Meriter

Fredric Cederborgh, f. 17 juni 1784 på Östra Bors bruk i Lindesbergs landsförsamling, d. 19 jan. 1835 på Dalkarlshyttan i samma socken. Föräldrar: brukspatronen assessor Nils Reinhold Cederborg och Maria Fredrika Victorin. Student i Uppsala 30 maj 1794; överflyttade år 1800 till Lund, där han inskrevs vid universitetet 17 okt. 1801 och i nov. 1801 avlade en kansliexamen, som enligt hans egen uppgift antedaterades, emedan examensfordringarna kort förut ändrats. E. o. kontorsskrivare i riksgäldskontorets kredit-sedelskontor våren 1802; konduktör vid K. museum 28 sept. 1802; tillika elev vid Konstakademien 1 okt. 1802; e. o. kanslist vid inrikes civilexpeditionen 7 juni 1803; kopist därstädes 13 okt. 1807; kanslist 25 jan. 1808; protokollssekreterare 14 maj 1810; erhöll avsked 18 juni 1810; tjänsteman vid hovkanslersexpeditionen 1813 (ans. ingiven 1 febr.); innehade boktryckeri i Stockholm 1813–1 okt. 1816; utgav tidningen Anmärkaren 1816 (utgivningsbevis 22 mars)–1824, då utgivningsbeviset överflyttades på P. A. Granberg (tillsammans med G. Scheutz 11 okt. 1817–jan. 1820); bosatte sig på Dalkarlshyttan 1823.

Gift 28 nov. 1823 med Karolina Kristina Rosensvärd, f. 7 aug. 1786 i Stockholm, d. 16 apr. 1870 på Västlandaholm i Västra Skedvi, dotter till översten Karl Reinhold Pettersén, adlad Rosensvärd.

Biografi

C. växte upp under mycket gynnsamma förhållanden, och en viss sorglös epikurism kom också att sätta sin prägel på hela hans liv. Redan vid aderton års ålder — sommaren 1802 — författade han en skämtsam självbiografi, som förråder det lekfulla i hans väsen och visar hans kvickhet, hans skarpa iakttagelseförmåga och praktiska människokännedom samt, icke minst, hans älskvärda självironi. I självbiografien ligger redan grodden till hans blivande romaner med de underhållande och artistiska skildringarna av svenskt vardagsliv. Han berättar om sina barndomsminnen och om sina studieår i Uppsala och Lund, men först och främst om sina reseäventyr med deras skiftande erfarenheter; sommaren 1800, då han utbytte Uppsala mot Lund, gjorde han en avstickare till Köpenhamn och företog sedan ett par landsvägsodysséer i Skåne och Blekinge samman med Nils Henrik Sjöborg, professor i historia i Lund. Med Sjöborgs hjälp lyckades C. hösten 1801 avlägga sin kansliexamen. Någon djupare lärdom hade C. icke förvärvat vid universiteten; han var en klen klassiker och stod alldeles främmande för tidens filosofiska bildning. Däremot hade han sett mer av världen än de flesta unga män, hade ett livligt intresse för olika samhällsklassers liv, för typer och original och hade givit prov på både litterära och konstnärliga böjelser. Hans allmänna åskådning var närmast upplysningstidens frisinne; benägenheten att gyckla med ordensmysticismen framträder redan i självbiografien.

År 1802 lämnade C. sitt trevliga bergslagshem för att börja tjänstgöra i verken i Stockholm och inskrevs 1803 i inrikes civilexpeditionen. Någon särskilt nitisk ämbetsman blev han aldrig, och när han befordrades till mera krävande ämbeten, föredrog han att dra sig tillbaka. Säkerligen hängde hans hjärta fast vid hembygden, och den ekonomiskt oberoende lantjunkarens liv hägrade alltid för honom som mera eftersträvansvärt än ämbetsmannakarriären. I Stockholm studerade han emellertid det florerande nöjeslivet och gjorde bl. a. personliga erfarenheter av hasardspelets nöjen och kval. Som flanör och iakttagare, älskvärd, hjälpsam och hjärtegod, ådagalade han stor fördomsfrihet i valet av umgänge: Hans poetiska försök visa honom som lärjunge till Kellgren och Leopold, fru Lenngren och Franzén; men han saknade formell begåvning, och först när han övergick till prosan och romanen, kunde hans personliga talang göra sig gällande.

