Meriter

1. Carl Johan Edvard Carlheim-Gyllensköld, före adlandet Brelin, f. 1768 (döpt 23 apr.) i Karlskrona, d. 18 febr. 1819 i Augsburg. Föräldrar: majoren vid Kalmar infanteriregemente Per Brelin och Eva Henrietta Spalding. Kadett vid andra volontärrege-mentet i Karlskrona 1774 och vid amiralitetets kadettkår 1779; fänrik vid örlogsflottan 29 aug. 1782; avlade artilleri- och fortifikationsofficersexamen och sjöofficersexamen 1783; informationsofficer vid kadettkåren i Karlskrona 1783; löjtnant vid amiralitetet 21 juli 1788; kapten med kompani vid storamiralens regemente och stabsadjutant hos hertig Karl 15 maj 1789; överadjutant och major vid amiralitetet 9 aug, 1789; utnämnd ambassadsekreterare vid ryska hovet 1790 men tillträdde ej denna befattning; beordrades till beskickningen i Köpenhamn 1790; placerades vid storamiralens regementes upplösning 1790 enligt K. resolution 14 apr. som kapten vid amiralitetet med tur från 15 maj 1789 samt major i armén; attacherad hos Axel von Fersen under dennes diplomatiska uppdrag i Bryssel okt. 1791; legationssekreterare i Lissabon okt. 1792; bevistade belägringen av Maestricht 1793; chargé d'affaires i Lissabon 6 ap,r. —juni 1794; rappellerad 31 maj 1794; ånyo major vid amiralitetet 4 dec. 1797; adjutant av örlogsflottan vid generaladjutants expeditionen för flottorna 1797; andre direktör vid K. Dramatiska teatern 1798—1813; överadjutant hos konungen 18 sept. 1800; general-. adjutant av flygeln och överstelöjtnant i armén 29 mars 1802; adlad och adopterad på sin moders styvfaders, majoren Svante Carlheim-Gyllenskölds, namn och nummer 17 maj 1805 men kallade sig sedermera endast Gyllensköld; överste i flottorna 9 nov. 1808; överstelöjtnant i örlogsflottan 4 apr. 1812 (erhöll lön 26 okt. 1812); generaladjutant av flottorna 26 jan. 1813; erhöll konteramirals titel 28 jan. 1814 (konfirmåtionsfullmakt 1 mars 1814); konteramiral 3 mars 1814 (konfirmationsfullmakt 3 maj 1814); ledamot av konvoj-.kommissariatet 1815; erhöll ett 50-mans volontärkompani i Karls- krona 17 jan. 1815; erhöll överstes lön 5 sept. 1815; chef för ett 75-mans kompani 5 nov. 1816; friherre 28 jan. 1817 (se statsrådsprotokollet 4 febr.); ordförande i konvojkommissariatet 25 febr. 1818. LÖS 1788; RSO 1801; KSO 1817; innehade dessutom utländska ordnar.

Gift 13 juni 1814 med Maria Aurora Ehrengranat, f. 21 febr. 1788, d. 6 okt. 1860, dotter till översten Karl Adam Ehrengranat.

Biografi

C. eller, såsom han under, den kanske mest uppmärksammade delen av sin bana hette, Carl Edvard Brelin synes i barndomen hava åtnjutit en god uppfostran, vil- ken satte honom i stånd att med lätthet röra sig i de högsta kretsar. Han hade det talade och skrivna ordet i sin makt och var väl hemmastadd i flera utländska språk. En dragning åt den mysticism, som var tiden egen, kunde endast lända honom till fromma. Genom G. A. Reuterholm blev han införd i det brödraskap, som omgav hertig Karl. Här visade han alla sina tilldragande sidor och lyckades, åtminstone till en början, i hög grad vinna såväl hertigens som hertiginnan Hedvig Elisabet Charlottas ynnest. Den atmosfär av hemlighetsmakeri och' intriger, som förefanns i hovkretsarna, passade B: s kynne. Ärelysten och intriga.nt, tvekade han icke att på alla sätt söka ställa sig väl med de olika maktägande. Enligt uppgifter hos Schinkel-Bergman (3, s. 269) och av A. F. Skjöldebrand (1, s. 188) skall konungen hava lyckats förmå B. att avgiva hemliga rapporter rörande hertig Karls trängre krets, och samtidigt informerade han under hemlig brevväxling med hertiginnan henne om vad som förekom i hertigens omgivning.

