Meriter

Ek (Eck, Eek, Eeck, Ekan, Ekin, Echius), Johannes (Hans, Jöns) Petri, f. enligt egen uppgift 1469, sannolikt i Gästrikland, d. efter 15 juli 1537. Studerade såsom klerk och prebendat vid Uppsala domkyrka 1491–94 vid påvestolens universitet; decretorum doctor där, kallar sig så 7 febr. 1495; providerades 15 okt. 1492 med kanonikat och prebende vid Uppsala domkyrka; åldersdispens 15 nov. s. å. för prästvigning i Rom samt ånyo 14 dec, då han mottagit de mindre graderna; kallar sig 3 jan. 1494 präst (presbyter) i Uppsala stift och providerades då med sockenkyrkan Bodum jämte annex i Börglums stift på Jylland; fick 7 febr. 1495 rätt att meddela sju års avlat åt dem, som kommo tillstädes, då han första gången sjöng mässan i Uppsala; supplicerade 3 okt. 1499 såsom kanik i Växjö om domprostbefattningen i Uppsala, där han namnes som prebendat i domkyrkans räkenskaper 1504–06; kallar sig själv i ett i Bergen 21 juli 1512 utgivet salubrev vicarius i Skatzsta (på Shetlandsöarna) och konung Jakobs (IV) av Skottland kaplan; kallas 1516 och 1537 kanik i Uppsala, men omtalas mest under sin doktorstitel.

Biografi

Då E. i 1512 års brev kallar sig »doctor Hans Eek aff Gestryaland» är det troligen för att ej förväxlas med sin samtida namne, professorn i Ingolstadt Johann Eck, vilket dock skett senare, bl. a. hos J. Messenius och i vissa register. En annan samtida till E. med nära likalydande namn är den tyske köpmannen och borgaren i Åbo Hans van Eken (von Ehen, von Echen, fan Eken; levde ännu okt. 1520, se G. A. Donner, Striden om arvet efter köpmannen Jakob Frese 1455–1519, Hfors 1930).

I tre suppliker till påven 1492 anges E:s farsnamn (Petri), hemort (Gestricia), ålder (23 år) samt titeln och ändamålet med Romvistelsen (studier vid univ.). E:s chef ärkebiskop Jakob Ulfsson var redan från början av sin episkopala verksamhet en kraftig befrämjare av den högre bildningen inom ärkestiftet och genomdrev vid sitt första provincialkoncilium i Arboga 1474, att en av klerus överklagad avgift till dessa studiers understöd alltjämt skulle utgå. Att E:s underhåll från hemstiftet icke desto mindre var otillräckligt framgår av hans sista supplik 1492, där han uppger, att han under ett och ett halvt år ej erhållit något »subsidium» därifrån. Syftet med prästvigningen var att erhålla ersättning härför genom de mässor, som han då bleve kvalificerad att hålla i Rom. I supplik 1495 beskriver E. de folkliga seder, vilka i hans land plägade åtfölja sjungandet av första mässan i hemorten och motiverar härmed den syndaförlåtelse han begärde för blodsfränder, andra befryndade och vänner.

I Uppsala domkyrkas räkenskaper möter  E. först bland utbetalningar till prebendaterna vid Eriksmässan 1504. Omkr. 1506 torde han ha vistats hos den skotsk-norske magnaten sir David Sinclair (d. i juli eller aug. 1507). Dennes testamente, åberopat av E. i Bergen 1512, är upprättat i Tingwall på Shetland 7 juli 1506. »Doctor Johannes Oke de Gesteria», som E. själv kallar sig i en till testamentet fogad vidimationsmening, får där, utom jord i Sandfridarö i Jalesund på Shetland, bl. a. två nobler, sin förre herres sadel och en kort, svart sammetsjacka. När E. 1512 avyttrar gården, som då var bränd, till lagmannen Guttorm Nilsson i Bergen, uppger E. själv, att han fått den för sin tjänst hos Sinclair, vilket väl innebär, att han varit hans kansler eller sekreterare, samtidigt som E. var Sinclairs herres, konung Jakob IV:s, kaplan. Kanske var han bådas politiske rådgivare. Sinclair, hövitsman såväl på Bergenhus som över Shetland, samverkade med Knut Alfsson (Tre rosor) i dennes uppror 1501–02 mot konung Hans. Dessa »David Skottes» förehavanden noterades med intresse av Svante Nilssons (Sture) kunskapare och dryftades i hans brevväxling. Det är också känt, att konung Jakob i ett brev från Edinburgh 5 april 1505 manat svågern konung Hans till mildhet mot svenskarna.

