Meriter

1. Samuel Johan Cavallin, f. 27 apr. 1772 i Kells-Nöbbelöv, d. 25 nov. 1841 i Borrlunda. Föräldrar: .kyrkoherden, magister Severin Cavallin och Anna Beata Sundius. Student i Lund 1.0 sept. 1789; disp. 6 juni 1791 (Specimen lexici eruditorum Scanensium II: 28; pres. G. Sommelius); fil. kand. 7 dec. 1793; disp. 20 dec. 1793 (Disputatio philologica de prserogativis Apostoli Pauli Judaicis Phil. III. 4.5.6. commemoratis; pres. G. Sommelius); fil. magister 23 juni 1796; prästvigd 17 dec. 1797. Informator hos ryttmästaren J. L. Engeström i Ystad våren 1792 och hos assessorn vid Göta hovrätt Anders Wåhlin 1794—97; pastorsadjunkt i Övraby 17 dec. 1797; domkyrkoadjunkt i Lund 12 febr. 1800; avlade pastoralexamen 10 apr. 1801; pastorsadjunkt och informator hos kyrkoherden P. M. Loven i Reng hösten 1801; e. o. regementspastor vid Vendes artilleriregemente 3 sept. 1801; rector scholse i Karlshamn 24 sept. 1806 (tillträdde mars 1807); kyrkoherde i Bjärshög och Oxie 4 febr. 1809; prost över dessa församlingar 12 aug. 1813; kyrkoherde i Borrlunda och Skeglinge 11 aug. 1818 (tillträdde 1 maj 1820); tf. kontraktsprost i Frosta härad 2 febr. 1822; kontraktsprost 30 okt. 1822. Ledamot av Evangeliska sällskapet 1812, av Svenska bibelsällskapet 1815 (ständig ledamot 1828), av Lunds bibelsällskap 1815, av Malmöhus läns hushållningssällskap 1816 och av Sällskapet för spridandet af nyttiga kunskaper ibland allmogen och de arbetande klasserna 1837.

Gift 12 aug. 1813 med Erika Gustava Roosval, f. 18 jan. 1795 i Kalmar, d. 14 sept. 1834 i Borrlunda, dotter till lektorn och konsistorienotarien, sedermera kyrkoherden i Arby, kontraktsprosten Erik Kaspar Roosval.

Biografi

Sin första undervisning åtnjöt C. i hemmet. Fadern, som var en något sträv och »särsint» man, lärde honom själv att läsa i bok. »Ifrån den tiden, jag tror ifrån mitt fjärde år», skriver C. i sina självbiografiska anteckningar, »kom jag om dagen sällan utom min fars trånga rum, undantagande de stunder, vi voro vid bordet. Tidigt väckte han mig om morgnarne, och sä snart vi ätit, tog han mig med sig i ensligheten. Där satt jag hela dagen den ena veckan efter den andra, det ena året efter det andra...» Den som med livet sluppit igenom en dylik uppfostringskur borde, tycker man, knappast kunna bli annat än en förläst och folkskygg kammarsittare. När fadern året före sin död (d. 1783) överlät undervisningen åt en informator, N. A. Hållen, synes den unge Samuel emellertid till en viss grad ha tagit skadan igen. Det gick så långt, att han och en yngre broder då och då visste att mot kontant vederlag till informatorn köpa sig fria från läsningen. Det dröjde visserligen icke länge, förrän det blev annan ordning av. Hösten 1783 fick Samuel en ypperlig lärare i nådårsprästen efter fadern, magister Bernt Darin, som tre år senare blev hans styvfar. Men stillasittandet och. spekulationen lågo icke för honom. Varken i den tidigare ungdomen eller senare synes han ha haft någon håg för mera djupgående studier. Något större mått av teoretisk lärdom kom han därför aldrig att besitta. Med sitt varmhjärtade och vinnande väsen i förening med ett klart praktiskt förstånd blev han däremot i sinom tid synnerligen väl skickad för det rörliga och rikt pulserande livet kring pastorn i en svensk landsförsamling.

Vid akademien trivdes C. icke — måhända framför allt därför, att de menliga följderna av barndomsårens onaturliga sammarliv vid denna, tid på åtskilliga sätt gjorde sig förnimbara. Hälsan var vacklande — han ansågs ha »klent bröst». Blyg och bortkommen hade han därtill svårt för att komma på förtrolig fot med kamraterna. Efter en något misslyckad kondition som informator hos en officersfamilj i Ystad våren 1792 undrade han rentav, om han »väl någonsin skulle duga till att vara bland främmande». Med studierna gick det visserligen på det hela taget bra. Men motigheter saknades icke. Med förberedelserna till »examen philosophicum» var han färdig redan våren 1793 men måste i anseende till sin ungdom dröja med examen och disputation pro gradu till höstterminens slut. Då promotion ägde rum i juni samma år, betydde detta,, att han i tre års tid måste vänta på mottagandet av den akademiska lagern. Och vad värre var — när han 1796 äntligen syntes stå, vid målet, så blev han helt enkelt utesluten från promo-tionen på grund av ett kanslersbrev av 8 mars 1748, som inskränkte antalet promovendi för varje gång till de fyrtio »mest skickeliga». Till dessa ville blott en av de röstande i fakulteten räkna C. (prot. 28 maj 1796). Förgäves begärde han protokollsutdrag för att »finna de skäl, på vilka filosofiska fakulteten honom från magister promo-tiohen denna gång uteslutit» (prot. 21 juni 1796). Sedan promo-tionen 23 juni ägt rum, fann sig emellertid universitetskanslern av billighetshänsyn föranlåten att hos K. M: t utverka, att magisterbrey skulle få utfärdas även för de vid promotionen uteslutna (K. brev till kanslern 4 aug. 1796), och så blev då C. i alla fall magister, även om han gick miste om promotionsakten.

