Meriter

2. Adolf Theodor Carlheim Gyllensköld (skrev sig oftast endast Gyllensköld), f. 26 febr. 1835 på Vallen i Våxtorps socken, Hallands län, d. 25 juli 1909 därstädes. Föräldrar: majoren Adolf Maurits Carlheim-Gyllensköld och Eleonora Helena Burensköld. Furir vid Hälsinge regemente 8 mars 1855; student i Lund 29 jan. 1856; sergeant 26 juni 1856; avlade officersexamen vid Göteborgs militärläroanstalt 12 mars 1857; transporterad till furirs lön vid regementet 6 apr. 1857; fanjunkare 20 juni 1857; underlöjtnant 21 aug. 1857 (konfirmationsfullmakt 29 sept. 1857); transporterad till södra skånska infanteriregementet 27 apr. 1858 (erhöll lön 7 sept. 1858); kammarjunkare 3 maj 1862; erhöll avsked ur krigstjänsten 19 jan. 1864; sekreterare i Hallands fornminnesförening 1865; ordförande i Hallands läns hushållningssällskaps filialavdelning för Höks härad och ledamot av sällskapets förvaltningsutskott från 4 nov. 1867; arrenderade egendomen Vallen 1868 och inlöste densamma efter faderns död 1870; ordförande i Hallands läns folkhögskolekommitté, sedermera folkhögskolestyrelse 1872—77; ledamot av Hallands läns landsting 1873—90 och var därunder bl. a. ledamot av kommittén angående folkskollärares undervisningsskicklighet 1873, av järnvägskommittéer 1874 och 1875 samt av kommittéer angående sjukstugan i Laholm 1875 och 1878 och av direktionen för densamma 1881—96; bildade Hallands skogsodlingssällskap 1878; riksdagsman i första kammaren för Hallands län 1881 —88 och i andra kammaren för Höks härad 1900—05 urt. och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1883, valman till tryckfrihetskommitterade 1885 samt ledamot av första särskilda utskottet (angående ny härordning) 1901 och av första särskilda utskottet (angående väghållningsbesväret) 1905 lagt; ledamot av styrelsen för Skåne—Hallands hagelförsäkringsförening. Erhöll av Hallands läns hushållningssällskap medalj för förtjänster om skogsodlingen inom länet 1895 samt hushållningssällskapets stora guldmedalj 1909; RVO 1900.

Gift 20 juli 1875 med Beata Cecilia Maria von Geijer, f. 9 apr. 1847, d. 10 sept. 1924, dotter till kabinettskammarherren Salomon Gottschalk von Geijer.

