Meriter

2. Abraham van Eijck, den föreg:s son, f. 20 jan. 1620, d. 30 juli 1677 i Göteborg. Handlande i Stockholm omkr. 1644; sockerbagare och grundare av ett sockerraffinaderi där (privilegium 23 juni 1647); direktör i det 11 aug. 1662 privilegierade Generalfaktorikontoret; e. o. kommissarie i Kommerskollegium 16 mars 1665; kommersepresident i Göteborg 6 mars 1667; led. av myntkommissionerna 2 nov. 1663 och 18 sept. 1666; led. av borgarståndet vid riksdagen 1668; adlad 16 dec. 1672 med namnet von Eich, men bibehöll sin gamla namnform; bevistade riksdagen 1676.

G. 1) m. N. N., om vilken uppgifter i övrigt saknas, begr. nyåret 1652 i Stockholm (Maria); 2) m. Sara de Witte, f. 1625, d. i mars 1680 i Göteborg och begr. i Kristine kyrka, dotter av holländaren Arnoult de Witte och Catharina van den Borgaert.

Biografi

Om E:s ungdomsår är föga känt, men under dessa har han tydligen vunnit god kännedom om de ekonomiskt ledande västeuropeiska länderna, Holland, Frankrike, England och Portugal. Han tillhörde andra generationen av de invandrade holländarna och var själv knappast mer än halvt försvenskad. Hans bevarade brev äro avfattade än på holländska och tyska, än på svenska, som han behärskade ganska väl. Troligen var E. reformert. Hans hus i hörnet av S:t Paulsgatan och Återvändsgränden i Maria församling, holländarnas gamla högborg i Stockholm, var i varje fall 1678 – året efter E:s död, då huset ännu innehades av hans änka – en samlingsplats för gudstjänstfirande holländsk-reformerta.

Elvaårig förlorade E. sin far. Barnens uppfostran leddes av modern. Genom sin äldre syster Margaretas (f. 6 dec. 1613, d. 29 april 1670) giftermål 6 nov. 1633 med handlanden i Stockholm Hans Carsten vann E. anknytning till huvudstadens tyska borgerskap. Själv påträffas E. första gången som handlande där i bolagsjournalen 1644. Möjligen har han redan vid 1640-talets mitt förvärvat burskap; 30 aug. 1651 kallas han i varje fall av K. M:t för borgare i Stockholm. Om han vunnit burskap som handlande eller hantverkare är ovisst; redan på 1640-talet framträder han också som sockerbagare.

Enligt adelns ättartavlor och de uppslagsverk, som bygga på dem, skulle E. redan under Kristinas tid ha gjort stora försträckningar till kronan samt medverkat till att upprätta svavel-, vitriol- och alunbruk. Uppgifterna, som ytterst torde återgå till A. A. von Stiernmans adelsmatrikel 1754, äro dock knappast fullt riktiga. Visserligen visar t. ex. Stockholms tolagsjournal 1648, att den alldeles övervägande delen av E:s ganska obetydliga export bestod av vitriol och svavel, men dessa exportvaror har han sannolikt fått från det gamla Dylta bruk i Närke. För år 1653 finnas uppgifter om att E. hade ingått kontrakt med kronan om att övertaga 11 skeppund vitriol av kronotionden från detta i avräkning på sin kronofordran. Denna var ganska blygsam. Sina förbindelser med Dylta bruk upprätthöll E. ännu 1665, då han enligt Kammarkollegii order fick uppbära all den vitriol, som fanns i behåll vid bruket. Efter allt att döma var E:s ställning som industriidkare och köpman relativt obetydlig ända inemot 1660-talet.