B: s förbindelser skaffade honom en mycket snabb befordran. Ännu 1787 fänrik, blev han följande år löjtnant och 1789 kapten. Han åtföljde hertig Karl under sjötåget 1788 och bevistade slaget vid Högland; sedermera, i aug. 1788, fick han resa som kurir till konungen för att underrätta om utrymningen av Högfors, samtidigt medförande privata brev bl. a. till hertiginnan och Karl Göran Bonde. Av, den samtida memoarlitteraturen att döma synes det som om B: s muntliga! meddelanden skulle hava tillmätts en viss betydelse. Ännu i okt. 1788 var han kvar i Sverige och rapporterade Ull hertig Karl i Finland angående sin beskickning. Även påföljande år åtföljde B. hertig Karl under sjötåget. Från denna tid bevaras i riksarkivet en utförlig dagbok av hans hand, omfattande juni och juli månader, samt en stor samling brev till hertiginnan, vilka delvis äro skrivna med hemlig skrift och huvudsakligen innehålla berättelser om krigshändelserna samt B:s egna anmärkningar och omdömen om desamma. Sedan hän bevistat slaget vid Öland, sändes han i aug. 1789 åter till konungen med rapporter. Enligt Skjöldebränd skall lian häva begagnat tillfället till att ytterligare innästla sig i Gustav III:s ynnest genom nya spionrapporter. Däri finner samme sagesman även förklaringen till att B:s snabba karriär nu ytterligare.på ett uppseendeväckande sätt påskyndades, i det hän utnämndes till major. Sjöfågel fortsatte ända fram i okt., men B. sjukrapporterade sig och kvarstannade på Karlberg i hertiginnans närhet. Hans sjukdom var dock ej allvarligare än att han kunde deltaga i hovets nöjen. Själv synes han gärna hava velat giva sitt förhållande till Hedvig Elisabet Charlotta sken av att vara av intimare art. men åtminstone av ovan nämnda brevväxling att döma torde detta endast varit tomt skryt. Av B: s brev till Reuterholm framgår visserligen, att han mycket beundrade hertiginnan, men för någon böjelse från' hennes sida finnas inga bevis.

Några fullt klara belägg för det dubbelspel med konungen och hertigen, som tillskrevs B., kunna knappast anses föreligga, men det är intet tvivel underkastat, att han spelade en framstående roll som verktyg åt tidens intriganter. Att han kunde bibehålla sin ställning i hertigens bevågenhet, torde till stor del hava berott på.Reuter-holnis inflytande. I riksarkivet förvaras en mycket intim brevväxling med denne från åren 1789—91, av vilken man kan sluta sig till att B. egentligen ansåg sig helt beroende av denne välgörare. En anekdot, som visar, att Reuterholm gärna använde sin makt över hertigen, till B:s förmån, berättas av Skjöldebränd: Hertigen hade i Karlskrona före sjötåget 1789 blivit förtörnad på B. och ville låta arrestera honom, men Reuterholm hade då hotat att omedelbart resa bort, om vännen arresterades, varpå befallningen återkallades. Efter sjötåge.ts slut 1789 torde emellertid B. hava betraktats med misstroende av de kungliga gynnarna. Att han kände sin ställning osäker, framgår av ett brev i jan. 1790 till Reuterholm, som då vistades utomlands. B. skriver, att »tusende orsaker göra det lyckligt, att Du kommer hem,.., åtskilliga förändringar i våra hemliga saker, dem jag ej här kan intaga, göra det till en nödvändighet». I apr. 1790 gick B. åter ut på sjöexpedition och bevistade slagen vid Fredrikshamn 15 och 20 maj samt Viborgska gatloppet men blev nu ej anlitad för sådana intima uppdrag, till vilka han förut varit självskriven. Han skriver också i okt. samma år till Reuterhölm och klagar över ovänners svek och förtal och mistad bevågenhet hos hertigen samt säger sig stå i begrepp att lämna landet.