Biografi

Följande familjetraditionen inträdde C. till en början på den militära banan men tog redan 1864 avsked för att ägna sig åt jordbruket. Efter att sedan 1868 helt ha skött godset Vallen, som fadern förvärvat genom sitt gifte, utlöste han efter dennes död 1870 syskonen ur egendomen. Vallen är beläget mitt inne i sydligaste Halland på de sandiga slätter, som utbreda sig norr om Hallandsås, och omfattade vid denna tid c:a 18,000 tunnland, varav dock stora vidder »fäladsmarker» utgjordes av ljungbeväxta sandhedar. Huvudgården hade under eget bruk c:ä 250 tunnland åker, och därjämte funnos omkr. 250 arrendebönder och torpare. Av jordbrukets tillstånd på smågårdarna i dessa trakter har C. givit en framställning i en skrift »Om sand- och torfjord», som han 1866 lät trycka till vägledning för Vallens underhavande och andra mindre jordbrukare i hemtrakten. Enligt C: s skildring hade de vidsträckta, ödsliga fäladsmarkerna för endast ett par århundraden sedan varit betäckta av skogar, »vilka, utom av de hemtama husdjuren, vimlade av allehanda villebråd, såsom hjortar, rådjur, tjädrar m. fl.». Åkern var visserligen obetydlig, men då de rika skogsbetena och skogsängarna lämnade uppehälle åt en förhållandevis mycket stor kreatursstam, var gödslingen tillräcklig och spannmålsskörden förhållandevis god. Jordbruket gav därför också en efter tidens anspråk riklig bärgning. Med klar blick för de väsentliga faktorerna har C. skildrat, hur detta hushållssystem, där det ena ledet förutsatte det andra, upplöstes genom en rad revolutionerande förändringar, börjande med skogarnas förvandling till kala ljungmarker. C. ger en dyster bild av boskapsskötseln, sedan på detta sätt till den för den naturbundna boskapsskötseln institutionella svältfodringen om vintern — vilken C. dock helt uppfattar som en följd av skogsförödelsen — kommit även sommarsvälten på de öde hedarna, där kreaturen från den tidigaste våren till vinterns inbrott måste ströva omkring för att »stilla hungerns kval med ljung, sämre kärrgräs och svampar». För åkern betydde boskapsskötselns tillbakagång en allt större gödselbrist, vilken blev ödesdiger redan därför, att inan slentrianmässigt fortsatte med det gamla jordbrukets ensidiga spannmålsodling, och drevs till sin spets, då man, följande den allmänna tendensen inom det svenska jordbruket från 1700-talets mitt, avlades att lägga städse ny jord under plogen. Resultatet av utvecklingen i C:s hemtrakt var sålunda den ensidiga och extensiva spannmålsodling, som var karakteristisk för det svenska jordbruket före den stora transoceana .spannmålsimporten till Europa, men förhållandena komplicerades därjämte genom skogsskövlingen och dess följder. C: s lilla skrift äger kulturhistoriskt intresse tack vare den självsyn och' den vakna iakttagelse, som präglar framställningen. Men därjämte intresserar den ur biografisk synpunkt, ty den rymmer uppslaget till hans viktigaste insats. Det mål, han ställde sig, var att råda bot för de historiskt framvuxna missförhållandena genom att införa tidsenliga växtföljder med gräs- och klövervallar, att därigenom höja boskapsskötseln och öka gödselmängden samt att frigöra ljungmarkerna från betesgången och i stället öppna dem för skogsodling.

Början gjordes med jordbrukets modernisering. På Vallen genomfördes ett laga skifte, som sprängde de trots stor- och en-skiften alltjämt bestående byalagen och skänkte C. fri rådighet över fäladsmarkerna. På dessa började efter skiftet omfattande nyodlingar, som mer än fördubblade den under huvudgården brukade åkern och därjämte gåvo upphov till »plattgården» Axevold med omkring 420 tunnland öppen åker. Även arrendatorerna uppmuntrades att deltaga i verket, i det de fingo uppodla intill deras gårdar liggande områden och avgiftsfritt nyttja dessa under löpande arrendetid. Deras ställning förbättrades även på andra sätt. Arrendevillkoren moderniserades, dagsverksskyldigheten avskaffades efter hand på de större gårdarna och arrendeböndernas jordbruk rycktes upp tack vare husbondens föredöme och hans fortsatta, även genom tryckta ströskrifter bedrivna upplysningsverksamhet.

Mest av allt låg dock måhända skogsodlingen C. om hjärtat, och på detta område blev han en verklig föregångsman. Genom sådd och plantering gjorde han på sin egendom omkr. 2,300 tunnland mestadels kala ljungmarker skogbärande. Ett så stort odlingsarbete hade knappast kunnat genomföras, om ej C. disponerat talrika torpdagsverken, men även med dessa visade det sig omöjligt att nå de resultat, han önskade. För att påskynda arbetet konstruerade hän därför en furufrösåningsmaskin, som visade sig synnerligen användbar på godsets släta ljungmarker. På avlägsnare ljunghedar, som C. ej mäktade fullständigt skogsodla, anlades mindre skogsholmar eller »ammbestånd», vilka enligt C: s förhoppning efter uppnådd fröträdsmognad genom självsådd skulle utbreda sig över den kringliggande kalmarken.