Som-informator hos en juristfamilj i Jönköpingstrakten hade C. under väntetiden lärt sig att »vara bland främmande». Under denna tid började hans pedagogiska talanger också träda i dagen. I egenskap av rector scholse i Karlshamn kom han längre fram a,tt .utöva en högt skattad lärareverksamhet. Till hans lärjungar där hörde bl. a. sedermera pastor primarius A. Z. Pettersson och seder- mera biskopen J. H. Thomander. Hans egentliga livsgärning blev emellertid icke skolmannens utan prästens. Försöket som domkyrkoadjunkt i Lund föll enligt C: s egen mening icke så väl ut. Han var vid denna tid allt för ung och oerfaren och trivdes icke så bra med stadslivet. Men i Bjärshög och framför allt i Borrlunda kommo hans stora pastorala gåvor fullt till sin rätt. Prosten i Borrlunda blev med åren något av en prästerlig idealgestalt, till vilken församlingsbor och ämbetsbröder sågo upp med samma oskrymtade vördnad och beundran. Det allt behärskande draget i hans väsen och hela framträdande var en älskvärd, nästan barnslig omedelbarhet och godhet, vilken återspeglade en fromhet, som med sin djupa innerlighet och kristocentriska betoning röjde omisskännlig frändskap med herrnhutismen. För denna fromhetsriktning var han predisponerad ej endast genom naturlig läggning utan även genom familj etradi tioner na från morfadern Johan Sundius, fadern, modern och styvfadern Bernt Darin. Redan under barndomsåren drogs C. sålunda in under det herrnhutiska inflytandet. Genom förmedling av en Brödraförsamlingens »diaspora-arbetare», som förtroligt umgicks med fadern, stiftade han tidigt bekantskap med de till svenska översatta protokollen från prästkonferenserna i Herrnhut. Men framför allt torde han ha påverkats av den en smula världsfrån-vända och mystiskt färgade fromhet, som mötte honom hos styvfadern, den redlige, Brödraförsamlingen varmt hängivne Darin (d. 1820). Denne, som hösten 1786 — kort efter giftermålet med Anna Beata Sundius — blivit kyrkoherde i Övraby i sydöstra Skåne, förstod i ovanlig grad att tillvinna sig sina styvbarns kärlek och beundran. En lycka för C. var det, att han fick tillbringa sina första prästår som adjunkt hos denne sin faderlige vän. Den milda, fördragsamma anda, som utmärkte Darin, blev ett väsentligt karaktärsdrag även hos C. Den med åren allt starkare dragningen till herrnhutismen hindrade honom icke från att med uppriktig brödrakärlek omfatta dem, som stodo främmande för denna fromhetsart. Och för honom som för Darin blevo de direkt religiösa uppgifterna alltid det centrala i prästens gärning. Åt förkunnelsen, själavården och konfirmandundervisningen ägnade han sina bästa krafter. Enligt. P. G. Ahnfelt var han »lika noggrann kateket som ingripande och. beveklig predikant». En enkel, lättbegriplig utläggning av bibelordet — »utan lånta prydnader och högvis konst» och utan alla rationaliserande omtydningar (jmfr tal 7 apr. 1831) — det var C:s predikoideal. Med myndighet och kraft utförde han de värv, som hörde prostbefaltningen till. Det klagades ibland över den »hiskeliga. räfsten» vid hans visitationer. Men det som i första hand blev föremål för hans inspektion var icke expeditionen och ekonomien utan kristendomskunskapen och det religiösa livet i församlingarna.

