Meriter

6. Carl August Ehrensvärd, den föregåendes broder, f. 5 (ej 4) nov. 1749 i Stockholm (Art.-förs.), d. 24 febr. 1805 där (Klara). Kadett vid Artilleriet 11 jan. 1753; styckjunkare där 26 maj 1762; underlöjtnant 11 aug. 1767; löjtnant vid Lätta dragonkåren 23 mars 1770; kapten där 25 sept. s. å.; sekundmajor 22 maj 1775; överstelöjtnant 6 juni 1777; transporterad till premiärmajor 18 mars 1778; överste i armén 2 juni 1783; envoyé extraordinaire i Madrid 4 sept. 1783–1799; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagen i Norrköping 1800 (led. av hemliga finansutskottet); minister en mission spéciale i London dec. 1800–mars 1801; generalmajor 4 maj 1801; envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire i Paris 23 maj 1801 (instr. 1 juni s. å.)–28 mars 1804; generallöjtnant 25 maj s. å. RSO 1772; KSO 1794; KmstkSO 1799. – Ogift.

Biografi

Friherre Carl E. fick sin militära utbildning vid artilleriet och Lätta dragonerna., Det var på hans förslag 1777, som två av de i Finland förlagda skvadronerna överflyttades till och förenades med de två i Stockholm befintliga. Han var ofta synlig i hovkretsarna mot 1770-talets slut och gjorde sig där känd för »de mest saltade infall» (A. L. Hamilton). Bekant är hans kvicka replik till riksrådinnan grevinnan Ribbing, född Löwen, då hon beklagat sig, emedan dragonerna vid Gripsholm badade tätt utanför hennes fönster. »Äro de helt nakna», frågade E., och på grevinnans jakande svar kom han med invändningen: »var nådig och säg mig, huru vet grevinnan då, att det är dragoner?» E. ansågs vara medelmåttig militär men har otvivelaktigt varit begåvad, såsom även hans senare diplomatbana visar. Däremot gjorde bl. a. hans skärpa honom tydligen på många håll mindre omtyckt. Han karakteriseras av olika samtida även som stolt, kall och misstänksam. Hösten 1779 omtalar Gustav III en E:s benskada, vilken kanske bidragit till att han önskat annan tjänstgöring än den militära. När ministerposten i Madrid blivit ledig 1783, utnämndes i varje fall E. till dess innehavare och satt sedan kvar som sådan ända till 1799. Under E:s ackreditering vid spanska hovet var det särskilt två stora frågor, som sysselsatte honom. Han skulle påskynda och övervaka de segslitna förhandlingarna om ersättning för de svenska fartyg, vilka under nordamerikanska frihetskriget uppbringats av spanjorer och som ej förklarats för god pris. Därjämte fick E. emellertid också i uppdrag att undersöka, om man kunde förmå Spanien att till Sverige avstå någon ö i Västindien. Den 1784 från Frankrike förvärvade ön S:t Barthélemy visade sig nämligen vara högst obetydlig, och man ville gärna ha någon mera och större besittning i dessa trakter. E. ägnade den västindiska frågan stort intresse. Så snart han fått underrättelse om förvärvet av S:t Barthélemy, satte han sig, synbarligen på eget initiativ, i förbindelse med Förenta staternas chargé d'affaires i Madrid Carmichael, som lämnade för framtiden synnerligen värdefulla råd för organisationen av den svenska handeln i Västindien. E. inledde därpå förhandlingar med spanske statsministern greve J. M. Florida Blanca om överlåtelse till Sverige av någon spansk-västindisk ö. En av svårigheterna härvidlag var att finna någon lämplig och för Sverige ej alltför betungande ersättning att bjuda Spanien. E. föreslog då, att man skulle förbinda frågan med de jämsides löpande förhandlingarna i prismålen. Spanska regeringen önskade nämligen nu få dessa mål avgjorda och erbjöd sig att lämna en engångssumma som ersättning för samtliga de svenska fartyg, som uppbringats av spanska örlogsmän. E:s förslag var, att denna ersättning skulle lämnas i form av en västindisk ö och att svenska staten sedan skulle i sin tur ge ersättning åt de undersåtar, som haft del i de uppbringade fartygen. Det verkade dock avkylande i Stockholm, att man i så fall skulle ur statskassan ersätta enskilda undersåtar med betydande belopp. Vidare ansåg man, att de öar, som nämnts från spansk sida, voro alltför obetydliga. Endast om E. kunde förmå spanjorerna att avstå Porto Rico, ville man godtaga detta förslag. Härvid anknöt man till förhandlingar, som på 1770-talet förts mellan Spanien och Sverige om överlåtelse av sistnämnda ö. Sedan spanska regeringen förklarat, att förhandlingarna om landavträdelse skulle medföra åtskilliga svårigheter och fördröja frågans avgörande, beslöt den svenska att avstå från kolonikravet. Man enades slutligen i okt. 1788 om att Sverige i stället skulle erhålla en summa, som i svenskt mynt motsvarade 34,000 rdr specie.

