Meriter

1. Carl Axel Egerström, f. 9 mars 1829 på Karlskog, Gryts sn (Ög.), d. 4 nov. 1900 i Glen Mowbray, N. Queensland, Australien. Föräldrar: godsägaren Carl Axel Ulrik Wilhelm Egerström och Inga Charlotta Sommelius. Frivillig som menig i danska armén 30 juni–19 aug. 1848; underofficer vid danska 11:e linjebataljonen 19 aug. 1848–19 aug. 1849; sekundlöjtnant i danska armén 19 aug. 1849; underofficer vid svenska Andra livgrenadjärreg. 1849–maj 1852; vistades i Indien, Nordamerika, Sandwichöarna och Australien 1852–57 samt åren 1859–73 på Fidjiöarna; kapten över försvarskåren i Suva där och led. av Fidjis första parlamentsförsamling; vistades sedan i Australien och Nya Guinea; resident manager vid en stenkolsgruva Coal Cliff söder om Sidney 14 april 1874–febr. 1877; guldgrävare i Norra Queensland (Australien), därhän ankom till Hodgkinsons Goldfield nära staden Thornborough 10 mars 1877 och inköpte där en guldgruva, »The Egerström line of Reef»; led. av kommunalstyrelsen, School Board och Hospital Committee där 10 juni 1890; kvarbodde där till sin död. Dannebrogsman 1849.

G. troligen omkr. 1869 m. en engelska, d. 1873.

Biografi

E:s egendomliga och äventyrsfyllda livsöde har funnit mer än en skildrare och delvis tecknats av honom själv i en bekant, 1859 tryckt reseskildring (se nedan). Han gick i skola i Söderköping, men när dansk-tyska kriget 1848 utbröt, lockades han under inflytande av studentskandinavismens hänförelse att sälla sig till de frivilliga från olika nordiska länder, som kämpade för Danmarks sak. Han stred först som menig men från aug. 1848 som underofficer i fälttåget i Slesvig och Jylland. E. var med i träffningarna vid Sundeved, Kolding och Gudsö samt utmärkte sig genom tapperhet särskilt i slaget vid Fredericia. När de frivilliga i aug. 1849 hemförlovades, fick han sekundlöjtnants rang och Dannebrogsmännens hederstecken. Hemkommen hoppades han på militär karriär men ansåg sig illa bemött och tog avsked från sin underofficerstjänst vid Andra livgrenadjärregementet redan 1852. Därmed började hans växlingsrika liv som lyckoriddare. Arbetet »Borta är bra, men hemma är bäst. Berättelse om en färd till Ostindien, Nord-Amerika, Kalifornien, Sandwichs-öarna och Australien åren 1852–1857» är en mycket underhållande och intressant reseskildring och självbiografi. E. sökte först anställning som militär i England men misslyckades och reste då till Indien, där han landsteg i Kalkutta okt. 1852. Även här misslyckades han vid sitt försök att få deltaga i kriget mot Burma och styrde då kosan till Nordamerika. Han kom i början av 1853 till Boston men for sedan via Kap Horn sjöledes till San Francisco. Han begav sig nu jämte tvenne svenskar till norra guldgruvedistriktet, men utbytet blev ringa, och E. låg sjuk en tid i San Francisco. Efter försök som lantbrukare gav han sig ånyo ut som guld-grävare, nu tillsammans med en jude, en advokat och en präst. men fick snart nog av Kalifornien. E. lämnade Amerika och kom 28 mars 1855 till Honolulu på Hawaii, i vars utmärkta klimat han återvann . hälsan. Här gjorde han bekantskap med den märklige Abraham Fornander (se denne), som gift sig med en hövdingedotter och blev överdomare på Hawaii samt är känd som vetenskapsman. Redan i juli s. å. återvände E. emellertid som guldgrävare till Kalifornien. I sin reseskildring ägnar han mycken uppmärksamhet åt de allmänna politiska, kultur- och naturförhållandena i landet. När rykten kommo om guldfynd i Australien, gick E. febr. 1856 åter till sjöss och kom över Melbourne med diligens till Ballarat i det australiska guldgrävardistriktet. Utbytet blev dock för hans egen del alltjämt ringa. Efter en tid som boskapsuppfödare och fåraherde blev han kontorsbiträde hos en affärsman i staden Dubbo och kom nu i så goda omständigheter, att han blev delägare i affären. Då E. fick underrättelse om sin faders död m. m. hemifrån, drogs han emellertid till Norden och kom 24 mars 1858 tillbaka till Sverige. Han slog sig ned i Söderköping, skrev sin anförda bok och sökte förgäves få en plats i hemlandet. Han varnade sina landsmän för guldgräveriets lockelser. E. drog så åter ut på färd och slog sig ned på Fidjiöarna. Han anlade där på ön Nagara en bomulls- och kaffeplantage. Efter infödingsoroligheter flydde E. till Suva, blev där en ansedd man och medlem av Fidjiöarnas första parlament. Då ett stort passagerarfartyg höll på att gå under i storm utanför Suvas hamn, begav sig E. ut för att söka rädda detta. Han bröt härvid ena benet, förlorade sitt eget fartyg men lyckades föra det större* fartyget i hamn. E. äktade en engelska av god familj men fick snart åter pröva olyckan, då hustrun drunknade vid en fartygsförlisning 1873. Förtvivlad sålde E. sin egendom, reste i Australien och på Nya Guinea, förestod en tid en stenkolsgruva, slog sig 1876 ned i Glen Mowbray (mellan städerna Thornborough och Kingsbury), köpte 1877 guldfyndigheter nära Thornborough och blev nu som äldre en banbrytare för gruvdriften. Han erhöll olika kommunala förtroendeuppdrag och tillbragte i sin stuga den sista delen av sin omväxlande levnad. Reseskildraren E. Hultman skrev om E.: »Ingen, som jag känt under min vistelse i Australien, har varit så allmänt aktad och älskad av sina medmänniskor som han. Även vildarna hyste vördnad för den gamle mannen och betraktade hans lilla trädgård som fridlyst område.» E:s tjuguårige son dog 1890 i malaria. Själv sprängde E. sin grav i klippan nära sitt hus.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

– Brev från E. finnas i släktarkivet på Hanstavik, Södertälje.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Borta är bra, men hemma är bäst. Berättelse om en till Ostindien, Nord-Amerika, Kalifonien, Sandwichs-öarna och Australien åren 1852–1857. I sammandrag efter under resan förda anteckningar; jemte förf. autobiographi. Sthm (tr. Söderköping) 1859. VI, 326 s. – Dessutom resebrev publ. i Östgöta Correspondenten 1850 och i Aftonbladet under 1860-talet.

Källor och litteratur

Källor: O. Kugelbergs urklippssaml., KB. – H. Boeck, Norske, svenske og finske frivillige Officerer og Laeger i den danske Hasr og Flaade i Krigene 1848–50 og 1864 (Personalhist. tidsskr., 10:2, 1935); E:s ovan anförda reseskildring (1859); C. Forsstrand, Svenska lyckoriddare i främmande länder (1916); E. Hultman, Vildar mer eller mindre. Skisser från Australien (1907); K. K:son Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (1906); B. Schöldström, Svenskarne under Dannebrogen 1848–1850 (1903; Skrifter och handlingar utg. genom Svenska autograf sällskapet, 6); dens., Vid pulpeten nr 14 (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Axel Egerström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16641, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16641
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Axel Egerström, urn:sbl:16641, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.