Det dröjde ej länge, innan C. började söka väcka ett allmännare intresse för skogsodlingens sak. Liksom då det gällde jordbruket framträdde han som broschyrförfattare, men längre nådde han nog, då han 1878 tog initiativet till bildande av Hallands skogsodlings-sällskap, vilket omedelbart började sin betydelsefulla verksamhet med utdelande av plantor och frön. Därjämte anlades plantskolor på olika egendomar i länet, bl. a. på Vallen, där C. kostnadsfritt ställde jord och arbetskraft till förfogande.

En man med C: s läggning och ställning måste komma att spela en roll i sin bygds offentliga liv. Personligen var han nära förbunden med sin sockenbo Karl Ifvarsson, och han trivdes väl med sina »vänner Vallens arrendatorer» och de småbrukare i hembygden, åt vilkas upplysning i ekonomiska ting han ägnade ett så varmt intresse. Hans uppfattning präglades också äv ett folkligt frisinne, som stod det gamla lantmannapartiets åskådningar nära. Då det bjöd C. emot att använda den röstövervikt, som kommunallagens dåtida— av honom i riksdagen bekämpade — gradering av röstskalan skänkte en stor godsägare, tog han egentligen del i sin hemsockens kommunala liv endast då det gällde att befrämja skolväsendets utveckling. En betydelsefull insats för den folkbildning, som låg honom så varmt om hjärtat, gjorde han likaså vid instiftandet av Hallands läns folkhögskola. Under det första uppropet, som var undertecknat bl. a. av Karl Ifvarsson, återfinnes väl ej hans namn, men han var ordförande vid ett stort folkmöte i Laholm, som (27 juli 1872) tillsatte en kommitté för upprättandet av en folkhögskola, han ingick som ledamot i denna kommitté, och hån beklädde ordförandeposten först där och sedan i folkhögskolestyrelsen, ända tills folkhögskolan, vilken först var ambulerande, fast förlades till Katrineberg i mellersta Halland långt borta från hans hemtrakt. C. gjorde sig även gällande i länets landsting, i dess fornminnesförening, vars sekreterare han var från dess stiftande 1865, och framför allt i dess hushållningssällskap. Sitt intresse för sistnämnda sällskap visade han även genom att själv påbörja författandet av dess historik och sedermera verka för utarbetandet av dess hundraårsskrift. Mycket arbete nedlade han för Västkustbanan, vars tillkomst, han befrämjade även som trägen motionär i riksdagen.

I riksdagen hade C. plats under tvenne skeden, i första kammaren under åren 1881—88 och därpå i andra kammaren 1900 —05. I första kammaren anslöt han sig till den moderata, grupp, vars mest bemärkta män blevo Gustav Sparre och Hugo Tamm, Från början en ganska flitig motionär, gjorde han sig med åren mera gällande även i debatterna. Under sina första riksdagar var han en utpräglad bygderepresentant, som utom i hemortens järnvägsfråga egentligen framträdde blott i speciella jordbruks- och skogsfrågor. Hans frändskap med lantmannapartiet röjde sig emellertid tidigt, t. ex. i ett energiskt uttalande för grundskatternas avskrivande, emedan en orättvisa ej blir rättvis genom att den blir gammal (19 apr. 1884), och i en allmänt antibyråkratisk, sparsam-hetsvänlig tendens. Mera utpräglad politisk färg visade han först i tullstriden. Under den tid, då det stora jordbruket vande sig att se sin räddning i tullskyddet, förblev han en övertygad om än moderat frihandlare. Han kämpade tappert mot spannmålstullarna under åberopande av de obemedlades rätt och varnade för att genom tullskydd framtvinga ett »extensivt jordbruk», vilket i hans mun och med hans erfarenheter säkerligen betydde en mera ensidig spannmålsodling i motsats mot omväxlande växtföljder och högt uppdriven boskapsskötsel. Den hjälp, jordbruket behövde, borde det få genom ett ändamålsenligare ordnande av dess kreditväsen, särskilt hypotekslåneväsendets reformering, en fråga, till vilken hän ej tröttnade att återkomma.