Den enda industri, inom vilken man med säkerhet vet, att E. uppträtt som pionjär, är sockerindustrien. Vid återkomsten från ett besök i Frankrike 1645 eller 1646 medförde E. en mästare för ett planerat sockerraffinaderi och importerade något senare vissa partier råsocker. Han anhöll därefter upprepade gånger hos Axel Oxenstierna om fabriksprivilegier. Dessa beviljades 23 juni 1647. E. och hans kompanjon Willem Wassenberg (Wessenberg, d. trol. 1667), även denne av holländsk börd, förlade sitt sockerbruk, det första i Sverige, till Kungsholmen. Den 3 okt. 1649 var det troligen redan i gång. Denna dag erhöll nämligen E. beställning på »800 pund refinada och 100 pund candisbröd» för K. M:ts hovhållning. Även under 1650-talet försåg sockerbagaren E. Kristina och hennes hov med socker, ännu en sällsynt lyxvara, förbehållen de förmögnare i samhället. Ett nytt sockerbruk i Stockholm grundades 1661 av Gilius Simons och dennes medparticipanter. E. och Wassenberg nedlade något år därefter sin verksamhet och bildade tillsammans med Simons ett gemensamt sockerkompani. Dettas sockerbruk uppbyggdes vid 1660-talets mitt på Södermalm. Det är dock ovisst, om E. någon längre tid var medintressent i företaget.

Tillsammans med en annan kompanjon, Jöran Gerner, tog E. initiativ till en av de äldsta stenkolsfyrarna i Sverige. Den 30 aug. 1651. erhöllo de K. privilegium på att få upprätta en fyrbåk vid Landsort med rätt att till bestridande av kostnaderna få uppbära tre öre smt av varje inkommande och utgående handelsfartyg. Fyren hade knappast börjat sin verksamhet, förrän holländarna klagade över E:s dryga avgifter. I mars 1652 beslöt K. M:t, att fyren skulle nedläggas, »efter hon besvärar commercierna och föga båtar». Främst ägnade sig E. dock åt sin handelsrörelse. Länge synes denna til icke obetydlig del ha varit kommissionshandel. Bland E:s kommittenter märkas bl. a. räntmästaren Börje Cronberg och diplomaten Johan Fredrik von Friesendorff; förbindelsen med dem kom att väsentligt underlätta E:s väg fram till anseende och rikedom.

E:s affärsförbindelser med Börje Cronberg sträckte sig tillbaka åtminstone till 1656. I närmare personlig kontakt stodo de under E:s vistelse i Amsterdam 1661–62 samtidigt med räntmästarens svårt insjuknade maka. E. och hans hustru drogo försorg om hennes vård. Det var också han, som 3 dec. 1661 avsände dödsbudet.

Redan före sin återkomst till Sverige 1662 synes E. ha nära associerat sig med von Friesendorff. Först förbindelsen med denne torde ha fört E. upp i storköpmännens krets. Friesendorff var vid denna tid ännu den politiskt inflytelserikare av de två. Hans ekonomiska ställning ansågs även solidare. Särskilt var det betydelsefullt, att. han kunde påräkna rikskanslern M. G. De la Gardies stöd. Det var Friesendorff, som 18 juni 1662 inför rådet utförligt utvecklade, hur den svenska handeln skulle främjas och organiseras genom det av honom planerade Generalfaktorikontoret. Han utverkade också samma dag rådets fullmakt för sig och E. »att inrätta commercieväsendet», likaså privilegierna för kontoret 11 aug. s. å. Inställningen mot E. var i rådet mera skeptisk. Friesendorff måste på riksskattmästarens begäran förbinda sig att avkräva E. en revers, att denne »intet härifrån skall resa, sedan han haver njutit någon nytta av detta verket och göra såsom Louis De Geer haver gjort».

