekanta tryckfrihetsmålet emot Petter Forsskål (1759—60), att han alltjämt var beredd att träda in för sitt partis ställning. En mera framträdande politisk roll kom han att spela vid pommerska krigets finansiering och avveckling. Han hörde till den majoritet i sekreta utskottet, som i mars 1762 genomdrev, att man skulle söka freden utan att låta binda sig av någon! hänsyn till bundsförvanterna, och han deltog såsom hovkansler ii den fyrmannakommission, åt vilken ledningen av fredsunderhandlingarna för sekretessens skall anförtroddes. För sina förtjänster om fredsverket belönades han sedermera med en gratifikation på 8,000 dir smt. Kort därpå nådde han den ytterligare befordran, som han alltjämt fortfarit att söka, i det han (1762) som president i kommerskollegium fick tillträda chefsbefattningen i det ämbetsverk, där han börjat sin bana och vars uppgifter väl alltjämt lågo honom närmast om hjärtat: Om hans utnämning till just denna chefspost ur sådana synpunkter kunde anses som belöningen för ett trofast nit, kom. den likväl för sent. Den industri vänliga understödspohui'k, för vilken C. med ungdomens entusiasm trätt in, hade nått sin kulmen, och dess till synes lysande resultat skulle i prövningens stund visa sig föga hållfasta. Det var icke tider för någon kraftigare utveckling. Förgäves ingick kollegiet under C: s presidenttid med stora framställningar om personalökning (17 dec. 1762 och 21 dec. 1764), och blott som en dom över de strävanden, C. städse företrätt, måste det räknas, att mössorna vid 1766 års riksdag gjorde slut på understödsväsendet och åt kollegiet överlät den trassliga boutredningen efter dess speciella organ, manufakturkontoret. Om resultatet också till sist blev en ökning av kollegiets uppgifter, som medförde en utvidgad organisation, tillhör denna utveckling helt tiden efter C:s frånfälle kort efter riksdagens slut.

När C. återvände från sin första stora resa, uppgavs det, att han därunder förtärt sitt fädernearv. Även sedermera torde hans kärlek till manufakturer och handel ibland ha blivit honom dyr. Hans biograf, Anders Schönberg, förtäljer nämligen, att han stundom deltog i företag, »vilka, såsom i vårt fosterland nya, mest behövde understöd av stora män», och därvid ej lät avskräcka sig av den förlust, »som allestädes varit nya näringsgrenars öde i början». Särskilt synes C., med stark känsla av.att fiskimporten i onödan tyngde handelsbalansen, ha satt till penningar i den av Arfwedsonska firman startade fiskerisocietet, som på 1740-talet väckte så stora förhoppningar. En tid ägde C. fastigheter i staden, nämligen Gripen N: o 1 (Klara) och Johannes större N: o 3. Vid sin död efterlämnade han en förmögenhet, som uppskattades till 350,000 dir kmt, men behållningen steg efter skuldernas avdragande till endast drygt 25,000 dir kmt. De höga beloppen på tillgångarnas och förmodligen även på skuldernas sida härrörde av hans fastighets affärer. Omkring 1750 ägde han Hacksta i Össeby-Garns socken samt senare Malmvik med Lindö i Lovö och Vårby i Huddinge. Vårby hade C. under eget bruk, medan Malmvik, måhända i anslutning till broderns teorier, var utarrenderat. Det är redan antytt, att C:s ställning som godsägare ägde en inre motivering däruti, att han liksom många meningsfränder — man behöver blott erinra om hans nära vän Teodor Ankarcrona och brodern — ej blev opåverkad av tidens växande jordbruksentusiasm. Hans nit för modernäringen utlöste naturligtvis hans reformiver. Den fråga, han tog sikte på, var en av de centrala, möjligheten att minska de oproportionerliga anspråk på arbetskraft, som handtröskningen medförde. Hans medel var en erinran om hans föregåenden. Han ville hos oss införa den orientaliska metoden att köra med en trösksläde över säden och inför-skrev därför en bulgarisk bonde, som höll uppvisningar och tillverkade redskap till avsalu. Naturligtvis gjorde C. propaganda för sin idé i Vetenskapsakademien, där han kände sig väl hemmastadd. Notiser i Linnés brevväxling visa, att han tidigt sökt befrämja de strävanden, som där hade hemortsrätt, och hans egen ekonomiska entusiasm och tro på möjligheten att rationalisera, leda och förbättra passade förträffligt i de kretsar, som möttes vid akademiens sammankomster. Direkt till det allsidiga befrämjande av näringslivet med starkt betonande av jordbruksintresset, som numera blivit C: s mål, syftade han, då han kort före sin död tog initiativet till stiftandet av Patriotiska sällskapet, i dess egen tradition betecknat som det sista och förmodligen även det varaktigaste av hans storverk. Enligt samma tradition föranledde han även utarbetandet av Adolf Moders arbete »Försök til en allmän historia om Svea rikes handel», vilket han väl ej fick se fullbordat men som prisbelönades av sällskapet. samma år han dog.