Det är tydligt, att B: s lycka nu dalade, och Reuterhölm tog också sin hand ifrån ett verktyg, som ej längre kunde gagna honom. Nu gällde det att avlägsna B., vars närvaro i den kungliga kretsen tyckes ha verkat irriterande. Som förevändning fick han ett diplomatiskt uppdrag i Köpenhamn. Därifrån skrev han i febr. 1790 ett brev till Reuterhölm »efter 4 månaders tystnad», som Reuterhölm ålagt honom. Från Köpenhamn sändes han till Bryssel och vistades där under en del av år 1792 för att på hösten beordras att avgå till Lissabon. Förgäves bad han om befrielse från detta uppdrag. Hans sinnesstämning var vid denna tid mycket missmodig, och när han i Bryssel i okt. 1792 sammanträffade med G. M. Armfelt, lyssnade han gärna till dennes klander mot styrelsen i Sverige och korrespon-. derade därpå med honom. Då B: s brev sedermera påträffades bland Armfelts papper, blev hän i maj 1794 rappellerad från Lissabon, oaktat han ej torde ha varit invigd i Armfelts s. k. revolutionsplaner. Även i brev till hemmavarande hade B. under denna tid givit fritt lopp åt en stark kritiklust, som ej skonade de forna vännerna, hertig Karl och Reuterhölm. Hedvig Elisabet Charlotta klagar också över hans otacksamhet men tillägger, att »hans anmärkningar på regeringens politik äro ej sällan befogade, ehuru sannerligen ej i Sparres eller Reuterholms smak».

Vid1 hemkomsten från Portugal säges B. hava lidit en stor förödmjukelse, i det hertig Karl, som fått i sin hand några av hans hemliga rapporter till Gustav III, berättas ha tvungit honom att själv läsa upp dessa brev. Säkert är, att han sändes till Karlskrona för att åter inträda i tjänst vid flottan och under den återstående delen av förmyndarstyrelsen tillbragte sin tid i tillbakadragenhet.

B. ägde ett starkt intresse för teatern, och detta intresse öppnade till slut för honom ånyo de hovkretsar, dit han säkerligen ej upphört att längta tillbaka. Under mer än ett år (okt. 1797—nov. 1798) vistades han i Köpenhamn och sände därifrån (7 nov. 1798) Gustav IV Adolf en redogörelse för teaterförhållandena, som kan hava fäst den nye konungens uppmärksamhet-på hans talanger. I varje fall kallades han på hösten 1798 till Stockholm för att som andre direktör för Dramatiska teatern närmast under den för båda teatrarna gemensamma förste direktören förestå talscenen. Härmed slutade för en tid B: s direkta militära tjänst. Han ägnade nu med avbrott endast för tjänstgöring under krigstid och i särskilda uppdrag sitt huvudsakliga arbete åt teatern. Kort innan B. fick andre-direktörsbefattningen, hade chefskapet vid K. teatrarna uppdragits åt friherre J. H. Hamilton, som var född i Schweiz och uppfödd i Frankrike och knappt kunde tala och läsa svenska språket. Under sådana förhållanden kom givetvis ett maktpåliggande värv att åligga chefens närmaste man. Den första tiden kännetecknades av en stor livaktighet i teaterverksamheten. Under 1799 gåvos sålunda icke mindre än tjugufyra nyheter på den dramatiska scenen. Ehuru det ej av tillgängliga källor kan sägas, att förtjänsten härför var B: s, ägde han dock så goda förutsättningar för sin plats, att verklig andel i framgången torde böra tillskrivas honom. År 1800 var B. en bland stiftarna av en s. k. »Dramatisk societé», som skulle giva sällskapsspektakel. Premiären ägde rum på Dramatiska teatern, och då gavs »Marcus ä Minturnes» av Arnauld med B. i titelrollen, för vilkan han skördade stort beröm. Vid konungens återkomst till Stockholm i jan. 1801 gavs vidare en »Mythologisk scen», författad av J. G. Oxenstierna, i vilken B. uppträdde. Han skrev också verser till drottningen, vilka upplästes vid en föreställning på kronprinsens födelsedag 9 nov. 1801. Bland uppdrag, som under denna period omväxlade med teaterarbetet, kan antecknas bevakningen av den kände mystikern K. A. Boheman vid dennes arrestering i febr. 1803. Av vilken anledning B. fick till uppgift att föra denne ur riket, är svårt att säga, men det synes som ett egendomligt sammanträffande, att just han, som i sin ungdom själv ofta under trancen fantiserat ihop syner, skulle bliva verkställare av domen över en senare tids utövare av samma konst. Ett tecken på att B: s ställning åter var alldeles konsoliderad, blev adelskapet 1805, med namnet Carlheim-Gyllensköld. År 1803 hade Hamilton ådragit sig Gustav IV Adolfs missnöje och ersatts med A. N. Clewberg, men då även denne 1 juli 1810 lämnade chefskapet, tillsattes ingen ny förste direktör. Som andre direktör fick därför C. självständigt sköta talscenen. Han hade emellertid då återgått i aktiv militär tjänst och uträttade ej mycket för teatern. Å Karl-dagen 1811 uppträdde han likväl återigen, denna gång i en pantomim till Karl XIII: s ära. I huvudstadens umgängesliv deltog C. under sin teatertid flitigt, och då han hade namn om sig att vara kvick och rolig, var han en gärna sedd gäst. Ofta roade han hela sällskapet med alster av sin penna. Malla Montgomery Silfver- stolpe, som en tid var intagen av en stark böjelse för C, berättar utförligt i sina memoarer, om hans framträdande i sällskapslivet.