En överdriven uppfattning om E:s insats har från von Stiernmans adelsmatrikel vunnit insteg i litteraturen. Stiernman hade i tredje delen av sin bekanta »Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar ang. Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie» (1753) tryckt privilegiet för Generalfaktorikontoret och överflyttade dess uppslag på E. utan att se, att vad han framställt som ett verk av E. i stället till stor del har varit och förblivit blotta projekt av von Friesendorff. E. har dock verkligen fått de utländska faktorikontoren till stånd. Med pass och instruktion av K. M:t, daterade 11 aug. 1662, samt rekommendationsbrev till konungarna i Frankrike och England avreste han utomlands. Han avslöt kontrakt med köpmän, i Helsingör, Hamburg, Amsterdam, Dunkerque, Rouen, Paris, Nantes, La Rochelle, Bordeaux, Lissabon och London. De åtogo sig att mot provision bli svenska faktorer. E. har senare uppgett, att han vid hemkomsten 1663 framvisade kontrakten i rådet och av regeringen tackades för sitt arbete.

Organisatoriskt var Generalfaktorikontoret, i den mån det förverkligades, nära besläktat med handelskompanierna. Liksom dessa bestod kontoret av ett flertal intressenter, varav dock blott de två direktörerna von Friesendorff och E. äro namngivna. Kontoret blev även i verkligheten en form för monopolhandel. Tomt för huvudkontorets byggnader ställdes av staten till förfogande på Ryssgården vid Södermalmstorg, medan faktorikontoren utomlands, vilka samtidigt tjänstgjorde som ett slags konsulat, togos i statens beskydd och försågos med svenska riksvapnet. Enligt privilegierna överlämnades till kontoret all kommissionshandel såväl för kronan som för tjäru- och skeppskompanierna samt ställdes under dess förvaltning de kontanta penningmedel, som kunde tillfalla kronan utomlands. Viktigast av de statsmonopol kontoret verkligen lyckades slå under sig var styckehandeln, d. v. s. exporten av i riket tillverkade kanoner. Det var von Friesendorff, som redan 1662 med stöd främst av rikskanslern lyckades beröva Börje Grönberg denna. År 1665 undanträngde kontoret de båda kompanjonerna och storköpmännen Joachim Potter (adlad Lillienhoff) och Henrik Thun (adlad Rosenström) från »direktionen av den fransöske handeln». Denna innebar, att kontoret övertog kronans utfästelse i senaste handelstraktat med Frankrike att anskaffa och i Göteborg leverera betydande kvantiteter koppar, spik och fartygsammunition m. m. till ett belopp av 114,000 rdr (456,000 dlr kmt.) samt även erhöll importmonopol beträffande vissa kontraherade franska varor, främst konjak, viner, papper och tyger. Utom tullättnader och andra förmåner tilldelades kontoret rätten att bestämma, vilka hel- och halvfria samt även helt ofria fartyg, som skulle få deltaga i handeln mellan Frankrike och Sverige. Dessa fartyg åtnjöto alla helfrihet och erlade tull efter den tullsats, som var gällande vid traktatens ingående. Att kontorets direktörer på olika sätt kunde utnyttja dessa privilegier till privat vinning är uppenbart. Bestämda uppgifter om att E. gjort detta finnas också. Åren 1664–65 hade kontoret dessutom uppbörden och förvaltningen av de franska subsidierna, 100,000 rdr per år, om hand. Mera tillfällig karaktär hade ett kontrakt, som E. och von Friesendorff 1666 ingingo med kronan om import av 60,000 tunnor salt. Det var föranlett av saltbristen under det engelsk-holländska sjökriget 1665–67. Det väckte dock missnöje bland andra storköpmän, såsom Henrik Thun, att de härvid även fingo nyttja sex av kronans fartyg med deras manskap. Frakter och löner hade stigit kraftigt genom kriget, varför det blev svårt för andra att konkurrera med dem. Överhuvudtaget sågs Generalfaktorikontoret liksom mot- svarande monopolistiska företag på många håll med ovilja. Redan vid riksdagen i Stockholm 1664 klagade borgerskapet över att kontoret var det till men och skada.