Processerna skulle emellertid fortsätta vid de spanska domstolarna rörande de fartyg, som tagits av spanska kapare. Först 24 okt. 1796 kunde E. rapportera, att prismålen helt avslutats och avgjorts till Sveriges fördel. Regeringen i Stockholm uttalade vid upprepade tillfällen sitt gillande av E:s uppträdande i dessa frågor, och han inhöstade även erkännande som politisk rapportör. Han synes ha haft förmågan att skaffa sig goda informationer och varit i besittning av ett klokt politiskt omdöme, varför hans i depescherna framställda synpunkter svarsvis betecknades som »goda och grundade». Särskild vikt fick givetvis denna del av E:s allmänna verksamhet under de perioder av hans vistelse i Spanien, då Sverige på grund av oroligheterna i Frankrike saknade beskickning i Paris.

Personligen hade E. under dessa år att kämpa med stora ekonomiska svårigheter. Det har framhållits i artikeln om den äldre brodern Gustaf (Gösta) Johan (E. 5), att bröderna saknade egen förmögenhet. För Carl E. blev vistelsen vid det exklusiva spanska hovet betungande, och extra lönetillägg, som han vid flera tillfällen erhöll i samband med större hovfester, voro ej tillräckliga för att avhjälpa bekymren. Möjligen kan det också ligga något i Gösta E:s brev (3 sept. 1781), att brodern Carl »skriver sällan och korta brev men han lärer spela desto oftare och göra sin kur till damerna». I hopp om att kunna förbättra sin affärsställning begärde E. redan 1795 att få en tids tjänstledighet med bibehållen lön. Detta avslogs av kanslipresidenten i skrivelse av 2 jan. 1796, varvid dock E:s traktamente något ökades. När avslaget kom, hade han emellertid redan dragit växlar på den summa han beräknat, att han skulle tjäna in på tjänstledigheten, och löneökningen var ej tillräcklig för att täcka beloppet. E:s ställning blev härigenom ohållbar, och en förnyad begäran om tjänstledighet beviljades genom kanslipresidentens skrivelse 29 juni 1798. E. fick nu aderton månaders permission med bibehållande av större delen av sin lön, och denna tjänstledighet förlängdes senare med ytterligare sex månader (konseljbeslut 20 febr. 1800). Källorna ge däremot ingen bekräftelse, på en (av Ahnfelt tryckt) uppgift av J. C. Barfod, att E. skulle brustit i redovisningen av prismålsmedlen. Hans ekonomiska svårigheter ha tydligen icke berövat honom regeringens förtroende. Kanslipresidentens skrivelser överflöda, som ovan antytts, hela tiden av erkännsamma uttalanden. E. dekorerades tillika såväl 1794 (kanslipresidenten till E. dec. s. å.) med kommendörstecknet av Svärdsorden som vid hemkomsten 1799 med ordens storkors såsom erkänsla för den skicklighet, med vilken han skött sina värv. I slutet av maj 1799 var E. i Malaga färdig att på en »finnskuta» fara till Sverige, reste sedan över England och Hamburg samt var i sept. i Skåne.

