Meriter

Hans, greve av Everstein (Eversten), herre till Neugarten (Hinterpommern), drunknad omkr. 1 sept. 1446 mellan Gotland och Kalmar. Föräldrar: Ludvig, greve av Everstein, och Euphemia Henningsdotter (Putbus). Vistades säkerligen från 1415 i Norden; nämnes bland medlemmarna av Eriks av Pommern unionella riksråd 15 juni 1423 och var samtidigt hövitsman på Gripsholm; förlorade detta län 1434, erhöll ny stadfästelse på innehavet därav genom konung Kristofers brev av 6 mars 1446; namnes som svenskt riksråd 22 april 1425; innehade även Oppenstens slott och län (Vg.) 1427–34 samt Västerås slott och län 1433–34; förhandlare med hansestäderna 1430 i Hälsingborg, 1432 i Horsens, 1433 i Köge och 1437 i Danzig; bevistade herremötet i Köpenhamn midsommaren 1433; nämnes som ett av konung Eriks danska riksråd 15 nov. 1434 och 14 okt. 1435; länsman på Tranekaer (Langeland) 1436; nämnes som ett av konung Kristofers danska riksråd 31 dec. 1445; åtföljde Kristofer på hans förhandlingar med konung Erik på Gotland sensommaren 1446.

G. 1) omkr. 1415 och i varje fall före 27 okt. 1416 m. Ermegård Johansdotter (Bülow), d. 1421 och begr. 7 mars s. å. i Vadstena klosterkyrka, dotter av riddaren Johan Bülow och Dorothea Pinnow, samt förut g. m. riddaren Knut Bosson (Grip), d. 1406; 2) efter 1433 och före 13 okt. 1440 m. Eline Folmersdatter (Lunge), som levde ännu 1447, dotter av riddaren och hövitsmannen på Gurre slott Folmer Jakobsen Lunge, samt förut g. m. Hennike Grubendal, som levde ännu 1433.

Biografi

Bland de utlänningar, som Erik av Pommern satte till länsinnehavare i Sverige, var hans pommerske landsman greve Hans en av de mest framträdande. Att denne skulle ha äktat en syster till konungen, såsom ibland uppges, är emellertid oriktigt. Greve Hans, som i tidens handlingar omväxlande kallas greve till Everstein (Eversten) eller, efter sitt pommerska gods, greve till Neugarten (Naugard, Nougarth, Nougarden), tillhörde en i hemlandet socialt högtstående adelssläkt och blev i medeltidens Sverige den enda kända privatpersonen med grevetitel. Han tillhörde en krets av fyra bröder, av vilka han och en annan, greve Wizlaw, i sin furstes spår sökte sig till Norden. Då greve Hans tidigt på nyåret 1416 uppdyker i Vordingborg, har han tydligen i varje fall redan föregående år varit knuten till Danmark och förmodligen även till Sverige. Att han i Västervik okt. 1416 framstår som en av representanterna för den mäktige drotsen Bo Jonssons arvingar, den tyskorienterade familjekretsen Grip-Bülow, berodde nämligen uppenbart på det både ekonomiskt och politiskt fördelaktiga svensk-tyska gifte han ingått. Den utvalda var fru Ermegård av den med konung Albrekt till Sverige inkomna mecklenburgska ätten Bülow (Bylow), som efter hans fall blev bosatt här. Syskonen Detlev och Ermegård Bülow hade äktat respektive en dotter och son till Bo Jonsson, och ett par släktmedlemmar ingingo än mer högaristokratiska giften (se släktart. Bülow). Greve Hans fick således genom sin maka, herr Knut Bossons änka, genast goda svenska förbindelser. Han kom också att på grund av giftet omhänderha förvaltningen av det, som ansågs som fru Ermegårds omyndiga barns arvslott. I den egenskapen förpantade greven en rad egendomar mellan Holaveden och Tjust samt nedåt Kalmar till den kände sjörövaren, riddaren Sven Sture, en pant, som återlöstes 1428 av Bo Knutsson (Grip). När fru Ermegårds barn blivit myndiga, ställdes också greve Hans till ansvar för sin förvaltning av arvet. Grevinnan Ermegård blev emellertid redan 1421 »bortryckt av bråd död» enligt Vadstenadiariet.

