Meriter

2. Carl Friedrich Eckleff, den föregåendes son, f. 25 juni 1723 i Stockholm (Tysk.), d. 30 juni 1786 där (Klara). Student vid Uppsala univ. 28 mars 1738; e. o. kanslist i Utrikesexp. 6 sept. 1743; kopist där 9 maj 1749; kanslist, där 11 juni 1754; registrator där 7 dec. 1756; K. sekr. n. h. o. v. 31 jan. 1760; expeditionssekr. 1761; avsked från registratorstjänsten med kansliråds n. h. o. v. 16 mars 1767; sekr. hos. kommissionen för pommerska och wismarska privilegier 1751–54. – Ogift.

Biografi

Då E:s fader strax före julen 1727 återvänt till sin hemtrakt, följde hans hustru och sonen Carl Friedrich efter omkring 1728. Familjen slog sig ner i Kiel. Sedan maken och fadern avlidit dec. 1732 återflyttade emellertid änkan och sonen till Stockholm, troligen 1734. Änkefru E. köpte 29 aug. 1740 det stenhus – förut tillhörigt riksrådet greve Clas Ekeblad (»Ekebladska huset») – i hörnet av Drottning- och Fredsgatorna (nuv. Drottninggatan 6), som ännu finns kvar ehuru om- och tillbyggt, och där sonen kvarbodde livet ut.

E. besökte som vuxen åter Kiel och var där troligen en del av året 1740 och under år 1741. Han invigdes där av den bekante ämbetsmannen och skalden Samuel Triewald i ordenslivet, i det att han intogs bland de s. k. Fackelbröderna och erhöll graderna av denne, som var fackelmästare vid Kielska Fackelhärbärget. Det har framkastats, att E. även skulle ha besökt Paris, men något bevis härom föreligger icke. Emellertid var han kunnig i såväl tyska som franska språken. Återkommen till Stockholm beskyddades E. av sin morbror, sekreteraren i Utrikesexpeditionen Fredrik von Stenhagen, ansökte 6 febr. 1742 i Kanslikollegium att bli antagen vid nämnda expedition och sattes av morbrodern att arbeta med pommerska akter för att godkännas i den enligt kansliordningen erforderliga examen. Sedan E. hösten 1743 blivit intagen, kvarstannade han i expeditionen till avskedet 1767. Han sökte och erhöll Kanslikollegii förord till tjänsten som andre expeditionssekreterare hösten 1759 men förbigicks av Bengt Sparre och erhöll då som tröst titeln K. sekreterare. På egen ansökan fick han vid slutavskedet från registratorsposten kansliråds namn. Hans hälsa var icke stark, och bristande befordran samt livligare intresse för andra ting, främst ordenslivet, ha väl orsakat hans önskan att avgå ur statstjänst. E:s inkomst blev därefter främst hyrorna från Drottninggatshuset.

Redan 1753 gjorde sig E. bemärkt genom att 3 mars instifta den i vår litteraturhistoria bekanta Tankebyggarorden, med skalderna Hedvig Charlotta Nordenflycht, G. Ph. Creutz och G. Fr. Gyllenborg som ryktbara medlemmar. Alldeles oegennyttigt var icke E: s intresse härvidlag. Han hade stark social ambition och det omotiverade »v.», som småningom insmugit sig i hans namnteckning framför »Eckleff», visar hans fåfänga. Beröringen med de unga ädlingarna Creutz och Gyllenborg smickrade E., men därtill kommo hans litterära aspirationer som skald. Gyllenborg yttrar sig emellertid mycket oförblommerat härom, då han i sina levnadsminnen skriver, att E. organiserade Tankebyggarorden som ett ordensgille, »dels för att ådagalägga sin besynnerliga skicklighet i sådana inrättningar,, dels för att därstädes få producera sitt magra snille och tvinga sig till åhörare av dess vanskapeliga foster». De åsyftade alstren av E:s penna – filosofiskt-didaktiska dikter, epigram och fabler – publicerades i »Våra försök» men voro, såsom Gyllenborg anmärkt, av ringa värde eller intresse. Den glans, som fallit över Tankebyggarorden, utgår heller icke från E:s namn utan från de andra angivna medlemmarna. Ett omfångsrikt »Ode öfver friheten» av E. trycktes anonymt och utan hans vetskap 1755. Hans handskrivna samling dikter går på omkring 550 foliosidor, några tal och prosauppsatser då inräknade. Av hans oden voro 47 i religiösa ämnen. Med fru Nordenflychts död 1763 upphörde Tankebyggarorden.