Denna övergång skedde, då han, sannolikt år 1808, skrev berättelsen »Herman Bergström», vilken aldrig publicerades men innehåller uppränningen till hans båda senare romaner. Helt konstlöst, men med slående realism och fina artistiska detaljer, skildrade han där en ung mans första livserfarenheter, hans små äventyr i Stockholm och i svenska småstäder. Inför offentligheten trädde C. fram år 1809. Han hade tjänstledig vistats hemma på fädernegården Östra Bor, och där fullbordade han, med hjälp av manuskriptet till »Herman Bergström», en liten berättelse, som kom ut anonymt samma år och bar titeln »Uno von Trasenberg». Det är en satir över Stockholmslivet, ett farväl till huvudstaden. C. parodierar gycklande det vid denna tid yppiga ordensväsendet; hans skämt med Sviagriserorden uppfattades på flera håll som riktat mot Frimurarorden. Han skildrade också spelhusen, som enligt flera samtida vittnesbörd tyckas ha varit ett verkligt samhällsont. C. fortsatte polemiska, tendenser från Stockholms-postens tidigare årgångar, som han flitigt läst; när han tecknar små tavlor ur stadens och landsbygdens liv, är han ofta påverkad av fru Lenngren, Bellman och Franzén, ehuru prosaformen helt naturligt för med sig en starkare realism.

»Uno von Trasenberg» lästes med oerhörd begärlighet; man var vid denna tid icke bortskämd med naturtrogna och livliga skildringar av det aktuella vardagslivet. Förläggaren, boktryckaren A. J. Segerstedt i Strängnäs, som till att börja med icke visste vem författaren var, kunde ge ut nya upplagor, och C. uppmuntrades att fortsätta berättelsen. Andra delen kom ut år 1809; C. följer där sin ungdomlige hjälte till småstäderna och herrgårdarna och låter det idylliska momentet träda fram vid sidan av det satiriska. Under år 1810, då C. tagit avsked från sin tjänst och kvardröjde i hembygden, offentliggjorde han de två första delarna av »Ottar Trallings lefnadsmålning». Hjälten är här icke en ung adelsman, utan en fattig föräldralös betjäntpojke; genom att skildra hans växlande öden fick C. tillfälle att ge ett tvärsnitt genom det svenska samhället. »Ottar Tralling» är vida bättre komponerad än »Uno von Trasenberg», där sammanhanget är löst och intrigen godtycklig; den förråder verklig komisk uppfinning och karaktärsskildringen är säker. Livfulla och ypperliga äro ofta situationsbilderna och landskapstavlorna. Omväxlande, humoristisk, underhållande och stämningsfull, kan »Ottar Tralling» betecknas som ett litet mästerverk i sin genre; det är hos oss den första realistiska romanen, och den är vuxen på helt och hållet svensk grund. Uppslaget har en viss likhet med Le Sage's »Gil Blas», som också är en betjänthistoria, men C. återgav blott vad han med egna ögon sett och iakttagit. Den svenska doften, den starka tidsstämningen, den osökta äktheten i uppfattningen göra »Ottar Tralling» till ett klassiskt verk. — Under år 1810 sammanskrev och utgav C. dessutom tredje delen av »Uno von Trasenberg», där han förde sin hjältes öden till ett lyckligt slut. Han begagnade tillfället att frisäga sig från att ha velat förlöjliga Frimurarorden, som han betygade sin högaktning (C. var intagen i denna orden). I denna tredje del framträder, om också svagt, en politisk och social tendens; C. visade sig vara anhängare av det frisinne, som förkunnats i Georg Adlersparres tidskrift »Läsning i blandade ämnen».