E. deltog nu i Norrköpingsriksdagen 1800, där han satt i hemliga finansutskottet. Då s. å. den andra väpnade neutraliteten ingicks mellan Sverige, Danmark, Ryssland och Preussen, blev det nödvändigt att förhandla med England, och E. utsågs att som minister en mission spéciale söka ett närmande i London. Meningen var icke att uppgiva neutralitetsförbundet men väl att söka nå en snabbare lösning av svensk-engelska tvistefrågor. E. anlände till London i dec. s. å. och överlämnade den 17 sitt kreditiv. Han fann snart, att situationen, särskilt på grund av utmanande och förhastade åtgärder från kejsar Pauls av Ryssland sida, innebar svåra problem. Inför engelske utrikesministern W. Grenville försvarade E. konvojerna av svenska fartyg, krävde uppfyllande av traktatenliga förpliktelser också från Englands sida och kritiserade den av Grenville hävdade engelska visitationsrätteai i fråga om utländska fartyg. I de fortsatta förhandlingarna visade E. bestämd hållning och klara linjer, påpekade de av Grenville först förnekade övergrepp, som begåtts, från engelsk sida (två i Engelska kanalen 1798 uppbringade stora, svenska konvojer samt våld i Barcelona), och sökte avvärja Grenvilles anklagelser mot Sverige för att gå i förbund med Ryssland. Förhandlingarna övergingo till skriftväxling med bl. a. en not av 31 dec. 1800 från Grenville, som fordrade besked om Sveriges olika utrikespolitiska engagemang. E. bestred i svarsnot av 10 jan. 1801 engelska regeringens rätt till något slag av förmynderskap över Sveriges relationer till andra makter, liksom han hestred, att förhandlingar mellan Sverige och annan nordisk makt vore liktydiga med fiendskap mot England. Grenville skred emellertid till beslut om beslag på ryska, svenska och danska fartyg i engelska hamnar, inställande av rättegångar i prisfrågorna och kvarhållande av redan utdömda skadeersättningar. I Stockholm gjorde man sig inga illusioner om utgången av förhandlingarna, men man var, såsom kanslipresidenten F. W. Ehrenheim meddelade E., mycket belåten med hans uppförande och hans på en gång fasta och moderata ton. Embargot på svenska fartyg var givetvis obehagligt liksom fortsatta fientliga åtgärder från Englands sida, såsom beslut om beslaglagande av skandinaviska kolonier samt kapande av svenska och danska fartyg. Sverige svarade med beslag på engelska fartyg i svenska hamnar. E. fick befallning att överlämna Petersburgkonventionen vid sin avskedsaudiens. Grenvilles fall i febr., då han i W. Pitt d.y:s ministär ersattes av Ch. Hawkesbury, ingav E. nytt hopp, men Pitt och Hawkesbury intogo samma hållning som Grenville. E. protesterade nu mot de nya engelska uppbringningarna av svenska fartyg och begärde sina pass, som han erhöll 24 mars, samt avreste en vecka senare från London. E:s mission hade i varje fall den nyttan med sig, att man i Stockholm fick noggranna underrättelser om stämningen i England, regeringens avsikter och de engelska flottrustningarna, vilka påskyndade motrustningar i Sverige.