Hemming Gadh utpekar i brev till herr Svante nov. 1506 E. (»her Jöns Eek, prebendat i Upsale») som en av upphovsmännen till klagomålen mot Gadh. Det fanns således ett direkt motsatsförhållande mellan de två kurialerna från Borgiapåvens Rom, sannolikt grundlagt under deras samtidiga vistelse där (G. Carlsson). Under striderna 1516 uppdyker E. åter. Han har deltagit i Uppsalakapitlets ställningstagande, ty av brev från Sten Sture d. y. till kapitlet 18 okt. s. å. vet man, att E. jämte en ämbetsbroder nämnda dag på det då nyss intagna Stäket överbringat kapitlets första, undvikande svar på riksföreståndarens ultimativa fråga, om det ville sluta sig till Gustaf Trolle eller honom. Ännu ett årtionde senare är E. archielectus Johannes Magnus' följeslagare vid dennes norrländska visitationsresa, i varje fall under Jämtlandsvistelsen – kanske utsedd på grund av sina norska förbindelser. Detta framgår av två i Lits prästgård, Jämtland, 7 mars 1526 utfärdade pergamentsbrev, av vilka ett har E:s sigill (kamé med antikt motiv: gammal man under baldakin, svept i bockfäll över underkroppen, räcker en offérskål mot en pelare, som krönes av ett korsliknande föremål; E:s sigill 1512 visar en ekbladskvist). Med resan 1526 förband electus ett politiskt syfte, nämligen förhandlingar med ärkebiskop Olav Engelbrektsson i Trondhjem om rikenas och den hotade religionens angelägenheter. Gustav Vasa, som fick kännedom om electus' brev i detta syfte och misstänkte stämplingar till förmån för Peder Jakobsson Sunnanväder och mäster Knut Mickelsson, som voro i Norge, lät efter sitt besök i Uppsala vid Eriksmässan fängsla både archielectus och E. (hos franciskanerna, resp. dominikanerna i Stockholm), »utan att någon kan anföra rättmätig orsak till denna fångenskap» (Brask 28 juni 1526 till biskop Magnus Haraldsson i Skara). Messenius i Scondia berättar också om fängslandet av E. (felidentifierad med sin namne i Ingolstadt). E. (»doctor Hans Ekan [Ekin]») var emellertid frigiven 17 aug. s. å., då räkenskap gjordes över uppbörd och utgifter i Helga lekamens gille i Stockholm. Otvivelaktigt deltog E. i den gammalkyrkliga oppositionen mot konungen. Efter Västgötaupproret 1529 avlät Gustav Vasa mellan 24 juni och 27 juli en skrivelse till dåvarande dekanen och styresmannen för ärkestiftet, Johannes Laurentii. Det framgår därav, att även »doctor Hanss» varit invecklad i dessa händelser. Han borde, heter det, tillsägas att upphöra med sin predikan och icke åter, såframt han ej vill riskera strängare efterräkningar, börja utsprida onyttig förkunnelse konungen till förtret, som han nyligen gjort i klostret i Uppsala. Framför allt finge han icke predika ute i bygden, han som »talar så dristeligen i köpstaden». När Laurentius Petri sept. 1531 vigts till Sveriges förste evangeliska ärkebiskop, hade rikets biskopar utom en avgivit hemlig protest inför Peder Galle. Sedan ärkebiskopen 1536 genomdrivit viktiga reformatoriska beslut, lät han utgå kallelse till kyrkomöte i Strängnäs sommaren 1537. Dekanen Johannes Laurentii (se ovan) och Uppsalakapitlet befullmäktigade doktor Peder Galle och kaniken doktor Johannes E. att vara deras ombud. Aktstycket saknar besegling och har kanske ej kommit till användning, men E:s uppträdande här, det sista man känner, är emellertid en stilenlig sortie ur det offentliga livet. Konungen hade vid denna tid utfärdat brev (26 febr. 1537) för Måns Persson »på thet stenhuss Doctor Hans satt utj på domkirkegården». Troligen har E. sökt sig till Gudsberga eller Husby kloster i Dalarna. I ett exemplar av Jacobus de Voragine, Legenda aurea (1512), är nämligen antecknat, att den testamenterats till detta kloster (Sancte Marie de monte Dei) av E.