C. hade nu dragit sig tillbaka till lantjunkarlivet och förklarade offentligen, att han även sagt farväl till författarbanan; han strök livligt under, att han blott skrivit för sitt nöjes skull och icke ville förväxlas med yrkeslitteratörerna. Men år 1813 återvände han plötsligt till Stockholm, engagerade sig i hovkanslersexpeditionen och. inköpte ett boktryckeri, varifrån han sedermera började utge tidningen Anmärkaren. Det har uppgivits, att han tog detta steg för att undgå ett giftermålsprojekt, som för hans räkning uppgjorts av hans viljestarka moder; men hur härmed förhåller sig är ovisst. C. bedrev emellertid både boktryckeri- och förläggarverksamhet, om också i rätt blygsam skala. År 1814 utgav han tredje delen av »Ottar Tralling»; i företalet angav han, att han var nödsakad fortsätta sitt verk, för att icke allmänheten skulle bli förvillad av de talrika eländiga imitationer, som sett dagen. Det hade faktiskt vuxit, upp en hel litteratur i hans spår, talanglösa och råa härmningar, som framför allt sysslade med det lägre nöjeslivet i Stockholm. Tredje delen av »Ottar Tralling» var verkligen ägnad att inskärpa skillnaden, mellan dessa simpla grovkornigheter och C: s saftiga, och karaktärsfulla komik. Det är en Holbergsk fläkt över flera av scenerna, särskilt domstolsuppträdet, som för övrigt även erinrar om en berömd episod i »Pickwick-klubben». C. tillät sig här också, ett respektlöst gyckel med fosforisterna, som med förakt sågo ned på hans »drängstugoromaner»; V. F. Palmblad tog upp handsken och förföljde länge C. skoningslöst.

Bland de skrifter, C. utgav, befann sig också en självbiografi författad av en adlig svensk äventyrare vid namn E. G. Klöfverskjöld; C. hade mottagit hans manuskript som ersättning för en skuld, omarbetade det med tillägg av många pittoreska detaljer och utgav det 1815 under titeln »Resan genom lifvet, eller en svensk officers verkliga öden och äfventyr» — ett slags pikareskroman med stark verklighetshalt. Samma år deltog han i den Grevesmöhlenska fejden med ett ytterst spefullt och kvickt inlägg, »Herr öfver-direktören C. A. Grevesmöhlens porträt». Han ådagalade där, att ett nyligen utkommet kopparstick, bedömt efter reglerna för Lavaters berömda fysionomi, utvisade Grevesmöhlen som en »rå, förvirrad och svårhanterlig karaktär», »grov, djärv, indelikat, misstänksam och ärelysten», och drog därav den slutsatsen, att Lavaters system var grundfalskt, då C. av Grevesmöhlens skrifter kände denne som »den mest felfria man». Grevesmöhlen började naturligtvis en rättegång mot C., men denne frikändes slutligen, strax innan Grevesmöhlen nödgades fly ur landet. — År 1816 hopskrev C. även en fars — medan han på en gästgivargård väntade på skjutshästar — kallad »Riddarekandidaten»; den utgjorde en provisorisk avslutning på Ottar Trallings historia, men hör till hans svagare verk. Den 28 mars 1816 började C. utgivandet av tidningen Anmärkaren, som i begynnelsen tedde sig som en moraliserande veckotidskrift med en svag anstrykning av liberal opposition. C: s ömhjärtade natur och filantropiska läggning gjorde, att han ofta kom att beivra orättvisor och övergrepp. Bland hans medarbetare inträdde snart kapten Anders Lindeberg och auditör Georg Scheutz; den senare inköpte vid slutet av 1816 C: s boktryckeri och var från och med okt. 1817 delägare och medredaktör i Anmärkaren. Båda dessa voro ivriga principfasta liberaler samt avgjorda motståndare till regeringen; det är huvudsakligen genom deras insats, som Anmärkaren utvecklades till den första liberala oppositionstidningen i Sverige. C. själv, godmodig, odoktrinär och medgörlig, hade knappast någon politisk äregirighet. När Scheutz i jan. 1820 under C:s frånvaro infört ett bittert angrepp på ministrarna och »de föråldrade prohibitiva systemerna» och tidningen blev indragen, begagnade C. tillfället att separera från Scheutz. C. gjorde avbön och fick ånyo utge Anmärkaren; Scheutz däremot utgav en konkurrerande tidning med titeln Anmärkarne, i vilken magister Johan Johansson upptogs och som sedan förvandlades till Argus, det liberala huvudorganet på 1820-talet. Anmärkaren förlorade efter hand det mesta av sitt inflytande, C. tröttnade och överlämnade 1823 redaktionsbekymren till P. A. Granberg, varefter han lämnade Stockholm. — C:s bidrag till Anmärkaren äro icke av större räckvidd. Han inskred ofta till försvar för personer, som han ansåg förfördelade och förtryckta (däribland t. ex. John Hall), han hävdade kraven på humanare behandling av fångar och brottslingar (bl. a. i polemik mot M. J. Crusenstolpe), han ivrade mot tortyren och deltog i den lysande publicistiska kampanj, som är förknippad med det s. k. Värmdömålet. Den största äran för Anmärkarens behjärtade uppträdande i denna upprörande tortyrhistoria tillkommer dock Scheutz, som efter brytningen till och med påstod, att C. motsatt sig vissa av tidningens offensivåtgärder. Som anhängare av upplysningsfilosofien och common sense angrep C. de aristokratiska fördomarna, den romantiska mysticismen och underverkstron. I den litterära stridsfrågan yttrade han sig en gång och fördömde både den franska, tyska och hypergötiska skolan; han pläderade i stället för en rent svensk riktning i vitterheten och hyllade Esaias Tegnér som representant för svenskt lynne. Sitt gyckel med fosforisterna fortsatte han. En hel rad små skämtsamma bidrag till Anmärkaren äro präglade av hans realistiska skildringskonst, hans spelande lynne och en ofta överraskande, fantastisk humor.