Först två år efter makans bortgång framträder greve Hans i högre grad som konung Eriks förtroendeman på mer än ett sätt. När denne i Köpenhamn juni 1423 slöt förbundsfördrag med hansestäderna Lybeck, Rostock, Stralsund m. fl., uppräknas greven bland de unionella rådsherrarna, omedelbart efter biskoparna och före hovmästaren och de övriga världsliga råden, således på mycket förnämlig plats. Eftersom han då betecknas som hövitsman på Gripsholm – vilket synes ha lämnats honom som pant för försträckning – får han väl redan nu snarast ha ansetts tillhöra konungens svenska råd. I varje fall satt greve Hans två år senare, då Erik av Pommern var på sin stora utlandsresa och drottning Filippa förde regeringen, i det hennes svenska riksråd, som uppräknas i brev av Stockholm den 22 april 1425. Även där nämnes han mellan biskoparna och riddarna, alltså främst av de världsliga i rådet. Den kungliga nåden, som förlänat honom med Gripsholms viktiga slott och län, tilldelade honom snart därjämte (1427) Oppenstens slott och län i Västergötland. Slotten styrde han genom underfogdar, som han med förkärlek valde bland de tyskbördiga elementen i Sverige. Dock bör här anmärkas, att Melchior Görtz, som var hans fogdo först på Oppensten, sedan på Västerås slott, visserligen var son av en tysk man men tydligen uppvuxen i Sverige och dotterson av ett svenskt riksråd av Ekaätten samt bror till ett annat svenskt riksråd och till en kantor vid Uppsala domkyrka. En annan greve Hans' fogde med tyskklingande namn, Hartvig Flögh, torde också snarast ha uppvuxit i Sverige. Det finns nämligen en äldre Hartvig Flögh (var f 1413), känd från Åbo 1365, Uppland 1400, åter i Finland, där han ägde jord, 1405 och som 1402 var g. m. en tydligen svensk kvinna. En tredje av hans fogdar (Grabow, se nedan) anges i Karlskrönikan direkt som tysk. Upprepade gånger under 1430-talet nyttjades greve Hans ånyo som förhandlare med hanseaterna.

När förhållandena i Sverige började bli oroliga, och Jösse Eriksson (Jens Eriksen Lykke) äntligen 1433 fick avgå från sitt fögderi, övertogs Västerås slott och län å riksrådets vägnar av greve Hans. Till den allnordiska herredagen i Köpenhamn vid midsommaren s. å. reste han ned jämte många rent svenska riksråd för att hindra Jösse Erikssons försök att återfå sitt län. Under Engelbrekts uppror 1434 öppnade grevens fogde Melchior Görtz Västerås slott för de upproriska, liksom underfogden på Oppensten Martin Grabow. Det senare slottet brändes, och vid Gripsholm satte grevens befallningsman Hartvig Flögh själv eld på fästet och flydde. Att pomraren greve Hans själv under dessa år uppträdde som konungens man är mindre underligt. Han var sålunda, jämte brodern greve Wizlaw, bland de danska riksråd, som Erik i Stockholm nov. 1434 utsåg att förhandla med svenskarna, liksom greve Hans 14 okt. 1435 var en av de danska rådsherrar, som uppräknas i förlikningsfördraget i Stockholm mellan Erik och svenskarna.

