Meriter

Ehrenadler, Daniel, före adlandet Lindemeijer, dp 10 juli 1688 i Stockholm (Nik.), d. efter 1742 i Moskva. Föräldrar: notarien vid Södermalms kämnärsrätt Georg Lindemeijer och Margaretha Wulf, som blev omg. m. hovrättsrådet Johan (Cröger, 1719 adlad) Ehrenadler. Volontär vid Livgardet 18 sept. 1706; deltog i slaget vid Holowczin 1.708 samt blev sårad och fången vid' Pultava 1709 men lyckades s. å. rymma hem; förare vid Livgardet 4 maj-1710; sergeant s. å.; löjtnant vid Skaraborgs reg. 9 mars 1711; kaptenlöjtnant där 21 mars 1.713, konfirmation 13 dec. 1716; sekundkapten där 16 juni 1718; premiärkapten där 13 sept. s. å.; adlad 25 juni 1719 jämte sin styvfader; kapten vid fältartilleriet 5 april 1720; kapten vid artilleriet i Finland 8 maj 1729; gick under kriget 1742 över till ryska armén, major och kommendant, slutligen överste i rysk tjänst.

G. 1) 31 jan. 1714 i Kyrkefalla sn (Skarab.) m. Anna Christina Uggla, f. 9 aug. 1686 på Rottneros, Sunne sn (Värml.), d. 26 febr. 1723 på Esbjörntorp, Varola sn (Skarab.), dotter av ryttmästaren Gustaf Uggla och Elisabeth Björnberg; 2) 24 sept. 1725 i Halmstad m. Sophia Ulrica Ishausen, d. 26 dec. 1764, samt förut g. m. häradshövdingen Anders Dubb, d. 1722.

Biografi

E:s och hans styvfaders upphöjelse i adelsståndet tillkom i samband med Ulrika Eleonoras massadlande 1719 för att bana väg för Fredrik av Hessen till regeringen. Själv blev E. främst känd som översättare, särskilt av Fénelons berömda »Télémaque» (1723). Visserligen hade en översättning därav, utförd av Didrik Granatenflycht, utkommit redan 1721, men E:s var gjord efter en nyare, autentisk upplaga av originalet och betydligt bättre. E. synes ha nedlagt stor omsorg på sitt arbete, bemödat sig om »den allratydeligaste svenska» och att »undvika alla främmande ord», t. o. m. tekniska termer, som »hopetals uti vårt ädla, rena och rika svenska språk infall gjort, och icke mindre fritt än onödigt till stor myckenhet tätt och ofta med mångas missnöje mera missbrukas än brukas». Redan censorn berömde E:s flit med verket, »som intet mindre är rosamt, än nyttigt». E:s språk är ej blott för tiden ovanligt rent utan även synnerligen ledigt och klangfullt (Wrangel). E. förmådde genom ett memorial ridderskapet och adeln (beslut 23 okt. 1723) att inlösa 1,000 exemplar av arbetet för 6,000 dlr km t i och för vidare försäljning. Boken slog mycket an i frihetstidens Sverige både genom sin politiska tendens och sina pedagogiskt-moraliska idéer. I nationalekonomiskt hänseende drev den medveten opposition mot Colberts industrimerkantilism och såg i åkerbruk och boskapsskötsel källan till ett folks välfärd, ivrade för full handelsfrihet och uttalade sig mot yppighet och överflöd; den hade även social tendens, bl. a. syftande till jämnare egendomsfördelning och yrkade på naturenligt levnadssätt. Det är omöjligt att närmare utreda det ekonomiskt -teoretiska inflytande, som E:s översättning av »Télémaque» fick, men boken kan ha bidragit till t. ex. den lantbruksentusiasm, som på 1740-talet fick representanter i män som H. J. Wrede, Th. Ankarcrona och G. F. Leijonancker i Vetenskapsakademiens krets. E. översatte även ett annat franskt arbete av levnadsfilosofisk art (se nedan under Tryckta arbeten).

Längre fram skulle E. avslöja sig som en karaktärslös person, vilken efterlämnat ett bittert och högeligen osympatiskt minne i svensk historia. Som chef för en artilleritrupp av fyrtiotvå man låg E. i juli 1742 på Tavastehus' fästning under överstelöjtnanten Michael von Büttner som kommendant. Under inflytande av den usla krigföringen slappnade moralen även inom fästningsgarnisonen, och rymningarna tilltogo. Büttners närmaste man och förtrogne var E.; båda voro vankelmodiga. Ehuru rykten, att ryska armén nalkades, icke bestyrktes av kunskapare i början av aug., beslöto Büttner och E. likväl att utan försvar uppge slottet. Officerarna fördes bakom ljuset, E. och den bekante Magnus Otto Nordenberg utsändes 16 aug. men påträffade först i Borgå ryske generalen Chr. T. Kinderman. De skickades vidare till fältmarskalken P. von Lacy i Helsingfors, överlämnade garnisonens underkastelseskrift samt avlade trohetsed till ryska kejsarinnan. Sålunda dagtingade Tavastehus – medan ryska armén ännu stod kvar i Nyland. Vid delning av kronans persedlar i Tavastehus begagnade E., dels genom sin son, dels själv konjunkturerna till att oredligt tillskansa sig kronoegendom. Mot sina fd. medofficerare uppträdde E. stolt och förklarade, att han räddat Tavastland från plundring. När E. tillfrågades, hur han kunnat handla som skett, svarade han: »För mig är ingenting omöjligt och efter jag har så många ovänner i Sverige samt... bortkapitulerat denna kåken, den sig dock icke kunde försvara, så vill jag på en gång bliva fri från alltsammans» (Ignatius). Även sonen gick i rysk tjänst; med denne utgick ätten på manssidan 1758.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (översättningar): F. de Salignac de la Mötte Fénelon, Telemacks Ulyssis sons äfventyr, . . . efter den senaste förb. uppläggningen öfwers. D. 1–2. Sthm 1723. 12 bl., 512 s., 1 vikt kartbl.; 8 bl, s. 513–1024, 11 bl. (Övers, anon.; föret, undert.) – [F. H. d'Aubignac], Fruentjmers smycke, uti sinnrika dygde-reglor infattat, til at bibehålla ett godt namn och rykte, efter Aristeas förslag til Celimene. Ifrån franszyskan på swänska ofwers. af D. E. Jönköping 1727. 8 bl., 126 s. (Övers, sign.)

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Krigshist. saml.: handl. rör. ryska kriget 1741–43, vol. 5–6 (krigsrättshandl. rör. Tavastehus kapitulation), RA. – Sveriges ridd. och adels riksdagsprot. fr. o. m. år 1719, 3 (1877), 15 (1901). – G. Clemensson, Släkten Dubb (F. Stenström. Per Dubb och hans livsgärning, 1933), s. 130; K. E. F. Ignatius, Tavastehus slotts öfvergång år 1742 (Histo-riallinen arkisto, 18, 1903); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare (1920–21); K. Petander, De nationalekonomiska åskådningarna i Sverige... 1 (1912), s. 207; G. Schauman, Studier i frihetstidens nationalekonomiska litteratur ... 1718–1740 (Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. 73:1. 1910'): E. Wrangel, Frihetstidens odlingshistoria (1895).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Ehrenadler (Lindemeijer), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16654, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16654
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Ehrenadler (Lindemeijer), urn:sbl:16654, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.