C:s ämbetsmannaduglighet erkändes allmänt, och'han ägde påtagligen sådana personliga egenskaper, som. tillvinna sig aktning och förtroende och ej utmana fiendskapen. Hans intressens livlighet och hans drift att i praktisk handling omsätta sina idéer framträda i hans livsverk. I övrigt har han föga tecknat sin individualitet i de offentliga och officiösa handlingar och brev, som blivit bevarade. Vi måste därför låna hans drag från den bild, man i de akademiska kretsarna önskade bevara av sin högt värderade ledamot. »Försedd av naturen med ett vackert anseende, förbant han sig lätteligen andras sinnen med ömhet för sina likar och med ett angenämt levnadssätt. Dess många viktiga och trägna ämbets-göromål kunde stundom göra honom något tankspridd och lämnade honom sällan någon ledighet, men då han gav sig den, var dess umgänge lärorikt genom dess vidsträckta kunskaper och ganska förtroligt.» För naturalhistorien hyste han ett särskilt intresse; en av honom i Moldau funnen insekt har av Linné beskrivits i Vetenskapsakademiens Handlingar för andra kvartalet år 1747.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Av brev till C. har Gjörwell i Nya svenska biblioteket (1762) tryckt sjutton stycken, alla härrörande från Konstantinopeltiden. Likaså hamnade åtskilligt av C:s »stats-korrespondens» hos Gjörwell, som ämnade ge offentlighet däråt (Biographia Svio-Gothica, s. 38, anm. 13) men tyvärr aldrig fullföljde denna avsikt. Vart dessa papper sedan kommit, är okänt. C:s reseanteckningar 1726—27 samt manuskript till vissa av hans och Höpkens tryckta reseanteckningar finnas i K. biblioteket. Utom depescher och andra ämbetsskrivelser av C. förvarar riksarkivet ett ej obetydligt antal brev från honom i olika, svenska beskickningsarkiv. Hans brev till Wargentin finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Möjeligheten at i Swerige inrätta fabriquer och manu-facturer, bewist af E. C. Sthm 1731. 20 bl. — Uthförlig berättelse, om cam-mar-herrens, herr baron Carl Fridrich von Höpkens och correspondence-commissariens, herr Edvard Carlssons, först hos kaimakan, som nu förträder stor-vizirens ställe i Constantinopel, den 6 dec. förledit åhr 1736, och sedermera hos stora sultan i Constantinopel på nyåhrsdagen af innewarande åhr 1737'hafde publique audiencer.'Sthm 1737. 4: o 4 bl. — Relation om cancellie-rådernas och extraordinaires envoyeernes, högwälb. herr baron Carl F. v. Höpkens och wälb. herr Eduafd Carlssons publique audience hos turkiske käysaren, tisd. den 27 febr. gl. st. 1739. Sthm [1739]. 4: o 4 bl. Annan uppl. Sthm 1740. 4: o 4 bl. [Omtr. i G. R. Modée's Utdrag af de emellan H. K. Majestät och cronan Swerige .. . och utrikes magter... sedan 1718 slutna alliance-tractater och afhandlingar, Sthm 1761, s. 221—226.] — Relation om herrar envoyeernes och cancellie-rådens, herr baron v. Höpkens och herr Carlsons hafde audience wid ottomanniske porten 8/19 julii 1740. Sthm [17401. 4: o 4 bl. [Omtr. i G. R. Modée's ovannämnda traktatsamling, s. 235— 239.] — 'Om byen Belgrad, tre timmars väg från Constantinopel, hvarest några stenvandlade träd blifvit funna' (VA Handl., 1748, s. 149—151). — Upmuntran til fiskeri-inrättningar i Sverige. Sthm 1749. 29 s. (Prsesidietal i VA 29 juli 1749.) — Åminnelse-tal öfver... ammiralen... h:r Theodor Ankarcrona. .. Sthm [1750]. 