E. hade emellertid redan dessförinnan börjat sin ivriga verksamhel som initiativtagare inom ordensväsendet i mera egentlig bemärkelse. Sålunda stiftade han 12 aug. 1757 sällskapet Fackelbröderna, tydligen efter mönster närmast av det i Kiel. Sällskapet sysslade med bland annat litterära övningar men även med moraliska, filosofiska och »nöjsamma». Det hade tre grader: fackelsvenner, fackelriddare och fackeltändare, hade särskilda dekorationer och ämbetsmännen svarta, grön- eller guldkantade skärp om livet. Som styresman var E. »fackelmästare». I ordens matrikel uppger han sig dessutom vara frimurare, »Riddare av Peruvianska orden, Chevalier de l'Ordre de la Félicité, Chevalier de la Chain e des Pelerins, Tankebyggare och ledamot av Läre- och övnings gillet». Sällskapet Fackelbröderna bestod i fyra år, till 1761. Om en tredje sammanslutning, »Vitterhets-älskare», som E. också skulle ha stiftat, vet man ej mer än han meddelar i ett brev av 5 april 1764, att dessa möttes i hans hem för att bese de lärda utrikes »journaler» och svenskt akademiskt tryck, som E. skaffat till sitt rikhaltiga bibliotek.

E: s främsta ordensverksamhet ägnades åt frimurarna. Dessa hade fått insteg i Sverige genom den loge, som greve Axel Wrede-Sparre upprättade vid mitten av 1730-talet, och under 1740-talet tillkommo nya loger. Som moderloge betraktades dock först S: t Johannes-logen S:t Jean auxiliaire, som inrättades i Stockholm 1752. Bland »bastardloger» tillkom på 1750-talet S: t Johannes-logen S:t Edvard i Stockholm med juvelerare Anders Lijdberg som mästare. Denna loge kom 1757 att omläggas under samarbete med S:t Jean auxiliaire och nykonstituerades i slutet av juni s. å. Redan förut tillhörde E. logen och var 1757 dess ceremonimästare. Det äldre svenska frimureriet fick emellertid ändrad karaktär genom E: s kommande verksamhet, och han blev den egentlige organisatorn av den svenska frimurarorden, som fick tämligen speciella former, sedan ytterligare utvecklade av hertig Karl.

E:s ordensstiftande hade vad frimurarna beträffar börjat redan föregående år, 1756, då han upprättade en skotsk S:t Andreasloge »l'Innocente», den första i sitt slag i Sverige. Han var där stormästare i tolv år, till 1768. Viktigare för ordens utveckling var, att E. 25 dec. 1759 instiftade ordens så kallade storkapitel, varigenom den högsta avdelningen av det svenska frimurarsystemet, omfattande sjunde och högre grader, kom till stånd. E. var här ordensmästare och kvarstod som sådan till 14 maj 1774, då han efterträddes av hertig Karl. E. blev den förste och siste enskilde man, som innehade ämbetet, ty Karl XIII:s efterföljare på svenska tronen ha alltsedan beklätt posten i fråga.

Sedan E. 1 maj 1760 instiftat »Den sjunde S:t Johanneslogen» (stormästare till 1 maj 1783) och därpå organiserat Svenska stora landslogen (1760), blev han i den sistnämnda deputerad landsstormästare (till slutet av 1760-talet, i varje fall avgången före 4 mars 1769). Som sådan var han verksam för inrättande av flera nya loger, bland andra en i Karlskrona.

E: s verksamhet som frimurare har skildrats av J. Rudbeck (se Källor). E. fick även förbindelse med tyska frimurarkretsar, som intresserade sig för de av honom införda formerna för ordenslivet. E. lämnade fullmakt till J. W. von Zinnendorf, som stiftat Stora tyska landslogen, att bilda ett kapitel, men giltigheten härav bestreds sedan av den konkurrerande tyska så kallade Strikta observansen. Det för verksamheten inom Svenska Frimurarorden normgivande blev de så kallade Eckleffska akterna, vilkas tillkomsthistoria ej är utredd; Lamm (se Källor) anser dem ha fabricerats av E. själv, delvis som översättningar av franska skrifter. Även inom frimurarorden strängade E. sin lyra, bland annat då ordens välgörenhet tog sig uttryck i instiftande av dess barnhus i Stockholm 1753, det nuvarande frimurarbarnhuset i Blackeberg, Ängby.

E. ägde ett av Sveriges för sin tid bästa bibliotek, omfattande inkunabler, historia, teologi, vitterhet, akademiskt tryck med mera. Då han kom i ekonomiska svårigheter såldes stora delar därav, särskilt vid en även i Danmark uppmärksammad auktion 1769 (tr. katalog 1768). Resten försåldes 1786 efter hans död.