Under pommerska kriget var C. för en kortare tid i Stralsund och på Rügen men gjorde inga insatser av värde. Efter återinträde i full tjänstgöring vid flottan 1808 fick hän 7 maj befäl över den svenska eskader, som vid - västkusten skulle skydda den västra arméns vänstra flygel och som låg i Strömstad. C:s första åtgärd var att öva besättningarna samt komplettera eskaderns utrustning. Vid arméns huvudkvarter väntade man otåligt-på att han skulle uppsöka och slå den norska eskadern, vilken från en ypperlig position vid Valöarna hindrade den tillförsel sjöledes, som var ett villkor för arméns vidare framträngande. C. ansåg sig likväl icke kunna söka ett avgörande, ehuru han ingalunda sparade på försäkringar om sitt mod och sin vilja att genomföra än den ena, än den andra djärva anfallsplanen. Den 20 maj lät han i anledning av en rapport från allmogen, att den fientliga flottan uppehöll sig vid Kirkön, hela den svenska eskadern rycka ut, men han trodde sig dock ej böra företaga »någonting offensivt mot fienden», då han ännu ej fått sina besättningar fulltaliga. Hela affären blev sålunda en rekognoscering, som gav till resultat, att intet fientligt fartyg fanns vid Kirkön. Följande dag rapporterades från tillförlitligt håll fientliga fartyg vid Åkerön, men nu inskränkte sig C. till att personligen ombord på en halvgalär utföra en rekognoscering, medan eskaderns huvuddel kvarlämnades i Strömstad för att på signaler om fiendens anträffande rycka ut. Denna gång anträffade C. fienden, som, 26 segel stark, kom ut från Gravningssund. Så småningom lyckades C. samla de framskjutna bevakningsdivisionerna, vilka ordnades för att invänta norrmännens anfall. Detta uteblev dock. I mörkningen framkommo eskaderns huvudkraftér, men C. ansåg det, »sedan nu mörkret fallit på, omöjligt att emellan skär och klippor i blåsten attackera till manskapets stora) sorg». Sedan man kvarlegat stridsberedd hela natten, befanns det vid dagningen, att fienden åter dragit sig tillbaka i skydd av Valöarna. Med rätta anmärktes, att C. den första dagen på ganska svaga rapporter gått ut med hela eskadern, medan han efter de senare bestämda underrättelserna uraktlåt att begagna ett gynnsamt tillfälle till strid. Den 27 maj löpte C. åter ut, denna gång för att angripa fienden. Några bevakningsslupar drogo sig tillbaka, men då en del av de svenska fartygen kommit in i Gravningssundet, som var så smalt, att endast två slupar i bredd kunde passera, smällde plötsligen ett skott från land, som träffade en svensk kanonslup och sårade två man. Utan att göra något försök att genom en kringgående rörelse eller landsättning erövra batteriet och oaktat fienden i sundet visade endast sju segel mot svenskarnas trettio, anbefallde C. reträtt, »sedan .fiendens batteri befunnits från sjösidan otillgängligt». Batteriet bestod dock endast av en pjäs! Under de närmast följande dagarna kompletterades eskaderns besättningar och voro 30 maj fulltaliga. Nu borde C: haft alla skäl att verkställa, de anfallsplaner, varom han skrivit till armékvarteret, men han förblev overksam till 10 juni, då han överlämnade befälet i andra händer. Han hade då genom, en generalorder av 1 juni hemkallatls till Stockholm under uttryck av konungens nådiga välbehag. I verkligheten synes dock C: s roll i detta krig hava varit värd ett annat bedömande.