26 s. (Åminnelsetal i VA 5 dec. 1750.) — 'Om orientaliska trösk-drögen och trösknings-sättet' (VA Handl., 1751, s. 49—55). — Åminnelse-tal öfver ... commerce rådet... herr Thomas Blomgren ... Sthm 1754. 27 s. (Åminnelsetal i VA 14 nov. 1754.) — Åminnelse-tal öfver... Sveriges rikes ärke-biskop . .. hr doct. Henric Benzelius ... Sthm [1758]. 42 s. (Åminnelsetal i VA 8 nov. 1758.) — Stycken, hörande till presidentens m. m. frih. von Höpkens och hof-cancellerens m. m. herr Carlesons österlänska resa, åren 1733 och följande (Det sw. biblioteket, utg, af C. C. Gjörwell, D. 4, Sthm 1760, s. 1—38). — Kort beskrifning om öen Cypern upsatt därstädes om sommaren år 1733... (Den sw. Mercurius, Årg. 6, 1760—61, s. 689—702). — Åminnelse-tal öfver ... Kongl. Maj: ts och riksens råd ..., hög-välb. herr grefve Thure Gabriel Bjelke ... Sthm [1763]. 22 s. (Åminnelsetal i VA 15 dec. 1763.) — Twänne stora swenska herrars [C. Fr. von Höpkens & Ed. Carlesons] rese-beskrifning, ifrån Cypern, till Asien, Förlofwade landet, Jerusalem och Christi graf, jämte andra märkwärdiga orter och namnkunniga ställen, med chronologiska, genealogiska och geografiska anmärkningar, up-satta af L. R[ebréen]. Sthm 1768. 4: o 8 bl., 16 s. [Sedermera ofta omtr.: Sthm 1783, Örebro 1787, Gäfle 1799 och flerfaldiga gånger såsom folkskrift på 1800-talet; även en uppl. 'tryckt 1812 om bord på briggen Diana vid Dalarö af fält-boktryckaren Peter Sohm'. 36 s.]

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av förste arkivarien E. Naumann, särskilt ur dennes förarbeten till ett register över adelns riksdagsprot. under frihetstiden; utrikesexpeditionens prot. och registr., kommerskollegiets prot. och ink. skrivelser, kanslikollegiets prot., biografi i volymen »Kongl. svenska Patriotiska sällskapets styrelse» i sällskapets arkiv, biographica samt C: s bouppteckning, allt i RA; C: s resedagbok 1726—27, sign. M. 229, KB. — Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1: 7 (1917); Sveriges riddersk. och adels riksdagsprot. från och med år 1719, 12—19: 1 (1890—1923); Sverges traktater med främmande magter, 8 (1922). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); dens., Stockholms stads brandförsäkringskontor 1746—1921 (1921); A. R. Cederberg, Pehr Wargentin als Statistiker (1919); H. Danielson, Sverige och Frankrike 1727—1735 (1920), s. 270 o. följ., 291 o. följ., 315 o. följ.; E. Heck-scher, Ekonomi och historia (1922); A. Hjelt, Det sv. tabellverkets uppkomst, organisation och tidigare verksamhet (1900); J. H. Kreüger, Sveriges förhållanden till barbaresk staterna i Afrika, 1 (1856), s. 361; M. Lamm, Olof Dalin (1908); C. G. Malmström, Sveriges polit. hist., 2—5 (1895—1900); K. Pe-tander, De nationalekonomiska åskådningarna i Sverige... 1718—1765 (1912); Sveriges riksbank 1668—1918, 3 (1919); G. Schauman, Studier'i frihetstidens nationalekonomiska litteratur (1910); H. Schack, Från Linnés tid. Petter Forsskål (1923); A. Schönberg, Åminnelsetal öfver... Edvard Carleson (VA Åminnelsetal, 1767); O. Sylwan, Sv. pressens historia till statshvälfningen 1772 (1896); Th. Westrin, Anteckningar om Karl XII:s orientaliska kreditorer (Hist. tidskr., 1900).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Edvard Carleson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16403, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16403
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Edvard Carleson, urn:sbl:16403, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-11-04.