I Anmärkaren publicerade C. likaledes ett par novellistiska skapelser, varav »Grefve Jaques Pancrace» (1818) är ett fulländat mästerstycke i den obarmhärtigt satiriska stilen. Adelshögfärden och den prästerliga servilismen förlöjligas med bitande skärpa; uppslaget är delvis hämtat från Kellgrens Stockholmspost, och den epistolära formen har C. lärt av Olof von Dalins prästsatir. Skildringen av de olika, mer eller mindre vedervärdiga typerna, först och främst den degenererade, perverse och inskränkte adelsmannen, har en, egendomlig konstnärlig objektivitet. Hela skämtet är bittrare och illusionslösare än något annat, som flutit ur C:s penna. Samma år (1818) utgav han fjärde delen av »Ottar Tralling», varmed romanen bragtes till sitt slut. Den står fullt på höjd med de föregående delarna; scener av en stark och åskådlig, nästan naturalistisk verklighetshalt omväxla med fina, idylliskt-erotiska inslag.

År 1823 lämnade C. för andra gången Stockholm, återvände till hembygden, ingick giftermål med Karolina Kristina Rosensvärd och bosatte sig på bruket Dalkarlshyttan, utanför Lindesberg, en av de många egendomar, som befunno sig i den Cederborghska släktens besittning. Här levde han som lantjunkare ett lyckligt familjeliv, mera upptagen av naturvetenskapliga amatörintressen, barnens lekar och ett upptågsrikt sällskapsliv än av den egentliga bruksrörelsen. Trädgården och parken gåvo honom riklig förströelse; ute i sjön planterade han konstfullt den s. k. Trallingsön. Stockholm besökte han så gott som aldrig. På 1830-talet samlade han äntligen sina skrifter och utgav dem 1834 i tre band under den anspråkslösa titeln »Ungdoms tidsfördrif». Han hade underkastat dem en ganska grundlig omarbetning; »Uno von Trasenberg» är från början till slut omskriven. På det stora hela äro visserligen; förändringarna förbättringar, men åtskilligt här också gått förlorat; många gånger har C. bytt ut ett skämt mot ett nytt infall, där det gamla gjorde lika lycklig verkan. Genom omarbetningen har tidsfärgen delvis försvagats. Medvetet eller omedvetet moderniserade han sina berättelser, strök hänsyftningar på förhållanden, som voro halvt glömda, tillade anspelningar på nya företeelser. Det är beklagligt, att man på detta sätt fått två parallella texter till C:s flesta verk, och att man ofta nog stannar i valet och kvalet mellan dem. — I »Ungdoms tidsfördrif» upptog C. även »Resan genom lifvet»,. som han fullkomligt omformade och utvidgade; i sin nya gestalt är den icke Klöfverskjölds, utan C:s verk. Detta arbete, som fullbordades 1834, var C:s sista; han tärdes vid denna tid av en invärtes sjukdom, och flera av tilläggen röja den döendes sista tankar och stämningar, präglade av undergivenhet och blid vänlighet. Han dog 1835, blott femtioårig. Strax dessförinnan (okt. 1834) hade Svenska litteraturföreningens tidning innehållit en uppsats över hans skrifter, författad av J. E. Rydqvist, där för första gången från auktoritativt håll det höga värdet av hans författarskap oförbehållsamt erkändes.