Generalfaktorikontoret blev dock icke endast ett vanligt handelskompani. Så kan t. ex. nämnas, att till kontoret 1663 knöts en auktionskammare, som efter vad ett par bevarade auktionslistor visa även trädde i verksamhet. Förmodligen var den ett led i de av von Friesendorff skisserade planerna att göra kontoret till ett kreditinstitut för handeln och har måhända spelat en viss roll som förebild för Stockholms auktionsverk, som tillkom 1674. Även edsvurna mäklare ha varit knutna till kontoret. Den 17 okt. 1664 klagade E. inför magistraten, att dettas ensamrätt att utse mäklare och förrätta utrop icke respekterades.

E:s roll inom Generalfaktorikontoret synes redan tidigt ha blivit den egentlige affärsledarens. Han hade i varje fall senast 1665 kassan och räkenskaperna om hand. I de många konflikter, som kontorets verksamhet gav upphov till, är det vanligen E. samt hans bokhållare och systerson Andries Struijs, som framträda såsom dess representanter, mera sällan von Friesendorff. Särskilt gäller detta styckehandeln och underhandlingarna med brukspatronerna.

Enligt K. M:ts beslut 5 sept. 1662 skulle styckehandeln från 1 nov. s. å. övergå från Börje Cronberg till de nya kommitterade. Instruktion för dessa utfärdades 28 okt. Först 10 dec. reglerade dock Kammarkollegium närmare villkoren för överlåtelsen. De köpmän, åt vilka styckehandeln anförtroddes, skulle samtidigt vara styckebrukens förläggare. Kammarkollegii motstånd mot planerna att överlämna handeln till von Friesendorff och E. hade bl. a. motiverats med tvivel på den senares förmögenhetsställning. I bruksägarnas ofta återkommande klagomål mot E: s förvaltning av styckehandeln framhölls dels den stora kassationen av stycken, dels den sena och otillfredsställande betalningen. Då tre av bruksägarna, Gillis De Besche (för Nävekvarn), Jean De Geer (för Finspång) och Henrik Lohe (för Åker) 23 okt. 1665 voro uppkallade i Kommerskollegium, förklarade de rentut, att orsaken härtill var E:s beroende av sina holländska förläggare. Med dessas pengar hade han satt »Börje Olofsson utur och sig och sina kamrater i styckehandeln». Härmed åsyftas troligen den summa, 800,000 dlr smt, som E. och von Friesendorff enligt Kammarkollegii resolution 10 dec. 1662 skulle erlägga till Börje Cronberg i betalning för 24,692 skeppund järnstycken, som denne kort förut hade exporterat till Holland men ännu ej avyttrat (i verkligheten erlade de omkr. 786,000 dlr för 23,537 skeppund. En liknande uppfattning om E: s svaga ekonomi möter t. ex. hos assessorn i Kommerskollegium E. Rosenholm. E. och hans kompanjon, yttrade denne 1665, »säga väl av sig, tala om miljoner, hava i mellertid ingen kredit utan krakela och träta med dem de få göra med». E. hade utan tvivel vissa svårigheter med styckehandeln. Att kassationen var stor medgav han själv men lade skulden dels på styckebruken, som göto dålig vara, dels på de franska och holländska beställarna, som proberade styckena alltför strängt. Konkurrensen från kanongjuterier vid Rhen och Biscaya uppgavs ha blivit allvarligare. Under det engelsk-holländska sjökriget 1665–67 försvårade den engelska flottan exporten till Holland. E. måste även finna sig i att flera undantag gjordes i handelsmonopolet till förmån för enskilda bruksägare, Jean De Geer, Börje Cronberg och pfalzgreven Adolf Johan. Trots detta, synes styckehandeln ha varit en mycket god affär, åtminstone under krigsåren 1665–67, då den svenska handeln och sjöfarten även i övrigt hade lysande konjunkturer. Enligt siffror, som E. framlade 1667, skulle försäljningen av stycken 1 nov. 1662–1 nov. 1666 (oberäknat vad som övertagits av Börje Cronberg) ha uppgått till 69,534 skeppund varav de två första åren i genomsnitt 12,554 skeppund pr år, de två senare 22,213 skeppund. Krigsåren skulle alltså ha medfört i det närmaste en fördubbling av styckeförsäljningen. Ett vittnesbörd om exportens tillväxt dessa år är ett uttalande 19 okt. 1668 av räntmästaren Börje Cronberg, E:s fiende alltsedan han berövats styckehandeln. Han förehöll Kammarkollegiet, huru stor vinst E. hade haft av handeln »i desse förflutne krigstiderne» och bedyrade, att om han hade haft handeln de tiderna, skulle kronans vinst ha blivit dubbelt så stor och han ändock förbehållit sig sin vinst, »däremot nu likvisst E. alltsammans stuckit uti sin pung». Den största avnämaren var Holland, därnäst Frankrike, vars örlogsflotta befann sig under stark utbyggnad; ett kontrakt av 15 febr. 1665 gällde 600 järnstycken av olika kaliber, tillsammans omkr. 7,500 skeppund. Fredsslutet 1667 synes ha drabbat styckehandeln hårt. E. och von Friesendorff måste i början av 1669 avstå den till Riksbanken, som åter lät driva den genom Börje Cronberg. Då var de stora vinsternas tid emellertid definitivt förbi. Generalfaktorikontoret synes efter förlusten av styckehandeln och von Friesendorffs död s. å. ha tvinat bort. Dess mellanhavanden med kronan ledde emellertid till långvariga processer, som slutgiltigt avgjordes först efter E:s död.