Emellertid tycks greve Hans efter detta ha i huvudsak fått nog av Sverige. Hans nästa förläning blev rent dansk, Tranekaer på Langeland. Han påträffas visserligen även efteråt någon gång i Sverige, t. ex. i Stockholm okt. 1441, då Bo Jonssons arvingar voro instämda för rätta av representanter för Strängnäs domkyrka. Därvid svarade emellertid greve Hans, att han hade sina brev i Danmark, vilket styrker, att han i detta land nu hade sitt egentliga uppehåll. När konung Erik lämnade Danmark, kvarblev greven och övergick i konung Kristofers tjänst. Det av denne utverkade bekräftelsebrevet i mars 1446 på grevens innehav av Gripsholm visar, att han ännu sökte bevaka sina svenska intressen. Greve Hans följde Kristofer till mötet på Gotland med konung Erik sensommaren 1446. Vid skeppsbrottet på återresan drunknade han enligt lybska krönikans uppgift. I första äktenskapet hade han en bekant dotter, den tydligen efter drottning Filippa uppkallade Filippa Hansdotter (f. omkr. 1419–20, f 1476 eller senast under början av 1477), som uppfostrats i Vadstena kloster och före 1447 äktade en norsk storman drotsen, riksrådet, riksföreståndaren och riddaren Sigurd Jonsson (Sudreimsätten) till Giske (f 1454). I sitt andra, rent danska gifte hade greve Hans två döttrar, som levde 1447. I Köpenhamn dömdes nämligen 10 juli nämnda år skiljedom mellan herr Sigurd å fru Filippas vägnar och hennes styvmor, fru Eline, grevens änka, angående delning av pantsumman för Gripsholm, 24,000 svenska mark, varvid de förra fingo 9,489 mark, fru Eline och hennes barn 14,510 mark. Fru Filippa Hansdotters son Hans Sigurdsson (Sudreimsätten) förlovades 1464 i Varberg med Ingeborg Åkesdotter (Tott) men dog kort därpå; fästmön blev sedan Sten Sture d.ä:s maka. Den pommerske greve Hans' familj ger sålunda genom sina många förbindelser åt olika håll en karakteristisk bild av unionstidens internordiska och interbaltiska aristokrati.

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA; K. H. Karlsson, Biografiska anteckningar för medeltiden, Riddarhuset. – Die Chroniken der deutschen Städte vom 14. bis ins 16. Jahrhundert, 30 (1910): Lübeck, 4, s. 51; Diplomatarium Norvegicum, 2:2 (1852), 16:1 (1901); Hanserecesse, fl:] 7–8 (1893–97), 2: 1–2 (1876–78); Registrum ecclesia: Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok . . ., utg. genom R. Hausen (1890); Repertorium diplomaticum regni Danici mediasvalis [R. 1], udg. ved K. Erslev, 3–4 (1906–12); Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 2 (1866); Sv. medeltidsregester ... 1434– 1441, utg. av S. Tunberg.. . (1937); Sv. diplomatarium från och med år 1401, 3 (1885–1902); Sverges traktater med främmande magter . . ., utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895); Vadstena klosters minnesbok... [övers, av A. W. Lundberg] (1918). – G. Carlsson, Arboga möte 1435 (Hist. tidskr., 56, 1936); dens., Senare medeltiden. 1. Tidsskedet 1389–1448 (Sveriges hist. till våra dagar, 3:1, 1941); Danmarks Adels Aarbog, 9 (1892), 12 (1895), 19 (1902); K. Erslev, Erik af Pommern, hans Kamp for S0nderjylland og Kalmarunionens Oplosning (1901); Karin Hagnell, Sturekrönikan 1452–1496 (1941); A. Hofmeister, Zur Genealogie und Geschichte der Grafen von Ever-stein in Pommern (Monatsblätter hrsg. von der Gesellsch. fur pommersche Geschichte und Altertumskunde, 51, 1937); K. Kumlien, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434–1448 (1933); C. Lange, Historiske Efterretninger om Besidderne af Giske gaard paa S0ndmore (Norsk Tidsskrift for Videnskab og Litteratur, 4, 1850); G. A. Lögdberg, De nordiska konungarna och Tyska orden 1441–1457 (1935); Elsa Nordström, Eka-ätten, Gustaf Vasas mödernesläkt (Personhist. tidskr., 41, 1941–42, tr. 1942–45); E. Nygren, Äldre handlingar om Våxnäs (Värmland förr och nu, 39, 1941, tr. 1942); H. Rosman, Bjärka-Säby och dess ägare, 1 (1923); C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens hist., 2 (1864); dens., Skandinavien under unionstiden (3:e uppl., 1911). – Meddel. av professor Gottfrid Carlsson, Lund.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans (Eberstein) Everstein, greve av, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16567, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16567
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans (Eberstein) Everstein, greve av, urn:sbl:16567, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.