Författare

Ernst Nygren.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: K. H, Karlssons avskrifter ur Vatikanarkivet, Suppliker 1492–1503; Uppsala domkyrkas räkenskaper 1503–1506 (gammalt signum G 6), fol. 108, 147 v, 183 v; Pergamentsbrev 7 mars 1526 (2 st.)'; Strödda hist. handl, vol. .2 (fullmakt 1537), RA; Pergamentsbrev 21 juli, 11 aug. 1512, Arnamagnaeanska saml, Univ.-biblioteket, Köpenhamn. – Diplomatarium Nor-vegicum, 3:2 (1855), nr 1055–56 (21 juli, 11 aug. 1512), 14 (1895), nr 520 (20 febr. 1526), 16 (1901–03), nr 471–2 (7 mars 1526); J. Hadorph, Sanct Olaffs saga på swenske rim (1675), s. 170–173 (7 mars 1526); Handlingar rör. Helga lekamens gille i Stockholm, utg. av I. Collijn, 2–4 (1923), s. 85, 140 (15 aug. 1526); Handlingar rör. Skandinaviens hist, 18 (1833), s. 341 (28 juni 1526), 20 (1835), s. 31 (27 nov. 1506), 24 (1840), s. 67 (18 okt. 1516); Kon. Gustaf den förstes registratur, 6 (1875), s. 208 f, 11 (1888), s. 266; Scriptores rerum Svecicarum medii aevi, 3:2 (1876), s. 77 f. (Historia metropolitanas ecclesias Upsalensis); Stockholms stads tänkeböcker 1514–1520, utg. af J. A. Almquist (1933), s. 111. – Y. Brilioth, Den senare medeltiden 1274–1521 (Svenska kyrkans historia, utg. av Hj. Holmquist & H. Pleijel, 2, 1941), s. 754 f.; Gottfrid Carlsson, Hemming4 Gadh (1915), s. 131; dens, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri (kyrkohist. årsskr, 22, 1922), s. 32 ff.; I. Collijn, Smärre bidrag till de svenska klosterbibliotekens historia (Nord. tidskr. f. bok- o. biblioteksväsen, 4', 1917), s. 66; S. Kjöllerström, 1537 års koncilium i Strängnäs (Kyrkohist. årsskr, 31, 1931); dens. De kyrkliga förhandlingarna i Uppsala 1536 (Svensk teol. kvartalskr, 12, 1936); dens. Ärkebiskopsvalet 1531 (ibid, 13, 1937); dens. Missa Lincopensis (1941), s. 15–52; J. Messenius, Scondia illustrata, ed. J. Peringskiöld, 5 (1701), s. 31, 9 (1703), s. 48, 51; J. F. Muncktell, Westerås stifts herdaminne, 2 (1844), s. 121 [om Henricus Andreas, pastor i Söderbärke, ägare efter Gudsberga kloster av E:s bokdonation]; G. Näsström, Tohannes Magni norrländska visitationsresa 1526 (Fornvårdaren, 1:1–2, 1923–24, tr. 1925), s. 72 ff.; Gunnar Olsson, Stat och kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947), s. 275; J. Peringskiöld, Monumenta Ullerakerensia (1719), s. 211; R. W. Saint-Clair, The Saint-Clairs of the Isles (Auckland 1898), s. 129 ff., 514 f. [David Sinclairs testamente], 546; J. H. Schröder, Incunabula artis typographicae in Svecia (1842), s. 10–11, not [om E:s vapen]; L. Sjödin, Kanslistilar och medeltida arkiv, 2 (Meddel. fr. sv. riksarkivet 1940), s. 48; C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver, 4 (1875), s. 297, 5 (1884), s. LVII; K. B. Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918), s. 77, 145, 263, 273 f.; dens. Reformation och revolution (1941), s. 29 ff. – Rörande Skatzsta jfr även Gilbert Goudie, A Norwegian conveyance of land in Shetland, 1537 (Proceed-inErs of the Societv of antiquaries of Scotland, 25, 1890–91, s. 188–195).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Ek, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16776, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Nygren.), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16776
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Ek, urn:sbl:16776, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Nygren.), hämtad 2024-04-17.