Med sin herrnhutiska orientering var C. livligt intresserad av Evangeliska sällskapets traktatspridning, liksom också av det på 1830-talet framväxande arbetet för hednamissionen. I kampen mot dryckenskapslasten grep han vid denna tid in med både kraft och framgång, även om han icke formellt anslöt sig till den av grannen i Västerstad, Peter Wieselgren, inspirerade nykterhetsrörelsen. I likhet med Henrik Reuterdahl och andra hyste han betänkligheter mot nykterhetslöftena, vilka ofta lättsinnigt brytas och — om de hållas — lätt nog alstra ett högmod som gör avhållsamhetens dygd till det enda väsentliga i kristendomen (jmfr brev till prästkonferensen i Herrnhut 12 maj 1841). För övrigt var C. knappast någon vän av den myckna föreningsbildning för allehanda ändamål, som det liberala genombrottet på 1830-talet förde med sig. Med en varm kärlek till det luterska trosarvet och den kyrka, vars tjänare han var, förenade han mer och mer en fromhet, som på »brödernas» vis fann sin djupaste tillfredsställelse »nicht im suchen, sondern im haben», icke i jäktandet efter utvärtes reformer utan i det inre livets samling kring de rent religiösa gåvorna. Med Brödraförsamlingens diaspora-arbetare Gottfried Reusner och Nils Enequist stod han på mycket god fot. Vid den förres besök i Borrlunda sommaren 1821 klagade han över de till synes klena resultaten av sitt andliga arbete men tröstade sig med att ordet om försoningen dock i sinom tid »sich als eine Gottes kraft an den herzen beweisen werde» (Reusners rapport till Herrnhut 1821). I en rapport för år 1824 betecknar Enequist prostarna Cavallin, K. A. Eurenius (i Öved) och J. B. Kallenberg (i Tygelsjö; C:s svåger) som »liebe zeugen Jesu und freunde seiner sache in der Brüdergemeine». Då han några år senare besökte Tygelsjö, fann han till sin stora besvikelse, att Kallenberg på schartauanernas vis predikade »mehr von fluch als segen, von hölle als himmel». Så mycket angenämare var besöket hos C. i Borrlunda: »Der umgang mit diesem sanften und demüthigen liebhaber Jesu, der mit seiner familie die Brüdergemeine aufrichtig liebt, war mir ein reicher ersatz für Tygelsjö» (rapport till Herrnhut för åren 1830—32). År 1837 var C. enligt Enequists framställning snart sagt den ende prästman i södra Sverige, som ägde en mera ingående kännedom om Brödraförsamlingens författning och skrifter, och den ende, »auf den die Schartauaner bis dahin ganz vergebens losgesturmt haben».

Voro de religiösa intressena hos C. det dominerande, så var han dock ingalunda främmande för det världsliga livets angelägen- heter. Både i Bjärshög och Borrlunda skötte han själv med mycken drift och klokhet det till prästgården hörande jordbruket. Ä.r 1816 valdes han för sina »mogna insikter i lantmannayrket» till ordinarie ledamot .av Malmöhus läns hushållningssällskap;, och ej sällan fick man se honom köpa och sälja kreatur på marknaderna i Malmö och Lund.

Med sin ungdomligt smärta figur ägde C. intet av den eloquentia corporis, som man gärna förbinder med tanken på en skånsk prost i den gamla goda tiden. Men han hade, för att tala med Wieselgren, »mycket snille i sin blick», och »i allt sken själen igenom. Fast han ej hade det ståtliga, som vill imponera, och med flit syntes undvika det högtidliga i röst och åthävor, så var hans uppträdande offentligen, ehuru till skenet förtroligt, likväl, genom allvarets kraft, vördnadsbjudande.»

Författare

Ernst Newman.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Spec. acad. de cura Hebrasorum mortuos sepeliendi. Ad illustranda verba Christi Matth. VIII. 22. Luc. IX. 60. Lund 1798. 4: o 17 s. (Diss., prass. C, resp. J. Brag.) — Tal hållet wid Lunds bibel-sällskaps allmänna sammankomst den 7. april 1831. Lund 1832. 34 s.

Översatt: Augsburgiska trosbekännelsens framlämnande den 25 junii 1530 samt Filip Melanchtons lefwerne. En förberedelseskrift. på den ewan-geliska kyrkans jubelår 1830. Lund 1830. 63 s. (Anon.)

Källor och litteratur

Källor: Lunds konsistorii skrivelse till K. M:t 2 nov. 1808, RA; Lunds domkapitels protokoll samt serien 'Tillsatta syssloi' 1818 (meritförteckn.), Lunds domkap. arkiv; Teol. fakultetens i Lund protokoll; Album candidato-rum, kanslersbrev och protokoll i filos, fakultetens i Lund arkiv; rapporter och brev från och om C. i Archiv der Brüder-Unität, Herrnhut. — Likpredikan vid C:s jordfästning d. 10 dec. 1841 av J. H. Thomander (1841) (med autobiogr. personalier); minnesteckning av P. Wieselgren i Bidrag till Lunds stifts herdaminne (1846); P. G. Ahnfelt, Studentminnen, 2 (1857); B. Cavallin, Släkten Cavallin från Håldala (1919); S. Cavallin, Lunds stifts herdaminne, 3 (1856): E. Newman, Nordskånska väckelserörelser under 1800-talet, 1 (1925); H. Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Samuel Johan Cavallin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16510, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Newman.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16510
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Samuel Johan Cavallin, urn:sbl:16510, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Newman.), hämtad 2024-04-19.