C. ligger jordad i familjegraven — uppförd av hans åldriga mor, som överlevde honom — vid landsvägen söder om Lindesberg, där den, skild från Dalkarlshyttan av en vik, går över Storån in i staden. Det är en av de vackraste gravplatser, en svensk författare fått, mitt i den lantliga miljö, den han älskat och skildrat som få.

Författare

Fr. Böök.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Uno von Trasenberg. Berättelse af friherre Dolk. D. [1]—3. Strängnäs 1809—10. 12: o 104, 88,55 s. (Pseud.) 4: e uppl. [med smärre ändringar av förlägg.]. D. 1—3. Strängnäs 1814. 12: o 156 s., 1 pl. (Pseud.) [Senare uppl. 1834 (i Ungdoms tidsfördrif, Bd 1), 1856 (i Valda skrifter), 1864, 1905 (i Svenska klassiker, 2) samt, med illustrationer av Kurt Jungstedt, Sthm 1924; (3), 141 s., 8 pl. Därjämte utdrag i Sveriges nationallitteratur, D. 12 (1908); 2: a uppl., D. 13 (1922).] — Ottar Trallings lefnads-målning. Ur enke: prostinnan Skarps gömmor benäget meddelad. D. 1—4. Sthm 1810—-18. 56,34, 88, 97 s. (Anon.) D. 1—2. 3:e uppl. Sthm 1814. 73, 43 s. (Anon.) [Senare uppl. 1834 (i ungdoms tidsfördrif, Bd 2), 1856 (i Valda skrifter), 1864, 1882 och 1918 (Malmö; med nytt omsl. utg. i Sthm ss. Svenska klassiker, 4, 1923); 272, (7) s.] — Födelsedagen (Samlaren, H. 2, 1814, s. 78—82; omtr. 1834 i Ungdoms tidsfördrif, Bd 1). — Resan genom lifvet, eller en svensk officers [E. G. Klöfverskjölds] verkliga öden och äfventyr. Sthm 1815. 146 s. (Anon.) [Senare uppl. 1834 (i Ungdoms tidsfördrif, Bd 3) samt, under Klöfverskjölds namn, Sthm 1917; (4), 122 s.] — Herr öfver-direktören C. A. Grevesmöhlens porträt. Sthm 1815. Il s. (Anon.) — Rättwisan i skönhets-twisten emellan herr öfwer-direktören C. A. Grevesmöhlen och hans porträt. Sthm 1815. 39 s. [Inneh. rättegångshandlingarna i målet mellan Grevesmöhlen och C.; ett utdrag i Ungdoms tidsfördrif, Bd 2, 1834 under titel: Försök att bestämma skillnaden emellan satir och smädeskrift.] — Beskrifning öfver ön St. Helena, författad år 1815. Sthm 1815. 35 s. (Anon.) — Några ord rörande svenska vitterheten (Anmärkaren, 11 dec. 1816). — Riddare-kandidaten, eller Ordensband köpas ej så lätt, men ingen är säker för repet. Fars i 3 akter. Sthm 1816. 57 s. (Anon.) [Senare uppl. 1834 (i Ungdoms tidsfördrif, Bd 2) och 1856 (i Valda skrifter).] — Manuskript funnet i en lönnlåda i ett på auktionskammaren köpt schatull. (1:a uppl. i Anmärkaren 1818, 25 febr. o. följ.) 2: a uppl. Sthm 1818. 12: o 46 s. (Anon.,) [Senare, hoparbetad med nedannämnda Utdrag ur herr de Chorbergs märkvärdiga resa, utg. 1834 i Ungdoms tidsfördrif, Bd 1, under titel: Handskrift, funnen bland herr S. af Bagatellis efterlemnade papper.] — Något litet om grefve Jaques Pancrace von Himmel och Jord. En timmas skämt af förf. till Uno von Trazenberg. (1: a uppl. i Anmärkaren 1818, 3 okt. o. följ.) 2: a uppl. Sthm 1819. 