Efter att vid tullvännernas seger ha lämnat riksdagen insattes C. vid sekelskiftet i andra kammaren. Såsom representant för Karl Ifvarssons valkrets synes han utan att binda sig vid något parti nästan ha betraktat det som sin uppgift att upprätthålla det gamla lantmannapartiets traditioner. I remissdebatterna varnade hän år efter år för budgetens stegring. Framför allt ivrade han mot 1901 års härordningsreform, kasernbyggnaderna och övningsplatsernas förläggning till städerna. En stor dag hade han, då han, kraftigt understödd bl. a. av Hj. Branting, år 1903 med framgång försvarade en sin motion med det krav på allsidig utredning om försvarsväsendets utveckling, som sedan länge skulle stå på vänsterpartiernas program (18 maj). Samma fordran på enhetlighet och planmässighet återupptog han 1904 genom en förnyad motion om en stor försvarskommitté och 1905 genom en motion om lant- och sjöförsvarsdepartementens sammanslagning. Trots den övervägande negativa roll, C. spelade i försvarsfrågan, var han ej likgiltig för försvaret, men han önskade en folklig, billigare organisation och kom därför i den skarpaste opposition mot den militära sakkunskapens strävan att på den allmänna värnpliktens grund uppbygga en verkligt yrkes-utbildad armé. I rösträttsfrågan uppträdde han för den allmänna rösträtten men uttalade sig med skärpa mot det proportionella valsättet (10 febr. och 4 maj 1905).

Någon större politisk roll spelade C. säkerligen aldrig, men med sitt livliga intresse, sin starka allmänanda, sin fast rotade bygdekänsla, sitt främlingsskap inför de 'byråkratiska och storindustriella tendenserna och sitt gammaldags, med åren alltmer patri-arkaliska yttre gav han ett personligt särpräglat inslag åt riksdagens förhandlingar. Hans meningsfrände Hugo Tamm räknade honom också bland de »män, som kunna försaka sig själva, som slita sönder alla småsinnets och partiväsendets garn och som äro färdiga att offra sig själva för det rätta», I hembygden var hans inflytande helt visst betydande. Särskilt skall hans mening ha gällt mycket vid riksdagsmannavalen i orten. Vid hans död gåvo ortstidningar av olika färg varma erkännanden åt. hans personlighet och insatser för hembygdens utveckling.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om sand- och torfjord samt dess skötsel. Kort framställning för brukare af smärre jordlotter af Th. Gyllensköld. Örebro 1866. VIII, 96 s. — Om. odling af midsommarsråg. Halmstad 1873. 8 s. (Undert.: Th. Gyllensköld.) — Kortfattad handledning vid sådd och plantering af skog. Af Th. Gyllensköld. Halmstad 1877. 20 s. — Några ord.om Hallands skogsodlings-sällskap, dess arbetssätt och verksamhet. Af T. G. Halmstad 1879. 9 s. (Sign.) — Gammalt och nytt om sandjord och dess gödsling. Af Th. Gyllensköld. Halmstad 1890. 34 s. — Hallands' kongl. hushållnings sällskaps historik. Af Th. Gyllensköld. D. 1*. 1812—1846. Laholm 1894. 12: o. 105 s., 1 bl. — Riksdagsmotioner m. m.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av godsägaren Bengt Carlheim-Gyllenskiöld, Vallen; C:s ovannämnda skrifter; riksdagens prot. och handl.; Hallands läns landstings, hushållningssällskaps och skogsodlingssällskaps tryck; nekrologer i ortstidningarna samt av G. Schotte i Skogsvårdsfören. tidskr. 1909; Hallands läns hushållningssällskaps hundraårsberättelse 1812—1912 (1912); Katrineberg 1873—1923 (1923); F. W. Morén, Kring 1812 års politik (1927); P. Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); R. Törnebladh, Riksdagsminnen 1873—1909 (1913), s. 44.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Theodor Carlheim Gyllensköld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16412, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16412
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Theodor Carlheim Gyllensköld, urn:sbl:16412, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-16.