Först under 1660-talet, då E. tack vare monopol och lysande handelskonjunkturer ryckte upp i storköpmännens krets, började han få nämnvärd betydelse som långivare till kronan. Som sådan stod han dock långt tillbaka för män som Börje Cronberg, Joachim Potter, Henrik Thun och även andra, mindre kända. E:s försträckningar rörde sig i regel om relativt små belopp – bland de större, märkas 1665 40,000 rdr till Riksbanken för inlösen av dess kreditivsedlar, 1668 13,000 dlr smt till pfalzgreve Adolf Johan och 8,000 rdr till utrustandet av Jöran Flemings ambassad till Rijswijk. Lånen voro i regel kortfristiga, och E. förstod att göra sig betald av styckehandelsvinsten och de franska subsidiemedlen samt genom avkortningar i tullen för importerade handelsvaror. I rikshuvudböckerna 1667–68 pendlar hans kronofordran mellan 30,000 och 35,000 dlr smt.

Liksom tidigare von Friesendorff hade E. intima förbindelser med M. G. De la Gardie. Det var på dennes förslag han 6 mars 1667 utnämndes till kommersepresident i Göteborg. Inom regeringen ville man till posten ha en kapitalist, som kunde befrämja handeln och vore obunden av de lokala magistratsintressena. På sin nya post visade E. ett livligt intresse för staden, dess näringar och förvaltning, även om han i många fall icke lyckades förverkliga sina förslag, såsom att inrätta »en general penninge kassa och bank» samt regelbunden sjötrafik mellan Göteborg och Stockholm. I stadens handel och sjöfart hade E. en ledande ställning och ägde själv en stor del av dess tonnage. Han synes även hänsynslöst ha utnyttjat sin kapitalmakt och ställning såsom kommersepresident samt kunde genom sitt vunna adelskap göra anspråk på att få tillgodonjuta adelns ekonomiska privilegier. Borgerskapets misstro mot magistraten kom därigenom i dess inställning till E. att skärpas till utpräglad ovilja, vartill demies adelskap och högfärdiga låter ytterligare bidrogo. Vid riksdagen i Stockholm 1668, där E. var magistratens ombud, David Amija borgerskapets, tog sig spänningen mellan dem uppseendeväckande uttryck. Av regeringen anlitades E. i åtskilliga uppdrag. Under krigsåren på 1670-talet förmedlade han Göteborgsköpmännens leveranser av krigsförnödenheter till kronan, kläde, krut, holländska gevär m. m. Tillsammans med assessorn Niclas von Preutz verkade han energiskt för att. utrusta amiralen frih. E. Siöblads eskader i Göteborg. Han gjorde även försträckningar till kronan och skänkte .slutligen i jan. 1676 »av en trogen devolion och nit för vår och kronans tjänst» 20,000 dlr kmt »till ett visst och högnödigt behov» mot att han och hans hustru under livstiden erhöllo 10 % ränta å kapitalet. E. begrovs i Kristine kyrka i Göte- hans vapen uppsattes.