42 s. (Anon.) [Senare uppl. 1834 (i Ungdoms tidsfördrif, Bd 1), 1856 (i Valda skrifter) samt 1905 (i Svenska klassiker, 2).] — Utdrag ur herr de Chorbergs märkvärdiga resa till konungariket Ohawapan (Anmärkaren, 20 maj 1819; senare hoparbetadt med Manuskript, funnet i en lönnlåda, i Ungdoms tidsfördrif, Bd 1, 1834 [se ovan]). — Toni. Dram i 3 akter. (Efter en verklig händelse på St. Domingo.; Sthm 1819. 56 s. (Anon.) [Dramatisering av H. von Kleists novell Die Verlobung auf St. Domingo, meddel. i övers, i Allm. journalen 1811]. — Berättelse om den först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall, dess lefnadsöden och ömkansvärda död. Sannfärdig sannsaga. Sthm 1831. 16 s. (Anon.) 2: a uppl. Sthm 1831. 16 s. (Anon.) [Senare uppl. 1834 (i Ungdoms tidsfördrif, Bd 3), 1838 (Jönköp.) och, under titel: John Hall. Född millionär — död utfattig, ss. Sv. hist. folkskrifter, 55, Sthm 1857; 16: o 14 s. (Anon.)] — Ungdoms tidsfördrif, Bd 1—3. Sthm 1834. 268, (1) s.; 273 s., (1) s.; (3), 222 s. JFör flertalet av de häri ingående skrifterna, vilka ofta framträda i från de äldre uppl. betydligt avvikande form, se ovan.] — Valda skrifter. Efter de äldre orig.-upplagorna utg. Sthm 1856. 54, 43, 27 s.; 44, 25, 51, 56 s.; 43 s.; 29 s. [För de olika häri ingående skrifterna se ovan.] — Epigraminer, satirer och berättelser. [Med lefnadsteckning af Arvid Ahnfelt.] Sthm 1882. 12: o 680, (3) s. (Humoristiskt bibliotek, 2.) — Uno von Thrazenberg, berättelse af friherre Dolk, samt Grefve Jacques Pancrace von Himmel och Jord. [Med inled, essay af Fr. Böök.] Sthm 1905. 234, (1) s. (Svenska klassiker, 2.) — Litterära bidrag i nedannämnda av C. utg. publikationer samt i Journal för litteraturen och theatern (1809, 1811), Stockholms posten (1832) m. fl. — Utdrag ur C:s självbiografi i nedannämnda levnadsteckning av Böök.

Utgivit: Samlaren. Vitter ströskrift. H. 1—3. Sthm 1814—15. 60 s.; 82, (2)s.; 52 s.(Tills, med J. M. Stjernstolpe; anon.) — Anmärkaren. Sthm 1816—24. — Försök till en ny statistisk jurnal, af ett sällskap. H. 1—8. Sthm 1816—18.

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser till kanslipresidentens byrå 1803 och hovkanslerns diarier 1813, RA; Fr. Böök, Fredrik Cederborgh (1925).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Cederborgh, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16540, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Böök.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16540
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Cederborgh, urn:sbl:16540, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Böök.), hämtad 2024-11-08.