Samtiden fällde många kritiska omdömen om E. Mest bekant är Schröderheims: »En besynnerlig man: samlade tavlor, utan att känna deras merit, böcker utan att veta deras innehåll, gav sig en air av förmögenhet och dog insolvable, var magnifik och osnygg, talte nästan aldrig annat än frimureri och levde de sista åren uti yttersta crapule. Han utdelade under sin välmakt de s. k. högre graderna. Huru långt hans kunskaper gingo, kan jag ej döma, ehuru jag en tid var mycket lierad med honom och efter hans död blev mästare av hans loge; men jag tror ej, att de gingo särdeles långt... E. förebar, att han fått sina kunskaper av en utländsk officer ...». Schröderheims skarpa omdöme är direkt oriktigt vad angår E: s ekonomi vid dödstillfället, ty oaktat tidigare ekonomiska svårigheter (se ovan) var behållningen i boet ej så ringa, och sin fastighet hade E. kvar. Det förefaller också, som om han knappast kunnat få till stånd ett bibliotek av dylik kvalitet utan allt begrepp om saken. J. C. Stricker anger också E. som »upplyst kännare» av homiletisk litteratur, och I. Fehr betecknar biblioteket som en »i några avseenden bättre vald samling än de allra flesta samtida; och detta lär väl vara en omöjlighet, om han ej känt närmare till böckernas innehåll». Däremot förföll E. vid 1700-talets mitt genom dryckenskap. En bedrövlig bild ger J. H. Lidén efter ett besök hos E. 1768: »Denne herren har ett bland de bästa privata biblioteken i riket och artiga kabinetter; men är nu olyckligtvis alldeles förlorad genom supande; han hade nu redan lagt god grund, ehuru förmiddagen. Är eljest en god och from man. Lever som ungkarl och har mycket ordentligt och snyggt hos sig. Efter helt kort samtal geck jag ned åt Riddarhustorget under betraktande av den usla människohamnen jag nyss lämnade.» Även hertig Karl talar om E:s förkärlek för glaset. Möjligen har E., som Rudbeck velat göra gällande, repat sig något. En tysk frimurare fann honom 1779 »munter, freundschaftlich und vergnügt». De sista åren levde E. emellertid utan verksamhet och under tilltagande sjuklighet.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Handskrifter: Canzlirådet Carl Fredrik af Eckleffs Blandade skrifter. [Renskr. av förf.; innehåller Oder, skaldebrev, satirer . . . och reg.] (KB, sign. V. f. 89). – Ett helt dygn. Barbariske sagor ifrån indianske språket öfvers. af H. H.. .. åhr 1752. [Av E:s hand.] (KB, sign. V. r. 13). – Tusende och en dag eller printsessans af Caschmire händelser. Persiske sagor, öfwers. af C. F. E–ff. [Av E:s hand.] (KB, sign. V. r. 40).

Tryckta arbeten: Ode öfwer friheten. Sthm 1755. 4:o 6 bl. (Anon.) – Tal uti S :t Johannis loge den 7:de til underdånigste firande af ... kron-prins Gustaf Adolphs födelse, hollne den 6 nov. 1778. Sthm 1778. 4 bl. (Tills, med C. Mannercranz). – Dessutom dikter, prosauppsatser och tal i Våra försök m. fl. publikationer; se bibliografi i J. Rudbecks nedan nämnda arb., s. 183 f.; Av Våra försök finnes i KB ett ex. med tillskrivna signaturer och andra anteckningar (KB, sign. V. o. 38:1–3).

Källor och litteratur

Källor: C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, 2:2 (2:a uppl. 1904); G. Castrén, Gustaf Philip Creutz (1917); I. Fehr, Studier i frihetstidens vitterhet (1883); G. F. Gyllenborg, Mitt lefverne 1731–1775, utg. af G. Frunck (1885), s. 22; G. Göthe, Historisk öfversigt af de vittra samfunden i Sverige (1875); E. Hörnström, Anders Odel. En studie i frihetstidens litteratur- och kulturhistoria (1943); G. Iverus, Hertig Karl af Södermanland, Gustav III:s broder, 1 (1925), s. 135, 148; J. Langebek, Breve..., udg. ved H. F. Rordam (1895); J. Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1895); M. Lamm, Upplysningstidens romantik, 2 (1920), s. 16 ff., 29; C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III :s regering, 2 (1896), s. 189 f.; J. Rudbeck, Kanslirådet Karl Fredrik Eckleff (1930); G. Sahlberg, Gustaf Fredrik Gyllenborg, hans liv och diktning under frihetstiden (1943).: E. Schröderheim, Skrifter till konung Gustaf III :s historia (Från tredje Gustafs dagar, utg. af Elof Tegnér, 1, 1892), s. 79; J. C. Stricker, Försök til et swenskt homiletiskt bibliotek, 1 (1767); [C. H. L. Thulstrup], Anteckningar til) svenska frimureriets historia, 1 (1892); O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten. 2 (1920).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Friedrich Eckleff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16582, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16582
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Friedrich Eckleff, urn:sbl:16582, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.