Det förtroende E:s hållning ingivit gav anledning till hans placering på en än mer utsatt och i flera avseenden svår och obehaglig post, nämligen såsom svensk minister hos franska republikens regering i Paris. Englands övergrepp genom slaget på Köpenhamns redd 2 april 1801 fick till följd Danmarks avfall, och i slutet av mars hade kejsar Paul mördats, med därav föranlett ryskt systemskifte. Det engelska hotet mot Karlskrona i slutet av april avvärjdes dock genom ingripande av Alexander I. Med engelskryska fördraget s. å. upphörde i själva verket neutralitetsförburidet att finnas till, och Sverige fick bordlägga skadeståndsanspråken på England. Omedelbart efter kejsarmordet hade Gustav IV Adolf beslutat sig för närmande till förste konsuln Bonaparte, som å sin sida sökte bundsförvanter för att inringa England. Början gjordes med ackreditering av ministrar, i det J. F. de Bourgoing utsågs till fransk representant i Stockholm, och E. fick ministerposten i Paris genom kreditiv i slutet av maj. E:s uppgift var närmast av orienterande natur, ehuru konungen ej dolde sin önskan om verkligt svensk-franskt förbund, varjämte E. skulle verka för ökat handelsutbyte. Han ankom till Paris i slutet av juli och hade audiens hos förste konsuln 5 aug. Emellertid åsidosattes E. i viss mån snart av konungen på så sätt, att den senare gav Carl Göran Bonde (se denne) uppdrag (maj 1801) som hemlig diplomatisk agent i Paris. E. ålades att introducera Bonde där men kom själv ej i gott förhållande till honom. E. inrapporterade Danmarks utnyttjande i Paris av läget till sin fördel men ansåg sig ha stämt Bonaparte betydligt välvilligare än förut mot Sverige. Samtidigt observerade E. dock den franska benägenheten alt närma sig Ryssland och den allmänna fredsstämningen. I början av okt. 1801 skrev E., att Talleyrand avsåg en »allmännare förbindelse» mellan de tre nordiska hoven och Frankrike, vilket föranledde E. att yrka på svensk-fransk förbindelse utan dansk medverkan. För sin del tillrådde E. konungen att »ej för nära förbinda sitt öde med republikens» för att icke indragas i de långt ifrån avslutade kontinentala striderna. I Stockholm upptogs åter kolonifrågan på grund av missnöjet med S: t Bärthélemy. Man ville återlämna ön till Frankrike för att nå en fransk intervention hos spanska regeringen till förmån för avträdande till Sverige av Porto Rico. E., som väl haft nog av kolonifrågan under Madridtiden, fann förslaget, så hopplöst, att han ej ens vågade framföra det. Numera vet man emellertid, att Talleyrand icke tycks ha varit alldeles oemottaglig för dylika förslag. De franskengelska fredspreliminärerna okt. 1801 och freden i Amiens mars 1802 ändrade det allmänna läget därhän, att Bonde återkallades våren s. å. utan att ha nått avsett resultat. Efter Bondes hemkomst fick man i Stockholm för sig, att E:s nära förbindelse med ryske ministern Markov, som var avgjord motståndare till Sverige, samt E:s personligen kalla väsen och misstänksamhet bidragit till underhandlingamas misslyckande, varför man ville hemkalla E. Franska regeringen uttalade emellertid sitt uttryckliga förtroende för E. (juni 1802), och förslaget förföll. At E. uppdrogs nu att verka i första hand för svensk-fransk handelstraktat. Arbetet försvårades genom strid om fransmännens nederlagsfrihet i Sverige, vilken regeringen i Stockholm ej önskade fullt bevilja, varpå Bonaparte hotade med ökad tull på utländskt järn, mot vilket E. i sin tur protesterade. Själv tillrådde E. tills vidare svensk passivitet i avvaktan på franska initiativ. Sverige misslyckades således både i politiskt och kommersiellt hänseende i fråga om närmande till Frankrike. I stället igångsatta underhandlingar med England vållade fransk oro 1802, regeringen i Stockholm förde i verkligheten ett dubbelspel, men man lyckades för tillfället lugna Bonaparte. E. hade samtidigt svårigheter dels i etikettväg, på grund av förste konsulns ömtålighet, dels genom Bonapartes uttalade kritik mot Sveriges uppträdande i Regensburg i tyska riksfrågor. E. fick nu order att hota med att lämna Paris, men schismen bilades tillfälligt. De yttre artigheterna kunde dock ej skyla, att Sverige och Frankrike nu slutgiltigt orienterat sig åt skilda håll. Konungens vistelse i Baden 1803–04 och utvecklingen i Frankrike gåvo snart anledning till full brytning. Då Bonaparte våren 1804 lät gripa hertigen av Enghien på baden-sisk mark och föra honom fängslad till Frankrike, protesterade E. enligt order hos Talleyrand. Mordet på hertigen i slutet av mars fullbordade brytningen, ty Gustav IV Adolf rappellerade omedelbart E. Denne föreställde dock konungen, att om platsen lämnades helt vakant, kunde detta fattas som fredsbrott samt utverkade, att orientalisten J. D. Åkerblad blev tf. chargé d'affaires. I själva verket hade E. strax förut begärt ett års tjänstledighet och fick således sin önskan uppfylld. Redan i juli 1803 nämner f. ö. C. G. von Brinkman i brev till L. von Engeström, att E. »torde vara ledsen» vid sin ställning i Paris och berättar, hur denne fått utstå, att Bonaparte i hans och andras närvaro högt uttalat sig om Sverige som en »puissance du troisième ordre», som ej borde glömma, vad man vore skyldig Frankrike. Hemkommen belönades E. med generallöjtnantsfullmakt. Han hade erbjudits ministerposten i Berlin men avböjt av hälsoskäl och skrev i en depesch (på franska) till Gustaf Lagerbjelke härom: »Man måste vid en viss ålder göra så att säga ett uppehåll mellan livet och döden. Det finns så många människor, som älska att inneha ett ämbete, därför bör väl någon veta att dra sig tillbaka en kvart för tidigt – härvidlag gäller det högst några minuter.» E. spådde rätt – inom ett år var han död. Konungen bekostade hans jordfästning i Riddarholmskyrkan 2 mars 1805, varvid Lagerbjelke höll minnestalet.