Författare

G. Utterström.

Arkivuppgifter

Brev från E. till Axel Oxen- stierna, Magnus Gabriel De la Gardie och Börje Cronberg finnas i Riksarkivet.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Rådsprot, Riksregistr, Traktater: Frankrike n:o 23 A, Justitierevisionen: revisionsakter 20 mars 1673, 5 febr, 30 juni o. 20 juli, 1680; Handel och sjöfart: vol. 7, 38, Tullväsen, vol. 25, Brev till Axel Oxenstierna ser. B, M. G. De la Gardies samling, Bergskollegii prot. Bergverksrelationer, allmänna: handlingar ang. styckegjutningen och styckehandeln 1665 och 1668, Kommerskollegii prot, Libri causarum 108:4, 119:1:13, 122:8:17, RA; Kammarkollegii prot, registr, diarier, kontrakter, Rikshuvudb.öcker och journaler, Börje Cronbergs samling: huvudböcker, inkomna skrivelser, KA; Civil-prot. Stadens enskilda prot, Registratur (stadssekr.), Civilakter, Överståthållarens brev till magistraten, Verifikationer till stadens räkenskaper (tolagsjour-naler, kontributionslängder), Bouppteckning 1667: 845, Register till Maria församlings döda 1634–1655, Stockholms stadsarkiv; Nordin 392, nr 44, UB. – Svenska riksrådets protokoll, 14–15 (1916–20); Borgarståndets riksdagsprotokoll före frihetstiden (1933); A. A. von Stiernman, Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar etc. angående Sweriges rikes commerce, politie och oeconomie. . . 3 (1753). – H. Almquist, Göteborgs historia, 1 (1929); J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten (1912–15); W. Berg, Samlingar till Göteborgs historia, 1 (1882–84); Chr. Bezelius, Der Liebhaber Gottes Freudigkeit im Leben und Todt . . . Bei christlicher Leichbegängniss der Weiland gottesfiirchtigen, viel-ehrn und tugendreichen Matron Fr. Margareta von Eick . . . 11670]; G. Bodman, Göteborgs äldre industri (1923); S. Brisman, Den Palmstruchska banken och riksens ständers bank under den karolinska tiden (Sveriges riksbank 1668—1918, 1, 1918); J. Elers, Stockholm, 3 (1801); B. Fahlborg, Ett blad ur den svenska handelsflottans historia (Hist. tidskr, 43, 1923); J. A. Flintberg, Bruks-idkares, städers och borgerskaps ömse förmoner och skyldigheter... 2 (1789); G. W. Kernkamp, Vorslag van een onderzock in Zweden (1903); Livländische Jahr-biicher, 3:2 (1782); A. Schönberg, Bref om hof- och commercerådet J. F. von Friesendorf och det af honom 1662 uprättade Gen. Factorie-Contoir (Nya svenska biblioteket, 1:2, 1762); A. A. von Stiernman, Matrikel öfwer Swea. rikes ridderskap och adel, 1 (1754); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); G. Wittrock, Karl XI :s förmyndares finanspolitik, [1–2] (1914–17); O[tto] B[ergström], Spridda rättelser och tillägg till G. Anrep, .Svenska adelns ättartaflor (Personhist. tidskr, 1, 1898–99).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Eijck, van, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16763, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Utterström.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16763
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Eijck, van, urn:sbl:16763, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Utterström.), hämtad 2024-04-24.