Revolutionen 1809 medförde inga ogynnsamma följder, för C. Karl XIII torde hava glömt och förlåtit, och då C. nu definitivt lämnade tjänsten vid teatern, hugnades han med utnämning till konter-amiral (1813). Under 1814 års krig mot Norge tjänade C. i kronprinsens, högkvarter som generaladjutant för flottan. Dennas insats i kriget blev i detta fälttåg av betydligt större Värde än 1808. Nu lyckades man genomföra den flottoffensiv och den samverkan mellan armén och eskadern, som uteblivit 1808, men planläggningen och initiativet voro ej generaladjutantens, och något direkt befäl vid eskadern utövade denne ej. Efter fredsslutet tjänstgjorde C. dels i Karlskrona, dels i konvojkommissariatet i Stockholm. Hans tjänster synas hava uppskattats, vilket framgår åv att han 1817 upphöjdes i friherrligt stånd. Döden träffade honom under en resa i Augsburg i febr. 1819.

C. beskrives som en lång, mager man med sjukligt utseende, stora insjunkna ögon, stor krokig näsa, hög panna, sluten mun och tunna läppar. Älskvärd och behaglig i umgänget samt kvick och lustig, vann han genom, dylika egenskaper överordnades och jämställdas hjärtan. Begåvning, talanger och den samhällsställning, han till slut uppnådde, borde också ha givit honom tillfälle att göra sitt inflytande gällande. Han saknade dock det allvar i karaktären och den kraft i viljan, som erfordras för att uträtta ett bestående livsverk. Memoarlitteraturen är visserligen en grumlig källa, då det gäller att teckna en mans karaktär. Men eftervärlden har åtminstone hittills ej spårat insatser, som jäva de samtidas omdöme, att C: s framgångar måste förklaras även genom åberopande av hans intriger och inställsamhet.

Författare

Lenn Jacobson.

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar, jämte C: s ovannämnda dagbok och skrivelser till Hedvig Elisabet Charlotta och Reuterholm samt hans ämbetsskrivelser, talrika brev från honom i olika beskickningsarkiv och enskilda samlingar. Särskilt kunna nämnas brev från honom till G. F. Wirsén, grevinnan Sofie Ehrenswärd-Silfversparre (Toste-rirpsamlingen). J. V. Sprengtporten, 0. G. Nordensköld och 0. H. Nordensköld.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda dagbok och brev, krigsexpeditionens diarier, sköldebrevssamlingen, amiralen A. Wrangels skrivelse till K. M: t 1 apr. 1707 samt flottan: meritförteckningar, allt i RA. — J. von Engeström, Hist. anteckningar (1877); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2—4 (1903—20); R. F. Hochschild, Memoarer, 3 (1909); B. von Schinkel & C. W. Bergman, Minnen ur 'Sveriges nyare 'historia, 2—4 (1852—54); Malla Montgomery Silfverstolpe, Memoarer, 1—2 (1908—14); A. F. Skjöldebrand, Memoarer, 1 (1903); J. af Wingård, Minnen, 3 (1846). — C. W. Kleen, Detaljer ur fälttåget i Norge 1814 (1915); Sveriges krig under åren 1808 och 1809, utg. af generalstabens krigshist afdelning, 2 (1915); C. Meijer, Kriget emellan Sverige och Danmark 1808 och 1809 (1867); N. Personne, Svenska teatern, 2, 3 (1914,15); E. Tegnér, G. M. Armfelt, 3 (18941. — Se i övriet: A. Munthe. Sv. sjö- hjältar, 7: 1—6 (1914

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl J E Carlheim-Gyllensköld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16413
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl J E Carlheim-Gyllensköld, urn:sbl:16413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-11-04.