Generalamiralen Carl August E., som hade mycken sympati för kusinen Carl E., har uttalat sig om honom i ett brev sept. 1799 på sitt något orakelmässiga sätt. Han karakteriserar E. som »grund kvick» och antyder, att E. tidigare varit skarp mot andra men nu häri troligen ändrat sig: »Jag tror hans snille mera utspätt med själva konsten att leva, det vill säga leva med svage, älskansvärde, i stället ätt förut i Sverget han alltid krigade med svagheten i dålighets dräkten och drog fullkomlighetssvärdet i stället för nu jämknings och billighets måttstocken». Även om E:s uppträdande vid riksdagen 1800 gav Johan von Engeström anledning att tala om honom som »lömsk» och »bitter», har E. tydligen på sina krävande diplomatposter visat en icke ringa talang, på en gång fast och försiktig. Gustaf Lagerbjelke, som kände E. väl, karakteriserar honom såsom beskickningschef i Paris med orden, att »tous ses actes furent des modèles de raison, de zèle et de dignité». Att E. icke lyckades genomdriva sin regerings olika önskemål i London och Paris berodde, såsom ovan visats, på omständigheter, över vilka ingen minister där kunnat vara herre. E. hade sin släkts bildningsintressen. Uppsala univ.-bibliotek inköpte 1807 från hans stärbhus 262 band spansk litteratur.

Författare

Bengt Hildebrand. Ingegerd Hildebrand.

Arkivuppgifter

E:s depescher till K. M:t finnas i Hispanica (14 vol.), Anglica och Gallica i Riksarkivet. Brev från E. till generalamiralen greve C. A. Ehrensvärd och till L. von Engeström finnas i K. biblioteket; där finnas även två kortare res-journaler av E: s hand över hans färd Paris–Madrid 1784 och Malaga–England 1799 (sign. M. 237). Några brev till Gustav III (F 431 och 500) samt strödda brev till andra adressater finnas i Uppsala univ.-bibliotek. I Stafsunds arkiv finnas två foliobuntar med papper, härrörande från E., bl. a. avskrifter av olika hans depescher, brev till honom m. m.

Källor och litteratur

Källor: ovan nämnda handlingar i RA, KB, UB och Stafsunds arkiv; Krigsexp:s och Utrikesexp:s registr., Kanslipresidentens arkiv: koncept t., beskickningen i Madrid 1784–98 samt skrivelser t. Fr. Sparre (från Le Roux och de la Salle), Konseljprot. i utrikesärenden 1800, RA; Kammarkollegii oordnade handlingar 322, KA; Artilleriförs:s födelse- o. dopbok, Klara förs:s död- o. begravn.-bok, Stockholms stadsarkiv. – [J. C. Barfod], Hittills okändaanteckningar .. . (Ur sv. hofvets och aristokratiens lif, utg. af A. Ahnfelt, 6, 1882); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 7 (1936); C. A. Ehrensvärd,. Brev, utg. av Gunhild Bergh, 1–2 (1916–17); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, utg. af E. V. Montan, D. 1 (2:a uppl.)–2 (1878); Några brev från Gustaf Johan Ehrensvärd till Carl August Ehrensvärd, meddel. av Gunhild Bergh (Personhist. tidskr., 23, 1922); J. von Engeström, Historiska anteckningar och bref... 1771–1805, utg. af E. V. Montan (1877); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, utg. af Elof Tegnér, 2 (1876); F. A. von Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 4 (1869), s. 308; A. L. Hamilton, Anekdoter till sv. historien under-Gustaf III:s regering, utg. af O. Levertin (Sv. memoarer och bref, 4, 1901): G. Lagerbjelke, Tal hållit vid . . . general-löjtnantens . . . friherre Carl Aug. Ehrensvärds jordfästning... 2 mars 1805 (1805); [dens.], Notice biographique-sur la carriére politique du comte Gustave Lagerbjelke (1867), s. 16, 21. – C. von Bonsdorff, Gustav Mauritz Armfelt, 2 (1931); J. J. A. Ehrensvärd, Carl August Ehrensvärds förhållande till fränderna Gustaf Johan och Carl Ehrensvärd belyst af hittills outgifna bref (Sv. autograf sällskapets tidskr., 2, 1889–97); Hugo Larsson, Sveriges deltagande i den väpnade neutraliteten. 1800–1801 (1888); Sigrid Leijonhufvud, Två människoöden(1927); H.Lundh, Gustaf IV Adolf och Sveriges "utrikespolitik 1801–1804 (1926); J. W. Nilsson, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike under Gustaf IV Adolf (1899); C. Sprinchorn, Sjuttonhundratalets svenska kolonisationsplaner (Hist. tidskr., 43, 1923); Svend Dahls bibliotekshandbok, utg. av S. E. Bring, 2 (1931), s. 171; Lydia Wahlström, Gustavianska studier (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl August Ehrensvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16734, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Ingegerd Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16734
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl August Ehrensvärd, urn:sbl:16734, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Ingegerd Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.